För att kunna spela krävs att din webbläsare stöder iframes
Tävlingen har avslutats men du kan fortfarande spela ko-memory!
Bland alla som före måndag 7.2 kl. 9 spelat ko-memory och klarat det på mindre än 40 klick lottar vi ut bondbloggens vintermössa.
På fredag förmiddag hade vi en planeringsträff kring yrkesskolan Optimas vuxenutbildning för jordbrukare. Egentligen använder studieplanen inte termen ”jordbrukare” utan talar om ”landsbygdsföretagare” och på många sätt stämmer den senare benämningen faktiskt bättre in på merparten av dagens agrarer. Husdjursproducenter är ofta heltidsbönder och verksamhetens omfattning är så stor att det företagsmässiga tänkandet blir allt viktigare. De som inte har djur har ofta nån form av kompletterande företagsverksamhet vid sidan av växtodlingen. I våra trakter är det rent av svårt att hitta en heltidsväxtodlare. De flesta har nån form av sidoverksamhet; snöröjning, skogsarbete, snickeri, grävmaskinsentreprenad eller liknande.
Ett exempel på riktigt extrem entreprenörsanda hittade jag häromdagen i tidningen ATL, som berättade att en jordbrukare vid namn Emil Olsson hade fått pris för landsbygdsutveckling. Killen har från ett utgångsläge med 4 ha åker byggt upp ett jordbruksföretag på över 1000 ha som han dessutom driver ekologiskt. Utöver det importerar han ekogödsel och sitter på en marknadsandel på ungefär 50%. Visst kan man gruffa om habegär och girighet, men jag tycker faktiskt det är imponerande. Om inte annat för att han punkterar påståenden om att ekoodling måste vara småskaligt och gammaldags. Hatten av för Emil.
Idag var det dags för ett besök hos företagshälsovården. Orsaken är varken sjukdom eller skada utan att det helt enkelt gått två år sen min senaste kontroll. För jordbrukare är det frivilligt att ansluta sig till företagshälsovården och jag måste ärligt talat säga att jag inte vet hur stor andel av oss som är anslutna. Ett lockbete för att ansluta sig till den är att man får en liten rabatt på pensionspremien eftersom man antas löpa mindre risk att bli arbetsoförmögen om man följer med hälsotillståndet. Dessutom är det ju faktiskt inte så dumt att då och då kolla att man hälsomässigt är i någorlunda bra skick heller.
För jordbrukare har de stora hoten mot hälsan, förutom direkta olyckor med maskiner och djur, varit rygg- och andningsproblem (främst dammlunga). För egen del finns det också en del hjärtproblem i släkten så det känns bra att även den sidan kollas upp. Företagshälsovårdarna gör också gårdsbesök där de följer med i arbetet och ger förslag om hur man kunde jobba smartare och spara på kroppen. Därtill är hälsovårdaren Ingegerd en rasande trevlig bekantskap, låt vara att hon tenderar att blanda in otrevliga begrepp som motion och BMI i samtalet.
Kontrollen gav i handen att jag väl är i rätt normalt skick. Blodtrycket var ok, lungorna funkade tydligen och mitt BMI hade överraskande sjunkit. Jag har de facto gått ner fyra kg sen min kontroll för två år sedan. Tydligen bränner man kalorier när man bloggar. 🙂
Att man jobbar hemma innebär ju att man oftast intar sina måltider hemma vid köksbordet. En logisk följd av föregående är att lunchen ofta består av rester från de måltider familjen äter tillsammans. Om det råkar lämna några potatisar och ett par köttbullar över från kvällsmaten kastas de inte, det blir ju perfekt åt mej följande dag. ”I vår familj har vi ingen hushållsgris, pappa äter hemma på dagarna” är ett citat som används hos oss. Ekonomiskt och miljömässigt är det förstås jättebra, gastronomiskt lämnar det ibland en del att önska. På pluskontot bör man dock notera att det ju öppnar upp för en hel del intressanta experiment i köket och det går ju att ta ut svängarna ordentligt när det inte drabbar nån annan än mej själv. Ett begränsat urval ingredienser som egentligen inte hör ihop, gärna i kombination med tidsbrist, är bra för kreativiteten. Alternativt sänker det kritiska tänkandet, vilket är ungefär samma sak.
Idag stod t.ex. nötbringstortilla med pepparsås och Bondmors paprikasallad på menyn. Komponenterna var alltså överbliven nötbringa och pepparsås (söndagslunchen), några tortillabröd (fredagsmyset) och paprikasallad (pizzasallad från lördagkvällen). Resultatet var inte så dumt faktiskt, tvärtom. Det blir en del pyttipanna och omeletter eftersom de är grunder man kan kombinera med lite vad som helst, men egentligen är ju tortillan är en motsvarande standardbas man kunde bygga en hel del varianter från. En nackdel med de här nyskapande recepten är ju dock att de är rätt svåra att upprepa, sannolikheten för att det skall finnas exakt samma ingredienser i kylskåpet samtidigt en gång till är ju inte så stor.
Fast alla experiment har ju inte blivit så bra heller, finns det inget annat i kylskåpet än makaroner och lutfisk är det svårt att göra nåt riktigt spännande av det. En kollega berättade att ett av hans lågvattenmärken var den dag han åt sill med brunsås och inget annat, men dit har jag ännu en bit kvar.
Barn är barn, oberoende om det sen är frågan om kalvar eller människor. Och barnen är ju friska så länge dom leker. Det brukar ibland gå ganska vilt till i kalvkättarna, så gjorde det nu också ända tills kameran kom fram. Trots upprepade försök att filma de ”gladaste” skutten, så var det bara några enstaka som fastnade på bild.
Men en liten skymt får ni i varje fall av det, hur en riktig kalvdans ser ut. 🙂
Farsan var aldrig intresserad av snöarbete – utom då bilen skulle ut. Han tyckte att ”No smeltär he ti vååren” (Nog smälter det till våren) och jag börjar vara mogen att ansluta mej till samma tänkesätt. Hela gårdagen gick till snöarbete – igen – och så har det snöat i natt och det skulle vara dags att börja skyffla på nytt.
Man trodde att det inte kunde bli värre än förra vintern men visst kunde det. Då var snön lös och torr hela vintern men nu blir det noll grader allt emellanåt och då måste man bara skyffla undan snön innan den fryser fast. Men det har inte blivit så varmt att den skulle ha rasat ned från taken helt. Det bara bildas höga isvallar vid takkanten och bakom dessa står det vatten som sipprar in i huset. Taket är nämligen konstruerat så att vattnet skall rinna av – inte stå som en sjö.
Så jag hackar bort isen från takkanten men snart är den tillbaka igen. I går sopade jag ned snö från taket med en borste fäst vid en fyra meters ribba. Det blev att byta skjorta ett par gånger för den blida snön var inte lätt. Jag tror vi trampar upp vägen från huset till vedboden och väntar på våren i stället. Eller går i ide.
Skogsarbetet blir inte till nånting då man inte hinner vara där. Och hinner man ut till skogen så är det samma elände med snön. I öppningar och dikeslinjer går snön nu upp till magen på vissa ställen. Man måste köra spår med traktorn för att komma fram till träden. Och sedan stiga försiktigt på kvistarna så man inte trampar igenom för då tar det tid att kravla sej upp igen.
Det fattas bara att det blir en lika het sommar igen som den förra … Pust.
