Bondbloggen – Sida 99

Kinesiska vasaloppet – after ski.

Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade ”after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.

After ski.

Och vilket ”after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare ”efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂

Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.

Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.

VasaloppetChina i bilder.

Genast vid ankomsten till hotellet intervjuades "skidåkaren" av kinesiska televisionen :) (Foto Fredrik Grannas) — Genast vid ankomsten till hotellet utfrågades ”skidåkaren” om förväntningarna inför loppet av kinesiska televisionen 🙂 (Foto Fredrik Grannas)

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Invigningsceremonin framför makalös scendekoration. — Invigningsceremonin hölls framför en makalös scendekoration.

"Gustav Vasa" hade också rest till Kina. — ”Gustav Vasa” hade också rest till Kina.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

Kina i övrigt då?

När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars ”turistprogram” för att se de ”stora” turistmålen som det pratas om.

Efter att ha gått igenom "den förbjudna stadens" alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand. — Efter att ha gått igenom ”den förbjudna stadens” alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen och lukten gav en förnimmelse av den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort. — Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen, sikten var bara några hundra meter och lukten gav en förnimmelse om den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Trafiken var ett kapitel för sig, här hemma förargar sig bilisterna om dom hamnar att köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme. — Trafiken var ett kapitel för sig, där hemma förargar sig bilisterna över att tvingas köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂

Lyckan över att fånga maten med pinnen :) — Lyckan över att fånga maten med pinnen 🙂

Borta bra men hemma bäst……….

Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger

Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna ”Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.

Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.

Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.

Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.

Känner ni till bakgrunden till ”Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …

Enkelt och fungerar prima

-19,6. Mer har jag inte sett på min mätare. Pappa (som alltid ska vara värst här på holmen 🙂 ) hade väl nog ner till -22. Det räcker riktigt bra till. Idag står mätaren på – 8, och de närmaste dagarna utlovas det lite humanare temperaturer. Låter riktigt bra det, med tanke på att jag har ”bara” 2 oöppnade ensilagebalar inne och måste sparka igång någon traktor endera dagen. En bal räcker till ungefär 4-5 mål, beroende på hurdan bal det är, så jag behöver inte starta traktor och köra in balar alltför ofta när jag kan sätta upp 4-5-8 balar på vinden. För kunnas skull, skulle jag kunna sätta upp fast 20 balar på vinden, men de är så tunga att rulla runt på, så jag brukar nöja mej med en rad av balar i mitten.

Hur klarar sej fåren nu när det är såhär kallt? Frågar folk ibland.

Ibland funderar jag också. De har väldigt lite ull på magen och benen, men det är nog bara att konstatera att de klarar sej väldigt mycket bättre än vad man själv gör. A och O är ju dock att de får mat. Ordentligt med mat. Och vatten. Vattnet är en av de saker som är mest problematiskt med när det blir såhär kallt. Jag har får, och de är inte lika kräsna och vattenkrävande som tex. mjölkkor. Eller ko-djur över huvud taget är det annat med. Får är rätt enkla att hålla med vatten, men, dom ska ändå också ha sitt. Utan vatten blir det inte heller bra. Att hålla en vattenbalja ofrusen i -20 grader är inte sådär bara huxifluxi. Det finns alla de möjliga fina, dyra vattenkoppar och baljor det inte skall frysa i, men jag har som vanligt ett eget enklare, billigare system på det hela. Det fungerar hur bra som helst ända tills lamningen kommer igång, då blir det lite justeringar, men inte mycket.

