Bondbloggen – Sida 77

Snurrigt

Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.

Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.

Jag är såpass gammal att jag minns den ”enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.

Det var då – nu har vi nu.

Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.

När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.

Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.

Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.

Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.

Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.

Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:

Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.

Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.

Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag

Två var!

De som har lammat hittills i år, har tydligen lite lyssnat på vad jag sagt:

2 lamm var! Det räcker riktigt bra med TVÅ!!! lamm var. Inte tre eller fyra. 2 var, är alldeles perfekt. Och ungefär två lamm var, har det kommit 🙂

En tacka har två spenar, alltså blir det besvärligt om en tacka får tre eller flera lamm. Och fast det låter tokigt, så hellre fyra än tre. Om tackan får fyra lamm, och alla är lika stora/små och kan de slåss om maten på lika villkor. Är det tre lamm, är det ofta så att ett är mindre än de andra, och det tynar sakta bort då den inte orkar kämpa om maten som de andra. Men, låta lammen ligga i kätten och tvina bort… Sådant existerar inte i mitt fårhus… Jag bara inte kan låta dem ligga och svälta ihjäl, fast det kanske skulle vara naturens lag och vilja. Men min vilja kommer inte överens med naturlagarnas, så, det blir då stödutfodring. Mjölkpulver är inhandlat, så jag är redo. Men hittills har jag inte haft så stor åtgång på mjölkpulvret.

Om en tacka inte vill ha sina lamm, eller om lammen behöver extra mat, så det första jag ger åt dem i flaska, är mjölk som jag mjölkat från tackan. Det är absolut det bästa man kan stödutfodra med, och hjälpa lamm med, om det är så att det behövs. Men, ibland är det ju så att tackan inte har mjölk, juverinflammationer som ställer till det, eller helt enkelt låg mjölkproduktion gör att man tar till pulvermjölk.

Nu, för någon vecka sedan hade jag en tacka som lammade ett lamm som aldrig piggnade i. Hon tog väl hand om lammet, men lammet var som om det hade spaghetti till ben. Jag vet inte varför, men, efter två dygn, med matning ungefär var tredje timme, så orkade inte lammet ändå upp på benen. Tackan hade mjölk, och jag mjölkade ca 40-50ml ur henne och gav lammet med flaska, eller sond, men, den var och förblev som en gelegubbe. Till slut gav den upp. Jag var upp på morgonen innan jag skulle följa Mathias till skoltaxin, ca klockan 06.00 och började mjölka tackan, men, när jag skulle ge det åt lammet märkte jag att den var smårund om magen, och hade inte processat något av det jag gett den tidigare på natten, så jag lät bli att ge den nå mer. Jag vet inte riktigt vad den hade för fel, men någonting var det. Mjölken for i rätt mage, och det kom ut fin kladdig bajs i andra änden, så systemet fungerade till en början, men, den hade kokt spaghetti i benen och kom aldrig upp på benen själv fast den tappert försökte. Efter att jag varit och skjutsat Mathias till skoltaxin gick jag direkt upp och tittade till lammet, och då hade den dött. Så går det också ibland. Tackan var lite orolig, och vaktade och tog hand om sitt lamm så väl, hela de två dygnen som det levde, och efter att lammet dött gick hon och puffade och pratade med den lite, men förstod ganska snabbt att den var död. Ja, vad göra. Väldigt sorgligt när det går så att en tacka har bara ett lamm och det dör, och tackan är mån och bryr sej om sitt lamm så mycket som den här tackan gjorde. Endel tackor bryr sej precis samma lika i, ifall de har lamm eller inte. De skulle man kunna ha föreläsning för hur länge som helst ibland om hur de ska vara glada att de har sina lamm och att de ska ta hand om dem, men, vad hjälper de? Efter att man stått och rett ut för dem i någon halvtimme, så blänger de på en och säger BÄÄÄ, svänger baken till, lägger sej ner och idisslar lugnt för sej själv och bryr sej samma lika ifall det står en knippå små hungriga lamm och ropar bredvid.

Nå, det finns så många sorter i vår herres hage, och så också i mitt fårhus. Och fler blir det undan för undan.

Från min horisont

Det har talats mycket väder denna ”vinter” Därför skall jag fortsätta fundera lite över just vädret. Ingen kan väl längre ifrågasätta att något konstigt har hänt med klimatet. Om det sedan är mänsklig verksamhet eller bara normalt onormala perioder, det har inte jag tillräckligt stort huvud för att kunna bedöma. Visst minns jag snöfria vintrar även från min barndom, men skillnaden var väl att det var en i gången, inte som nu när det är höst en hel vinter flera år i rad.

Hur man sedan uppfattar vädret är väl högst relativt som så mycket annat. Jag minns fortfarande skämtet som Kristian Luuk drog när han var värd för melodifestivalen för något år sen. Han sa: ”nu har vi resultatet klart från omröstningen om tittarnas favoritväder, och vinnaren är —- fint väder.

