Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.
Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.
Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…
Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…
Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…
Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂
Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip ”bättre sent som alltid”
Ryps
Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.
Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.
När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.
HÖ
All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.
Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.
En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.
Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.
Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.
Granskade kornåkrarnas flyghavreförekomst i förrgår kväll och kunde konstatera att det som Kalle skrev om att det senare sådda inte lyckats lika bra som det tidiga inte håller sträck här. Jag sådde sent och visst är växtligheten sen också men axen matade och mogningsprocessen inledd så håller sommarvärmen i sig några veckor till och frosten sig borta så borde det nog finnas nåt att tröska om en månad eller så.
Många klagar över korta strålängder men här är nog längden normal för sorten i fråga eller för att något vulgärt beskriva det som så att det skönt smekte grenen när man vandrade i växtligheten i sökandet efter flyghavren.
Normal längd på Elmeri kornet skulle jag vilja påstå.Kanske lättare läsa av måttet här.
Tog några bilder för att beskriva utseendet i övrigt.
9.8.2020 Elmerikorn vid Fredmans.9.8.2020 det mesta matat så mognadsprocessen kan ta vid.
Fakta om kornet ovan:
Mullhaltig FMo, pH 6,2-6,6. Övriga värden nöjaktiga till goda, Förfrukt grönsaker, vårplöjning 12.5, harvning färdig såbädd 14.5, kombisådd 2.6 (500 groende kärnor / 250-300 kg Agro 16-7-13), ArianeS 2L 22.6.
Det är länge sen Nisse med sitt ”hasi” utannonserade att vårbruket var över och härom veckan kom Kalle med sin halvtidsrapport eller ”mid-term review” som dom brukar prata om i EU. Så ni undrar kanske hur läget är för grönsaksbonden?
Kan därför härmed meddela intresseklubben att kl. 23:14 dennes (8.8.) såddes den sista av grönsakssådderna för säsongen.
8.8.-20 23:14 Sista grönsakssådden för säsongen.
Lite spenat var det som nu såddes och en timme tidigare lite kålrabbi. Lite senare än planerat men ”optimisten” är mitt andra namn så varför inte göra ett försök. Tanken var nog att så i slutet av juli men återkommande regn och ont om tid fördröjde arbetet. Vi får nu se om det blir nåt att skörda av detta i oktober.
Om det nu är lite osäkert med sådden så har jag nog större förhoppningar om att den sista planteringen som gjordes igår kväll hinner bli klar. Vi har nu varmt härligt väder vilket man kan se av alla njutningsfulla bilder som lagts upp i sociala media så även jag inspirerades av det fina sensommarvädret till att posta detta inlägg. Lagom fuktigt är det nu också för en gångs skull och tillväxten är god på de flesta grödor. Jag skall likt Kalle försöka mig på en mer heltäckande skrivelse inom kort. Men nu ska jag ta en dusch och kanske en kall pilsner innan jag avslutar dagen.
7.8.-20 22:15 Den sista sallatsplanteringen för säsongen. Ohi on.
Nån enda gång skall väl även jag slänga mig med en sportterm för att visa att jag inte är helt bakom. Visst vet jag mycket väl att en ishockeymatch består av två halvlekar, och då nyttjar vi den kunskapen.
Nåja, skämt är skämt men spannmålsodling är däremot allvarliga saker så om dem skojar vi icke. Som hästägare och lite halvmångsysslare blir det inte alla dar av att skriva bloggar, men nu skall jag i alla fall ge nån slags lite över halvtidsrapport från åkerkanten.
Vi kan väl börja med att den här säsongen hittills har varit precis fel. Regnet borde komma före midsommar, efter gör det mest harm, och i år var det precis tvärtom. Juni månad torr som spisfnöske medan juli har bjudit på regn så det räcker och blir över. Tack och lov har det inte kommit något riktigt slagregn, åtminstone inte här hos oss, så alla grödor står nog upp som tennsoldater, kanske inte så märkligt med tanke på grödornas längd, bitvis får man var glad om hela axet syns ovan jord. Maj var ju egentligen ganska bra, fukten hölls länge i jorden och det räddade nog en hel del. Här hos mig har det (rypsen undantagen) varit riktigt jämn uppkomst överallt och hels fälten gick i ax inom två dygn så det får man vara riktigt nöjd med.
För att få nån struktur på detta tror jag vi tar det slag för slag.
