Kategori: Hindersby

Högsta växeln i skogen

Nu börjar våren pressa på trots 15 cm snö (som håller på att smälta bort). Vägarna är fina och vi kör ut stock så fort vi hinner. Veden är utkörd och vedhopen full. Nån riktig ”avverkning” eller ”gallring” har vi inte hunnit med än utan vi hugger fortfarande upp vägar och tar bort de värsta träden från laggarna. Det gäller att passa på då det blåser åt rätt håll för 25-30 meters granar far precis dit det blåser. Det finns ingen möjlighet atnnat än att rikta litet snett med vädret. Det går att skuffa en del med lastaren men bara medväders.

Den nordvästra  (och delvis den sydvästra) kanten är ganska klar men det finns ännu ett par hörn som väntar på lämplig vindriktning. Vi har mest sydlig och västlig vind här så det kan ta en tid innan vi får den nordöstra kanten i skick. Där finns dessutom landsvägen så man måste ha mycket folk att vakta då man hugger. Trafiken är ganska liten men man måste vara säker på att ingen kommer just då man fäller.

Vi kör nu på vallarna från skogsdikningen för omkring 50 år sedan. Det går ganska bra om man passar på att ha ena hjulet utanpå vallen och utanpå stubbarna. En vacker kväll förra veckan glömde jag att se efter ordentligt och i mörkret körde jag fast vagnen med stocklass på en dunt. Där satt jag med bakhjulen snurrande fritt och fick gå hem efter jäärnstavur för att hacka bort isen och jorden under dragbommen. Stockarna hade jag förstås radat av vagnen men det hjälpte inte.

Tallstockar är fruktansvärt tunga. Speciellt de tätvuxna tallar som vi nu hugger bort. De har stått alldeles för tätt. Men vilket fint virke ! Det är riktigt harm att sälja det. Träden är långa, raka och kvistfria (utom i laggarna). Man borde spara det till möbelvirke. Eller sälja det till Japan för 1000 euro kubiken. Där förstår de att uppskatta fint virke medan man här malar det till massa eller sågar till formvirke. En del riktigt fina träd sparar vi i alla fall till eget virke – speciellt med toppdiametern 12-16 cm som annars går till massa. Snart måste jag såga upp dem men just nu är det så fint skogsväder att jag inte har tid. Senare på sommaren så är det för varmt att såga eftersom sågen är mot en södervägg.

Maskinerna borde repareras också för nu har de bara blivit nödtorftigt ihoplappade så de fungerar. Brorsan plockar upp de delar som faller bort och hämtar hem dem :-). Då det fina vädret tar slut så blir det verkstadsarbete. Avgasröret på Zetorn är avbrutet men ligger löst kvar (det fick sej en smäll av lastaren). Det är svetsat förut så det skall bara lappas ihop på nytt. Ställningen för gripen är det inte mycket kvar av så den skall lappas ihop också.

Nu tröttnade jag slutgiltigt på gripdinglandet och beställde en dubbelbroms. Jag har ny större grip och den svänger fram och tillbaka som en galning. Besvärligt med precisionslastandet … Och då man hugger upp vägar så blir det allt från ved till stock och man har bekymmer med att sortera allting med gripen. Visst går det fortare att sortera för hand men det tar lång tid för gubben att klättra ned från traktorn för varje vedpinne. Nu börjar det visserligen gå bättre att röra sej bland kvistar och stockar – man är alltid i bästa skick i slutet på skogsvintern. Skogsgymmet är utmärkt för konditionen.

