En ny vändning

Helgens hökalas ligger bakom oss, nu vidtar höbärgning på riktigt. Gräset slogs i lördags och på måndag vände jag det första gången. Strängt taget kunde det ha skett i söndags, men då var det lite för mycket annat på agendan så det fick bli måndag förmiddag istället.

Syftet med vändningen är att få höet att torka snabbare och jämnare, dels genom att otorkat hö lyfts upp till ovansidan av strängen och dels genom att fluffa upp strängen så vinden kommer bättre åt att torka den. Vinden är faktiskt viktigare än värmen för torkningen, det får heller vara svalt och blåsigt än varmt och vindstilla. Just nu är det varmt och blåsigt vilket är helt perfekt.

Hövändare finns i en massa olika fasoner och fabrikat, var och en med sina för och nackdelar. Jag kör med en rotorräfsa som har två stora ”snurror” som roterar mot varandra och kastar höet bakåt.

För övrigt påmindes jag idag om att jag glömt nämna en part i vårt rundbalningsbolag! Förutom Pea och mej själv utgör en kärrhök vars namn jag inte känner till en tredje part i samarbetet. När vi balar gräs brukar han dyka upp och fånga åkersorkar som blottläggs när grässträngen försvinner in i balaren. Sorkarna håller sig tryckta längs markytan och undviker på så sätt att åka in i balaren, men höken slipper de inte undan lika enkelt. Nån gång har den svävat jämsides med traktorn och hållit jämn fart med mej, det känns onekligen lite häftigt. Idag hängde han med ett tag när jag vände hö, men insåg tydligen rätt snabbt att det inte var läge för sorkjakt. Får se om han dyker upp igen när jag tar fram balaren.

Nostalgifest

Sonja och Gitta var häromdagen inne på att man förr bärgade hö på störar. Det var ett rätt hårt arbete och krävde mycket arbetsfolk, men innebar också en stor portion samvaro. Vi störade hö ännu när jag var riktigt liten i mitten av 70-talet så jag har viss erfarenhet av den skördemetoden, låt vara att jag nog inte precis deltog som fullfjädrad arbetskarl på den tiden.

På lördag kväll hade vi bjudit en del bekanta på kalas och vad kan väl vara lämpligare den här tiden på sommaren än ett höbärgningkalas! Jag hade sparat ett mindre gräsområde invid huset tidigare i somras när vi ensilerade och det slogs på fredagen. Gamla höstörar finns det gott om och i inbjudan hade vi uppmanat gästerna att ta egna högafflar och höräfsor med.

Det är intressant hur vissa saker man glömt kommer fram ur minnets gömmor. Det där karakteristiska ”klonkande” ljudet som uppstår när man slänger en hög torra störar på marken. Det faktum att man med lätthet pratar med dem man arbetar tillsammans med eftersom det inte finns några störande motorljud eller liknande. Vikten av att trycka ner höet så det ryms mer på stören. Hur mycket som faktiskt ramlar av och hur viktigt det är att räfsa upp spillet så det också kommer med. Att man kan anpassa belastningen enligt ork; de som är starkare tar stora hötoppor på gaffeln, de som inte är fullt så kraftiga får ta mindre och bidrar ändå. Störandet gick i en rasande takt och tio störar kom upp på nolltid. Höbärgningskaffet som följde efter tog väl något längre tid i anspråk. 🙂

Skall man vara riktigt petnoga var torktiden egentligen lite för kort, gräset doftade inte så där underbart som torrhö skall göra när man störar det, men det var tillräckligt nära i alla fall. Med tanke på att ingen av deltagarna hade störat hö på de senaste trettio åren och många aldrig varit med om det tidigare var arbetsresultatet också klart godkänt.  Och när jag sent på kvällen efter att gästerna åkt hem gick kvällsronden till ladugården hade också den där riktiga hödoften börjat smyga sig in över gårdsplanen.

För ovanlighetens skull: vädret

Ibland känns det som om sommaren är en enda lång väderleksrapport. Under vårbruket kollade man när regnen skulle komma och anpassade bearbetning och sådd efter dem, sen följde man väderrapporterna för att se när det gick att slå ensilage och nu är det dags att börja taktikera för höet.

Hö är egentligen den mest väderkänsliga grödan, åtminstone i min verksamhet. Orsaken är att det kräver så lång torkningstid. Sonja torkar sitt hö i tre dagar, jag brukar vara fegare och sikta på minst fyra dagars torkning. Tyvärr är det ofta svårt att få så långa garantier av meteorologerna, så en viss osäkerhet kommer man inte ifrån. Och nu sitter jag med en riktigt klassisk vädertaktikeringsproblematik (långt ord!) framför mej.

