Kategori: Ytterholm

Den luringen, den luringen…

Så vacker, gullig, graciös, strömlinjeformad, så enkomst skapad för att röra sej smidigt och snabbt i vatten. Den ultimata fiskfångaren och fångstförstöraren! – Sälen.

Den är så vacker att titta på, såhär på håll, och visst är det något visst när den lurar upp ur vattnet med sitt klotrunda huvud, sina små pliriska ögon och mustascher som påminner om stakaborsten där hemma på trappan.  Så dyker den igen. För man inga väsen av sej, utan väntar stilla kommer den snart upp igen, om möjligt ännu närmare. Nyfikenheten tar överhand!

När man så stått och småbeundrat den lilla krabaten, som man kanske ser en procent av när den är i vattnet, och sedan far för att dra upp näten och konstaterar att den lilla krabaten varit hungrig,  simmat förbi ett dukat bord med diverse läckerheter, förvandlas den i huvudet till (ursäkta språket…) hin håle själv. Tomma nät, och hål stora så man kan dansa schottis igenom dem, får det att svartna för ögonen, och man önskar att sälen i rödaste rappet skulle sätta garnet på tvären i halsen! Om den då tar nån fisk, ok, men varför ska den behöva så mycket tandtråd?

Men inte är det alltid den lagar hål heller, nej nog finns det dom som bara knipsar åt sej det som den vill ha och lämnar garn och huvud av fisken kvar i nätet. Vilket som är trevligare att dra upp vet jag inte riktigt… Om man skulle få välja, så gärna då ingetdera…

Inte kom sälen in hit förr. Den var en sällsynt krabat som man skulle åka rätt långt ut i skären för att få syn på. Nu börjar det vara vardagsmat. På de senaste åren har vi även sett och konstaterat att dom kommer även ”innanför”. Ytterholm ligger lite i gränsen mellan ytterskärgård och innerskärgård. På norra sidan är det tätare mellan holmarna, och det finns inga riktigt stora fjärdar, men på södra sidan är det rätt öppna vatten all väg och det enda som läar när man kommit ut en bit, är typ Polen. Att sälen kommer till södra sidan av Ytterholm är ingenting konstigt, men att den inte är det minsta ängslig eller skygg av att komma ”på insidan” är någonting nyare.

Skärihistorierna om sälar blir bara fler och fler… Man skulle galant kunna skriva hela böcker bara med historier om denna ”slingerbult”. De följer efter fiskares båtar, de vet exakt skillnad i ljud på båt och båt, en sommargäst båt är inget att bry sej om, men när fiskaren startar sin båt för att fara och lägga nät följer sälen efter, och håller koll på ställena där näten läggs ut, så att den sen kan simma samma runda och plocka åt sej middag. OM näten läggs ut… Varför lägga ut nät när man har säl som leker i kölvattnet efter båten? Men vad skall fiskaren göra då? Skjuta? Ja! Men man ska träffa också, och ta tillvara, och vad gör man om man får skjutit sin säl som man fått petat åt sej licens för att få skjuta, och följande morgon kommer det fem sälar till?

…

Ja, jag gillar sälen, visst ska den också få finnas i vår flora och fauna, men med måtta!

Hur gjorde dom förr då? Ja, det fanns folk på varendaste kobbe som var så stor att det gick att bygga ett hus på, och gärna med så mycket jord på att det gick att få ihop vinterfoder till en ko. Hade man inte möjlighet att ha ko fick man bara lov att se till att skaffa sej annat att leva av, något får kanske, eller så var man utpräglad jägare och fiskare. Sköt gjorde dom, fanns det en säl i närheten var det ingen som såg i kalendern när skafferiet var tomt. Man sköt för man behövde mat. Allt som man såg, som dög till mat sköt man. Det fanns fågel, fisk och säl, och ingetdera har dött ut på grund av att skäribornas skafferi ekat tomma. Sälen var både hatad och älskad. Hatad för sitt fiskande kring bebodda holmar, men till lika älskad när det var tomt i skafferiet och en barnaskara på 7-10 munnar skulle fyllas…

