27 juli, 2016 av Charlotta

Du ha inga skrivi någå på längi?

Ne, jag har verkligen inte skrivit någonting på länge. Varför? Jo, för att huvudet är mjukt som rotmos och som fyllt av myssli. Det är en salig röra av små korn och gryn och så finns det någon liten torr frukt här som var, men, speciellt jättegott och tjohejsan är det inte… Nå, vi ska inte döma ut myssli, men, mitt huvud börjar vara utdömt på historier snart. Jag tycker jag inte har någonting att skriva om alls. Det mesta rullar på som det ska, inget nytt under solen, och dessutom blev jag arg när jag inte fick in en videosnutt jag filmade på fåren, och då gick jag i strejk.  … Var det någon som märkte det? Njäe… inte direkt…

Jag vet inte men, jag känner mej så seg. Som ett övertuggat tuggummi ungefär vad gäller skrivande. Det blir bara inte till någonting. Kanske blir det ändring på det småninom, men för tillfället har jag nästan inget att komma med…

Dehär skriver jag lite sådär så att folk inte ska tro att jag gått i däck eller nåt, men, just nu har jag inget att komma med. Men, nog lär jag väl hitta inspirationen någon dag igen 🙂

10 juni, 2016 av Charlotta

Den ohemult långa väntan

Läste idag på svenska yle ”försenade stöd drabbar jordbrukarna ojämt”. Ja, nog kan man ju säga att det börjar vara försenat, det är över ett år sedan ansökningarna gjordes, och nu ska de nya ansökningarna (för 2016) lämnas in. Det gjorde jag igår. Endel sorter på vipun, endel sorter på papper, endel papper till kommunen, endel till ntm centralen, endel sorter med ett kryss, och endel sorter ansökte jag om ifjol och behöver alltså inte sökas för årligen, endel sorter vet jag inte om blivit godkända och ändå ska man söka om samma pånytt fast det inte blivit granskat, så man vet inte om man alls får någonting, och andra sorter ansökte jag om ifjol och ny ansökan gör man inte i år utan först nästa år för det blev ju lite konstigt med den nya stödperiodens början och varande och …

Att förstå sej på detta virr varr…

Vidare så läser jag att ombudsmannen på ösp säger att folk lätt lägger locket på och inte pratar öppet om sin situation. Jag tror absolut att det är så. Inte är det någå roligt att stå och berätta att vettni, nu är det slut, tomt och städat på kontot. Räkningarna fortsätter att komma, men kontot är tomt. Vad gör man? Det hjälper inte fast man så sku stå på huvudet! Man kan inte heller sälja det man ska arbeta med. Man kan jobba extra! Ja, visst kan man det,, närdå? När man har fullt upp att sköta om det man har. Och med vaddå? Man kan inte uppfinna jobb hursomhelst. Det är inte sådär bara.

Usch. Det kan ta knäcken på vem som helst. Och ändå är det helt fullt lagligt att vi har ett landsbygdsverk som ”leker” med folks pengar och välmående. Människan kan flyga till månen och knäcka atomer, men ett begripligt, smidigt system för jordbruksstöd, det går det tammegodmorgon inte att få knåpat ihop inom mänsklig tid!

