Bondbloggen – Sida 89

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Nervklott

Det var ett uttryck som någon vis person myntade för länge sen. En annan variant är ”Jag tål inte sånt jag inte förstår”

Till den kategorin hör vissa fel och problem som man kan råka ut för som bonde, men inget har någonsin förbryllat mig lika mycket som detta som nu kommer att berättas. Problemet är olöst än idag så jag tar gärna mot tips på vägen som skulle kunna bringa klarhet.

Det handlar alltså om min grävling, en Ford 655 som i övrigt är i bra skick och samarbetar klanderfritt.

För två somrar sedan körde jag fast i skogen så att hela maskinen låg på buken och det var ett evinnerligt bökande innan jag till slut kom loss för egen maskin efter brukande av mera våld än vad som kändes bra. Genast när jag kom upp på vägen kände jag att något var galet i styrningen, den liksom stämde inte med rattrörelserna och hjulutslagen. Konsulterande gav vid handen att servopumpen givit upp och en ny införskaffades och monterades. Allt var bra några veckor, men sen märkte jag att styrningen bara fungerade med kall servoolja. När maskinen varit igång ca en halv timme försvann styrningen helt. Alltså den fungerade men blev oerhört trög.

När jag försökte tvinga den att styra tömde den ut all servoolja på hyttgolvet. Orbitrolen hade kraschat. Maskinen lämnades till Fordservice för orbitrolremont och i samband med det upptäckte reparatören att stången i ena servotuben (det finns två – en till varje hjul) var lite krokig. Inte mycket men dock. När tuben plockades upp återfanns en hel del metallspån inuti cylindern och här trodde vi roten till det onda var. Cylindern fick en ny stång tillverkad på ett nästan lokalt metallföretag och allt var frid och fröjd – tills jag två månader senare såg att cylindern var böjd igen. Denna gång VISSTE jag att jag inte kört mot något eller överansträngt styrningen eftersom jag ju varit paniskt rädd för att något skulle hända igen.

Totalt uppgiven monterade jag en ny stång (av samma leverantör) och började köra ännu försiktigare. Nu undvek jag fulla hjulutslag eller att pressa styrningen om den ”tog emot något” Jag var också noga med att inte vrida hjulen stillastående utan styrde bara när maskinen rullade. Det gick bra. Hela vårsådden 2015 lastade jag storsäckar med frontlastaren och det gick bra. Under året har jag också använt maskinen en hel del och inga andra problem än lite läckande olja har uppdagats.

Tills i vårsådden i år. Jag hade väl lastat ca ett tiotal säckar å 650 kg när jag tyckte att maskinen styrde konstigt. Steg ur och möttes av följande syn:

Vad jag riktigt tänkte då vet jag inte, det är mest som ett luddigt minne, men nervklott är väl ganska nära sanningen.

Här står vi nu och försöker fundera. I detta nu är cylindern på bilden borttagen och jag använder bara den ena, men det funkar nu sådär och helst skulle jag nog vilja ha tillbaks båda. Däremot är det fullständigt meningslöst att reparera den krokiga och montera den igen, för jag vet vad som händer. Den kroknar. Och det håller jag på att göra också.

Traktorreparatör har tillkallats och han har konstaterat att övertrycksventilerna öppnar som dom skall. Längden på cylindern är också rätt och det är bara den ena av två styrcylindrar som krånglar.

HJÄLP!!!!

Blomstertiden…..

…….blev kort i år. Speciellt om man jämför med fjolåret.

I år körde värmen i slutet av maj allt (nåja, inte allt men en hel del) i blom och det blommade ut snabbt. Sen kom kylan och tog en del av blomningen, jag fick en del frusna jordgubbsblommor trots täckning med täckväv. Därefter fullbordade ett par dagars storm blomningens avslutande. Vinbärsbuskarna hann pollineras ganska bra under den varma veckan men hur det är med skogsbären har jag inte hunnit kontrollera. Undrar också hur bina har hunnit med i vår när det blev så intensivt. Till exempel på Eriks minnesträd som är ett familjeträd där fem sorter samsas på samma rot hann en del sorter blomma ut innan andra hann slå ut i blom. Jag har inte i skrivande stund hunnit kontrollera hur fruktsättningen lyckats men förhoppningsvis har någon av pollinationssorterna blommat tillräckligt länge.

