Hindersby – Sida 18 – Bondbloggen

Äntligen till skogen

Det är inte alls trevligt att vara i skogen på sommaren. Bara en massa myggor och älglöss och annat elände. Och så är det för varmt att göra nånting nyttigt. Dessutom har man en massa annat arbete på åkrarna och med husen. Så jag är aldrig i skogen på sommaren.

Men på vintern är det helt annorlunda. Då trivs jag i skogen – om det har frusit på. Det var meningen att börja med skogsarbetet i början på december men det kom allt möjligt annat i vägen så först i dag kunde vi ta traktorerna och fara till skogs.

Först var det regnigt och mjukt men då det frös på förra veckan så kom det annat. Vi har pysslat med sågverket. Väggen behövde tätas för det fanns fullt med sågspån inne i huset. Logosolen ger så fina spån att de blåser in genom varenda springa. Det behövdes också mera lampor eftersom det är så mörkt till och med mitt på dagen då det är mulet – och det har det varit nästan hela tiden. Ett bord för att fila sågkedjan till motorsågen behövdes också.

Regnet hindrade också takarbetet. Det var bara takrännorna kvar men de är mindre trevliga att sätta upp då det regnar. Till sist fick jag upp dem för en vecka sedan och kunde riva de sista ställningarna så nu är takarbete verkligen slut. Ett par stegar finns kvar och så skall det städas men annars är det klart.

Sedan kom Fredrik hit och vi satte upp en mast för GPS-antennen. Det är alltså en antenn för RTK-systemet som ger en korrigeringssignal till GPS-mottagaren så att noggrannheten blir nära en centimeter (i jämförelse med den vanliga 3-4 meter). Jag har kört med GPS-navigering på sprutan och då har det ibland varit felvisning på 20 meter. Det blir intressant att se hur det fungerar nästa sommar.

Det behövs en ny antenn och mottagare på traktorn som kan ta emot korrigeringssignalen. Sådana har man kunnat köpa tidigare också men priset har varit på flera tusen euro. De mottagare vi nu skall testa är betydligt billigare.

Belarus körde jag in i verkstaden för att spänna styrlederna eftersom framhjulen börjat vingla hit och dit alldeles för mycket. Det går nämligen att spänna till lederna för de har ledens kula inne i två koppor av plast med en mutter som pressar ihop dem. Jag öppnade alla fyra och alla utom en såg riktigt bra ut så jag bytte bara den ena och satte sedan smörjfett i skålarna och drog ihop dem. Glappet försvann inte utan det var en bult i fästet till styrcylindern som var den verkliga boven. Jag undrar om nån satt dit den senare för den var alldeles för kort så att gängorna tog emot hålets kanter och var helt nedslitna. Med en ny bult så försvann glappet nästan helt.

Då var det klart att åka till skogen – trodde jag. Men då jag skulle fylla på flis så började fläktremmen skrika på stora Zetorn och stora rökmoln bildades. En snabb undersökning visade att vattenpumpen och fläkten satt fast stenhårt. Då hade jag redan skopan full av flis så den måste jag tömma och därefter köra in traktorn i verkstaden. Båda fläktremmarna brann av eftersom fläkten inte rördes alls.

Det var ett mystiskt fel för vattenpumpen är helt ny. Vi började redan skruva loss motorhuven men märkte att fläkten och pumpen plötsligt började tvinna alldeles lätt. Inga märken syntes heller på plåtkåpan runt fläkten. Det har hänt sej att den börjat ta emot fläktvingarna. Fortfarande vet vi inte vad som förorsakade låsningen av fläkten och pumpen men det var bara att sätta ihop allt (och köra efter nya fläktremmar till Borgå). Efter det verkar allt fungera igen men man är ju orolig att det skall hända igen. Det var som om en bult hade fastnat i vattenpumpens vingar inne i pumpen men hur det skulle vara möjligt förstår jag inte. Det är bara att köra tills det går sönder ordentligt.

Nå, i dag kom vi då äntligen ut i skogen. Där hade en stor gran fastnat i en stor tall så jag måste dra roten bakåt för att få omkull granen. Det var besvärligt att komma nära roten på grund av alla stenarna men till sist fick vi ner den. Den stora lastaren har en så bra räckvidd att man kommer åt mycket bättre än med den lilla.

Det hann frysa så mycket att man kan köra med traktor till skogen nu men tyvärr så hotar de igen med varmare väder och regn den här veckan. Usch och fy !

