Den stora ommöbleringen

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att  försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….

Att fastna på gamla hjulspår

Vårvinterns före kan vara bedrägligt, vilket jag fick en påminnelse om i veckan. Under vintern har jag kört balar från Ängen i Sundby. Snön har varit meterdjup, men jag drog upp ett spår i början av vintern och har hållit mej till det. För varje runda har snön packats till och blivit hårdade och hårdare vilket gjort att jag inte behövt vara rädd att köra fast.

På onsdagens runda gick det inte bättre än att jag halkade ner från det hårdtrampade spåret och ner i den lösa snön vid sidan. Jag lyckades köra vidare och gjorde ett par misslyckade försök att komma upp på den hårdtrampade delen, men efter några tiotal meter satt jag helt fast. Jag hämtade en spade från en gård i närheten och ringde samtidigt efter hjälp. Efter en del grävande och bökande kunde jag konstatera att jag strängt taget inte var fastkörd, i den betydelse att hjulen skulle ha sjunkit ner för djupt. Problemet var att traktorn hade hamnat grensle över den hårdpackade snön i ena hjulspåret och alltså hängde “på magen”. Bakhjulen fick snurra bäst de ville, de hängde ändå bara i luften. Snön var så skarp att den måste huggas med yxa, spade rådde inte på den, så den bar utan problem traktorns vikt.

Med benäget bistånd av arrendegivare Max och kompisen Harald kom jag sist och slutligen loss och ut på vägen. Stort tack till hjälparna!

Det här hade kunnat förebyggas genom att inte hela tiden köra i samma spår utan dra flera spår brevid varandra. På det sättet hade jag fått en bredare väg istället för ett smalt spår. När snön var som djupast kändes det lite onödigt och dessutom tryggare att köra de färdiga hjulspåren, men nu hade tekniken att köra upp flera spår nog varit att föredra.

Sensmoral: att följa samma hjulspår gång efter gång känns kanske tryggare när snön är djup, men spåren blir hårda och kommer man fel är man chanslös. Den som drar nya spår då och då kommer säkrare fram.

Klövverkning – igen

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna “gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.

Skotning

På tisdag och onsdag kördes energiveden som avverkades förra veckan ut till vägen. Faktum är att det inte var nån skotare som dök upp, utan en vanlig lantbrukstraktor med skogskran. Traktorn fick följa samma spår som grävmaskinen packat till och arbetet gick helt utan problem. Så länge riset låg i små högar här och där såg det inte mycket ut för världen, men när det kördes ihop till ett och samma ställe märkte man att det trots allt kan bli lite värme av det.

Skotning är ett ord som används i skogssammanhang och innebär alltså att man kör ihop virket. Skogsbrukets terminologi innehåller också i övrigt en del termer som inte används nån annanstans, lite på samma sätt som båtfolket har sina egna ord. Förstavelsen forst- används ju på en del företeelser med skogsanknytning, som t.ex. forstmästare och forstvetenskap. Grot är benämningen de delar av trädet som inte är timmer eller massaved, alltså kvistar, stubbar och rötter. Ett riktigt märkligt skogsord är brossla, vilket innebär att man manuellt drar ihop virke i en trave. Man brosslar alltså för hand, men skotar med maskin.

Sjukdomarna har ännu mer intressanta namn. Skogens hälsa hotas av företeelser som blödskinn, skvattramsrost, snöskytte och törskate. Man riktigt hör ju på namnen att det är farliga grejer.

Utnämning

Idag utsågs Trisses arvtagare på avelstjursvakansen. Efter en del letande fastnade jag för en två-årig Simmentaltjur med det något udda namnet Znork.

Bakgrunden till namnet är att man på födelsegården gått in för att alla tjurar som föddes det året skulle ha namn på Z (som om det inte var svårt nog att hitta på namn från förr…). När Znork föddes såg ägaren i hastigheten fel, trodde det var en kviga och registrerade henne som Znorkfröken.Senare upptäckte man att hon i alla fall var en han och namnet korrigerades för att få en lite mer maskulin klang. Personligen gillar jag namnet, det låter som en skurk ur en Blixt Gordon-serie eller något liknande. “Den onde greve Znork från planeten Myrgon smider sina ränker, men vår hjälte har förutsett detta…” o.s.v.

Vakansen hos mej är Znorks första tjänstgöring och med tanke på det är det en fördel att min besättning inte är så stor. En femton månaders ungtjur har fullt upp med att serva 15-20 kor, en två-åring klarar 20-30 kor och en vuxen tjur kan ledigt serva c. 40 kor per säsong. Har man för många kor per tjur är risken stor att vissa kor måste betäckas flera gånger innan de blir dräktiga vilket gör att kalvningsperioden blir mer utdragen. Om man låter en del kor kalva på våren och en del på hösten kan tjuren i regel klara flera kor än de nämnda antalen eftersom alla inte brunstar samtidigt. Znork kommer att ha ett harem på c. trettio kor av vilka ungefär tio skall kalva på våren och tjugo på hösten, så han borde inte ha några problem att greja det.

Znork kommer att bo kvar på sin ursprungsgård ett tag till, men han skall introduceras till gruppen i god tid före betessläppningen. När ett nytt djur släpps in i gruppen uppstår alltid en del slagsmål innan rangskalan är klargjord och de skärmytslingarna vill jag gärna att utspelar sig inom ladugårdens väggar.

Kollektiv trafik

Ett stående bekymmer på landsbygden är avsaknaden av kollektivtrafik. Det spelar ju ingen roll hur gärna man skulle åka i gemensamma transportmedel om det helt enkelt inte finns några.  Följaktligen företas de flesta resor i egen bil och i många fall åker det bara en person per bil. I och för sig är det ingen ovanlighet i tätorterna heller, men på landet finns det sällan ens några valmöjligheter.

I den småländska orten Tolg i Sverige tröttnade man på det här fenomenet och ordnade saken själva. Man startade helt enkelt en nättjänst för samåkning. Den som skall åka nånstans matar in vilken resesträcka det rör sig om i systemet och de som vill åka med tar kontakt. Enkelt och smidigt. Smålänningar sägs ju vara företagsamma och snåla, och det här är ju både innovativt och sparar onekligen också pengar. Nån kollektivtrafik har de fortfarande inte, däremot har de kollektiv trafik.

Måhända nåt för hindersby.net, kanske? 🙂