Jag har baljor, helt vanliga mjuka plast-gummibaljor. Hård plast knäcks och går sönder så fort de får en stöt när det blir kallt, så de är värdelösa, men sånadär mjuka baljor håller hyggligt. Dessa placerar jag ut där jag vill ha dem på hösten och sen flyttar jag dem inte. Med tiden växer ströbädden runtomkring baljorna och det börjar värma sej i ströbädden. Den värmen är superbra när det blir kallt, den ser till att det inte fryser längst ner i baljan och det håller vattnet ofruset. Visserligen fryser vattnet uppe på ytan rätt fort i -15-20 grader, men många gånger håller sej vattnet ofruset flera timmar. När lamningen drar igång går det inte att ha baljor nere i ströbädden, då blir det att lyfta upp baljorna så inte något lamm går och druttar i. När lamningen drar igång är det sen mer hålligång i fårhuset, jag går där oftare och kan ge vatten flera gånger om dagen, och fåren dricker då också mer, så då hinner det inte frysa på samma sätt, och fryser det, så är jag ändå där ganska snart igen och kan ge dem vatten. Men, när det blivit is i baljan, lagat ett islock på, så brukar jag hacka bort isen, ösa upp den med en stor hålslev, eller såntdär frityrgaller och så håller sej vattnet bättre ofryst en lite längre tid igen. Jag fyller på vatten i baljorna från vattenposten med en vanlig trädgårdsslang som jag tömmer efter varje användning, eller så bär jag ut det med ämbar. Vattenposten, där vattnet kommer in till fårhuset är försedd med elvärme en bit ner i slangen så att det inte skall frysa. Fryser den slangen är jag ”so in deep shi..”. Då är jag utan vatten i fårhuset. Det har hänt en gång för länge sedan, som tur är har jag en händig far som den vintern tinade fler slangar, så jag var inte ensam om det, men kul var det inte att öppna kranen och inget vatten kom… Det blev att ta upp kranen och fara med het vattenånga in den vägen och tina upp proppen som inte var så långt borta, fel på värmekabeln i röret? Ja, inte vet jag men jag slapp iallafall ta till ”vatten-till-djuren-lösningen” från 1930-talet. Många gånger när jag öppnar kranen och vattnet forsar, tänker jag på när min moffa berättade hur han hade haft som uppdrag när han var ung att sköta om hästen. Han var äldsta barnet här på gården och fick ta hand om hästen och mycket av det jobb som skulle göras med hästen. Bland annat skulle han och hästen se till att de andra djuren fick vatten. Vattnet i brunnen skulle vara åt folk, så det var att ta släden med tunnor på och fara ner till sjön, hacka upp vaken, ösa tunnorna fulla med vatten och sen köra upp det till djuren.

-ja, he va ti hack hål i vaakin me bildn, å öis tunnåna fulla, å så va he ti kör åpp ti föuse. Men, för vart stig som hästn to, skvimpa he över å sledan blei som ein enda isklomp innan vi va näär föuse. He vaa int naga viidare alls int.

Jag kan knappt skriva svenska, och skriva dialekt blir nästan obegripligt, men jag minns så bra hur moffa berättade om vattenkörandet som han inte alls tyckte om. Är glad så länge jag slipper börja dagen med att hacka hål i en vak för att få vatten åt djuren.

Vid vattenposten har jag en 200 l. tunna stationerad. Den är vadderad med bergull och fårull så den inte ska frysa. Ibland har det hänt, när kyla pinar sej in överallt, att det vill slå en krans av is längs sidorna, men ännu, trots kylan, så har den hållit sej isfri riktigt bra. Den försöker jag alltid ha lite drygt halva i så att jag alltid har vatten att ge ifall någonting frusit någonstans, och så är det så lyckligt att kranen börjar bli lite otät så den står och droppar lite sakta.

Man ska inte göra det så invecklat om man inte måste. Som lock har jag en skiva bergull i en sopsäck. Fungerar prima 🙂 Visst är det lite bökigt med slang och balja, och nog är de fina dedär frysfria vattenkopparna/baljorna. Men jag föredrar att ha allt så enkelt som möjligt, det tar inte länge att ge vatten såhär heller, kanske 5-10 minuter om dagen. Har man mer och fler får, då är det klart att man kanske måste ha ett system som fungerar smidigare. Eluppvärmda vattenkoppar/baljor osv… men, om det blir strömavbrott då? Då sitter jag i smeten också, men jag lenar hellre 5 meter fruset rör, än 50 meter fruset rör.

Avslutningsvis, till alla er som kämpat med frusna rör i kylan… Hejja hejja, kämpa på!

Kinesiska vasaloppet – loppet.

