Friska fläktar

På lördag eftermiddag premiärkörde jag och kollegan Jonas vinterns nyanskaffning, en fläkttransportör för spannmål. Kort uttryckt handlar det om en rasande kraftig traktordriven dammsugare, som suger upp spannmål t.ex. från ett golvlager och blåser upp den i kärran. Egentligen är det en onödigt dyr maskin med tanke på hur många timmar per år den används, men orsaken att vi ändå skaffade en är att det innebär att vi slipper bygga dyra spannmålssilos eller andra lager. Eftersom fläkten är flyttbar kan man lagra spannmålen var som helst där det finns golv, tak och väggar. Gamla ensilagesilos, stockrior, tomma ladugårdar eller obebodda radhuslägenheter går bra. Nåja, det där med radhuslägenheter är väl inte direkt vårt första alternativ, men bara väggarna håller duger vad som helst som lager. Dessutom kommer vi att köra på entreprenad åt andra i den mån det finns intresse.

Själva fläkten var hur enkel som helst att använda, men rören som spannmålen skulle transporteras i var lite lurigare. Uppställningen blev vinglig och ranglig och det blev en del improviserande med lastpallar och remmar innan vi fick det hela att stå stabilt. Nu är det inget unikt med den här fläkten, de används rätt allmänt och alla andra kan inte krångla som vi gjorde varenda gång de använder maskinen. Med lite efterforskningar skall vi nog hitta lösningar som ger stabilare konstruktioner. Totalintrycket var att vi har en del att lära, men det här kommer att bli en bra grej när vi rätat ut några frågetecken. Det är inte alla gånger man haft den känslan efter första provturen med en ny maskin. 🙂

Undrar om man måste tejpa igen brevinkastet till radhuslägenheten om man skall lagra spannmål där?

… men NU !

I dag började vi harva. Det är ojämnt och på leran låg det vissa ställen vatten i groparna men på mulljorden mot bäcken var det ganska torrt.

Det gick bara inte att vänta mera. Med närmare +30 grader i skuggan så torkar det snabbt. Huvudsaken just nu är att jämna åkrarna så att fukten blir någorlunda jämnt fördelad.

Högsommarhetta

Ur led är vädret. Från vinterkyla till extrem hetta på några dagar. Här börjar termometern gå upp mot 30 grader ! Det är ganska ovanligt före sådden och jag fasar för hur man skall överleva i glashytten för jag har inga kylaggregat i mina traktorer. En ynklig fläkt ändrar inte på mycket.

Väderleksprognosen lovar fortsatt hetta i tio dygn och den viktigaste raden är inte mer regnmängden utan molnigheten. I stekhettan är varje litet moln som för en stund skymmer solen en verklig lisa för både kropp och själ. Någon ynka millimeter regn torkar bort direkt och hinner knappt väta ned ytan.

Det är inte bra att ytan torkar för snabbt för då gror utsädet dåligt. Helst vill jag ha en litet svalare vår – men ifråga om vädret så hjälper det inte att vilja. Prognosen lovar litet regn men jag tror inte det blir nånting av det – utom ifall det kommer mer åska och det är inte alls bra det heller.

Om det här fortsätter så kommer man att livligt kunna föreställa sej hur det känns att rida på kamel under Saharas obarmhärtigt brännande sol.

Bofast

Till jordbrukandes karaktär hör att man är rätt så fast rotad i hembygden, åtminstone om man är finländsk bonde. På andra håll i världen är det inte alls ovanligt att man säljer gården och köper en ny nån annanstans, men det sättet att driva verksamheten har aldrig etablerat sig i Finland.

Min hemgård är ingen gammal släktgård, snarare tvärtom. Min farmors farfar köpte den i slutet på 1800-talet vilket innebär att vi brukat den i dryga 100 år och är en rätt kort tid i de här sammanhangen. Trots det brukar jag samma åkrar som de som bodde här för ett sekel sedan brukade, jag går längs samma vägar och ser ut över samma landskap genom samma fönster.

