Hindersby – Sida 17 – Bondbloggen

Slut på höstarbetet (på åkrarna)

Det har varit ganska fint torrväder här hos oss. Längre norrut har det varit ganska illa och jag känner med er där. Jag fick vetetröskandet undan ganska fort. Det var inte mycket till skörd även om det tycks vara mycket ojämnt. Vissa har fått en ganska bra skörd.

Sedan blev det bråttom att få vallarna slagna. Gröngödselträdan går på sista året så nästa vår måste den brytas. Hur det skall gå vet jag inte men jag siktar på direktsådd – om det nu går. Den fina klövern ligger nu där och ruttnar hoppeligen under vintern. Den borde hackas men om jag kan göra det ännu i höst beror helt på vädret. Jag vill inte köra spår i åkern för sådana är mycket illa för direktsådden.

Plöjning blir det inte i höst och jag hoppas att det inte blir nästa vår heller för vårplöjning på våra lerjordar “motarbetar liggväxt” mycket effektivt, dvs. det växer just ingenting alls. Det är en risk som jag tänkte ta i alla fall. Går det illa så förlorar man inte så mycket eftersom vetepriset är uruselt. Vi får leva på pensionen och potatis. Den bättre hälften och barnen såg till att potatisen blev upptagen just före regnat som kom lördag natt. Potatis lär vara den föda som är bäst ifall man inte kan äta mångsidigt. Den innehåller nästan allt som kroppen behöver. Och jag gillar potatis (helst med litet knaperstekt fläsk).

Kvickrotssprutandet gick också ganska bra – eller man kanske borde skriva sprutandet mot baldersbrå för i år var kvickroten inte alls så farlig vilket däremot baldersbrån var. Och jag vill verkligen inte ha övervintrande baldersbrå. Det som är kvar är just gröngödslingsvallen. Det är ingen idé att spruta den förrän de tjocka strängarna med hö är hackade. Potatislandet hann jag inte heller spruta förrän det började regna. Det går att spruta före sådd nästa vår även om det är mindre effektivt.

Jag satte sprutan (800 liter på trepunktslyften) på stora Zetorn för gamla MF165 går med framhjulen i vädret om man sätter mer än 600 liter i tanken. Hydrauliken orkar inte heller lyfta sprutan. Pumpen måste nog förnyas – fastän den bara är 50 år gammal. Nu har det varit så hårda åkrar att det inte blir spår efter stora Zetorn så den fungerar bättre i år. Hytten är också tätare.

GPS:en fungerade hyfsat i år. Noggrannheten var inte den bästa men det var inga 20 meters kast som tidigare. Alldeles nyligen fick Fredrik den nya GPS-stationen att fungera med 2 centimeters noggrannhet men jag hade inte tid att pröva den eftersom regnet hotade.

Vi bygger alltså en GPS-station med RTK som ger centimeternoggrannhet och den kan vem som helst i trakten använda. Men man måste ha en RTK-mottagare. De kan vara ganska dyra även om priserna nu gått ned De är nu ordentligt under 1000 euro och om man riskerar att köpa kinesiskt så kan de vara ännu mycket billigare. Vi behöver inte direkt centimeterprecision även om vanlig GPS med 3-12 meters noggrannhet är för dålig.

Det blev alltså slut på åkerbruket – åtminstone tills vidare. Under veckoslutet hade vi Digiläger på gamla folkskolan där folk fick komma med sina datamaskiner, surfplattor och telefoner för att få hjälp. Och det behövdes tydligen. Åtminstone fick man sitta och prata och svära över de eländiga systemen tillsammans.

Den yngre generationen (Henrik) byggde också en inhägnad för de nyplanterade äppelträden. Två meter högt staket runt allihop kom upp på en dag med hjälp av stora lastaren på Belarus. Rullen var mycket tung men den satte han fast i rotorn på lastaren och kunde sedan lättare rulla ut den. Det går så mycket snabbare för de yngre medan jag haltar omkring med ischias och styv nacke efter vallslåttern. Fast allting börjar bli si som så på den här gamla gubben.