Höstvete
En ny gröda som jag inte provat innan. Faktum är att jag har lyckats smita genom 30 odlingssäsonger utan en enda höstgröda så det var lite spännande att hälla Skagenvetet i såmaskinen i höstas. Skiftet som jag sådde på (7ha) hade legat i träda med isådd klöver och timotej i tre år innen, och nu slog jag det, sprutade och plöjde. Sen i med vetet, som jag trodde något för sent, det var den 22 september. Dessutom sådde jag helt utan tillsatt gödsel eftersom jag hoppades att frodig nerplöjd klöverväxt skulle ha bundit åtminstone lite kväve till jorden. Början såg nog tveksam ut, en månad efter sådd noterade jag inget liv i åkern, men i början på november började nog några strån sticka upp och i den snöfria julveckan gav nog åkern ett grönt intryck på håll åtminstone. Sen kom ju lite köld (som kallast -13 grader) och lite snö som sen smälte och övergick i plusgrader igen, I mars kom två-tre nätter med köld (ca -10) och efter det var det ohi on med den förhoppningen. Åkern var inte mera grön utan brun. Dit for det. Jag gjorde ny odlingsplan och beställde vårvete att så in i åkern istället för det hädangångna Skagenvetet. Tack för testet. Misslyckat. Hej då. Passade förstås också på att gnälla på Facebook om mina motgångar och fick uppmaningen av Mats Nordman i Pörtom att försöka lugna mig – allt kommer att bli bra bara rötterna har liv. Skrev han. Ut och gräva och jodå, nån slags liv hade nog rötterna verkade de det som. Sen tog det inte så många dagar innan lite grönska kunde skönjas nere vid marken och – under över alla under -vetet startade om. Sen Såg det rätt bra ut, gödslingen blev sen ett nytt problem som finns beskriven i ett blogginlägg, men på något sätt blev det ändå halvtid gott – allting gott, för nu i skrivnde stund ser det bra ut. Riktigt bra närmare bestämt. Få se om det håller i mål.
29 oktober var väl ingen källa till glädjeskutt Inte 20 december hellerIkväll, 25.7 ser det dock betydligt trevligare utNästan så man kostar på sig att vara lite nöjd
Korn
Kornet finns det av i två uppsättningar, sått 10. och 15. maj. Samma förfrukt. Samma åker. Samma bearbetning (övervintrat som stubb, tallriksharvat x2 och sått, men där upphör likheten. Det som är tidigare sått har varit bättre ända sedan barnsben och är det ännu. Visst är växtligheten jämn och fin, men på det senare sådda är kornen mycket mindre och det ser egentligen inte alls bra ut. Få se om det hinner ta sig eller om domdär några dagarna i maj kommer att bli lite dyra. Återstår att se.
Nu ser jag att texten har blivit längre än vad jag har skrivit -det händer ofta- så nu avslutar jag här och återkommer en kväll i närtid med halvtidsrapporten om höet(!) och rypsen.
Det finns får och så finns det får och så finns det får. Såna man inte kommer överens med, såna som är helt ok att ha att göras med, och så finns det såna man aldrig glömmer.
Bräka var ett sådant får. Hon va en av de första 5 jag köpte. Hon lammade första sommaren, hon var alltså dräktig när jag köpte henne, och de visste jag inte. Hon och hennes lamm blev ompysslade och Bräka gick nästan som en hund i halsband. Tam som få, hon finns inte mer, men, henne glömmer jag aldrig…
Viktoria är kanske de får som varit de allra snällaste jag haft. Hon fanns när Mathias var liten och han fick kika i öronen, gå med henne i koppel och man kunde nästan svänga henne upp och ner och hon brydde sej inte så mycket om det. Hon finns inte heller mer, men henne glömmer man inte…
Mathias visar Viktoria hur man sparkar boll, 2015.
Inte heller kommer jag att glömma Lydia som var chef i flocken redan som mycket ung. Hon hade pondus, och ett sätt som jag inte upplevt hos ett får varken före eller efter. Hon finns inte heller mer, men såna som finns och springer glatt än i denna dag är ju framför allt Hedga. Tam som få, och får alltid ett lamm. Puttan som är blind på ena ögat. Hon är inte jättetam, men inte heller hispig, utan pga sitt handikapp bara lite vilsen ibland och bortkommen, hänger inte riktigt med, men när hon väl fattar och ser vad jag vill, så tvekar hon aldrig, utan går dit jag vill ha henne. Pandis och Mascha som föddes ifjol är ju två små tållon. Dom går i koppel vart som helst, gärna tillsammans, men följer glatt med från flocken, och är inte ett dugg nervösa fast de andra står och ropar efter dem, de följer glatt med. De är främst Mathias som drillat dem att gå i koppel, något han visat sej vara väldigt duktig på. Han verkar ha både tålamod och finurlighet att dressera får.
Pandis, de är hon som är vit och grå.
Årets lilla favorit-gris är ”badflickan”. Hon heter inte de, men, jag har börjat kalla henne det. Hon föddes i våras tillsammans med sin syster, allra sist. Det gick någon vecka mellan nästsista lammande tacka och sista, och de har därför blivit lite på efterkälken, fått vara i ensam box med sin mamma lite extra och sånt. De va också kvar inne lite längre än alla andra. Tackan är tam, och vad skulle lammen bli så mycket annorlunda, åtminstone den mindre av dem va från början tam. Och sån är hon ännu. Anledningen till att hon nu fått smeknamnet badflickan har att göra med betessläppet för dem i våras. Eftersom de va så små funderade jag att de skulle vara smartast att ha dem första tiden på ett litet bete. Nedanför hemåkern finns ett litet strandbete som jag tyckte skulle passa dem riktigt bra. Det gick några andra får med små lamm där, och så tänkte jag att jag sätter dit dehär också. I samma veva skulle vi också föra Pandis och Mascha till samma bete, och det gick därför mycket bra att promenera ner med dem i koppel de några 100 metrarna. Även om tackan inte hade gått i koppel förut, så följde hon bra med när Pandis och Mascha gick, och lammen följde ju sin mor. Väl nere släppte vi in dem, såg att de började beta, kom överens med de andra fåren, och började sedan gå upp hem tillbaka. Frid och fröjd.