Nu är i alla fall byggarbetet slut och skogsarbetet officiellt påbörjat.

Åter till vardagen 2020

I måndags var jag till ögonläkaren och fick godkänt – inga problem med ögonen. Dessutom fick jag recept på progressiva glasögon och det är bra för jag börjar tröttna på att ta på och av de tillfälliga glasögon som jag nu har. De är utmärkta för att köra bil och se på långt håll men jag måste ta av dem för att läsa och se vilken skruvspets jag behöver till skruvdragaren.

Fröjden blev kort. Då jag beställde nya glasögon så kostade de en halv förmögenhet. Nu måste jag också skaffa billiga glasögon som jag vågar ha på då jag arbetar och spara de dyra för speciellt högtidliga tillfällen. En svetsloppa så är de genast förstörda. De billiga må vara sämre men de jag brukar köpa i Sverige kostar bara en tiondedel av de dyra.

Nu måste man vara försiktig för med de här priserna så kan man inte gå och dö inom de närmaste tio åren förrän alla reservdelarna är amorterade. Det är som en gammal traktor eller bil – när skall man skrota den ? Ju mer man satsar på den desto svårare blir det att föra den till Hosmasgården (där vi samlar skrot för ungdomsföreningen). Det var en dyr dag på måndagen för jag fick också räkningen från tandläkaren. Hon är nog värd pengarna för det var rena kroppsarbetet att få bort en inflammerad rot på en kindtand. Jag håller alltid fast ögonen men jag tror nog att hon svettades då hon drog i tanden :-).

Så nu är jag fri att börja göra nånting nyttigt igen. Konditionen är usel efter en månads slöande men det är fortfarande så blött att man inte kommer till skogen. Vi har i stället satt upp plåt på tuutn (jag har svårt att kalla den ”skorsten”). Nu har den ett plåtsvep över så att det inte regnar in i den. Förr behövdes det inte eftersom man eldade varje dag. Till och med på sommaren måste man ju laga mat. De dagarna då det både regnade och blåste så rann det vatten längs tuutn in i huset. Få se om det är slut med det nu.

Man tycker att det inte behövs så mycket plåt till en hatt men jag måste klippa till en bit på 1×1 meter som jag sedan vek ned och in och fäste med ett monteringsband.

Jag använde aluminiumplåt som är ganska lätt att vika och håller bra. De gamla plåtarna är från 1980 men i riktigt bra skick ännu. Men då hade jag inget plåtsvep över. Det är nu fastskruvat med fyra rostfria M6-skruvar (nedifrån) och så har jag själva svepet fastskruvat med rostfria muttrar uppifrån. Då är det relativt lätt att skruva bort om man skall sota. Det är strängt taget inte nödvändigt med rostfritt för järn som är ute i fria luften rostar inte så farligt eftersom vattnet torkar upp snabbt. De gamla skruvar och muttrar som jag satte dit omkring 1980 gick lätt att skruva bort ännu 40 år senare.

Sedan satte Henrik (erfaren bergsklättrare) upp plåten med monteringsband. Man bör dela bandet i två delar och sätta spännskruvar diagonalt för då spänner de bättre till bandet än om man bara använder en skruv.

Nu i menförestider är det lämpligt att städa och täta dörrar. Nästa hus som skall rustas upp är uthuset och vi började redan med den delen som finns bakom Logosol-sågen. Där fanns ännu en hel del saker som bars ut efter köksbranden så det blev att sortera och städa. Mycket var sådant som man egentligen inte behöver (eftersom det fått ligga där i många år nu) men vi hittade också nyttiga saker som vi sökt efter.

Problemet med sågen har varit att det kommer massor med sågspånor in i huset genom springor och vi skyfflade ut en hel del. Nu tätar vi väggarnas och dörrarnas springor så att det problemet minskar. Men de sågspånor som kommer från Logosolen är mycket fina så de hittar in genom den minsta springa.

Det går bra att såga nu men dagarna är så korta och mörka att det behövs en mängd lampor runt sågen. Vi skall också bygga bord för motorsågen. Kedjan måste filas ganska ofta – då går det mycket bättre med sågandet. Hyllor för verktyg och utrustning till sågen behövs också. Speciellt hållare av olika slag för stockarna är viktiga. Det går nog bra att såga bort bakarna på en stock men då man börjar såga virke så behövs det hållare så att ändarna inte hänger ned – då får man intressanta kilar …

Vi bygger också staplar inomhus för virket så det inte samlar snö under vintern. Det är viktigare då man sågar på hösten. På våren kan man lugnt stapla upp virket utomhus för då torkar det bara bättre.

