Kategori: Ytterholm

Så va det fårklippningstider igen. Mycket jobb, ingen lön. Det är så man kan förklara klippandet i korthet. I år skaffade jag mej nya bett. Klippmaskinen behöver ett underbett och ett överbett. Dyra små metallbitar. Överbetten kostar i runda slängar 10-12e/st och underbettet går löst på ca 50-55e. Så man slarvar inte gärna bort dem sådär huxefluxe. Ett bett håller dock ganska länge och går bra att vässa många gånger. Nu köpte jag åt mej fler bett så jag kan byta. Smutsig ull sätter sina spår på betten och har man bara ett par, och de blir ovassa, tar det någon vecka att skicka dem på vässning.

Jag gillar inte överhalare. Jag äger två-tre, och dessa används mycket sparsamt. Nästan endast när det är fårklippning på gångs. Varför? Jo, för att jag anser att överhalare är bland det mest otympliga man kan dra på sej. Det finns säkert många fördelar också, men tex. ur den kvinnliga toalettbestyrs synvinkeln, kan jag få nervsläpp att gå med överhalare. Vidare har jag inte ännu provat och upplevt en överhalare vars gren inte skulle falla ner till knäna på mej. Ska man då stiga upp nånstans, eller helt enkelt ta ett längre kliv, eller springa, så blir det som att köra bil med handbromsen på. De hörttar, och det kan promenera mej på nerverna så jag blir halvgalen! Men, när man klipper får behöver man ha ett halt, tätt material ytterst, annars har man fullt av millimeters hårstrån överallt. Det finns inte mycket som kliar mer än småklipp. Tjockt plagg får det inte heller gärna vara, man kan variera kläderna under istället. Så då, och nästan endast då, när man klipper får, drar jag på mej en överhalare. Fördelen med att använda halare så sällan är att dom jag har, hållit otroligt länge. Av trycket på ryggen kan man utläsa att de är runt 14-15 år gamla.

Nedan finns en film när jag klipper en mycket snäll tacka, med bra ull. Inget tjockt fett och tovigt. Klippmaskinen går lätt igenom och det är roligt att klippa (även om jag ler lika mycket som på en kattbegravning…). Så är det inte alltid. Varken med minen eller ullen. En rädd tacka, med tovig, fettig ull, med mycket krafs i, kan ta 25 minuter att klippa. Så hur länge det tar att klippa fåren, (för mej) ska man inte räkna ut med denna filmsnutt som basis.

Öronmärket har hon tappat. Hålet i örat är så stort att hela märket föll igenom. Att sätta dit ett nytt märke i samma hål är därmed värdelöst. Jag får lov att sätta fast följande märke längre in i örat 🙁 Inget roligt, men lapp ska det vara…

Ställningen där man ska spänna fast huvudet har jag med flit ställt lågt. Meningen är att man skall ha den så högt att fårets huvud står dikt inne i ställningen. Tackorna är hyggligt tama, så de behöver inget annat än ett snöre om nacken för att inte hoppa ner. Eftersom fåren kommer upp en bit och inte fritt kan titta runt sej, vågar de inte flytta sej mycket. Visst finns det får som försöker sej på att stiga åt sidorna, men efter att de ha känt efter med bakklöven längs sidorna några gånger, och de konstaterat att det inte går att gå åt sidan, för där finns bara tomma luften, brukar de ställa sej som ljus. När jag klipper ungtackorna brukar det däremot behövas både järnrör på sidorna, och huvudet dikt i ställningen för att få dem att hållas på klippstolen. Endel är jätterädda, hoppar och sprätter och endel står som ljus, och vågar inte röra sej en millimeter.

Med denna korta film från trängseln i baren, vill jag önska er alla en riktigt trevlig påsk!

Ibland behövs ingen beskrivning av vad jag filmat, det här känns som ett sånt fall…

Men fråga gärna om det finns frågor 🙂

Och med det, registrera… Det där som inte riktigt vill bli av. Sitta vid datorn och registrera lamm, är inte direkt någonting man längtar efter, men det skall också göras. Jag passade på att göra det, när jag satte av tiden ombord på en av pråmarna som går mellan åland och fastlandet. Jag var över till Geta för Mathias fyllde 7år.  … 7år, man fattar det knappt! Att den där lilla guldgrisen redan fyller 7. Tur att man inte själv blir äldre! 😉

Nåja, häftet med och så var det bara att packa upp datorn, försöka att inte fastna på nyhetssidorna (inkluderar facebook) och sätta igång. Tacka för tacka…

Först väljer man vems lamm man vill registrera, och sen benar man av de tomma rutorna varteftersom. Lamningsdatum. Vem är fadern, kolla att bagglinjen stämmer. Lägger till så många lamm som tackan fått och sen börjar man bena av varje kolumn. Det finns alternativ att välja mellan. Alla öronmärken som finns registrerade på mej ploppar upp och så är det bara att välja rätt. Bagge eller tacka. Och så färg, då kommer igen en rad olika alternativ fram och man väljer det som är huvudfärgen.

