Det löser sig

Chills problem börjar lösa sig, bokstavligt talat. Efter några kaffekoppar paraffinolja och en joggingtur på lördag morgon började magen fungera igen. Mitt framför vår postlåda, för att vara exakt… Trots det fick hon stanna kvar i sjukstugan för att jag skulle kunna följa upp henne ännu lite till. På eftermiddagen tog Hannes och jag ut henne på ytterligare en promenad och sen fick hon återförenas med sin mamma.

Genast Chill kom innanför ladugårdsdörren råmade hon till och i nästa sekund formligen kokade det i ladugården. Precis vartenda djur kom rusande för att se den “förlorade” kalven som återvänt. Det är fantastiskt hur de kan känna igen varandra. Cheryls pysslande och slickande var inte heller att ta miste på.

Vaktombyte

Efter åtskilligt velande av och an fattades till sist beslutet och det blev traktoraffär. IH 956:an åker iväg och en Case CS 110 från 2002 får ersätta den. Min andra traktor är också en Case vilket kan väcka misstankar om någon form av märkestrohet. Jag bestrider dock ivrigt alla såna anklagelser genom att påpeka att det här egentligen inte är nån Case utan en Steyr. Den har närmare släktskap till Kalles Valtra eller Sonjas Deutz än med min gamla Case 845.

Steyr är ett anrikt österrikiskt traktormärke som köptes upp av Case IH i mitten av 90-talet. En av de sista serier fabriken utvecklade i egen regi vad 9100-serien, som efter övertagandet på vissa marknader såldes som Case CS. När modellen utvecklades var trenden att allt fler traktorfabriker slutade tillverka egna komponenter för att istället köpa in delarna och Steyr hörde till dem som gick längst i det här hänseendet. Motorn är en Sisu Diesel (samma som i Valtras Mezzo-serie), växellådan kommer från transmissionstillverkaren ZF (samma låda som i vissa Deutz Agrotron) och hytten tillverkades på underleverans av Case. Österrikarna monterade bara ihop delarna och smackade på lite klistermärken.

CS:en var en rätt vanlig traktor i Mellaneuropa men blev aldrig nån storsäljare i Finland, antagligen delvis p.g.a. de inte var så värst väl lämpade för skogsarbete.Den har rätt låg frigångshöjd undertill vilket inte är nån särskilt bra egenskap i skogen. För mej spelar det ingen större roll eftersom jag inte sökt efter nån skogstraktor. Tanken är att den skall användas främst för tyngre dragarbeten som plöjning, harvning och rundbalning samt i vägtransporter. Case 845:an kommer att fortsätta som inomgårdstraktor och i lättare fältarbete.

Just det här exemplaret har rullat c. 2300 h, främst i frontlastararbete på en pälsfarm. Effekten är 105 hk, växellådan har 24 steg, med fyrstegs snabbväxel och hydraulisk riktningsomkastare (man kan alltså växla fyra steg och ändra körriktning utan att koppla). Hyttkomforten är förstås en annan än jag är van med, men det borde den också vara med tanke på att det skiljer nästan två decennier mellan hytterna.  Lite harmar det att CS:en inte har frontlyft som min gamla IH, men det går att ordna i ett senare skede om jag känner att det krävs.

För min del får det gärna bli vår ganska omgående. Att provköra är bra, men det är först i fält som traktorn verkligen visar vad den går för. Nu börjar det värka i vårbruksnerverna så sakteliga….

Det ena eller det andra

“Är det inte restskatt så är det förstoppning” var ett uttryck jag fick lära mej idag och det verkar onekligen ligga något i det. Skattedeklarationen avklarades i början av veckan och resulterade i att jag fick en liten återbäring, så följaktligen slog förstoppningen till istället. Som tur är drabbade den inte mej utan lillkalven Chill.

Chill hade en lätt släng av diarre för ungefär en halv vecka sedan. Egentligen är det inte alldeles ovanligt att sånt händer, låt vara att det konstigt nog inte verkade ha drabbat nån annan i gruppen. Den gick över med lite medicinering och allt verkade hel ok. Hon fick dock inte tillbaka aptiten, åt lite hö men vägrade konsekvent dia sin mamma. Hon är ungefär två månader gammal vilket innebär att idisslingen börjar komma igång, men hon behöver ändå mjölken som stöd för att få näring i sig.  Eftersom hon inte äter blir hon rätt frusen så jag tog in henne i gamla mjölkkammaren där jag ordnat en sjukstuga med kätte, halm och en varmluftsfläkt. Speciellt fläkten verkar hon gilla. Efter några veckor i kölden riktigt ser man hur hon myser när varmluften strömmar emot henne.

Chill mår bra och är i god allmänkondition, felet är bara att hon inte äter och följaktligen verkar magen inte fungera. Jag kollade med veterinären som upplyste mej om att diarre faktiskt direkt kan gå över i förstoppning, hur konstigt det än låter. Förstoppning skulle onekligen förklara det mesta i det här fallet. Veterinären rekommenderade lite paraffinolja för att “öppna upp kanalerna”, så nu hinkar hon i sej den mellan varven. Hjälper inte det har jag ännu lavemang med ljummet vatten att dra ur rockärmen, men den behandlingen är ingen större njutning för vare sig kalv eller skötare så jag väntar och hoppas på paraffinoljan.