Att vara fast rotad i myllan innebär också en koppling över generationsgränserna. När jag växte upp bodde min farmor i samma hus som oss, vilket gör att jag hört gamla historier och berättelser som jag annars hade gått miste om. Idag bor mina föräldrar i ett grannhus, så sonen växer inte upp med farmor och farfar i samma hus men åtminstone i närheten. Han tillbringar nån timme varje dag efter förskolan hos dem. Idag gick han och farfar ner till ån och metade en timme, vittjade fiskekassen de lade ut i förrgår och kom hem med en gädda.

Det är livskvalitet, det.

Åska

Åska har aldrig varit trevligt men med dagens elektronik är det ofta en halv katastrof. Ju snabbare elektroniken blir desto lättare går den sönder. De ”åskskydd” som man sätter i en kontakt är mest strunt. För att man skall få ordentligt åskskydd måste man ha ett grovskydd i elstolpen, ett mellanskydd i elcentralen och finskydd för varje apparat. Och de skall vara ordentligt jordade. Att sätta ett åskskydd i en ojordad kontakt är helt bortkastat.

Försäkringarna är ett annat problem. Även om man har ”åskförsäkring” så bör man läsa det finstilta. Om det står att det måste synas att åskan bränt apparaten så är försäkringen helt värdelös för vanligen går elektroniken sönder utan att nånting syns utanpå. Ganska sällan slår åskan ned så att den direkt bränner sönder elektroniken.

I natt klockan halv ett söndrade åskan vårt datanät så hela förmiddagen gick till att reparera det. Hoppeligen blev det inte större skador men jag måste byta en växel.

Växeln är den svarta lådan längst uppe. De vita panelerna är där kablarna kopplas.

Tur i oturen var att åskvädret kom före sådden och inte mitt i den (men det kan ju komma fler åskväder …).

Svaret på en av livets gåtor

Det finns en del saker man grubblar över ett helt liv utan att få svar. Var slutar himlen, vad är livets mening? Varifrån kommer vi och vart skall vi är sådana där typiska grubbelgrunder. En annan fråga som jag trodde skulle ta ett helt liv att lösa var frågan: Var gör man med lerklimparna?

Min mark består till 95% av stenhård lera. Bördig och bra mark men borde behandlas med en kombination av silkesvantar och dynamit. Silkesvantarna därför att den ger inga ursäkter för något misstag, dynamit därför att den behöver det. När jag började harva i världen så var pappas recept att harva MYCKET. Det skulle harvas långsmed, tvärsöver, diagonalt och helst också underifrån om det bara gått. Med små harvar tog detta dagar bara för att till sist ha åstadkommit ett pulver som såg fint ut men som blev asfalt om det kom ett opassande regn.

Själva lerklimpsproblemet tog jag över i samband med generationsväxlingen, dock inte lösningen. Jag är till konstruktionen latare än pappa och ville inte harva bort min ungdom. Alltså fuskade jag och stoppade ner dom stackars sädeskornen mellan lerklumparna med gissningsbart resultat. Efter det har jag prövat ribbvältar, kultivatorer, olika billar på såmaskinen, vårplöjning och jag vet inte vad. Vissa metoder har gett bättre resultat, vissa sämre ända tills den här mojängen tog plats i maskinparken:

Det handlar alltså om en crosskillvält med crossboard framför vältdelen. Egentligen säger marknadsföringen att det är en konventionell vält med möjlighet att jämna åkern. Detta gjorde att jag väntade i flera år med att inhandla den, eftersom jag var osäker på funktionen. Som konventionell vält funkar den inte så bra, men ack vilken fiende den är för klimparna. Jag kör allra först i plogskivorna med denna och efter det är det en fin yta med lämpligt utjämnat material att sätta harven i. Det är andra året jag kör med den och i fjol hade jag genomgående bättre växt där jag använt den, så i år kommer det att bli på alla plogade skiften. Där jag sår ryps använder jag bara denna, där har jag slutat med konventionell harvning.

Effekten består i att crossboarden (plattorna längst fram) jämnar ut och slår sönder de största kokorna, därefter hamnar småklimparna under dom aggressiva crosskill vältringarna och malas sönder till perfekt storlek. det blir inte ett pulver och inte en klimpåker utan just kompromissen däremellan.

Dessutom är den utmärkt till eventuell skorpbrytning efter sådd.