Blomstertiden……

……är också skolavslutningarnas tid och med dem studentdimissionerna. Speciellt de senare har jag inte förstått den stora uppståndelsen kring. Kanske för att vi inom vår familj inte haft studenter? Frugan gick faktiskt ett år i gymnasiet men hoppade av till förmån för yrkesstudier. Själv visste jag att jag ville jobba inom jord- och skogsbruk och såg därmed ingen nytta med ett studentbetyg. Farsan som jobbade som timmerman på byggen i stan tyckte att jag som hade lätt för att lära mig skulle utbilda mig till byggmästare ”för dom hade ett lätt jobb” och i så fall skulle antagligen en studentexamen ha fordrats. Men jag ville som sagt annat. Att jag sen efter avslutad trädgårdsmästarutbildning i min roll som arbetslärare på trädgårdsskolan hamnade att skola jämnåriga studenter till trädgårdsmästare stärkte ju inte precis min syn på nyttan med studentbetyget. Till och med några av mina jämnåriga ifrågasatte nyttan då de nu påbörjade yrkestudier som jag redan avslutat.

Då i början av 80-talet samsades studenter och grundskolsgångna elever på samma klass och inte såg jag heller som lärare någon större skillnad i kunskap dem emellan. Studenterna hade kanske lite lättare att ta åt sig teorikunskaperna tack vare högre ålder och mer studievana än grundskoleleverna men det var nog intresset för utbildningen som avgjorde mest åtminstone vad gällde yrkesämnena.

Vad gäller yrkesexamina som de facto ger behörighet till ett arbete har uppmärksamheten inte åtminstone tidigare varit närapå lika uppskruvad även om också de med all rätt firas i större grad numera. Själv gillar jag personer med gott handalag som får praktiska saker uträttade utan desto mera beräknande. Därför beviljar vi ett litet stipendium ur Eriks minnesfond till skogsskolan, den skola där Erik trivdes bäst, för att tilldelas en elev med praktiskt kunnande och visat gott kamratskap. Också föreståndaren i lågstadiet förstod att värdesätta praktiskt kunnande och tröstade oss under en föräldrakvart då vi oroade oss över Eriks dyslexi att han märkt att de elever som haft lite svårigheter under skoltiden är de som han först möter i en fin sportbil.

Så utan att på något vis ringakta det arbete som ligger bakom ett studentbetyg så undrar jag vari uppståndelsen och ”hypen” med dimission ligger. Kan någon med erfarenheter om nyttan med studentexamen förklara det för mig? Kommentarsfältet är öppet för diskussion! Och tycker någon att jag hellre ska ägna mig åt att bryta sten än dylika funderingar så är det också OK att meddela det 🙂

Vårbroddarna 2016

Den traditionella tiden för sii-opa-bråddana (se på broddarna) är inne. Då vi var små så åkte hela familjen i bilen för att se på broddarna runt om i byarna. I år gjorde jag resan med traktor eftersom den nya (begagnade) sprutan skulle testas i grannbyn Lindkoski. Och så har jag sprutat de egna åkrarna – blev klar i går.

Våren var bra i den meningen att brodden kom upp ganska jämnt men sedan kom det ett större regn i slutet på maj så att alla svackor stod fulla. Vi fick omkring 40 mm men ett smalt regnområde drog genom byn och gav upp till 60 och 70 mm på sina ställen. Det syntes då jag körde till Lindkoski. På vissa fält var brodden alldeles gul.

Våra åkrar klarade sej ganska bra och svackorna blev inte sämre än många andra år. Brodden kom upp fastän jag var rädd för att vi sått för tidigt. En åker var helt tydligt för fuktig. Brodden kom upp men jag tror rötterna får för litet luft då jorden blev tillpackad. Och nu börjar torka störa växten.

I år körde jag den nya sprutan (Hardi 800) med Belarus för första gången. Och det märktes. Man undrar hur tillverkarna tänkt sej att man skall få fast kraftuttagsaxeln. Det är svårt att rymmas mellan bakhjulen och sprutan som på den ena sidan har ett stort filter och på den andra en stor påfyllningskran. Man måste krypa under traktorn eller hänga i knävecken från taket för att komma åt kraftuttaget … Till sist pressade jag mej med våld mellan sprutan och bakhjulet och fick med ena handen fast kraftuttagsaxeln. Med nöd och näppe.