Den här tiden på året är dagarna långa och då man kommer hem på kvällen så orkar man bara äta och sedan kroknar man. På dagen vill jag inte äta utan dricker bara (mängder av) kaffe. Man blir så däst av en stabil måltid att man inte orkar tillbaka till skogen efter den. Så vi äter en sen middag som nu börjar gå mot klockan nio på kvällen. På tal om kaffe så har hälsofjantarna i Kalifornien tvingat kaféerna att sätta upp skyltar att kaffe kan förorska cancer … Guardian hade en bra ironisk artikel om eländet där de skrev att ”Kaffe förorsakar cancer (utom då det inte gör det)” och satte rubriken till ”Latest health scare” (senaste hälsoskrämman). På engelska låter det mycket bättre för hälsovård är ju ”health care” och då sätter man bara in ett s- framför ”care”.

Jag har druckit massor med kaffe och äter massor med smör och fläsk och dricker röd mjölk så jag dör väl. Men hittills har det gått bra som förra gubben sa då han kom till andra våningen (efter att ha fallit från elfte). En löjlighet är också alla beräkningar om hur mycket dödligheten ökar ifall man dricker kaffe, äter fläsk och så vidare. Jag vill påstå att dödligheten är 100 % i alla fall oberoende av vad man äter.

Den här tiden på året så lyser solen och kvällshimlen målas i granna färger då man kör hemåt efter en dag i skogen. Som ivrig serietidningsläsare så känner jag mej som Lucky Luke – den ensamme cowboyen som i slutet på varje berättelse rider mot solnedgången och kören sjunger ”I’m a poor lonesome cowboy a long long way from home …”. Jag har översatt det till ”Jag är en stackars ensam bonde en lång väg hemifrån” fastän det enda som stämmer är bonde. Speciellt nu då vi hugger i hemskogen så är det inte lång väg hemifråm. Men man måste tillåta en viss poetisk frihet …

För övrigt så såg jag i går den första tofsvipan !

 

Ogallrad skog

Vi har nu börjat städa upp i en bit skog som inte blivit gallrad på omkring 50 år. Helt enkelt därför att vid skogsdikandet så grävdes diken kors och tvärs så att man inte kom åt bitarna. Vi har byggt broar på annat håll där det varit mera bråttom men nu i vinter så gick det bra att sätta ned trummor i den här biten förrän dikena frös.

Det är intressant att se hur en fullständigt oskött skog ser ut. Den kan man inte röra sej i alls och man börjar förstå varför vatten band samman landsdelar förr. Det var ju helt omöjligt att komma fram landvägen – något som dagens människor kanske inte förstår.

Sådär ur ekonomisk synvinkel vet jag inte om vi förlorat så mycket på att inte gallra. Skogen har gallrat sej själv ganska bra och massveden är dåligt betald samtidigt som det tar mycket tid att gallra. De omkullfallna träden kan vi flisa och använda i värmecentralen – utom de allra äldsta som ligger på marken. De torra träd som står eller nyss fallit omkull blir bra ved. Man behöver bara såga och klyva dem så går de bra att bränna direkt i motsats till färsk ved som måste torka en sommar eller två.

En studie vid SLU visade att det egentligen inte lönar sej att gallra. De starka stockträden tar i alla fall det utrymme de behöver. Massaindustrin vill förstås ha billigt gallringsvirke men ur skogsägarens synvinkel är det inte alls så självklart med gallring.

Det blir ingen större avverkning i år. Vi har fullt upp med att hugga upp vägar och städa i skogen. Arbetet vid Atomlinjen tog en massa tid och så måste jag svetsa släpvagnen där ett cylinderfäste ryckte loss en stor bit ur vagnbalken. Det var hård belastning på maskinerna i stenbacken vid linjen. Därefter körde vi upp vägar över en annan stenbacke vid Alkärret och där var nästan lika eländigt. Ett par kättingslås gick också sönder i det sammanhanget.

