I morse var marken frusen igen och termometern visade -3 grader ännu vid ½ 8-tiden. Passade på medan det var fruset att med bil hämta instruktionsboken till precisionssåmaskin för att kontrollera vilka såskivor som strök med i branden. Själva såmaskin hade senast varit i användning i kyrkbyn och till all lycka hade jag inte ännu tagit hem den för vinterförvaring när det brann men en del tillbehör såsom såskivor för rödbetor, morötter och palsternackor strök med. Kinakålen hade jag sått sist så såskivor anpassade för den fanns kvar i maskin. Skivorna liksom resten av maskin är av italiensk tillverkning så det börjar vara hög tid att få hem nya skivor även om jag tror att det går en bit in i maj innan dom kommer till användning, speciellt om det fortsätter med kalla morgnar.
Kategori: Bondbloggen
Just do it
Ser man till det vardagliga arbetet stöter jag lite nu och då på sådant som jag aldrig gjort förut. Oftast brukar jag ha mina aningar, fixar jag det eller behöver jag hjälp? I de flesta fallen brukar jag i alla fall försöka.
Det är någonting jag blivit lärd sen jag var liten, att försöker man inte så hur ska man då veta om man kan eller inte? Att våga prova på har kommit som en självklarhet. Min pappa, Kalle, har varit ganska bra på att låta mej och min syster, Alice, prova på både både det ena och det andra.
Som att köra trehjuling som var lite för trög att styra att det var ren tur att det stod en liten tall i stranden, annars skulle det ha farit raka vägen ut i vattnet. När man blev äldre kunde (och kan man ännu) bli skickad till Åbo för att hämta någon maskindel till nån maskin, och den enda kartan man har är uppskissad på en brädlapp. Han kunde helt naturligt säga -Jag far med den här båten jag, så tar du hem pråmen” -Jadå!! svarade man glatt, tillika undrade man, var månne nyckeln sitter och är det bara att vrida på den eller ska de va någon chock eller gas? Eller så kunde man få höra: – jag kommer och startar jag, så får du köra sen…
Ingen har ännu fötts med kunskap färdigt programmerad hur man gör det ena eller andra. Så det är bara att våga pröva. Ibland går det rätt åt tjottaheiti och ibland går det någorlunda. Men det är sällan jag blir riktigt nöjd, men det duger. Allting måste inte vara perfekt. Att kunna slappna av och tänka: Äsch, det blev inte bra det här, men det duger, men nästa gång, då ska jag ha det ännu bättre!
Så enkla saker som att jag skulle ha kunnat vispa tårtbottnen lite till. Jag borde ha matat det lammet oftare så skulle hon klara sej bättre. Jag borde ha vänt höet en gång till så skulle det ha varit torrare. Jag borde ha vinklat sågen lite mer neråt så skulle trädet ha fallit precis där jag ville … Det finns hur många exempel som helst. Men, det blev en tårta, lammet lever, höet har inte möglat och trädet kom ner. Det är kanske inte perfekt, men det duger.
Att ha möjlighet att prova på allt möjligt tycker jag är bland med det roligare med det här yrket, och ser jag på min egen situation som jag satt mej i, har jag mer nytta av att kunna lite om mycket, än att kunna mycket om lite. Jag kan köra de flesta maskiner och jag får de arbetena gjorda som skall göras, men jag kan inte påstå att jag är bra på det. Jag lägger ihop min egen ved och jag rullar ihop mina egna ensilagebalar, bra blir de aldrig, men det gör ingenting för det är just det som driver mej vidare.
Sorg och glädje
Jag har varit hemma i Petalax sedan igår kväll, dels för att jag inte har någon skoldag idag och imårgon, men dels också för min kära farfars begravning. Inte för att tala om begravningen, men allt folk som kom fram och sa att de hört mig i radion och så vidare! Det trodde jag faktiskt inte. Att folk som man knappt känner kommenterar om sånt, men det är ju absolut roligt!
