…är två namn som ”de äldre” förknippar med risk för nattfrost. Kanske med visst fog för visst var det nära även i år. I går morse visade väderstationsmätaren +3 grader mellan klockan 5 och 6 och i morse +1,9°C. Mätaren befinner sig på närmare 2 meters höjd så närmare marken är det oftast lite kallare. I morse var det så pass kallt att jag vid ½6-tiden kunde notera lite rimfrost i dikena på ställen där det fanns mycket gammalt gräs och även i sallatslandet hittade jag enstaka tecken på nattfrostskador så visst var det nära.
Väderstation har en alarmfunktion som skickar varningssignal när temperaturen sjunker till angett värde (för tillfället satt till +1°C). Blir det nattfrost är det bara att pallra sig upp ur den varma sängen och börja täcka (om man inte gjort det kvällen innan) eller frostskyddsbevattna de frostömma grödorna. Trots tekniska hjälpmedel och alarmfunktioner vill det ju gärna bli så att man sover lite lättare de perioder då väderrapporten hotar med risk för nattfrost. Ett öga håller nog lite koll på om det är mulet eller om vinden rör om kvistarna på björken utanför sovrumsfönstret.
Kategori: Solf
Pest eller kolera.
Så här sommartid när det ännu är varmt är det svårt klä sig rätt vid arbete i regnväder och fuktiga grödor. Det är som att välja mellan pest och kolera om man vill bli fuktig av regn eller svett. Ibland har man stor del av garderoben i hytten, tidig morgon när det ännu är kallt föredrar man galonbyxor och stövlar men någon timme senare är det kanske dags för arbetsskor och lättare klädsel. Jag får dock lätt ”trötta ben” av gummistövlar när det är varmt så hellre går jag med våta arbetskor. Det värsta är dock att hållbarheten blir lidande då man blöter ner lädret.
Tvättlinjesinstallation.
En hektisk men intressant vecka är till ända. Fick den beställda tvättlinjen i förra veckan, lyfte själv in dem på ungefärlig plats vid ankomst och på lördag kom installatörerna Steve och Kevin från fabriken. Under veckoslutet fick vi maskinerna på plats och Kevin kunde börja koppla elen till kontrollpanelen, under tiden finjusterade Steve och jag placeringarna.
På onsdagen dök försäljaren Bo upp och vi gjorde en ”torr” provkörning. Eftersom jag ännu inte börjat skörda lök och rotfrukter som anläggningen skall användas till fick jag lite morot och fjolårspotatis av min kollega och vän Peter så att vi på torsdagen kunde köra en riktig test.
Eftersom jag hade att ta hand om skörd och försäljning vid sidan om att bistå installatörerna blev det att tillbringa både soluppgång och -nedgång på fältet. Att kommunicera i tekniska termer på främmande språk tar också på krafterna så när fredagens leveranser klarats av i det regniga vädret var det som att dra ur stöpseln, all energi var förbrukad. Men efter att ha vilat några timmar på fredagseftermiddagen fann jag i alla fall krafter till att städa upp i hallen och betala en del räkningar.
Hade väl hoppats ha lite tid över att visa bygden och äta middag med Steve och Kevin någon kväll för lite ”small talk” och förkovran i den brittiska engelskan, men tid till detta hade jag nu inte denna gång.
Tyvärr har jag inte heller hunnit (/orkat) blogga i den utsträckning som jag tänkt mig. 🙁
Den finländska sommaren visade i alla fall sin bästa sida så ”britterna” som besökte Finland för första gången uppskattade både vädret, lugnet och den finländska naturen.
Nya produkter?
Trots att vi redan har alltför många produkter på odlingsschemat så finns alltid intresse för att prova på något nytt. Nu när sparrissäsongen är över kunde det kanske finnas intresse för en snarlik produkt funderade jag idag när vi skördade broccolin. Vissa broccolisorter skjuter nämligen sidoskott som påminner om sparrisskott och annars också är tunna och mjälla till konsistensen. Ser också lite lyxig ut, eller vad tycker Ni? Kunde väl kanske kallas Broccolisparris?
Likt fågel Fenix…..
…..försöker vi resa oss igen. Som förlängning av inlägget om branden lägger jag in en kort notis om läget idag och motsvarande utsikt från stugverandan.