Kubotan med Henrik och ny jordfräs och förstås hunden med …

Det blev verkstadsarbete och i går också litet byggarbete då solen sken och det var varmt. Verandan saknar ännu en del väggbräder och lister. Det är mest potand (petarbete) som passar mej. Jag tänkte få den något så när klar före vintern. Det saknas inte heller verkstadsarbete men man måste bygga då det är torrväder och vara i verkstaden då det regnar.

Mitt i allt kom det en stor grävmaskin som rensade vägdikena – och satte fast trummorna. Så nu blir det spadarbete för att få vatten igenom dem igen. Tyvärr är vissa så dåliga att de troligen måste grävas upp och förnyas.

Även om höstarbetet på åkrarna börjar ta slut för mej så är det ingen brist på sysselsättning.

Hasi för vetetröskningen

I förrgår kväll körde jag den sista veteåkern och den sista lirpån (30 kvadratmeter) i går.

Tröskningen gick bra i år men skörden var dålig. Torkan var fatal för våra lerjordar även om vädret var bra för taklagandet. Priserna är nu så usla att det inte ens harmar. Tvärtom funderar jag på att öka andelen vall nästa år. Klövern den växer minsann fint. Det skall i alla fall sprutas ordentligt nu så mycket baldersbrå som det fanns på åkrarna. Man vill absolut inte att den skall övervintra.

Nu gäller det att göra nånting åt grönträdan som skall brytas i år. Jag tänkte försöka med direktsådd – hur det nu sedan skall gå till ?

Trebent tröska

Vad brukar hända på fredag kväll eller lördag ? Jo, tröskan går sönder för den vet att man inte får nånting reparerat på veckoändan. Eller visst får man om man betalar en massa. Nu lovade väderprognosen i alla fall torrväder nästan hela veckan.

Ena bakringen på tröskan lossnade nästan från fälgen på lördagen. Men den fick stå och vänta till måndagen på åkern. Vi tog den gamla frontlastaren och skruvade loss hjulet och körde hem det.

Det tog inte många minuter på däckverkstaden att byta däck på måndag morgon och man kunde i alla fall inte börja tröska så tidigt. Nu har vi all Reno tröskad och då tröskan är rengjord så tröskar vi in Zebra (bara fyra hektar).

Vår värsta leråker Brennendjin var ovanligt dålig i år. Den är mycket känslig för torka och om där inte hade funnits baldersbrå så hade den sett ut som en öken. Det var baldersbrå som hade grott ganska sent för den stod i full blom ännu. Och så fanns där fin klöver.

Jag hade varit rädd för att vallinsådden inte alls skulle lyckas eftersom det var ganska uselt väder vid sådden (då kylarslangen sprack på stora Zetorn). Men det blev riktigt fin klöver – möjligen på grund av det glesa vetet. Det är bra för den här åkern är nu i grönträda i tre år vilket verkligen behövs. Våra leråkrar är lämpliga för klöver som vanligen växer till en mindre djungel.

Det var verkligen rätt inriktning som farsan och morsan hade med 25 mjölkande kossor. Men de stora investeringar som hade varit nödvändiga gjorde att vi på 70-talet gick över till veteodling. Och nu är det ännu värre att gå över till kossor.

Tre reparationer har det blivit på tröskan i år men det har varit ganska små saker: en kedja, en kylargivare och så bakhjulet. Alla har vi kunnat fixa ganska snabbt. Fast det är inte slut än …

I väntan på regnet

Först hade jag tänkt skriva om hur det kommer skur på skur men så såg jag att en ordentlig storm drog över Österbotten och mellersta Finland. Just nu kommer det inget regn alls även om prognoserna utlovat en liten snipa av det stora lågtrycket. Med litet tur så kan vi fortsätta att tröska redan i morgon kväll.

Det har varit bråttom här i ett par veckor. Och så krånglar min rutter till nätet. Men det är inte tid att felsöka just nu. Tröskan är sönder – inte alls förvånande – och vi har över hälften av vetet otröskat.