Så tycker väl de flesta, men vad som sen är fint, det är väl inte så lätt att komma överens om.

Själv ser jag väl närmast tre olika infallsvinklar på det hela

Den globala.

Oavsett vad vi tycker om metanutsläpp från kor, eller skyddsremsor eller ekoodling eller semesterresor med flyg, kan vi väl alla vara överens om att vi inte är på väg åt rätt håll. Tyvärr är det så fruktansvärt svårt för en vanlig människa att kunna förstå vad som är rätt eller fel vad gäller miljön, däremot finns det gud i nog med folk som är tvärsäkra på att dom vet. Så även jag; jag är övertygad om att småskalighet och liv i glesbygd är nyckeln till hållbar utveckling. Att se varor och folk transporteras kors och tvärs över vår planet kan inte vara rätt, inte i den skala det sker nu åtminstone.

Den allmänna

Det är många som det är synd om en vinter som denna. Barn som vill åka pulka och skida, vintersportare och vinterturismföretagare. Tittade just i TV på en tjej i Skellefteå som var tvungen att lägga ner sin hundspannsverksamhet i brist på snö. Så skall det inte vara. Talar vi om jordbruket så är kalla vintrar att föredra eftersom jorden mår bättre och oknyttet sämre av köld. Fästingar och annat överlopps dör av köld och det passar ju oss människor bra. Skogsbruket vill ha köld för bärigheten i skogen, men förvisso, pratar vi plantröjning är en vinter som denna en dröm. Härom dagen var jag och körde lite på en åker som ju borde innehålla 1-2 meter drivsnö i slutet på januari, men såhär såg det ut:

Det torde stå alldeles klart att såhär skall det inte se ut den 27 januari. Det är alltså flytande vatten och is under på en åker som var trädad med solrosor i fjol.

Den egna

Så till vad jag själv tycker om vårt nya klimat. Oavsett vad förståndet och andra säger så bara stormälskar jag det. Förr brukade jag säga att det enda jag ogillade med vintern var mörkret, kölden och snön. Mörkret har ledlamptekniken med pannlampor och bra arbetsbelysning vunnit över, så det är inget problem mera, då har vi bara kölden och snön kvar, och dom finns ju inte kvar. Min definition på snö är någonting som är i vägen, det är inte bara en gång man banat över snö som fallit i nacken i skogen, eller gjort det tungt att gå i densamma, för att inte tala om alla snödrivor man tampades med under skolbusschaufförstiden, både vad gällde att krångla sig ut med bussen från gården, och – när det lyckats – börja ploga sig fram genom drivorna på Källmossvägen. Ingenting att tala om jämfört med dom som kör långtradare till Norge, men fullt tillräckligt för att bli permanent snöallergiker. Kölden så – det enda element där människan är den ständige förloraren. Dyra uppvärmningskostnader, vattenledningar och ackumulatorer som fryser sönder och själv fryser man utan uppehåll och fryser man tillräckligt så dör man. När det är kallare än -15 grader vågar jag aldrig sova en hel natt utan väckarklockan ringer klockan fyra bara för att ta en runda och kolla om strömmen finns kvar, att det inte sprutar vatten nånstans eller att elden kommit lös av något av nöden tvunget placerat värmeelement, eller det nya för i år – att hönsen fortfarande lever. Sen går man över gården och hatar kölden med en sån intensitet att watten skulle räcka för att smälta bort snön av en gräsmatta. En vinterdag är precis som ett konstverk, den kan vara fin att se på men man behöver den inte till någonting.

Således älskar jag sommaren? Näpp, den tål jag nästan lika lite, det är för varmt, myggor och långt gräs överallt.

Alltså är jag aldrig nöjd med vädret? Jodå, april och september mår jag toppen. Inte för varmt, inte för kallt och ingen snö eller långt gräs som är i vägen. Med andra ord precis som nu. Alltså är jag nöjd nu.

Det skulle vara roligt att veta hur många av Er som läst som håller med mig – av erfarenhet brukar jag veta att Ni inte är så farligt många. Men hur som helst – jag gillar snöfria varma vintrar. Ända tills våren då harven skall fram och jorden inte alls låter sig beredas utan bara tumlar runt och flyttar på sig lite, då ser man hur stor nytta man har av en kall vinter. Och detsamma gäller djur och växter, visst skall vintern vara vinter fast det inte alltid är så kul.

Min förra blogg handlade om en skada som slog mig ur bruk för några veckor sedan. Hur är det med den då? Jodå, tackar som frågar, det blir snabbt bättre och jag börjar nog vara återställd. Nu kan jag väl börja göra något själv, under några veckor nu har jag fått förlita mig på barnarbete, och det har gått bra det med.

Det som pågår på bilden är nerplockning av julbelysning, tack och lov går den lättare att ta ner än att sätta upp.

Mera väder.

……eller avsaknaden av väder eller egentligen avsaknaden av oväder för det har varit ganska slätstruket på sistone. Nåja det blåste lite häromdagen men inte så att det störde eller förstörde något även om det var nära, på andra sidan kvarken var det rejäla vindstyrkor.