Svetsandet var ganska besvärligt. Jag hade acetylenflaskan till påfyllning i december men den var tom redan i januari. Jag förde den att fyllas på nytt men då den kom tillbaka som var den redan helt tom … Antagligen läcker flaskventilen men det kollade man alltså inte. Nu hade jag ingen lust att skicka den till kontroll utan köpte i stället en bytesflaska. Då kan jag byta flaska utan annan kostnad än gasen och får den nya flaskan hem med detsamma. Tidigare har påfyllningen tagit en månad. Och jag hittade en nätbutik i Varkaus som sålde bytesflaskor (och en hel del verktyg) med gratis transport om beställningen går över 100 euro. De utlovade snabba transporter i hela Finland vilket jag var litet skeptisk till med erfarenheterna från de gamla firmorna men det gick faktiskt snabbt. Gasflaskan var på väg samma dag och var framme på två dagar.

Det är troligen ett företag som kommer att gå bra om de fortsätter på samma sätt. Då är det slutåkat till Ring III. Dessutom kan man – hör och häpna – tala svenska. Troligen är det någon återflyttare från Sverige som kommit med nya idéer för Sverige är ju ganska bra på näthandel. För min del är det slut på att köra gasflaskan till någon stad, vänta en månad och sedan hämta den.

Nu är det nya fästet fastskruvat med 24 mm genomgående bultar och vagnen fungerar fint. Styrningen behövs minsann då jag åker slalom mellan träden.

 

 

Bondbloggens miniträff i snöyra

Bondbloggs-Christer var i Lindkoski (grannby till Hindersby) idag med SLC:s trädgårdsutskott för att bekanta sej med Robbes ”lilla” trädgård. Jag har installerat fibernät där och åkte dit för att fixa en grej. Jag blev litet försenad då jag hade svårt att komma ut ur skogen med traktorn men då jag ringde Christer så hade deras bil stannat i snöyran som gått över i rena ovädret. Vi hann prata en liten stund så det var en verklig miniträff men funderade på att vi borde ha en ordentlig träff på sommaren då det hoppeligen inte är lika dant illväder …

Christer hade frågat mej i går om han borde ta med ludiskoffon men i går var det fint väder så jag skrev att våren började komma till våra trakter. Och ännu i morse såg jag solen – sedan slog vädret om och det blev ett eländigt snöoväder. Stackars Christer som hade bytt ludiskuffon till Bondbloggens skärmmössa …

Det var i alla fall kul att prata en stund med Christer även om vi inte han med så mycket. Visst läser vi vad de andra skriver i bloggen men det är i alla fall en annan sak att träffas och prata. Det blir inte så mycket monolog då vilket lätt är fallet då man skriver bloggen. Men bättre väder skall vi beställa till den riktiga träffen.

 

Bankeländet

Förr gick man in till Iris på Sparbanken då man for till butiken. Sedan stängdes kontoret i byn, därefter i kommunen och nu är det slut på all kundservice. Dörrarna till bankerna är stängda och det ekar ödsligt i de gamla bankpalatsen. Kundservicen har kantänka flyttat till nätet men bankerna svarar inte på meddelanden och begäran om tjänster. Ringer man så hamnar man i en telefonkö som kostar för varenda vänteminut.

Det är inte att undra på att folk blir förbannade. Att Nordea flyttar huvudkontoret till Finland hjälper inte ett dugg då dörrarna till kontoret i Lovisa är stängda och det är omöjligt att få några banktjänster uträttade. Nalle kan lika gärna flytta det till Bahamas.

Snart är bankernas saga all. Det kommer kryptovalutor och blockkedjor. Vad är det ? Det är kort sagt datatekniska lösningar som plockar bort alla mellanhänder (bankerna) så att köpare och säljare har direktkontakt.

Blockkedjor är helt enkelt distribuerade databaser. Varje transaktion granskas av andra noder och blir inte giltig förrän alla godkänt den. Då granskas också om nån skurk försöker sälja samma sak till flera. Nu är det inte så enkelt i praktiken utan man måste få ett system som är öppet och säkert utan att affärshemligheter röjs. Men förutom bitcoin så finns det redan flera andra tillämpningar.