Som jag skrev tidigare (Mera fel i ledningen) så var det bekymmer med de elektriska funktionerna. Jag trodde jag hade fixat felen men då jag skulle börja spruta så fungerade inget. Locket bort och universalinstrumentet fram igen. Det visade sej att bägge säkringarna var dåliga – den ena sönder och den andra av helt fel typ. Tydligen hade förre ägaren inte reservsäkring av rätt typ (glas 5x20mm) så han satte in en bilsäkring som ibland gav kontakt och ibland inte. Med två nya säkringar så började de elektriska ventilerna fungera igen.

Jag bryr mej inte om alla möjliga styrfunktioner för sprutan men elektrisk avstängning och tryckreglering är bra att ha. Och en enkel styrburk med de funktionerna finns på den nya (begagnade) sprutan. Vad därutöver är, är av ondo för det bara krånglar och är dyrt.

Så var det litet problem med Belarus. Jag hade inte använt kraftuttagsaxeln på en tid och fick börja med efterforskningar hur man kopplar in den. Det var inte bara att sätta spaken i nedre läget utan det fanns ännu två andra spakar som måste ställas in – en under sitsen och en under motorn. Jag hade visserligen gått igenom hela rumban en gång för länge sedan men då hade jag inte skrivit upp ordentligt hur det fungerar så jag fick läsa igenom verkstadshandböckerna på nytt. Visst stod det i bruksanvisningen att det fanns en spak men inte var och inte hur den skulle ställas in – typisk handbok …

Men sedan gick det bra att spruta. Marken är nu så hård att det inte blev spår alls efter den tunga traktorn + 1000 kg för sprutan. Man ser också på brodden att den lider av torka. Först gjorde det stora regnet ytan tät och sedan torkade den till en stenhård skorpa. Tur att brodden hann komma upp för annars hade det inte blivit nånting alls i år.

Inte ser det så vackert ut jämfört med de jordbearbetade åkrarna men det blev nu inte direkt missväxt. Man ser tydligt hur halmen från i fjol ligger som ett täcke på marken. Jag undrar om den kvävt en del ogräs för det verkar vara ganska litet i år. Eller så har det bara inte hunnit upp genom halmen än. Här syns också sprutspåret som helt enkelt består av ett mellanrum på 40-50 cm mellan två såddvarv. Det fungerar utmärkt och det var i år inga problem att hitta rätt med sprutan. Jag kör två varv, lämnar mellanrum och sedan mellanrum vart fjärde varv. Med 3 meters såmaskin och 12 meters spruta blir det helt rätt. Men man måste så litet om vartannat i de fyra varven så att det kompenserar 50 cm mellanrum.

Allt blev inte så bra. Halmen ställde bara till problem på en åker där den samlades framför såmaskinen ett par gånger. Den värsta skraamån (skråman) blev det på Petjärmosans mullrika del där jag inte märkte att såhjulet slutat rotera då halmen släpade under det. På den modell av Rapid som jag har så finns såhjulet mitt under maskinen. Tydligen var det ett problem för på nyare modellar finns hjulet vid sidan av maskinen och då slutar det inte tvinna så lätt. Jag måste tydligen sätta in en rotationsvakt på hjulet (magneter + reedrelä).

Här lider brodden både av alltför tidig sådd varvid ytan blev för tät och av torkan. Men det skall komma regn i morgon så man får hoppas det hjälper.

