Kategori: Hindersby

Stackars H:forsare

I går körde jag in till Runebergsgatan för att träffa gamla studiekompisar (den utvidgade fysikerklubben brukar träffas ibland). Men vilka hemska gator ! Så dåliga vägar har vi inte haft i Hindersby sedan snöstormarna på 50-talet då vi måste ha caterpillare att köra upp vägen. Det var rent livsfarligt att köra på gatorna med frusna spår och massor av knölar som slängde bilen hit och dit. Och måste man stanna för rött ljus så var det frågan om huruvida man kom iväg då det blev grönt för bilarna hade slipat gatan till rena isbanan.

Och att parkera bilen var ju bara hopplöst. Insnöade bilar överallt och där det fanns nån lucka så var den full av snö och frusna vallar. Man tyckte riktigt synd om de stadsbor som hade bilar. Men jag klarade mej ganska bra för jag hade ordentlig utrustning i bilen. I det här vädret får de parkeringsplats som har den största skyffeln och de bästa stövlarna. Och här i Hindersby är det bäst att sätta stora aluminiumskyffeln i bilen så man kan gräva sej genom snödrivorna då plogen inte har hunnit köra.

Visst är det ibland besvärligt att bo här i de djupa skogarna men med ordentlig utrustning så får man bort snödrivorna mycket bättre än i storstaden. Med snökättingar på traktorn och schaktbladet kör man relativt snabbt upp riktigt fina planer och vägar. Något sådant elände som jag såg i går i storstaden har vi sällan haft.

Det är synd om de stackars storstadsborna :-).

Snö

Vardagen just nu handlar om snöarbete. På morgonen då man skall hämta tidningen så måste man först sopa/skotta snö så man kommer ut. Då man fyller på flis skall det först skottas snö, då bilen och traktorerna skall ut skall det skottas snö, osv. osv.

Personligen föredrar jag högtryck och kallt framom varma lågtryck med snö. Det går en hel del tid till snöarbetet så man inte får mycket annat gjort. Och så har jag mitt vinterbygge då skivor skall sättas upp i snövädret. Men barnbarnen som är här just nu har roligt i snön … Och småkatterna som härjar omkring så snön yr – men sedan vill de in och ligger på soffan och sover i värmen.

Få se om det skall bli en likadan vinter som i fjol ?

Yara mot rekordprofit

Här sitter man och läser agrimoney.com i godan ro och vad får man se ? Jo, Yara som absolut inte kunde hålla tillbaka gödselpriserna går mot rekordprofit ! Kunde och kunde – ärligare hade varit att säja att de inte ville. Men den här bonden kommer inte att hjälpa till utan nu skall det köpas blålusern och annan kvävefixerande gröda och sedan är det ”Ajöss, Yara !”

Det blir att börja studera ekoböndernas erfarenheter och A.I.V. och allt möjligt liknande. Och det passar ju bra in i min filosofi: ”Djär e sjölv !” (Gör det själv). Rapidsåmaskinen har ju flyttbar mellanvägg så det är bara att sätta allting för utsäde så kan jag så nästan allting med ett par påfyllningar. Bara fördelar …

Förresten så slog vetepriset nytt rekord på Parisbörsen åter. Det har ingen praktisk betydelse för nästa gång säljer jag vete om ett halvår eller senare – men visst är det roligt i alla fall. Och så känns det inte så bortkastade pengar att ha köpt en ny (begagnad) såmaskin. I senaste Koneviesti såg jag att Rapiden gav bästa skörden av 12 olika direktsåmaskiner. Något kilo hit eller dit betyder inget men då det var 1000 kg/ha skillnad till den sämsta maskinen så börjar det kännas litet – speciellt som det var med samma utgifter och arbete.Även om det kan vara beroende på åkermarken.

Gröngödsling ser ut att bli nästa projekt på Bos-Sestu.

Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga ”hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: ”He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt ”låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på ”underhållsfria” material är ”material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern ”Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet ”Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen ”En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: ”Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men ”Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte:

Ekobonden blir ekobonde

Eko och eko – menar man ekoLOGISK eller ekoNOMISK ? Det lutar åt att den eko(nomiska) bonden snart får bli eko(logisk) bonde om gödselpriserna stiger ännu mer. Visst har vetepriserna stigit också men om man köper gödsel på hösten så sprider man den på våren och skördar nästa höst. Därefter ligger vetet alltid hos oss i lagret till nästa vår – ibland nästa höst. Så då man gör beslutet att köpa gödsel så borde man kunna se ett till två år in i framtiden ifråga om vetepriset …

Nå det är ju helt omöjligt att veta. De senaste åren har priset hoppat upp och ned som en tosing så försök nu sedan göra ett förståndigt köpbeslut. I värsta fall kommer man i otakt och köper dyr gödsel och säljer vetet billigt. Eller så måste man ha minst två års gödsel i lager.

Men i dag kom husblaskan Landsbygdens Folk (det är vi det) och där fanns en artikel om en bonde som minskat kraftigt på handelsgödseln och i stället använder blålusern som gröngödsling. Jag satte ju 50 % i gröngödslingsvall i våras och det var ett bra beslut men jag använde traditionell timotej och klöverblandning.

Men blålusern klarade den extremt torra sommaren eftersom den har rötter som går hela två  och en halv meter ned i jorden. Och producerar mellan 80 och 120 kg kväve per hektar. Nästa vår blir det att experimentera med olika kvävefixerande växter – man vet aldrig vad som fungerar på våra lerjordar. Men Yara (f.d. Kemira som nån gris i regeringen gav bort åt Yara) får snart se sej om efter andra kunder. Här har de inget att göra med sin plocka-pengar-politik.

På längre sikt kan det också vara bra att öva sej att vara oberoende av handelsgödsel som knappast kommer att bli billigare. Jag blir knappast ekologisk bonde enligt paragraferna och jag tänker alls inte binda mej till några regler som skrivbordsgänget gjort upp utan fortsätter att använda det sunda bondförnuftet i stället. Men tanken att odla ”heimlaga” tilltalar mej absolut. Så om man kan ersätta inköpta varor med eget arbete och nya högteknologiska (he-he) metoder så gör jag det även om jag förlorar någon euro per hektar.

Huka er ekobönder – här kommer ekobonden !