Landelooks

Mode och kläder är ju definitivt ett huvudämne för många bloggar. På Bondbloggen har vi ju ett par gånger varit inne på begreppet lantligt mode (både Nisse, Kalle och jag) men den rurala ekiperingen har väl aldrig blivit nåt direkt huvudämne. Det är det däremot för bloggen Landelooks.

Landelooks startades av en dam från Lovisa som helt enkelt fotograferar mänskor hon stöter på och låter dem presentera det de råkar ha på sig för tillfället. Det är inga professionella fotomodeller vi pratar om och klädvalet är inte alltid så genomtänkt. Trots det är tanken lite kul och jag kan inte låta bli att gilla den. Här finns skoterhalare, reflexväster och mindre rena farmare om vartannat. Det är inte en  blogg om hur vi borde klä oss, utan mer en dokumentation över hur det sist och slutligen blir.

Vill man se bloggen ur ett djupare perspektiv kan man se det som en motvikt till likriktning och klädstress. De här mänskorna klär sig enligt behov och eget önskemål, de kanske inte direkt passar på cat-walken i Milano men det är ju inte där de befinner sig heller. Bloggaren Sanni säger själv att hon gärna vill visa mänskor som har livsglädje och livsinnehåll och därför inte hela tiden ängsligt behöver fundera över vad andra tänker. En fullt godtagbar målsättning.

Om inte annat är det hela ett belägg för tesen att man kan blogga om precis vad som helst.

Kalvförsäljning

På tisdagen sålde jag första gruppen av höstens tjurkalvar till förmedling. Helst skulle jag leverera alla på en gång, men åldersspridningen är lite för stor för att de skall passa i samma omgång. Det innebär att kalvbilen får ärende hit igen om nån månad, men det kan inte hjälpas.

Innan bilen kom föste jag in kalvarna i en lastningskätte som jag monterade upp av lättgrindar. Lättgrindarna underlättar arbetet med djuren markant, speciellt när man jobbar ensam. Man kan fånga in, avskilja och styra djur nästan hur man vill bara man riggar grindarna på rätt sätt. Just de grindar jag har är tillverkade nånstans i det forna östblocket. Kvaliteten är väl inte direkt nån höjdare och materialtjockleken är i konservburksklassen, men trots det är de en av de bästa investeringar jag nånsin gjort.

Lastningen gick rätt bra så när som på tjuren Herrman som blev skrämd när han hörde råmanden från de främmande kalvar som redan fanns i bilen. Han fick panik, stångades, sparkade och tvärvägrade gå in i kalvbilen. Chauffören konstaterade att vi gör klokast att inte driva på honom utan istället låta honom varva ner. Redan efter att vi låtit honom vara för sej själv  någon minut var han märkbart lugnare och började t.o.m. tycka att den där konstiga bilen var lite spännande och rent av intressant. Resultatet blev att han nästan självmant gick in i bilen i god och städad ordning.

Efter lastningen är det dags för pappersexcersis. Att fösa djur kräver gammalt hederligt djuröga, att sköta pappren är däremot hitec. Trafikantens kontor består av dator, streckkodsläsare, övervakningskamera för att hålla ett öga på djuren och annat kul. Han kollar att de kalvar vi lastat är samma som jag anmält, för in deras vikter i systemet och printar ut en forsedel åt mej. Sen är det tack och hej och grabbarna ger sig av ut på vägarna.

Ingen märkesfixering

Ett stående fenomen i alla kreatursbesättningar är borttappade öronmärken. Alla nötkreatur kan identifieras via de gula öronmärkena de har, ett i varje öra. Märkningen är viktig för administrationen och därför skall borttappad öronmärken ersättas även om jag nog känner igen korna också utan märken. I min besättning tappas normalt ett par märken per år, men nu har jag hittat två lösa märken på en knapp vecka. Eventuellt beror det på att plasten i märkena blir styvare i kölden och då faller märket lätt av om det fastnar nånstans.

Nåt jättestort bekymmer är det här inte, ersättande märken kostar en slant men inte så pass mycket att nån skulle ruineras av det. Däremot kan det vara lite knöligt att få fast dem. Märket består av två halvor varav den ena är vass och skall pressas genom örat (som en piercing) för att sedan låsas i den andra halvan. Man märker normalt kalvarna som små och då är det inga större problem. Vuxna kor har däremot betydligt tjockare öron och det är inte ovanligt att man stukar öronmärkena så att de inte går att använda.

I de två nu aktuella fallen har märkena helt enkelt gått sönder, de två halvorna har bara lossnat från varandra.  Betydligt värre är det när kon fastnar med öronmärket nånstans, rycker och drar tills märket slits loss från örat. Såret i örat läker förstås, men djuret ser ganska otrevligt ut med ett stort hack i örat för resten av livet.