Nu på fredag kväll lovar nämligen SMHI uppehåll ända till nästa onsdag, vilket är perfekt. Foreca och FMI utlovar regn söndag-måndag, vilket inte är fullt så perfekt. Som kompensation frestar de därefter med uppehåll ända till torsdag. I princip kan jag slå gräset först på måndag efter att det eventuella regnet kommit, men då blir torktiden lite knapp om SMHI har rätt och nästa regn kommer på onsdag. Då känns det nästan bättre att chansa och slå redan på lördag. Även om det skulle komma en skur på söndag hinner det torka upp igen innan det är dags att bala onsdag eller torsdag. Regnet gör mer skada ju längre gräset hunnit torka, regn dag ett sänker fodervärdet mindre än regn dag tre. Skulle SMHI ha rätt och vi har fem-sex dagar uppehåll är absolut ingen skada skedd fast jag slåttar på lördag, det är bara om de finska vädershamanerna har rätt som kvaliteten blir lidande. Kanske…

Fredagkvällens strategi blir att slå på lördag. Men det blir nog att kolla väderrapporten direkt på lördag morgon innan vi kör igång. Det skulle inte vara första gången jag ändrat mej ännu efter att jag ha hakat slåtterkrossen efter traktorn.

Inplastning och uppställning av balar

En liten inblick i inplastningens mysterier.

Vissa plastare ställer automatiskt balarna stående, men Pea sköter den delen manuellt. Att lagra balarna stående gör dels att de behåller formen bättre (de kan annars sjunka ihop och bli ovala), dels håller de bättre stånd mot hackande fåglar. Plastlagret är mycket tjockare på gavlarna och därför är det bäst att ha den sidan uppåt.

Kontrollrunda

10.6 såddes korn och rybs kring hemknutarna. Nu har det gått c. tre veckor och det är lite intressant att ta en runda och kolla hur de artar sig. Tyvärr har min moped inte varit igång på flera år så det blev att ta till apostlahästarna. Kalles inlägg gjorde mej dock så pass nostalgisk att jag tror jag måste försöka åtgärda mopedbristen ännu i sommar.

Kornet räknar jag med att borde klara sig bra, det är redan ganska tätt och ännu har ogräset inte hunnit bli nåt allvarligt problem. Ju större spannmålsplantorna blir desto bättre konkurrerar och skuggar de, så varje dag som går utan att ogräsen hunnit i kapp är positivt. En ekologisk odling helt utan ogräs är en utopi, man får vara glad om ogräset inte tar överhanden och stör den egentliga grödan.

Rybsen är lite osäkrare än kornet, eftersom den kräver varmt väder för att växa bra och följaktligen växer den förtvivlat långsamt när det är svalt . Därför innebär en kall försommar större risk för att ogräset hinner växa förbi rybsen, eftersom ogräsen till skillnad från rybsen inte låter sig störas av låga temperaturer. Men så här långt ser det ändå rätt lovande ut. I rybsen ser man inga sårader, eftersom vi bredsådde den, alltså spred utsädet jämnt över hela åkerytan istället för att så den i rader. På pappret skall det hämma ogräsen. När man sår i rader blir det stora, öppna mellanrum mellan såraderna där ogräsen får fritt fram och det slipper man ju när man bredsår. Men i ärlighetens namn har jag svårt att se några enorma skillnader.

Jag lägger ut en del bilder på bestånden. De såddes alltså 10.6 och bilderna är från 17-18.6 och 30.6.

Första skörden avslutad

Första ensilageskörden för sommaren förklarades avslutad idag. Jag hade siktat på mellan 150 och 200 balar i första omgången och idag blev de 197. Det är ungefär halva mitt årsbehov och det känns skönt att fått ihop det redan nu. Dessutom är balarna förhållandevis torra vilket är en bonus.

Gräset slåttas med slåtterkross och får sedan torka. Torkningstiden varierar från sex timmar till två-tre dagar beroende på vilka metoder och tillvägagångssätt gården valt att gå in för. Ju torrare fodret är desto mindre problem har man med att det fryser under vintern och desto mindre vatten lagrar man. Nackdelen med torrt ensilage är att det är svårare att pressa ut luften ur det och fodret blir därför mindre lagringsstabilt. Ett hål på plasten för större konsekvenser ju torrare fodret är, eftersom syret lättare kan tränga in och förorsaka feljäsningar. Jag låter mitt foder bli rätt torrt, eftersom jag prioriterar att inte kuska vatten och slippa ha fruset ensilage till vintern. Men det är snarast en smaksak.

Nu återstår ännu fyra hektar som skall skördas som riktigt hederligt, gammaldags torrhö men det väntar jag med tills vädret ser bättre ut. Jag skulle vilja ha minst 4-5 dagar uppehåll innan vi börjar prata höbärgning.