Man kan också välja om lammet har fler färger, en tilläggsfärg, tex en vit stjärna i pannan, vita strumpor, eller ngt annat. När man trycker på pilen i rutan som gör att alternativen ploppar upp kommer det en hel rad att välja mellan …. På finska. Varför i hela fridens tider har det inte gått att få de översatta till svenska kan man ju fråga sej… Nu är det ju inte frågan om en värre katastrof ifall man helt skippar det, men det kan vara bra att notera en tilläggsfärg, om inte annat så för ens egen del. Men nog är det lite ”B” att en sån enkel sak inte blivit åtgärdad…

Nåja, namn, 3 dagars vikten och så är det att spara, och gå vidare i domedagshäftet. Under lamningsveckorna skrivs konstant upp små noteringar, som är värdefulla när hösten kommer emot. Jag har haft många sorters lamningar i år också, men nu var det till ände. 🙂

Om mina anteckningar stämmer borde där skutta runt 72 lamm i skrivande stund. Även om alla har lammat så är siffran ännu i rörelse. Det händer sej att det dör något lamm ibland, också fast de blivit lite äldre Det som grämer mej över årets lamm-resultat är att jag haft några tackor som varit, som pappa fint kallar dem, ”dansöser”. Jag skulle närmast vilja kalla dem någonting som inte lämpar sej i text. Det är alltså förstalammare som föder sina lamm, putsar och tar hand om dem, men sen vägrar ge dem di! Puckon. Lammen klarar sej inte värst länge om de inte får äta! När lammen närmar sej juvret börjar dansföreställningen. Dansösen rantar runt, runt, runt och både trampar och skuffar omkull lammen, som till slut ger sej och lägger sej ner, och sen ligger där, för de vågar sej inte upp. Det är då man först tar fram ”Kofi Annan – sidan”. Den sidan av humöret som förhandlar och tycker att, ”vi kan ju komma överens om att dina lamm behöver di, och det är ju faktiskt du som är morsan”! Puttar försiktigt lammen dit, kanske mjölkar ur lite tryck och masserar juvret lite så eventuella spänningar släpper. Håller i tackan lite lagom, skrapar och krassar lite så hon kanske mer koncentrerar sej på det. Fungerar inte det, trappas förhandlingarna upp tills man i värsta fall står som en akrobat och brottas med en jämnlik. När två ursinniga morsor brottas så fårskit och halm strittar, en på fyra klövar och en på två ben, som i 9 fall av 10 är strået envisare, då får övriga holmens invånare hålla sej undan…

Inget idealiskt. Men vad gör man? Ibland brukar trycket i juvret lätta när lammen fått dia så tackan kommer underfund med att det inte är en katastrof utan helt ok, i andra fall förknippar hon mej med djävulens själv, men ger di åt lammen så fort jag går därifrån, och ibland ger hon blanka 19 i alla föreläsningar, förmaningar och skolningar man hållit, och fortsätter dansa runt i kätten och konstaterar att lamm, det är då rakt inget hon bett om!

Bortfall blir det. Men vad göra? Springa med nappflaska-ja, men ibland vill inte heller det sej.

Men sen finns det dom, underbara 10-poängarena som man kunde ha hela fårhuset fyllt av! Här nedan ser ni en liten familj med ordning och reda. Tackan fick 4 tacklamm. Alla stora och fina, och hon sköter dem alla exemplariskt! Hon håller koll på dem alla, lägger dem att sova medan hon själv äter, och sen väcker hon upp dem alla när det är dags för mat. Ingen behövde ens komma i närheten av hennes små gryn den natten när de föddes. Jag fann de alla lammen som en liten klunga kring hennes juver på morgonen, och alla andra fåren (de 3 som ännu skulle lamma) i samma kätte, stod helt i andra änden. De fick med det samma egen kätte och på bilden tuttar lammen, de är ca 3 dagar gamla när bilden togs. Eftersom en tacka inte riktigt är utrustad för 4 lamm så började de få extra mjölk i flaska ganska snart. Alla lever än, och nu har de också lärt sej äta i lamm-baren. Hoppas tackan orkar med alla sina 4 tacklamm hela sommaren bara, och att hon inte kör slut på sej själv med att hålla reda på dem. Men hon verkar vara en sån typ med ”kuri på ungarna”, så det är nog snarare ungarna som får hålla reda på mor, än tvärtom 🙂