Det var trevligt att köra med Belarus nu då det var så torrt att det inte blev stora spår. Förr körde jag med MF165 som var alldeles för lätt i framändan och i början gick med framhjulen i vädret tills sprutan blev litet tommare. Enda problemet är att Belarus svänger dåligt men det har betydelse bara första varvet. I Belarus sitter man också så högt att man inte blir så omsvept av sprutdimman hela tiden. Snacka om sprutrester i livsmedlen – vi sitter och andas in ren sprutvätska flera dagar per år …

Jag är ganska nöjd med den nya sprutan men så har jag också lång erfarenhet av den gamla Hardi som jag byggde om och satte in filter och elektriska funktioner på (en gammal vindrutetorkarmotor ställer trycket). Den nya har inställningar för bommen med vev. På den gamla sprutan fick jag skruva i en halv timme för att höja bommen. Och bommen är stabilare. Enda problemet är att tryckmätaren är på fel ställe. Först gången jag skulle köra med den så försökte tryckmätaren komma in genom bakrutan. Rutan trycktes in och mätaren blev mos men annars gick det bra. Jag flyttade mätaren men den borde ännu flyttas 10-20 cm bakåt. Eller så sätter jag den på stänkskärmen på traktorn med en tryckslang till bommen. Så har jag på gamla sprutan och det är bekvämt att kolla trycket.

Tyvärr så fick jag inte det sprutmedel jag hade beställt (slut i lager – kommer mera nästa år). Jag ville ha metsulfuron (Ally 50) mot baldersbrå som ju är ett problem då man inte jordbearbetar men fick nöja mej med tritosulfuron (Tooler). Det senare är bättre mot snärjmåra som hos oss är ett problem våta år men det kan hända att jag måste spruta en gång till med nånting mot baldersbrå. Det är ett hemskt ogräs vilket jag kunde konstatera året efter den eländiga viltåkern. Kolla in bilden på Aldrig mera miljövårdsåker ! så förstår ni vad jag menar …

Nu är det bara att rulla tummarna (he-he) och vänta på tröskdags – utom att det är en massa hus och maskiner som skall repareras.

Den ohemult långa väntan

Läste idag på svenska yle ”försenade stöd drabbar jordbrukarna ojämt”. Ja, nog kan man ju säga att det börjar vara försenat, det är över ett år sedan ansökningarna gjordes, och nu ska de nya ansökningarna (för 2016) lämnas in. Det gjorde jag igår. Endel sorter på vipun, endel sorter på papper, endel papper till kommunen, endel till ntm centralen, endel sorter med ett kryss, och endel sorter ansökte jag om ifjol och behöver alltså inte sökas för årligen, endel sorter vet jag inte om blivit godkända och ändå ska man söka om samma pånytt fast det inte blivit granskat, så man vet inte om man alls får någonting, och andra sorter ansökte jag om ifjol och ny ansökan gör man inte i år utan först nästa år för det blev ju lite konstigt med den nya stödperiodens början och varande och …

Att förstå sej på detta virr varr…

Vidare så läser jag att ombudsmannen på ösp säger att folk lätt lägger locket på och inte pratar öppet om sin situation. Jag tror absolut att det är så. Inte är det någå roligt att stå och berätta att vettni, nu är det slut, tomt och städat på kontot. Räkningarna fortsätter att komma, men kontot är tomt. Vad gör man? Det hjälper inte fast man så sku stå på huvudet! Man kan inte heller sälja det man ska arbeta med. Man kan jobba extra! Ja, visst kan man det,, närdå? När man har fullt upp att sköta om det man har. Och med vaddå? Man kan inte uppfinna jobb hursomhelst. Det är inte sådär bara.

Usch. Det kan ta knäcken på vem som helst. Och ändå är det helt fullt lagligt att vi har ett landsbygdsverk som ”leker” med folks pengar och välmående. Människan kan flyga till månen och knäcka atomer, men ett begripligt, smidigt system för jordbruksstöd, det går det tammegodmorgon inte att få knåpat ihop inom mänsklig tid!

