Kategori: Ytterholm

Med mycket möda och stort besvär släpade jag lilla roddbåten någon 100 meter till öppenvatten. Till vilken nytta kan man fråga sej när det för varje dag som går försvinner mer och mer is.  Ena dagen stod jag och stampade med foten nedanför suden på båten, på isen, för att känna hur mjuk den var. Det var de inte alls. Hård som berget och 15cm tjock, men full med välslipade hål. Vattnet rörs och slipar isen varje sekund, lite sol till på det och följande dag var isen borta på det stället där jag dagen innan stod och stampade med foten. Men till öppen vatten fick jag båten. Att stiga i båten, vingla till lite eftersom vintern sitter i benen, och sen lägga ut ett nät. Ja, det är bland det roligare man kan göra på våren.

Jag rodde inte någon längre sträcka med mitt nät, utan fick just ner ett kort nät bakom ”mommos uddan” mellan berget och iskanten. Ett långt nät skulle jag ha fått lägga längs med land för att få det att rymmas. Jag övervägde en stund om jag skulle behöva sänka ”netilete”,  men konstaterade för mej själv att kvällen var kall, det blåste inte, och den lilla vind som drog, drar från land och leet. Så jag var ganska lugn. Man brukar om våren, vara tvungen att sänka netiletena. Om det blåser och driver omkring isflak eller landkallar, så kan leetena fastna i isen och så drar dom iväg med leet, nät och alltihop, sänker man leetena en bit under vattenytan gör det inget om isflaken seglar ovanför på ytan, näten ligger kvar, MEN, man skall komma ihåg var man lade ut näten… Så var det bara fara hem och sova och invänta morgonen då fångsten skulle bärgas, och mycket riktigt morgonen kom. Först på tur stod fåren, sen nätet…

Här går det bra att se hur långt det är mellan årtagen… Längre bort kan man se ”gammal” is, men för att komma till nätet var det blåis. Fördelen var ju att leete låg stadigt kvar där jag lämnade det på kvällen, det var fastfruset. Jag rodde fram och tillbaka över där som nätet låg och så började jag dra… Vattnet var klart och efter bara någon meter siktade jag någonting silvrigt som när det kom till ytan sprätte till och for sin kos… – en liten sik. Efter en stund kom det en till, den satt bättre fast, och var lite större, och den följde snällt med upp i båten, efter några tag till om flarnteln kom en abborre, och så var nätet slut, men glädjen var stor. Färsk fisk! 🙂 Abborren saltades, den ska kokas. Siken frös jag ner. Med ”blodad tand” lade jag ut på kvällen igen och fick därpå följande morgon två abborrar. De fileade jag och stekte direkt. Att i april filea abborre är som att filea vykort, och få någonting kvar att äta kräver lite knix, men visst blev det filéer  i alla fall blev det benfritt och stekt fisk, om man sen precis kan kalla de små knyrrorna i stekpannan för filee kan man ju diskutera… Gott va det i alla fall. Nu är det gott med fisk, i augusti-september brukar man ha så lejdon på filee att man om natten drömmer om korvsås.  😉

Väckarklockan skramlade till.. efter en stund började telefonen också föra oljud. Det var morgon… Arla morgon! Jag väckte upp Mathias som med sömnen kvar i ögonen såg stint på mej och frågade, varför väcker du mej mitt i natten? Jag svarade lugnt, att klockan är 5 och vi ska ju åka båt ida. Då tog det inte mer än några sekunder så var hans ögon runda som globen vi bor på. – JAAA!!! Vi ska åka ti pappa ida 🙂

Och så drog vi iväg, först med mönkkiä fram till isen, sen parkerade jag mönkkiän på stranden och satte Mathias i en storpulka och drog honom efter mej den sista biten över isen till bilen. Anledningen till att jag lämnade mönkkiän på Ytterholms sidan och inte körde direkt med den över isen till bilen var för att jag ville vara på den säkra sidan. Kommer vattnet upp, eller smälter det och blir landlöst i stränderna medan jag är borta så är mönkkiän på helt fel sida. Man kan … för kunnas skull köra mönkkiä över vår gångbro, men då får man skylla sej själv om man nyser, vinglar till och ramlar ner, man måste nämligen ha ena hjulet halvvägs ut över ena sidan för att man skall rymmas… Lika bra att man börjar se till att ha rätt grejjer på rätt sida om isen. Isen håller ännu för traktor och bil, men snart börjar det vara färdigt, åtminstone i stränderna, solen värmer land som värmer och smälter isen längs stränderna. Isen kan hålla bra fast det är ”landlöst”. Våren kommer nog… Även om det inte alltid ser så lovande ut…

Längs vägen upp till Åbo såg vi en del åkrar som var snöfria. De som är helt under snö är många fler än de som är utan snö. Nypotatisodlarna kämpar med harvar, snöslungor, schaktblad och allt vad man kan komma på för att få bort snön från de åkrar som nypotatis skall sättas på. Nypotatisen har legat på groning flera månader redan och i vanliga fall så har många många sättpotatisar vid det här laget redan satts. Inte i år. Odlarna biter naglar, mårrar och svär över vädrets makter som ingen rår på. Rykten går att det redan satts nypotatis på Rimito… Nerverna skall hållas i styr. Att sätta potatisen i snön eller på tjälen är inte heller någon höjdare. Men vad ska man göra? Dagarna ramlar iväg, groddarna växer, och nu regnar det – vilket visserligen är bra, det sätter fart på snösmältningen och kanske tjälen också får sej lite, men det blir inte torrare ute i åkrarna…