Den nya byggnaden är ganska lik den som tidigare fanns, den är ju till huvuddelen byggd på samma grund och med samma planlösning. Och visst känns det bra att kunna återskapa det som tidigare fanns även om det förvisso är som Nisse noterade att en brand tar med sig så mycket och förstör så totalt. Många hemgjorda finesser och detaljer som underlättar jobbet kommer jag knappast att få tillbaka ty dom finns inte att köpas.
Likadant är de med min allra största förlust här i livet….Erik skulle idag ha fyllt 24 år.
Ett år sen katastrofen.
Motsvarande söndag morgon för att år sen (25.7.2010) vaknade jag vid 8-tiden av frugans rop ”Herregud, heila hallin brinder”. Jag rusade ut i bara kalsongerna med tanken att var har jag den kraftigaste släckaren, mötte värmen vid ytterdörren och förstod att det var för sent att fundera på släckningsförsök. Återstod att rädda vad som räddas kunde och alarmera brandkåren. Av sonens bilar stod redan Corollan i ljusan låga och det var alldeles för varmt att utan kläder nå Celican och HiLuxen som var parkerade intill.
I kontorsutrymmet hade jag gårdsdatorn med en månads försäljning ofakturerad så den kändes viktigast just då. Där var det ännu inte så varmt även om byggnaden skakade av explosioner från traktordäcken och höll på att fyllas med rök. Under tiden som jag lösgjorde datorn från skrivare och dylikt försökte jag ringa nödcentralen, väntade 6-7 signaler men fick inget svar och började tro att jag i hastigheten slagit fel nummer. Försökte på nytt och fick då efter några signaler svar men hann inte säga mer än namn och att det brinner innan samtalet bröts på grund av att ledningarna brann av. Tog datorn under armen och rusade ut ur hallen och in till bostaden för att hämta mobiltelefonen då jag var osäker på om nödcentralen uppfattat vad det var frågan om. Också nu var det problem med att komma fram så jag slängde över telefon till frugan för att på nytt ta mig in i hallen efter nyckeln till paketbilen. Nu var hallen fylld av rök så att det inte gick att andas och det sved i ögorna så det gick inte att se men jag visste ju exakt var jag hade lagt nyckeln när jag kommit hem på morgonnatten. På väg ut från hallen var jag nära att träffas av kabelhyllor och lysrör som ramlade ner ur taket och jag brände mig på droppande plast och heta kablar som hängde i min väg. Kunde nå paketbilen tack vare att den var så hög att den skyddade mig från värmen och kunde också rädda sonens crossmotorcykel som stod parkerad intill. Ett par minuter efter att jag hämtat nyckeln till paketbilen föll mellantaket in och det var inte längre möjligt att rädda något. Har många gånger tackat den skyddsängel som förhindrade att jag träffades av kabelhyllan ty hade den knockat mig hade jag nog inte kunnat ta mig ut. Märkligt nog skar jag inte heller sönder mina fötter trots att det låg glassplitter överallt då jag barfota rusade runt i hallen.
Allt gick så snabbt och det kändes som en evighet innan brandkåren kom trots att det tog dem bara några minuter att köra hit efter att de fått larmet. När de kom fanns inget annat att göra än att säkra omkringliggande byggnader och skogen bakom hallen. Det kändes som om närmare 20-årigt byggande gick upp i rök på 20 minuter. Jag hade kvällen och natten innan jobbat med bevattning på åkrarna i kyrkbyn. Kom hem därifrån lite före 4 på morgonen och kollade grönsaksbeställningarna till måndagen på datorn och läste (på Vasabladet?) en artikel om en kinesisk yngling som tagit sitt liv då han inte ansåg sig kunna leva upp till de förväntningar som ställdes på honom. Fällde en tår samtidigt som jag undrade om det också kunde ha varit orsaken till min son Erik’s bortgång. När jag så vid halv 5-tiden gick in för att lägga mig hade dagen redan grytt och några regnstänk kommit så jag lämnade min normala runda runt gården därhen. Tänkte att allt nog är i sin ordning och att jag gott kunde unna mig sömn till 9-tiden på söndagmorgon. Ångrar så idag att jag inte gjorde min rutinrunda då jag tror att någon störning skulle ha kunnat observeras i så fall, det var ju trots allt bara 3½ timme innan hela hallen stod i ljusan låga.