Jag då? Jag började redan ta åt mej av orden ” de som har det allra värst hör inte av sej”. Alltså dom tystnar mer och mer? Drar sej bakåt? Stänger in sej i sin egen bubbla? Jag har inte hört av mej här på bloggen på flera veckor och så tänkte jag att nej, tänk om folk tror att det är därför jag inte skrivit!? Måste fort skriva ett inlägg!  ….   Alltså, jag är precis som alla andra, bevars om folk tror att jag har det knapert och inte har råd med mina räkningar!!! Nej fy och skam, detta skola icke få ske! … Jag är precis som alla andra… Men, ska det måsta vara så himmelens heligt? Nej, jag sitter inte med bar rumpa på backen, jag reder mej, men, inte har jag någonting till övers! Nog måste jag fundera på varendaste ett inköp jag gör. Varför inte lätta lite på det så heliga locket? Varför inte vara lite mer öppen? Inte behöver man ju sprida ut sin bokföring på sociala medier, men kanske inte stänga igen mer heller? Jag hade ett + på 8000e senaste år. Min lön? Vad är det? Hur definierar man det? På många sätt. Välmående får, ett rikt djurliv på betesmarkerna, glädjen när fåren hålls bakom nyuppsatta staket och bensin i tanken. Men, pengar? Det blir ca 21 e /dag, 6 timmars arbetsdag – 3,50e/timmen, 8 timmars arbetsdag 2,60e/timme… Inte jobbar man kanske stenhårt alla 365 dagar, men ansvaret kommer jag aldrig ifrån så länge jag har djur är det på mitt huvud 365 dagar i året, 24 timmar om dygnet, men så kan man ju inte räkna…? Inte heller räknade jag ut vad timmapengen blir om sommaren då man ibland jobbar 14 timmar, för ibland jobbar man bara 5 på vintern.

Vem tusan står med skiten upp över öronen, svettig och solbränd, eller i snöstormen, genom frusen med snoren rinnandes, eller springer till djuren i pyjamas mitt i natten, för 3,50 euro i timmen? Jo, jag, och många, många andra bönder som är lika frälsta i sitt arbete. Som ger sitt allt för att få behålla och bevara det dom ärvt av sina förfäder för att ge det vidare i släkten. Om det nu finns någon som orkar och vill fortsätta. Det är inget tjohej jobb alla gånger. Min Mathias har längs vintern frågat mej ibland ”Mamma, varför kan inte du ha ett vanligt jobb?”

Ja, visst undrar man…

Det finns så många sätt att se på livet som jordbrukare. Jag själv tycker om friheten. Självtänkandet. Omväxlingen i jobbet både dagligen och årstidsvis. Jag tycker om att se den förändring och förhoppningsvis förbättring jag åstadkommit. Jag försöker se de små detaljerna. Det lilla i det stora. Det lilla som kan ha stor betydelse för mej, men som kanske ingen annan ser.

Men, tycker om och tycker om, det är ingen indrivningsfirma som bryr sej om vad man tycker om när kontot är tomt, men säger att pengar kommer, men jag får dem inte förrän i juni, kanske, om landsbygdsverkets system fungerar …. Den väntan. Den långa väntan. Du vet att du kommer att få, nånting, pengar, småningom, men när… NÄR???

Ja, många är vi i vår herres hage och alla tänker vi lite olika.

Ena del av befolkningen tycker att bönder bara solar bringan och köper nya traktorer, men andra förstår precis vad jag menar. Kan hända det finns många som köper nya traktorer, och bra för dom som kan göra det utan att blinka, men för många så slutar inte historien med en ny traktor – wow, utan det följer ett långt, surt, kallt lån som grädde på moset. Lån som släpar kvar och som ställer till det när pengar uteblir, men utan traktor så kan man hastigt vara utan jobb. Sen finns det också dom som brer på fördomarna om böndernas traktorer, dom köper traktorer, bygger ut, reser till södern men kanske inte betalar av sina skulder som dom borde… men det är någon liten procent…

Iallafall, summa summarum. Jag hade, som så många andra ett tufft 2015, men jag höll skrivbordet städat. Inga räkningshögar som släpat efter. Hur jag bar mej åt vet jag inte riktigt heller, men det gick. Nu försöker jag se lite positivare på 2016. Stöden för 2015 har börjat röra på sej, och livet kanske inte skrattar glatt, men ett litet småleende kan man se om man är optimist! Vilket man måste vara, annars går man under så det brakar om det! Prioritera rätt, bli mer självisk, gör nåt kul ibland och försök le fast det haglar i torrhöet!

Kämpa på bönder! Efter regn kommer sol 🙂

 

 

16 maj, 2016 av Charlotta

Efter regn

Kommer solsken.