Nu finns det inte så många skäribor kvar, de som finns börjar vara bland det mera utrotningshotade vi har i vårt land. Men några finns, och de gör vad de kan för att få hålla på med det dom kan, och har gjort på hemmanet sedan urminnes tider. Men visst, mat kan man köpa i butiken, inga skafferier behöver eka tomma i dagens värld, det finns mat i butikerna i överflöd, men man skall ha pengar till att köpa köttet till sin soppa också, och var tar fiskaren de, när det snart börjar vara snudd på omöjligt för fiskaren att få fiska sin fisk ifred, för alla hot i olika former, antingen har de simfötter, vingar eller kostym…

Lite varierande… Beror på när man lägger och var. Vi fiskar mest efter abborre, gös och sik. Och lite strömming. Men bara för att det heter abbornät betyder det ju inte att man får exakt det, man kan lika gärna få en strömming på ett flundernät som en 7kg gädda på ett abbornät. Men jo, poängen är ju att man lägger abborrnät för att få abborre, kommer det gädda, gös, sik… vad som helst, är det ju bara plus 🙂 Men får man 30 ”braxblikor” är det mera 🙁 Och får man simppor så man inte räknar dem styckevis, utan ämbarvis så är det lika bra att låta näten vara på land…

Lika ofta som bonden är nöjd med vädret, är fiskaren nöjd med fångsten. Dock är ”tomma nät tyngre än fulla”. Men det kan bli för mycket av det goda också, det finns perioder på sommaren när vattnet är varmt och det finns hyggligt om abborre som man inte gärna lägger för många nät, man skall hinna ta vara på allt också, plus att man skall hinna göra allt det där andra som hör bonde-dagarna till. Rekordet som vi fick abborre på ett nät i somras var 39 st på ett nät. Man kunde ju för enkelhetens skull räkna matematiskt på det hela och smälla till med hur många abborre det går att fånga på en sommar, men då ska man nog inte utgå från siffran 39 per nät… Siffran ligger nog nån helt annanstans, men sant är det att det finns lite abborre i våra vatten, likaså finns det lite gös och sik i perioder. Man ska ta fisken när den finns och inte sen när man vill ha den. Fisken vandrar här förbi och då är det att passa på, sen är det farit igen på ett år. Visst finns det tex abborre och någon gös både tidigare och senare, men skall det löna sej att ”spela med det” så får det gärna komma mer som en eller två per nät…

Flundran, denna goda men ack så sorgliga historia… De bara minskar och minskar… Snart är det ett minne blott. Den nyrökta varma flundran som man sitter på berget brevid rökeriet och petar i sej med bara fingrarna, kan komma att bli en solskenshistoria att berätta för barnbarnen. Varför skall jag inte spå, och börja bena i, men även jag har mina teorier som inte alltid är så bekväma i alla ”förståsejpåarekretsar”… Men det är de flesta överens om att minskar gör de!

I år lade vi flundernät två gånger, första gången blev det stormen och näten östes fulla med ”lekko, höuter och skit” och saldot var i snitt två flundror per nät, andra gången blev det väl inte direkt stormen men fångsten var ännu sorgligare med ett snitt på ca 1 flundra per nät… Man kan hålla sej för skratt. När jobben att reda upp näten överstiger en halvtimme per nät får man hastigt dagarna att gå och får ingenting för det. Som motvikt till detta kan jag berätta att när jag flyttade till Ytterholm och det fiskades lite flundror var det normalt att få 10-15flundror per nät, ibland även mer, hela halva sommaren, i alla fall tills den första riktiga augustistormen kom, och flundrorna efter det gick ut.

Gädda, hmm… Många gillar denna vassa fisk… inte jag. Ofta är dom stora och river sönder näten när de ger ann när man skall försöka få upp dem över sudkanten. Håv är ju praktiskt, men ett sånt bökande… De är slemmiga och ”gårar ner” allt. Kläder, handskar, båt, baljor, bord och bänkar blir inkletade med slem när man får ombord en ordentlig fuling. Dessutom skall man vara så fruktansvärt försiktig att inte någon liten, nyfiken fiskardräng går och petar fingrarna i munnen på dem. 😉

Men visst har gäddan sina fördelar, men det hänger väl långt på kocken. Kräsen är jag, så jag ser dem helst i nån form av fiskfärs.