Jag då? Jag började redan ta åt mej av orden ” de som har det allra värst hör inte av sej”. Alltså dom tystnar mer och mer? Drar sej bakåt? Stänger in sej i sin egen bubbla? Jag har inte hört av mej här på bloggen på flera veckor och så tänkte jag att nej, tänk om folk tror att det är därför jag inte skrivit!? Måste fort skriva ett inlägg! …. Alltså, jag är precis som alla andra, bevars om folk tror att jag har det knapert och inte har råd med mina räkningar!!! Nej fy och skam, detta skola icke få ske! … Jag är precis som alla andra… Men, ska det måsta vara så himmelens heligt? Nej, jag sitter inte med bar rumpa på backen, jag reder mej, men, inte har jag någonting till övers! Nog måste jag fundera på varendaste ett inköp jag gör. Varför inte lätta lite på det så heliga locket? Varför inte vara lite mer öppen? Inte behöver man ju sprida ut sin bokföring på sociala medier, men kanske inte stänga igen mer heller? Jag hade ett + på 8000e senaste år. Min lön? Vad är det? Hur definierar man det? På många sätt. Välmående får, ett rikt djurliv på betesmarkerna, glädjen när fåren hålls bakom nyuppsatta staket och bensin i tanken. Men, pengar? Det blir ca 21 e /dag, 6 timmars arbetsdag – 3,50e/timmen, 8 timmars arbetsdag 2,60e/timme… Inte jobbar man kanske stenhårt alla 365 dagar, men ansvaret kommer jag aldrig ifrån så länge jag har djur är det på mitt huvud 365 dagar i året, 24 timmar om dygnet, men så kan man ju inte räkna…? Inte heller räknade jag ut vad timmapengen blir om sommaren då man ibland jobbar 14 timmar, för ibland jobbar man bara 5 på vintern.

Vem tusan står med skiten upp över öronen, svettig och solbränd, eller i snöstormen, genom frusen med snoren rinnandes, eller springer till djuren i pyjamas mitt i natten, för 3,50 euro i timmen? Jo, jag, och många, många andra bönder som är lika frälsta i sitt arbete. Som ger sitt allt för att få behålla och bevara det dom ärvt av sina förfäder för att ge det vidare i släkten. Om det nu finns någon som orkar och vill fortsätta. Det är inget tjohej jobb alla gånger. Min Mathias har längs vintern frågat mej ibland ”Mamma, varför kan inte du ha ett vanligt jobb?”

Ja, visst undrar man…

Det finns så många sätt att se på livet som jordbrukare. Jag själv tycker om friheten. Självtänkandet. Omväxlingen i jobbet både dagligen och årstidsvis. Jag tycker om att se den förändring och förhoppningsvis förbättring jag åstadkommit. Jag försöker se de små detaljerna. Det lilla i det stora. Det lilla som kan ha stor betydelse för mej, men som kanske ingen annan ser.

Men, tycker om och tycker om, det är ingen indrivningsfirma som bryr sej om vad man tycker om när kontot är tomt, men säger att pengar kommer, men jag får dem inte förrän i juni, kanske, om landsbygdsverkets system fungerar …. Den väntan. Den långa väntan. Du vet att du kommer att få, nånting, pengar, småningom, men när… NÄR???

Ja, många är vi i vår herres hage och alla tänker vi lite olika.

Ena del av befolkningen tycker att bönder bara solar bringan och köper nya traktorer, men andra förstår precis vad jag menar. Kan hända det finns många som köper nya traktorer, och bra för dom som kan göra det utan att blinka, men för många så slutar inte historien med en ny traktor – wow, utan det följer ett långt, surt, kallt lån som grädde på moset. Lån som släpar kvar och som ställer till det när pengar uteblir, men utan traktor så kan man hastigt vara utan jobb. Sen finns det också dom som brer på fördomarna om böndernas traktorer, dom köper traktorer, bygger ut, reser till södern men kanske inte betalar av sina skulder som dom borde… men det är någon liten procent…

Iallafall, summa summarum. Jag hade, som så många andra ett tufft 2015, men jag höll skrivbordet städat. Inga räkningshögar som släpat efter. Hur jag bar mej åt vet jag inte riktigt heller, men det gick. Nu försöker jag se lite positivare på 2016. Stöden för 2015 har börjat röra på sej, och livet kanske inte skrattar glatt, men ett litet småleende kan man se om man är optimist! Vilket man måste vara, annars går man under så det brakar om det! Prioritera rätt, bli mer självisk, gör nåt kul ibland och försök le fast det haglar i torrhöet!

Kämpa på bönder! Efter regn kommer sol 🙂

Bonden, spaden och järnspettet.

Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.

Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!

Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂

Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.

Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller ”jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten....... — Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten…….

.... som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup. — …. som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde....... — Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde…….

.... men opp kom den :) — …. men opp kom den ….

... och bonden är nöjd. — … och bonden är nöjd. 🙂

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.

Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i ”löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: ”dö foår gaa nö” (du får gå nu).

Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.