Fortsätter här den i förra inlägget påbörjade berättelsen om mitt deltagande i kinesiska vasaloppet i Changchun.

Det står visserligen någonstans i Bondbloggens beskrivning att vi förmedlar bondens vardag i våra inlägg så jag vill poängtera att dessa inlägg inte representerar vardagen utan en för en några dagar förhoppningsvis välförtjänad ledighet. Ledigheter hör ju inte precis till vardagen och ledigheter hemma på gården blir ingen njutning då man har massor med ogjort arbete som utsikt. Så det är bäst att resa bort så pass långt att man inte kan göra något åt det där hemma. Nå riktigt frikopplad är man ändå inte då man via mail och textmeddelanden bistår dom hemmavid med råd och instruktioner men man slipper i alla fall det praktiska arbetet.

Tävlingsdagen.

Tidig frukost, påklädning av två par underställ och två par tunna strumpor (eftersom det är närmare tjugo minusgrader), tävlingsdräkt, tidtagningschipet på höger vrist, startnummern, ”halsbuffen”, överdragskläderna, skidskor, handskar och skidmössan som denna gång är den orange av researrangören utdelade mössan. Mössan bär den norska flaggan men jag svänger den så att flaggan göms under buffen när jag drar upp den över öronen. Sen görs ytterligare en koll av att kläderna är på och speciellt chipet och startnummern för utan dem blir det ingen start. Sen packas ryggsäcken med byteskläder så att man har möjlighet att få något torrt och varmt på sig efter att svettig och utmattad nått målet. Lite dricka som den här gången består av vatten som jag fyllde drickaflaskan med på toaletten efter säkerhetskontrollen på Vasa flygfält och ett par bananer som jag kom över på frukosten stoppar jag också med i ryggsäcken sätter också med ett par plaspåsar att dra över skidhandskarna. Sen är det bara att ta stavar och skidorna som förvallats och försetts med skidmärkningstarrorna kvällen innan och gå till bussen för avfärd till startområdet. Ungefär så här inleddes tävlingsdagen.

Loppet.

Väl framme på startområdet görs en sista finjustering av vallningen som förutom den hemmavid gjorda glidvallningen och grundvallningen består av igår pålagd fästvalla. Valet av fästvalla var denna gång inte speciellt svårt då spåren till största delen består av hård konstsnö och snötemperaturen visar-15 grader. Några lager Vauhtis K19 med ett lager K21 som ”toppning” visade sig ge bra fäste utan att förstöra glidet.

Vi är ute i god tid så jag hinner se invigningsceremonierna samtidigt som jag rör på mig för att få upp värmen. Invigningsceremonin är av traditionellt spektakulärt kinesiskt slag men tar inte alltför lång tid vilket säkert är bra med tanke på de lättklädda ungdomarna som i kylan framför sina nummer. Skidorna placeras ut på startfältet för att markera var man önskar ställa upp, eftersom jag på grund av snöbristen hemma inte just tränat alls lägger jag skidorna lite längre bak på startfältet. Några kinesiska flickor vill ha några ”selfies” tillsammans med ”atleterna” så det blir lite fotograferande med de enastående snöskulpturerna som bakgrund. Det här är definitivt inte bondens vardag! ?

Nu är det bara en kvart tills start så nu åker överdragskläderna av och påsen med dem och ryggsäcken lämnas in till klädförvaringen efter att jag tagit en sista slurk Vasavatten och stoppat en banan i fickan vid byxlinningen. Ytterligare några minuters uppvärmning blir det innan det är dags att ställa sig på skidorna för att invänta startskottet.