Och så har vi alltid behov av att städa upp i den stora ladan. Den var visserligen tömd efter golvlagandet men det är hemskt hur fort det samlas bråte på nytt i den. Speciellt takarbetet de två senaste somrarna fyllde upp ladan på nytt. Man vill inte lämna ens ruttet virke utomhus. Om man förvarar det under tak så blir det bra bastuved.

Nu hoppas vi åter på frost. En vecka med -10 grader utan snö skulle vara perfekt så att vi kan köra med traktor till skogen. Jag skulle absolut behöva skogsarbete – nu sitter jag och programmerar och installerar men fastän det är nödvändigt så skulle jag hellre fara till skogs.

Såm moofa saa: ”Ja iiss int sit jäär inn å fryys – ja far ti skooin”.

Menföre och sjukledighet

Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …

Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.

Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.

Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.

Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.

Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.

Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.

Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.

I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.

Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.

Lister för innerfönster på den gamla karmen

Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.

I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.

Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.

Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.

Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).

Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …

Fars dag, och farfars, och farmorsfars och …

Egentligen tycker jag att Fars dag är onödig – det räcker bra med Mors dag. Men det kommer alla möjliga dagar som huvudsakligen beror på att butikerna vill sälja mer. Rena inflationen som ifråga om de katolska helgonens dagar.

Jag har inte varit nån speciellt bra far men barnen har ju också en mor. Huvudsaken var att få dem upp till vuxen ålder så att de klarar sej själva. Och det har de gjort – de brås säkert på sin moder. Några farsdagspresenter behövs inte. Det räcker bra med barnen och deras familjer som klarar sej bra. Då är man riktigt nöjd.

Man tänker i alla fall på sin egen far (han hade varit 105 år i år) och vad han åstadkommit. Då man bor på en bondgård så är det mycket handgripligt. Ladugården är troligen det största som farsan fick till stånd 1945. Då man jämför den med den gamla ladugården där korna stod tjudrade längs väggarna i ett litet utrymme så är skillnaden stor.

Gamla ladugården bakom bilen i slutet på 1930-talet

Den gamla ladugården användes ända fram till 1945. Min farfar längst till vänster och bredvid honom står farsan. Min farmor är alldeles mitt i bilden. Röret ovanför användes för att fylla på vattentunnan i köket med pump. Då tunnan var full så slog famo med spiselkroken i röret och fafa stängde då av pumpen – den tidens fjärrstyrning.

Farsan mekaniserade också arbetet. Den första traktorn var en Fordson Major med pigghjul som köptes i slutet på 1940-talet. Den ersattes ganska snart av en likadan med gummihjul och hydraulik. Sedan kom Massey-Ferguson 65 år 1960 som fick frontlastare för att lasta gödsel på JF-spridaren. Det var ett mycket tungt arbete att sprida för hand. Sedan kom MF-165 år 1970 och en bogserad Aros skördetröska som ersattes med en JF-90 skördetröska. Och mera maskiner och nya torkar byggdes.

Kossorna och mjölken var det viktigaste ända fram till 1975 då de såldes och jag byggde en ganska stor kalluftstork på ladugårdsvinden. Farsan var mera för mjökproduktion men morsans fötter gav upp och varken jag eller brorsan kunde ta över. Det hade också varit nödvändigt med stora nyinvesteringar. Nå, nu har kalluftstorken fungerat i 45 år.

Men tidigare generationer syns också. Min farfar kom som måg från granngården och fick bygga en andra våning på huset 1930 och en stor lada. Moofa (min farmorsfar) pratade stolt om ”te stoor ledun” som byggdes 1929. Fafa födde upp hästar och var en duktig snickare. Hans möbler var välgjorda och dem använder vi ännu.

Moofas stora arbete var att flytta hela bondgården vid storskiftesregleringen 1908. Han köpte också den andra halvan av Bos-Sestu som på 1800-talet var delat i Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. För att betala köpet så körde han havre till Strömfors bruk. Det var inte så lång väg tvärs över Tallmosan med släde på vintern.