Nu ha vi fiska lite gös. Abborren verkar ha ”vari och fari” för säsongen. Frågan är nu om det kommer att komma gös i nästa ”nedane”.  Det är månen jag tänker på, gösen den luringen är fixu på det viset att den kommer inte i näten på dagen utan bara om natten när det är mörkt, och bäst när månen står i nedan. Men ska vi nu fiska gösen, det vi tänkt nu, eller kan vi hålla upp någon morgon och hoppas att det kommer gös även i nästa nedan, eller ha dom vandrat här förbi färdigt då? Eller ska det gå i år så som det gjorde ifjol, att vi får den traditionella påhälsningen på senhösten? Påhälsningen som börjat komma om hösten, som lagar stooora hål i näten, som lämnar endast huvudena av strömmingen kvar på skötan… Den luringen, den luringen…

Ja, dedär med att fiska,, Jag har inte fått några som helst hintar eller vinkar om att jag ska skriva eller låta bli att skriva om det, men eftersom jag vet att kanske någon bondbloggskollega lite efterlyste fiskehistorier så kan jag lika gärna skriva lite om det och så får ni helt enkelt skippa läsa om det inte intresserar det minsta. 😉

Fiska har man alltid gjort här på holmen. Jag är ingen nykläckt fiskare, som liten fick jag och syster min vara med när mommo och moffa, som var fiskare, fiskade. Vi var med i ur och skur och dra både nät och när det skulle dras skötor om hösten. Jag minns det inte själv, men mommo har otaliga gånger påmint mej om att jag sa att det ”dussa” (Duschade) när det strittade sjövatten över fören, så liten var jag. I storm och regn, i +20 och -20 grader så var vi med.

Men var ska man lägga ut näten då? Det går inte riktigt att kasta dem nedanför brokanten och hoppas på det bästa, nej platserna väljs noga! Och när jag skriver noga menar jag NOGA! Om man får fisk eller inte kan hänga på 5 meter hitåt eller ditåt! Jag tänker inte börja gå in någe desto mer på hur man kommer fram till vilka platser som det lönar sej att lägga näten på, de är utprovade på lång tid, och fast man lägger på de lite ”säkrare” ställena kan det vara bra att inte låsa sej vid dem utan prova vidare lite helatiden. Om någon är nyfiken kan jag berätta att vi brukar lägga näten vid tex, ”stein, klackin, alana, gropen, grynnån, nära råen, skatan, sunde, röjvassklackin och tär som röjvassan slutar”. När den ena räknar upp ställena näten är lagda på vet den andra exakt vart den skall fara för att hitta dem, fast det låter som självaste grekiskan för en annan.

När man valt sina ställen att lägga näten på är det ”bara” att lägga ut och hoppas på god fiskelycka. Små nätilät med nätiknut och så rakt ut från land och så rakt som möjligt, lagom spänt och helst med ring i åtminstone landänden så nätet sjunker snabbt och inte dras med ut, fisken – t.ex.. abborren kan finnas ganska långt upp mot land och då vill man inte att nätet skall flyta ut så fisken simmar förbi vid land och så är risken större att man får någon propeller insyltad i lätet om det ligger mitt i där det kan köra båtar. Och ännu, hasar nätet för långt ut och har lite för kort snöre kan nätet hänga upp sej och börja flyta i lätet, eller om lätet är för litet och nätet tungt kan lätet sjunka så man inte hittar det när man ska ta upp nätet. Och är snöret för kort kan det lätt också hända att en knippå braxen eller annan fisk också för den delen syltar in lätsnöret… och är det för långt driver lätet onödigt långt från nätet och kan fara upp i strandstenarna så man får svårt att få tag i det om det blåser mot land, eller om det räker omkring långt snöre kan man om man är oförsiktig är man skall ta upp nätet lyckas få lätisnöret i propellern …Och, och, och… Men det är så det, mycket kan hända…

 

 

Skolorna har börjat och många har slut på semestern, så nu kom sommaren! Lite kyligt på nätterna för att man inte ska glömma, att det inte är mitten av juli, utan augusti.

Men vilka vackra kvällar det varit…

Såhär såg det ut i stranden när jag kom hem en kväll efter en hektisk dag i Åbos köpcentran och hoplop…  Och tänk, jag längtade inte alls tillbaka 😉