För en bonde så kunde det leda till att man säljer och köper direkt utan banktransaktioner. Blockkedjan kollar att köparen faktiskt har pengar att betala med. Det blir inga väntetider som nu då bankerna pantar på pengarna ibland i flera dagar utan pengarna flyttas direkt på en millisekund. Valutor som ges ut av ländernas centralbanker försvinner mer eller mindre i det här systemet. Vart kommer då pengarna ifrån ? Ungefär från samma ställe som då en centralbank ökar på penningmängden dvs. ur luften. Som jag länge sagt så finns pengar inte. Det som finns är lån. Man lovar att göra nånting som motprestation till att man får ”pengar” och sedan rullar det vidare till andra som i sin tur lovar det ena och det andra.

Vi behöver inte ta med en säck vete till butiken utan kan i blockkedjan sätta in ett löfte om säcken och om någon godkänner det så har vi fått ”pengar” i blockkedjan som sedan går vidare på en millisekund. Efter några tusen transaktioner så vet ingen att de kom från vetesäcken men den finns nog kvar i blockkedjan så det är inte värt att slarva bort den för då klassas din nod som felaktig och dina pengar försvinner.

Det här blir knappast vanligt på länge än men pengarna går så småningom över till elektronisk valuta så göm inte papperslapparna under madrassen. De kan förstås bli mycket värda då framtida generationer hittar dem och de kan säljas som antika betalningsmedel och ställas ut på ett museum där ungdomarna går och förundrar sej över att nån kunde köpa nånting för dem.

 

Kinapaketen

Det är inte så många år sedan de första Kinapaketen började dyka upp. Nu lär det komma omkring 100 000 per dag till Arlanda. Man kan köpa en mängd olika småprylar (och stora) för en spottstyver och få dem gratis hemskickade. Priserna är ibland en tiondedel eller mindre jämfört med europeiska produkter. Det verkar ju vara för bra för att vara sant.i

Så nu har posten i Sverige tillsammans med Tullverket börjat ta ut en avgift på 75 kronor för varje paket – och så 25 % moms förstås. Få se hur lång tid det tar innan man i Finland börjar med samma system. Det minskar säkert på paketen för om man köper nånting för 5 kronor och måste betala 75 kronor avgift så blir det mycket mindre intressant. Men inte tar paketen slut. En vara som i Europa kostar 150 kronor och i Kina 15 kronor är i alla fall billigare trots avgiften på 75 kronor (75+15=90).  Dessutom lär det redan vara på gång nya system som för paketen via ett annat EU-land och då kan posten i Sverige inte sätta på avgiften. Om det tar längre tid så gör det detsamma för man får i alla fall räkna med en leveranstid på 3-4 veckor.

Mina Kinapaket har varit av olika slag. En hel del elektronik som för det mesta har varit av god kvalitet och så en mängd LED-lampor som varit av mycket varierande kvalitet. Två LED-strålkastare som jag skruvade upp i somras är redan döda och en sats på fem LED-lampor med rörelsevakt är ganska oanvändbara för de ha börjat blinka som galningar.

Det är knappast själva lysdioden som är dålig i lamporna utan mest troligt är att strömförsörjningen innehåller komponenter som är av usel kvalitet. Jag tippar på kondensatorerna. En lysdiod behöver nämligen ett par volts likspänning så det behövs nätdelar som omvandlar 220 V växelström till lägre likspänning. Om man bygger nätdelarna av billiga komponenter så är sannolikheten mycket stor för att de går sönder eller bara inte klarar låga och höga temperaturer.

Då är det frågan om hur man kan välja lampor med bra komponenter ? Sanningen är att det vet man inte. En del påstår att man skall välja dyra lampor för bra komponenter kostar. Tyvärr fungerar den logiken inte. Även om en bra lampa inte kan vara grisbillig så finns det ingen som helst garanti för att en dyr lampa är ett smack bättre. Försäljare är ena sluga banditer – de vet att det finns folk som tror att dyrt är bra så de sätter ett högt pris på en skräplampa. Då kan de sälja den åt godtrogna människor och få en förskräcklig vinst.