Hemmavid är allt som det brukar. Valparna växer och i morgon blir dom sju dagar. Om en vecka befinner jag mig på en kort-semester i Sverige med min pojkvän. Ser verkligen fram emot det! Vi ska hälsa på hans släktingar där. Vi far med morgonfärjan (M/s Amorella) på torsdag och hem med nattfärjan på söndag kväll. Det kommer bli en annorlunda påsk i år! 🙂
Klagomål
I går fick jag klagomål från Sverige, Ryssland och Australien (det var mycket på en dag) för att jag inte skriver så mycket i Bondbloggen mera. Det var närmast hindersbyggar i förskingringen som klagade. Men de kan försöka trösta sej med att titta på
Hindriks by (Byyin.Hindersby.net)
över nätet. Det är den gamla byasidan men med litet nyare utseende – vi använder numera WordPress dvs. samma system som här på Bondbloggen.
Uutbyyssari (eller ”uurbyyssari” som en del säjer) varnas för att en del är skrivet på hemligt språk, dvs. hindersbyyiskå. Språkbegåvade kan i alla fall förstå det mesta – speciellt österbottningar som talar det gamla språket.
Intressant annars hur viktig den lokala anknytningen – rötterna – är även för dem som flyttat bort för 40-50 år sedan. Ein gangå hindersbygg – alti hindersbygg (en gång hindersbygg – alltid hindersbygg) ! Det är säkert likadant för andra byar. Egentligen borde vi ha en från varje by här på Bondbloggen men det kunde bli trångt om saligheten.
Här ser vi att Internet inte alls förstör det lokala utan tvärtom återupplivar det. Geografin försvinner och vi är grannar med hela världen. Byn är kvar men mest inom oss.
Förr och nu
Det är full sanering på i sivinhuset. Där finns massor med arbete. Som mål före vårbruket har vi att gjuta ett nytt golv. Under de senast 2 månaderna har vi tvättat allting två gånger, rivit ut all inredning, tvättat fönster, pikat bort mathovar, borsta golvet, skruvat ner skyddsplåten på mellanväggen.
Nedan kan ni se skillnade för tillfället. Bilden tagen 9 januari
I går 11 april så såg det ut som föjande, samma avdelning men fotat från andra hållet. Det finns 3 st identiska avdelningar.
Bilden visar att något har hänt men det konstiga är lugnet på hela gården.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen -Att byta inriktning på en husdjursgård medför stora förändringar.
Den mest betydande delen är personkontakter. Alla veckor var det trafik på svinhusbacken och på vintern var det ju också en liten stressfaktor, det skulle vara plogat och sandat. Chemat för varje vecka var den samma. På tisdagar åkte det slakt, vilket betydde att vi skulle väga på måndag men om Kenneth var på måndagen på jobb så måste vi göra det på söndagen och det betydde ju att vi måste ha barnvakt, för inte klara ju Elin och Franz sig ensamma inne då vi var i svinhuset. Vägningen måste också ske före tisdagen för då skulle följande veckas slakt anmälas. På onsdagen hämta foderbolaget OVR (blötfoder). Var tredje vecka kom Matikainen och malde foder. Däremellan var veterinären på sitt rutinmässiga besök och inte skall jag heller glömma att var 5:te vecka tvättade vi en avdelning före nya grisar anlände.
Allt detta ligger i det förflutna. Måste medge att hitta nya rutiner är en utmaning 🙂
Viporna har kommit
Liksom Kalle gillar jag tofsviporna och i går härjade de vilt på åkrarna. Jag lyckades tappa gripen på lastaren varvid slangarna gick av och jag fick gå hem. Då flög det massor av vipor runt mej och var oroliga. Annars så är det vinter här ännu – även om snön smälter (och vintervägarna förstörs – GRRR).
Bilden är från i förrgår – i går såg det litet våraktigare ut mest för att solen sken.Vi var i Tammerfors på söndagen och utmed vägarna såg man ganska mycket bara åkrar. Vi har tydligen mest snö här.
Men viporna har i alla fall kommit.