Soligt och varmt har det varit men kunde ändå konstatera under dagens snö- & tjälmätningsrunda att lite har tjälen växt trots allt, antagligen var det under de kallare dagarna vi hade efter nyår som gjorde att tjälen växte med i runda tal en 10cm sen senaste mätning på nyårsafton.

På plöjd åker hade jag idag 38cm och på stubbåkern 28cm. I skogen däremot är det inte mycket fruset där varierade de mellan 0 och 12cm. Får väl konstatera att tjälen inte avviker så värst mycket från det normala för årstiden. Däremot så är snöläget exceptionellt, så här års brukar det åtminstone finnas snö i skogen, nu var det bara i ett par gläntor som man såg tillstymmelse till snö. Lite is fanns det ändå här och där.

Snöläget 30.1.2017. Som synes så är det idel barmark så långt ögat når.

Tjälläget 31.1.2017. 38 cm tjäle visar mätröret på plöjd åker.

Som aktiv skidmotionär är läget inget vidare, vi har dock tack vare konstsnötillverkning ett hyffsat spår på knappa 2 kilometer i grannskapet men visst vore det roligare att träna om det fanns längre spår att snurra runt på. Inom kort står också en del inplanerade långlopp på schemat, det första inom ett par veckor på ”hemmaplan” i Vörå lider förstås också av snöbristen så vi får se hur arrangörerna går i land med uppgiften. De följande i västerled på andra sidan Atlanten meddelar på sina websidor att de har ”excellent skiing conditions” så man får väl hoppas att det håller i sig tills vi kommer dit.

Som jag tidigare nämnt så är det fint i skogen men tyvärr så har jag inte hunnit dit i den utsträckningen som jag hoppats på, de e ju redovisningstider och ska man resa bort så gäller det att jobba in lite på förhand. Men det är inte lätt att hitta koncentrationen då solen lyser och det som idag är torrt och ett par minusgrader. Nåå, jag fick ju mig trots allt en liten promenad i samband med dagens mätningar 🙂

Byggande och virke

I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på 12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.

Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med ”moderna” metoder och ”moderna” material då jag som ung och dum trodde på ”byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.

Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).

Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.

På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.

Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.

Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).

Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få ”gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.

Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern ”snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.

Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.

Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: ”Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man ”modifierar” litet och så heter det att ”det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.

Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom ”allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.

Vinter?

När jag idag jobbade i skogen som nu är i det närmaste snöfri så slog mig tanken att kanske det ligger nåt i det där med den globala uppvärmningen trots allt. För även om det varit snöfattigt också tidigare så känns det nog som om de snöfattiga vintrarna återkommit lite oftare på sistone.

Men när man sen knäpper på radion eller kollar övriga media så rapporteras det om snöstormar i syd-Europa med förstörda grönsaksodlingar som följd. Det rapporteras från Sverige att grönsaksbristen fått grönsakspriserna att två och tredubblas om det överhuvudtaget finns grönsaker att fås. Här hemma däremot så sänks priserna, knepigt med den här så kalla de marknaden. Väderrapporterna söderifrån meddelar rekordsnö och -kyla så då ställs ju funderingarna kring den här globala uppvärmningen lite på kant. Inte vet man vad man skall tro?

Det är i och för sig inte så illa med lite snöbrist vad gäller själva skogsavverkningen speciellt då man jobbar med motorsåg, man slipper snö i nacken och är det som idag lite på minussidan så hålls också skor och kläder torra. Åtminstone utifrån, någon grad kallare skulle inte skada då det lätt blir lite fuktigt inifrån speciellt om man nu försöker få nåt uträttat också. Lite vitt på marken skulle också ge en knapp timme längre ljus då det lätt blir mörkt i den täta granskogen utan snö. Några minusgrader skulle också göra gott för bärigheten när det är dags att börja köra ut virket, ännu är det i det närmaste ofruset i skogen. På åkern däremot så har det frusit bra och v i har nu en 30 cm tjäle trots att det varit varmt. Kanske kyldes marken ner redan under köldperioden i början av november så att det inte krävdes så mycket kyla senare?

Förutom att sätta sista handen vid röjning av lite dikeslinjer så gör jag också en sista gallring av granskogen runt om kring. Där jag högg i dag var beståndet kring 80 år gammalt så åldersmässigt borde det varit klart för slutavverkning men dom har stått vått och relativt tätt under lång tid så dom är väldigt trögväxta. En del stock kommer det förstås från ett så gammalt bestånd och riktigt kvalitativ vara dessutom. Småkvistigt och så tätvuxet att det nästan krävs förstoringsglas för att räkna årsringarna. Det blir nog till att såga upp lite virke åt sig själv för de stora skogsbolagen har svårt att betala dess rätta värde. Något snickeri skulle kanske värdera stockarna lite annorlunda.

Det går kanske lite inflation i skogsbilder så här års men sätter med några ändå 🙂