Det går en lång linje av fäder och morfäder ända tillbaka till Gustav Vasas jordabok 1530. Därefter försvinner fäderna ur historien. Men byn var fullt uppbyggd redan då med i stort sett alla gårdar som funnits sedan dess även om de delats flera gånger.

Ingen vet hur långt tillbaka som förfäderna har odlat jorden i Hindersby men knappast tidigare än för 5000 år sedan för då var våra åkrar en vik från Östersjön. Men på den tiden bodde troligen förfäderna i Mälartrakten. Först på 500-talet började de ro över Ålands hav och vidare till Ladoga och Volga. Det vet man att de gjorde för det finns arabiska silverdirham (mynt) på Helgö och Birka i Mälaren.

Nån kanske tröttnade att ro och steg i land och började hålla kossor på strandängarna innan de sökte sej upp med Tessjö å till Hindersby. Men det vet man inte med säkerhet även om arkeologerna är otroligt duktiga på att läsa av spåren efter de första bönderna. Jag läser just nu Rautakymi som handlar om spåren efter laxfiske och järnframställning vid Kymmene älv vid Abborfors där Marknadsbacken finns. Alldeles bredvid oss går en gammal stig längs åsarna just dit ned. Den syns tydligt ännu eftersom den trampats i närmare tusen år.

Nån förfader kom kanske den vägen till vår by eller så kom de med båt upp med ån.

Glad Fars Dag !

På återseende – får man hoppas

Jag skall inte resa bort men i morgon hamnar jag på ögonoperation. I värsta fall så blir jag mer eller mindre blind och det kan ta tid innan jag lär mej använda en specialdatamaskin för synskadade med Brailletangenter.

Det lär vara en snabb rutinoperation men eftersom jag har sjukhusskräck så tvivlar jag på det. Bara 2 % får problem av en sådan operation – men 2 % är ganska mycket. Brorsan var redan och opererade sina ögon (gråstarr) och det gick bra men det är som på börsen: Man vet inte om det går bra i framtiden fastän det tidigare har gått bra.

Orsaken till att jag alls gått med på en operation är tvånget att förlänga körkortet. Utan körkort är man illa ute på landsbygden. Bernet tog bort de sista bussarna så någon kollektivtrafik kan man inte använda. Kommunerna och staten spara bort resten. Det enda som blir kvar är barnen och de har minsann bråttom annars också.

Egentligen klarar jag mej bra ännu men det är bäst att inte ta någon risk. Det är svårt att se fåglar på långt håll men det gör detsamma. Man kan bygga och skruva ganska bra. Jag minns att Gamal Stenberg såg ganska dåligt men han klarade av att kila sten till byggen genom att med fingrarna känna hur stenens ådring gick. Fast det är ju en fördel att kunna läsa skyltarna då man kör bil.

Jag läste nyligen om vardagen före fotogenlampans tid. Vanligt folk hade inte råd med ljus utan det gällde att spänta pärtor av kådrik tall om man ville ha ljus efter det att solen gått ned. Men folk lärde sej att uträtta en massa sysslor i mörker. Men fick minnas var allt fanns och känna sej fram. I nödfall fick man ta pärtan i munnen om man skulle bära nånting med båda händerna. Och det gällde att snabba på då man uträttade sina behov så att en pärta räckte till.

Hela livet har jag varit närsynt och det skulle en operation kunna ändra på. Men jag vill ha kvar mina glasögon. De är ett bra skydd då man svetsar och smärglar. Visst har vi skyddsglasögon men dem glömmer man vanligen att ta på. En del av mina gamla glasögon har fläckar brända av svetsloppor som annars hade hamnat i ögonen.

Dessutom har man inbyggda förstoringsglas då man är närsynt. Det är bara att ta bort glasögonen om man vill se närmare på nånting. Det är mycket praktiskt då man svetsar optisk fiber där trådarna är tunnare än hårstrån. Minus 10 som jag nu har är i alla fall litet överdrivet och då är linserna redan extra dyra men minus fyra skulle kunna vara praktiskt.

Som det nu är så gör gråstarren att det inte hjälper att ta bort glasögonen – man ser ändå inte tydligt. Det är förstås bättre att se dåligt än inte alls så det är en risk man tar. Om ni inte ser något inlägg från mej mera så gick operationen i putten. Men jag hoppas i alla fall på ett återseende …

Paketbilsepokens fjärde del

Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.

Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato

Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.

I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.

Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).

Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.

Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.

Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …

Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.

Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.

Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.

Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.

Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla ”datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.

Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.

Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.

Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.

Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.