Startskottet går och fältet med åkare börjar röra på sig, ömsom går det snabbt och ömsom långsamt för att ibland stanna helt när någon framför ramlar omkull i trängseln. Arrangörerna flyttade fram en hel del kinesiska juniorer vid sidan av startfältet och jag får en av dem tvärsöver skidorna då han/hon faller under försöket att ta sig in i spåren. Kinesen är liten och lätt så jag föser försiktigt den åt sidan för att fortsätta innan jag själv blir pååkt av någon bakifrån. Stoppet gjorde att alla mina kamrater hemifrån försvunnit ur sikte men i uppförsbacken efter startområdet kommer jag inte förbi. Efter ett par kilometer kommer en brant utförslöpa och jag väljer att vid sidan av spåret ta mig förbi dem som bromsande tar det lite försiktigare. Här kommer jag åter i kontakt med en del av lagkamraterna och vi följs åt några kilometer innan vi åter splittras upp. Det går sakta i uppförsbackarna vilket passar mig bra otränad som jag är speciellt vad gäller backtagning. Min tyngd ger däremot bra fart utför så jag kan passera flera åkare i så gott som varje utförslöpa det gäller bara att undvika bli omkulldragen av dem som faller. Jag når första saftkontrollen och får nåt obestämbart, som är alltför hett, att dricka. Jag får ta det försiktigt för att inte bränna mig i munnen.

Sen är det bara att skida och staka sig fram kilometer för kilometer, ibland passerar man nån löpare och ibland passeras man av nån som är för snabb att man orkar ”hänga på”. Efter 25 kilometer är man åter inne på startområdet för varvning eftersom detta lopp körs i två varv längs en 25 kilometers konstsnöbana. Nu återkommer backarna under banans första halva och det är ingen trängsel längre efter att de som valt det kortare 25 kilometers alternativet har gått i mål vid varvningsplatsen. Nu kunde man ha gått betydligt snabbare uppför om krafter och kondition funnits. Jag äter nu bananen som blivit lite mosig för att få lite extra energi och blir uppåkt av två kineser som mot reglerna, eftersom detta är ett klassiskt lopp, skejtar. När dom håller på att passera säger jag ”there’s no skating allowed” och dom faller tillbaka men jag ser när jag tittar bakåt att dom nog fortsätter sitt skejtande. Hinner senare ifatt en ryss och vi följs åt tills nästa station, han stannar inte så jag tappar bort honom under tiden jag dricker två muggar dricka.

Jag stakar vidare och får så småningom syn på ryssen igen och kommer lite närmare för varje stavtag och det ger lite extra kraft. Vid nästa saftkontroll stannar vi båda och jag går ut först med ryssen hack ihäl. Vid ett par tillfällen försöker han gå förbi men kommer inte mer än jämsides innan han faller av och lägger sig bakom igen. När vi kommer ner till sjön börjar den tilltagande vinden som blåser emot bli riktigt besvärlig och jag saktar in för att låta ryssen dra men han är nu utvilad efter att ha åkt i lä och gör ett ryck som jag inte orkar svara på. Jag passerar en som åker med en stav innan jag når sista saftkontrollen där det visar sig att all dricka är slut. ”No water, we are sorry” meddelar funktionärerna så det är bara att törstig efter motvinden fortsätta. Efter några hundra meter möter jag en snöskoter i full fart, antagligen får kontrollen påfyllning men jag vänder ändå inte tillbaka. Nu nere på isen får jag så småningom undanvind och det går lätt att staka sig fram mellan spåren i stället för i spåren som delvis fyllts med drivsnö. Jag passerar två estländare innan spåret åter svänger i motvind före upploppet till mål. Jag går i mål till tonerna av ACDC’s ”Highway to hell” med tiden 3 timmar och 44 minuter.

Efter att tidtagningschipet tagits bort och jag fått medalj, kram och lite dricka blev det ytterligare selfiefotograferande. Tydligen duger man som fotoobjekt trots svett och fastfruset snor eller kanske just därför ? Man försöker vänligt ställa upp men blir så småningom tvungen att söka sig till omklädningstältet för att sätta på torra läder innan man blir frusen. Diskuterade loppet med några ryssar och rumskamraten som kommit i mål några minuter tidigare innan vi satte oss i bussen för transport till hotellet, stämpling av skidpass och…….. ”after ski”. Vilket jag återkommer till senare för nu ska jag sova en stund för att orka bestiga muren i morgon. Bildmaterial kommer senare eftersom jag inte får dem uppladdade via telefon, det är ändå rätt fantastiskt att tekniken tillåter en att till ackompanjemang av rumskompisens snarkande skriva inlägg från ett land som begränsar användande av social media. Go natt!