Jag surfade på nätet och på ett ställe så menade man att man skall köpa lampor med garanti. Tanken är att de som säljer skräp inte vågar sätta garanti på dem. Men det fungerar inte heller. Sannolikheten att folk sparar sina kvitton för att få ny lampa på garantin är ganska nära noll. Och det är billigt att ge en ny skräplampa åt de få stackare som trots allt sparat sina kvitton.

Så kan man försöka köpa märkeslampor. Det har jag också försökt. Jag köpte en bunt Airam LED som har tre års garanti. De höll ungefär lika länge som en vanlig gammaldags glödlampa. Allt prat om 20 000 och 50 000 timmar är rent struntprat. Faktum är att ett par LED-lampor utan något märke alls har fungerat längre trots att de var mycket billigare. Så vad man än försöker så är det rent lotteri. Då kan man lika väl köpa de allra billigaste LED-lamporna.

Råd&Rön brukar testa produkter och är ganska pålitliga. Men de testar bara ljusstyrkan – inte hållbarheten för det skulle ju ta många år och sedan säljs testlamporna inte mer.  Så vi är riktigt i spadet. Marknadsteorin att dåliga produkter så småningom gallras bort är helt och fullständigt felaktig. Tvärtom blir produkterna allt sämre för folk köper det billigaste eftersom det dyra inte är bättre. Skurkarna byter namn på sina produkter och klarar sej bra medan de som tillverkar bra produkter gallras bort av ”marknaden”.

Till all tur så köpte jag femhundra glödlampor då idioterna i EU började förbjuda glödlampor – ett av de mest korkade besluten som någonsin gjorts. De var dessutom mycket billiga eftersom man bara ville bli av med dem. Så jag klarar mej länge med dem. Förstås köper jag fortfarande LED-lampor eftersom de drar mycket mindre ström och inte blir heta. Och så ger de mycket starkare ljus. Men jag söker fortfarande efter något märke som jag kan lita på – troligen en hopplös syssla.

De LED-lampor som fungerat bäst är 12 V lampor. Helt logiskt för de behöver inte någon nätdel utan kan kopplas direkt till traktorns eller bilens ackumulator. Om man sätter flera lysdioder i serie så kommer man upp till 12 volts drivspänning. Inga dåliga komponenter alls utan enbart lysdioderna. Man kan förstås ha 12 V LED i husen också kopplade till en ackumulator men då måste man också ha en laddare som håller ackun uppladdad. Det har jag ifråga om lysdiodslingorna men det blir inte så billigt.

Nu borde man lägga upp ett lager med billiga kinesiska produkter men det är svårt att veta vad man borde köpa för utvecklingen går framåt hela tiden och en del produkter blir så föråldrade att det bara är att kasta bort dem. Så gick det till exempel med halogenstrålkastarna.

Nu verkar det som om supertönten på andra sidan pölen skulle starta ett handelskrig och då vet man aldrig hur höga tullmurar och andra handelshinder det för med sej. Om den ena höjer tullen så höjer de andra tullen och snart så kan vi bara handla inom EU. För jordbruket blir det inte mycket sämre utom för dem som kör John Deere då reservdelarna stiger i pris. Vi har mest bara europeiska maskiner för jag har aldrig kunnat tåla tums gängor. Bara de gamla Massey-Ferguson traktorerna är anglo-saxiska.

Men ännu kommer det Kinapaket och kineserna siktar på att bygga en ny ”Sidenväg” som skall få transporterna till Europa att bli snabba. Och ifråga om världspolitiken så vet man man aldrig hur det går. Det är ganska så vanligt att både den ena och den andra går upp som en sol och sedan ned som en pannkaka.