Takarbetet sköt alla arbeten framåt så att vi lyckades tömma torken bara en dag innan vi började tröska. Och så har här kommit skur på skur på skur. Inte stora mängder men allting har varit blött nästan hela tiden. Trots allt har det varit så mycket torkväder på eftermiddagarna att den andra flisomgången blev torr just före tröskandet började.

I väntan på tröskväder så började jag laga balkongen. Vi satte upp takskivor i två lager och utanpå dem ett dubbelt lager med takfilt – Dual som limmas utanpå varandra så det blir dubbla lager – och litet tredubbelt i skarvarna. Lutningen är nämligen så liten att takfilten måste vara alldeles tät. Det gör ju inte så mycket i vårt fall för det gamla verandataket finns kvar under balkongen men läcker takfilten så ruttnar nog skivorna så småningom.

Till höger syns plåtkanten som skall föra ut regnvattnet från väggen och på sidorna finns trekantlister som hindrar att takfilten bryts. Det blev en hel del avbrott i arbetet då det kom regnskurar. Den sista kom just då vi skulle lägga på takfilten. Det var en åskskur så vi blev ganska blöta. Det har i alla fall varit varmt och blåsigt så regnvattnet torkade upp ganska snabbt och nu är också balkongens golv klart.

Balkongens räck saknas ännu men det får vänta tills vi har tröskat. Utanpå blankorna lägger jag plåtar så att de inte skall ruttna så fort. Trä håller länge men det skall inte ligga så att vattnet blir kvar. Vi hade trallar av trä som balkonggolv men det höll inte alls. Tryckimpregnerat virke vill jag inte ha. Det gamla räcket av svetsade rör skall upp tillbaka men det ser inte bra ut så jag tänker sätta träräcke utanpå för utseendets skull (med plåt).

Sedan blev det två dagar med solsken och tröskandet kunde börja. Det var inga större problem med tröskan i år. Den startade genast och det enda som behövdes var en fjäder till en remspännare. Så vi körde in närmare tio hektar.

Och så började problemen. Jag hade satt en gammal fjäder från en tvättmaskin vid remspännarens hjul och den brast eftersom den var för stor och hjulet slipade av den. Det var ingen stor sak men så började alarmet tuta och slutade inte fastän varvtalet gick upp. Där finns en varvtalsvakt som gör att larmet tutar på låga varv men inte då varven ökar.

Jag hittade inget fel så jag satte en handske ovanpå blinkeländet och fortsatte att köra. Det gick bra tills jag skulle tömma – då brast kedjan till tankskruvarna. Det var bara att köra hem till verkstaden.

Tanken var full med vete och tömningen fungerade inte. Då var det bra att ha en sugtryckfläkt. Med den sög vi bort vetet ur tanken och sedan var orsaken till kedjebrottet klar. Den ena bottenskruven var inte alls kopplad till draget. På den gamla tröskan gick det inte att få in skruven om den inte kopplade på rätt sätt men på den nya tröskan kan skruvens koppling hamna över eller bredvid. Så vi lärde oss att man måste se efter att kopplingen kommit rätt då man sätter i skruvarna. I reservdelslagret hade jag 3/4″ skarvar för kedjan så nu väntar vi bara på regnet – och efterföljande fina tröskväder.

Det blir ingen rekordskörd i år. Den blir ganska dålig. Vädret har inte varit bra för vetet den här sommaren. Baldersbrå finns det däremot mycket av – mest sådant som grott sent så den blommar som bäst. Fukthalten på det tröskade vetet är omkring 20-22 % vilket är ganska lågt i våra trakter.

Det står litet vatten på ytan i svackorna på leråkrarna men de är stadiga efter den torra sommaren. Det går bra att tröska med bordet lågt nere vilket är viktigt vid direktsådd. Jag tänkte i alla fall köra över åkrarna med hacken så att halmen inte fastnar i billarna på såmaskinen nästa vår. Inte för att det finns mycket halm i år. Strålängden har varit ganska kort.

Det är bara att få tröskandet undan och så vänta på nästa vår …

Bilarna höll på att ta slut

Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.

Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.

Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.

Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.

Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.

Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).

En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.

Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.

Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).

Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.

En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.

Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.

En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …

Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.

Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.

Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …

Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än “Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i “karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren “skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.