-16

– 16 grader ute, och på väggkalendern står det 2016. Så var den här, vintern. Prima prima säger jag som önskar mej lite is den här vintern. Man får väl se vart den här vinterknäppen tar vägen, men, vi är iallafall bara i början av januari, själva vintermånaderna är kvar 🙂

Jag har inlett året lite sakta och försiktigt. Kanske borde jag ha varit till skogs då som temperaturen var trevligare, men det har funnits att grejja med inomhus. Jag tänkte försöka få lister i alla knutar på vinden. Vinden är annars helt färdig, men nån dörr, lister och sånt kom aldrig på plats då som renoveringen var som intensivast, men nu… Nu ska de dit! Så där har jag tillbringat en hel del av de första dagarna av 2016. När jag inte har spikat lister så har jag plockat papper, jag sitter med min ”dokumentövervakning vintertid”. Jag har alla papper färdigt ihop plockade, så det är egentligen bara att skicka iväg, sen har jag ”bara” utredningen om hur jag bevarat lantrasen kvar… Kommer att sikta på att göra en så kallad fritt formulerad utredning, detaljerad sådan visserligen, men jag kommer att göra en enklare variant än den hopplösa blankett som de har skickat med som alternativ, skriva alla fårens signum för varje år sedan 2008 och kruxa alla de x-1000 kryssen, det gör jag bara inte! Det är de pappren som ska in nu, som har dead-line om bara några dagar, sen finns det diverse andra papper som också ska kikas över, men de har inte en katastrofdatum riktigt imorgon, så de får vänta lite på sin tur. Men, året tog ju slut, så nu ska 2015 summeras också till pappers och siffror.

Så papper, papper är hur jag inleder året. Och elda, elda. En hel del av dagen går åt till att se till att vatten inte fryser och att det finns värme i alla kojjor och källare. 🙂

Kinesiska Vasaloppet – uppladdningen.

Bondbloggen tycks fungera även här i österled. Däremot så är Facebook och Google blockerade av de kinesiska myndigheterna, nåå Facebook klarar man sig utan däremot så saknar jag Google. Man har ju vant sig vid att söka sig framåt den vägen när man söker information. Har man rätta adresser så hittar man ändå men lättare är det att söka via sökning på Google.

Annars så verkar mobiltelefonerna om möjligt vara ännu flitigare i användning här än hemma till och med i restaurangen sitter man och surfar vilket går bra med vänsterhand då plockandet av maten klaras av med högra handen tack vare pinnarna. Den som begagnar kniv och gaffel har ju bägge händerna upptagna. Vad dom surfar på har jag inte kommit underfund med men väldigt allmänt och ogenerat brukas mobilerna.

Uppladdningen

Även om snöbristen hemma har lett till att träningen blivit lidande så rycks man under förberedelserna lätt med i förväntningarna inför loppet. Man kollar in formen hos medtävlarna och bedömer vilka man borde klara och vilka som kan bli svårare att slå. Tävlingsinstinkten väcks utan att man medvetet tänker på den. Här verkar också resultaten vara viktiga. Jag blev intervjuad av kinesiska televisionen och förutom frågor om hur länge jag skidat och hur jag lärt mig skida så var dom väldigt intresserade av vilka priser jag vunnit ? Ortsbefolkningen vill också gärna bli fotograferade med oss, men några autografer har jag ändå inte skrivit…..ännu ?

Efter att ha teståkt delar av spåret idag så får nog den småkuperade terrängen en att lite ångra att man inte tränat lite mera. Morgondagens åkande kan nog bli lite mer utmanande än vad man tänkt sig. Hur som helst så är det för sent att göra nåt åt det nu. Kölden på en -15 grader verkar dessutom ha gjort snön sträv och glidet är inte det bästa. Nååå det är ändå sist och jslutligen frivilligt att delta.

Även om resultaten uteblir i morgon så kommer resan att ge bestående intryck om inte annat så för de fantastiska snöskulpturerna som kantar spåret. Tyvärr får jag inte bilder uppladdade via telefon så dem återkommer jag till när jag får tillgång till dator.