Så åkte vi då ca 5 timmar båt över till fredens öar. Hela vägen längs erstan och norr på Nagu och Korpo var det bara is man såg, men när vi kom utanför Korpo – Houtskär mötte vi öppenvatten. Vi satt och åt lite frukost i fören och det var en sån befriande känsla att se öppenvatten. Framför fören kunde jag sikta en skock med gudingar och någon åda… Tror jag. Utan glasögon skall jag inte sätta huvudet i pant på att det var ejderfågel som hade flyguppvisning, men ena handen kan jag nog sätta 😉 Det var helt enkelt en sån otroligt fin vårdag

När vi körde iland mötte vi krokus och tussilago. Solen sken och våren hade kommit hit. Snö siktades lite här och där, men mängd finns inte att tala om. Vägarna var torra, solglasögonen åkte på och Mathias startade det han kallar rockenroll i bilstereon. Så åkte vi genom hela halva Åland upp till norraste Geta. Norrhavet siktade vi isfritt från Dånö bron och den lilla is som finns kvar ger sej antagligen endera dag

Ja, nog var det vår alltid! Men, inte så mycket vår att vårbruket dragit igång. Någon form av mellanläge, men en sak är klar, våren är mycket längre hunnen på Åland än hemma i Nagu.

Följande dag – Regn. Precis hela dagen. Jag pratade med pappa som också hade konstaterat att det hemma i Nagu också var ”sådan väder att man inte vill gå ut”.

Idag, tisdag 16.4 är jag påväg hem igen. Sitter i skrivande stund varmt och bra ombord på det hippaste de kunnat komma på i båtväg på Östersjön. Ute regeras väderleken av en råkall kombo av dimma, duggregn och småspik. Helt ok för mej, Jag sitter som sagt varmt och har inget behov av våren ännu, men, även jag, som gillar vintern, måste erkänna att även jag börjar få måttet fyllt med vinter. Det är bra nu, tack, sväng blad. Tyvärr tror jag den här våren kommer att bli en seg historia. Fjärdarna ligger starka, så även om solen kommer med värme så kommer det att stå råkall dimma ute i skärin. Då händer det ingenting med isen. Det enda som kunde få sprätt på isen är vansinnig hetta, åska, varma regn och en isbrytare som kör likt en jojo mellan alla holmar kobbar och skär, som effektivt skyddar isen för vind och vågor, även om det blåser snudd på stormen.

6 april, och vi kör bil, traktor och vad som man behöver, över isen ännu. … Inte bra… Jo, jag vet, ena stunden marras det efter is och sen när det äntligen blir, så är det fel på det. Is är bra, i synnerhet för en holme som denna som inte har någon som helst förbindelse, annat än promenadbro, men nu är det bra, tack för det, låt våren komma!

Jag var på trädgårdsmässa in till Åbo igår. När jag kom därifrån var det som att gå från A till O,P..Q eller någonting i den stilen. Det var ändå inte från A till Ö, solen värmer och kämpar vad den kan med att sopa undan vintern, men isen lär det ta bra länge innan den rår på. 50 cm är ännu en vanlig siffra vad beträffar istjockleken, och isen smälter inte ett dugg ännu så länge snön ligger på, nästan tvärtom så länge nätterna är kalla.

Längs vägarna kan man dock beskåda harvade åkrar. Nypotatisodlare är nästan smådesperata att påskynda våren. Snön får sej ordenligt med snöslungor, harvar eller var som helst som går att häng efter traktorn för att få fram lite svart jord så solens värme tar bättre. Jag har ingen direkt brådska med våren, men vet att det kommer att bli grymt stressigt denna vår. Mats som skall peta ner 100-tals säckar med lök, + potatis och allt det andra, pappas alla (ca150) båtar han har i vinterförvaring skall antagligen ut samma vecka, och så skall allt annat också göras. Det som man normalt har typ 5 veckor på sej att göra, skulle behöva göras på 1.

Solen skiner, inne i städerna går flickorna med kjol, narcisserna blommar och vinterns spår försvinner, där, men här lyser fjärdarna vita av tjock is, vinterjacka och halsduk är standard, så när folk ringer och frågar när de kan få ut sin båt brukar vi svara att vi skall sluta köra bil på isen först.

Jag brukar säga lite som Emil i Lönnebergas mamma, ”-katekesen har sin tid, och ostkaka sin tid”. Allt har sin tid och man får ta det som det är, men nu börjar också jag tycka att det är lite drygt.

I väntan på våren har även jag, som så många andra, en egen liten hobby plantskola på gångs. Det skall bli tomater, paprika, purjo, gräslök och lite smått och gott både för magen och ögonen. Bilden är tagen just när de små plantorna började sticka upp. De får gro inne, sen flyttar jag dem till fårhusets ”kontor” där har jag växtlampa och kan reglera värmen bättre, nu börjar det snart vara dags för omplantering av tomaterna. För tillfället har tagetesen just grott och mera frön inhandlades igår. Mommos pelargoner får sej lite ansning i omgångar och ”tillvaratafiluren” inom mej mår gott 🙂