Bonde: lönlöst men roligt

Efter deklarationen så har man inte lust att fira (annat än att den är förbi). Jordbruket ger bara minusresultat och hålen måste täppas till med pensionen. Bankkontot är tomt så det ekar efter att jag måste betala momsen för fjolårets virkesförsäljning. Visst skall jag få tillbaka moms på skördetröskan vi köpte men återbäringen har inte kommit än. Hoppas den kommer snart för jag har inte haft råd att skaffa konstgödsel för vårbruket.

Men jag klagar inte. Vi var  i skogen första gången efter deklarationen och det var verkligen uppfriskande. En slang sprack på gripen men jag hade reserv hemma så det gick snabbt att byta den. Solen sken och det var lämpligt kallt (omkring -7 grader). Dessutom hade jag ny ked på motorsågen så den skar bra.

Folk är ju olika. Då jag jobbade som professor vid Tekniska högskolan (ibland hemifrån) så hade jag både status och inkomster men jag satt i mitt arbetsrum vid landsvägen och var alldeles grön av avund då de andra körde förbi med traktorerna på väg till skogen. De förstod säkert inte hur gärna jag hade kastat pappersarbetet och åkt till skogs för att såga och dra ihop virke.

Jag bryr mej inte alls om pengar och ”status” ifall man bara får mat för dagen och lyckas hålla värmen i huset på vintern. Så jag tycker lönsamhetsberäkningar är helt värdelösa eftersom de bara beaktar pengar. Dessutom är de per definition alltid felaktiga. Varje gård är olika och varje bonde har olika förutsättningar så då man beräknar lönsamheten för en ”medelbonde” så är det ju alltid fel för varje riktig bonde. Och vad gör man med lönsamhetsberäkningarna ? Var och en har vissa förutsättningar och dem ändrar beräkningarna inte på. Har man inte pengar att köpa mera jord för (om det alls finns till salu) så hjälper det inte med hur mycket beräkningar som helst.

Förstås kan man få stora inkomster om man jobbar med annat än jordbruk. Men vad gör man med pengarna ? Betalar en grym hyra i storstaden och har stora utgifter vad man än gör där. Eller använder pengarna för att åka på dyra resor till naturen. Tja, det har jag alldeles gratis då jag far till skogs med traktor och motorsåg. Men det syns ju inte i lönsamhetsberäkningen. Man kan kanske köpa ett stort hus för nån miljon men jag sysslar hellre med att bygga huset själv (dvs. reparera ett gammalt hus). Det är mycket roligare. Det mest värdefulla är det man gjort själv.

Enligt det nuvarande tänkesättet är jag säkert litet underlig. Men skratta gärna – jag trivs med det liv jag lever fastän kontot är ganska så tomt. Jag skulle inte resa till Kanarieöarna fastän nån skulle betala mej en massa pengar för det (hmm, nåja, för en miljon euro kunde jag tänka mej att vara en vecka där – man kan ju sätta pengarna på något nyttigt i byn). Nu är jag dessutom så lyckligt lottad att jag bor i en by där Lokaaln (ungdomsföreningens stora hus) nyligen fått nytt tak genom samfälld insats av byborna och gamla folkskolan hör till oss och snart är renoverad bara jag får golvet i lärarens gamla arbetsrum färdigt.  Det optiska fibernätet fungerar bra och vi har flera livaktiga föreningar med riktigt roliga årsmöten.

Det har varit +14 grader på morgonen i stugan under de kalla veckorna men man vänjer sej. Det går bra med filttossor och ludimysså (pälsmössa) på morgonen tills man eldat litet i vedspisen. Och far man till skogs så får man nästan för varmt. Så vad behöver jag mera pengar till (bara jag får konstgödseln betald) ?

Lönsamhet är för mej närmast ett fult ord om man nu litet överdriver. Men jag är uppväxt med frågan ”Är du lönsam lille vän ?” som ju är hård kritik av det lönsamhetsbegrepp som innebär fanatisk pengadyrkan där allt annat är värdelöst. Däremot är jag som gammal bonde absolut övertygad om att man inte skall göra av med mera pengar än det kommer in. Har man inte pengar så får man dra ned på utgifterna eller skaffa mera inkomster.