Nixpix.
Till saken och historien hör att det på betet finns en gammal bevattningspott som vi i alla tider tagit vatten ur för att vattna potatisen med när det blir torrperioder. Det är ingen stor pott, och sidorna har sjunkit ihop, innåt så det är väldigt sluttande kanter. Inget får har någonsin trillat i potten, och skulle nån trilla i är den bara några meter i diameter så det är enkel match för ett får att promenera iland. Ni kan ju med detta fakta gissa vad som hände….
Jag och Mathias gick så hemmåt och när vi kom hem stannade vi en bit nedanför huset och kunde se att fåren hade rört sej från ena till andra änden av betet. När man släpper ut får och lamm bland med andra, slarvar lammen lätt bort sej, tackan är mest intresserad av att äta och det uppstår lätt lite onödigt bräkande. Så gjorde det nu också, men när vi sto och tittade, och jag funderade lite att nåt lamm bääade lite mer högljutt än de kanske brukar, så såg vi mitt i allt hur en tacka sprang från ena änden av betet till potten. DÅ förstod jag att nåt lamm har ju trillat i. Voi skrot!
Fort, Mönkkisen!!! Mathias som är kvick som en vessla skenade efter mönkkisen och så åkte vi ner och när vi kom ner stod badflickan, de lilla grynet, genomsur och våt, och staplade sej upp ur potten. Mera skrot. Handdukar! Mathias for efter haddukar och jag började krama vatten ur ullen. Sen satt vi en god stund och torkade henne torr. Så gott vi kunde iallafall. Antagligen hade hon blivit efter när de andra gick iväg och så skulle hon skena efter sin mamma, men såg sej väl inte riktigt för utan bara skenade, och pluttade därför rakt ner i potten i villervallan. Därför kallar jag henne till badflickan. Lilla vännen. Med betoning på lilla. Hon växer väldigt sakta och dåligt. Jag har funderat många gånger vad det beror på, men jag har inte kommit fram till nåt egentligt tydligt svar. När de andra går omkring på bete kommer hon ofta sist. Hon är inte så snabb och stark som de andra och jag har varit lite orolig för henne.
Så var det här en dag då jag skulle ta in fåren för att gå igenom flocken och skilja bort bagglamm. Men, så va inte badflickan med. Jag räknade inte tackorna så noga, de såg ut att vara alla, och hennes mamma var där, och hennes syster, men inte badflickan. Var?? Vart?? Vad har hänt?? Får är flockdjur och fattas två kan de vara någonstans, men fattas en har de ofta hänt nåt.
Det regnade. Ja, skit samma lika, jag iväg med det samma och söka. Var kan hon vara? Hon kan ha fastnat med nån klöv någonstans? Eller i fårstängslet? Någonting kan ha tagit henne? Hon kan ha fastnat i nån bräda i nån vattengård? Hon kan ha farit på fel sida någonstans och blivit på utsidan av stängslet? Hon kan vara var som helst. Betet där dom nu va, är ca 12ha stort, bara att börja leta.
Genom norrängsgrinden. Svänger västerut mot lingonbacken. Går förbi brunnen. Ner mot nyledon. Jag ropar och ropar, men får inte svar… Svänger norrut mot mjölkaruddan och vid mjölkaruddan svänger jag lite österut mot vadet. Ropar igen… DÅ hör jag ett litet bräkande någonstans… Jag ropar högre och får svar! De måste ju vara hon, några 100m bort… Lamm är det iallafall, de hör jag. Jag småspringer så gott jag kan runt bergskanten, genom vattnet som går upp över stövelfoten, kommer till vadet och de lilla bräkandet blir starkare och nästan som argsint. Lite som att ”här tas de minsann i från tårna, var 17 är du då???” Och så kommer jag fram till vadet och då kommer hon mellan enbuskarna tassandes rakt emot mej. Så stirrar hon på mej lite surt som om de va mitt fel att hon blivit bortslarvad, och så börjar vi gå hemmåt. Hon följer mej som en hund, men väl hemma springer hon glatt till sin mamma och mamman reagerar som om inget hade hänt. Ungefär som att ”jaha, där är du ja, jaja…”
Vårdslösa morsor som inte kan hålla ordning på sina ungar… tänker jag för mej själv och så fortsätter dagen.
Favoriter finns, och man blir riktigt genom-till sej när någonting händer dem. På gott och ont. De borde vara produktionsdjur som man håller avstånd till. Man kan ha katt och hund att kela med… Men, nä… De går inte. Endel av dem kryper in i huvudet och hjärtat…