Jadå. Det stämmer ännu. Det har regnat några dagar och jag kunde idag se att det samlat sej 35-36mm regnvatten i mätaren. Hurra hurra, det var ju riktigt som på beställning! Inte ofta en bonde är nöjd med vädret, men, vet ni vad. Idag är jag riktigt nöjd. 36mm i mätaren och morgonens moln har seglat vidare och nu skiner solen. Kan hända den snart går i moln igen, men, roligt så länge det varar iallafall.

Jag brukar följa Mathias till skoltaxin varje morgon, och ibland far jag på samma gång ut på en promenad eller cykeltur med Olle, hunden. Idag blev det cykel. Det var lite småkyligt, men efter någon kilometer fick jag nog upp lagom värme. Luften var så fräsch, och allt var så lugnt och stilla. Tanken var att cykla upp till Kirjais byn med ett brev som skulle postas, men väl där drog jag vidare ner till österudden. Om inte annat så för att hålla koll på grannens åkrar.

Väl hemma igen har jag nu svept i mej 4 limpsmörgåsar med laxröra. Bakade limpa igårkväll. Vanlig traditionell ”skärgårdslimpa” men på mitt eget lilla sätt. I receptet ska man ha en liter apelsinjuice eller surmjölk. Det är sällan jag har någon av dessa hemma, så jag har börjat blanda ihop mitt eget spad på 3dl självpasserat nyponmos, 5 dl osockrad heimkoka äppelmos, och så några dl vatten. Vidare ska det vara vetemjöl. Vetemjölet har jag bytt ut till en blandning av kornmjöl, semlemjöl och vetemjöl odlat och malet på en gård här i Nagu. De övriga ingredienserna, sirap, kli och jäst håller jag mej ganska nära receptet. Saltet glömde jag sätta i igår, men det märker man ingenting av när man smockar på rejält med laxröra. En creme fraise, lite citronpeppar, lite senap och så dill. Och jo, lax naturligtvis, kallrökt som man skär i små små bitar och så rör man ihop allt till en mumsig ”småckå”. Är man riktigt i tagen så brer man smör på limpan först, sätter in den i mikron några sekunder så smöret smälter och limpan blir lite varm, sen småckå på och … ja, jestas. Vardagslyx så det räcker till, en helt vanlig måndagsmorgon. ☺

7 maj, 2016 av Charlotta

Lennart

Han heter Lennart. Hans mamma tycker inte om honom. Han är flasklamm.

DSC_1398[1]

Så kan man sammanfatta Lennart i tre meningar. Det är han nere till vänster. Hans första dygn matade jag i honom råmjölk från tackan på det här sättet…

DSC_1399[1]

Vänster ben framför bogen, lyft bakbenet med vänster arm, stöda upp det hela med höger ben och hjälpa lammet hitta spenen med höger arm. Och så tycka in hela tackan mot väggen och hoppas att hon står stilla, iallafall en liten stund… Det gjorde jag några gånger, sen fick det va… Han har alltså ätit bara flaska som liten. Många gånger blir flasklamm ”inte till någonting”, men inte vet jag… tycker han har tagit sej rätt så bra ändå

DSC_1701~2[1]

Lennart, det är han till höger. Han var väldigt ”mammig” med mej och Mathias medan han åt flaska. Sen när han fick börja klara sej utan flaska så hade vi inte på samma vis kontakt. Han bodde bland de andra fåren och vi var ganska sällan in till dem. När man gick in dit kom han visserligen alltid fram till en och ville blir skrapad men sen kunde han bra gå vidare och äta. Han blev inte stående vid min sida.