Att vara heltidsbonde i dagens läge är nästan omöjligt. Man måste ha andra inkomster också. Vi är nu redan på andra generationen som arbetar för lön utanför jordbruket medan den gamla gubben (pensionerad) sköter jordbruket till stor del. Eftersom man inte behövt arbeta ryggen av sej och de nu finns maskiner så kan en gammal gubbe ställa till med mycket (elände ?) ännu vid hög ålder. Det blir så att man arbetar med annat i 30-40 år förrän man på heltid tar över jordbruket (skogsbruket inte att förglömma) och följande generation börjar studera och jobba innan de i sin tur tar över.

Det är en bra sak att skaffa sej utbildning och arbetserfarenhet utanför jordbruket. Egentligen borde man som bonde vara mekaniker, elektriker, kemist och dataexpert nuförtiden. Det skadar inte och spara mycket pengar om man kan göra allt själv. Litet erfarenhet som lagvrängare kan också vara nyttig :-). Så jag ser arbete utanför jordbruket enbart som positivt. Kalle till exempel är bra på brandsäkerhet och det är mycket värdefullt på en gård med en massa hus och el och värmesystem. Jag förstod att Christer jobbat som timmerman i tiderna och det är också bra erfarenhet.

Vi kan inte ändra på dagens system så lätt utan måste anpassa oss. Det är inget nytt. Bönder har i alla tider fått skaffa sej extraknäck. Dalabönderna vandrade i tiderna till Stockholm för att arbeta under vintern (det var före skogsbruket utvecklades). Och så har bönderna fått tampas med fogdar av alla de slag. Ibland fick de nog och som Engelbrekt Engelbrektsson drev ut fogdarna men en bonde måste vara hemma till vårbruket så fogdarna fick behålla makten även om de blev ganska försiktiga efter det. Vi har det inte mycket bättre med nuvarande fogdar (byråkrater och tjänstemän) som ställer till lika mycket elände fastän vi har ”demokrati”.

Allt glömmer man i alla fall bort då man far till skogs eller ut på åkrarna. Det är skönt att röra på kroppen och arbeta sej trött och hungrig. Då smakar maten bättre än om man är övermätt och bara äter godsaker. Likaså somnar man utmärkt efter en dag i skogen och sover gott tills man i gryningen stiger upp och sätter de bara fötterna i filttossorna, på med fårskinnspälsen och ludimyssån och ut för att sätta motorvärme på traktorn.

Även om det inte är lönsamt så är det roligt att vara bonde. Jag bodde många decennier i södra Helsingfors men blev aldrig stadsbo. På fredagarna lastades familjen och en massa saker i bilen och så for man hem till byn. Det tråkiga var att återvända till staden på måndagarna. Det var en enorm lättnad då jag slutade i Otnäs och inte behövde åka fram och tillbaka mera. Då kände man att man verkligen blivit det man ville då man återvände till bondelivet. Jag har nästan glömt det liv jag levde däremellan (i 35 år). Säkert ganska aktiv glömska. Visst gillade jag forskningen men inte just stadslivet.

Nu sysslar jag bara med det som är roligt (och nödvändigt) – hugger, odlar, bygger och skruvar med gamla maskiner. En utmärkt ”pensionärstillvaro”. Det gäller bara att hålla ut tills ungdomarna blir pensionerade och kan ta över :-). Personligen struntar jag i ojandet och vojandet över de gamla bönderna. Jag klarar mej bra men jag inser förstås att alla inte orkar så länge utan behöver få en lugnare pensionärstillvaro.

Så där som slutkläm så kan ni höra på Helen Sjöholm och Tommy Körberg med Benny Anderssons orkester i ett potpurri från 20-30-talet – speciellt ”Ett glatt humör” …

https://www.youtube.com/watch?v=3LxTpcZgavQ