för några dagar sedan kom den stora dagen för Lennart och alla de som bodde i samma kätte. Våren har kommit och det var dags för dem att gå ut. Tackorna rusade omkring som yra höns, lammen ännu mer yra, stod mest och skrek, och vid min sida ställde sej Lennart. Lite liten i världen kom han och ställde sej vid mina ben och visste inte riktigt hur han skulle göra. Alla de andra lammen skenade runt runt skrikandes efter sina mammor som galopperade runt runt utan start och utan mål, de bara skenade och lammen fattade ju ingenting. Småningom lugnade de ner sej och man kunde börja få dem med sej ut på betet. Lammen förstod ju inte riktigt någonting av det hela, men följde med sina mammor så gott det gick. Det var lite trassligt, för alla ropade i mun på varandra och i och med det hörde inte lammen varken sej själva eller när rätt mamma svarade. Gissa vilket kaos… Men, Lennart, han hade inget kaos. Han stod som parkerad bredvid mina ben. Jag tänkte nog för mej själv att hur i hela fridens tider ska det nu gå… Om han inte släpper mina ben och följer med de andra får jag väl hämta sovsäck och sova på norrängen i natt… När vi äntligen hade fått alla med oss ut genom grinden till betet gick vi ner till norrängen. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en bra plats för fåren att beta på i alla sköns ro… trodde jag… Nå, vi kom ner till norrängen, tackorna började beta. Lammen förstod inte riktigt att man kunde äta det där gröna, men småningom såg man att de fattade även det. Det är roligt att se hur de går längs med sina mammor, studerar dem ivrigt hur de gör när de betar och sen själva prövar göra likadant. Dom lär sej nog dom 🙂

Men Lennart då… Ja, inte kröp jag runt och betade… Tänkte att jag väl nog får lov att börja med det också… Han stod fortfarande som klistrad vid mina ben. Men mitt i allt, när fåren gått iväg ca 30 meter, då började han sakna dem. Det blev tomt kringom honom. Där fanns bara jag och jag stod blickstilla. Han flockinstinkt tog överhand och han sprang för att komma ikapp de andra. Jag smög mej bakåt några steg, och in bakom en gran. Där stod jag sen som värsta spionen och kikade på hur det gick för lille Lennart. Han verkade inte sakna mej, utan gick och spatserade mitt i flocken med huvudet neråt. Han tuggade och åt… SKÖÖÖNT! Han klarar sej! Och jag behöver inte sova på norrängen. 🙂

Ibland behövs det så lite som ett ätande lamm för att man ska få lugn i kroppen.

Senare på dagen skulle vi sjösätta båten. Mitt i allt kom hela flocken rusande. De hade kanske hört ljudet av traktorn. För en liten stund tänkte jag att nej nej, bara inte Lennart blir fastnande här nu om han hittar mej och mina ben… Men, nä, tackorna hade bråttom… någonstans… så de galopperade raskt vidare. Kanske var de ute och rekognoserade stängslen… Eller bara ville kolla hur stort området var… Eller så kanske det helt enkelt bara sprang vintern ur sej. 🙂

DSC_1700[1]

Alla är med och ser på när båten ska ut!

20 april, 2016 av Charlotta

Lillary

När hon föddes, och stod där, lite upputsad, men bortstött från sin mamma efter att syskonet fötts, vilsen och våt… Vem ska trösta knyttet? Tänkte jag då, till lika som jag visste att det är jag eller ingen, och är det ingen så blir det ett utdraget slut för den lilla, eller bultbössan. Det var inget svårt beslut, och hjälp har jag fått. Mathias, som för bara någon månad sedan mycket allvarligt förklarade för mej att bonde, det skulle han INTE bli när han blev stor, ”det är för jobbigt!” han har börjat mjukna och insett att det är kanske inte så tokigt ändå… Lamm i badrummet är ganska få förunnat, och känslan av att rädda livet på någon, även om det ”bara” är ett lamm, är inte heller en känsla som går av för hackor.

DSC_1623[1] DSC_1618[1]

Lillarys mamma är en mycket envis tacka och hon ska ICKE ha Lillary. Det bara smällde i boxväggarna som hon stångade bort Lillary från sej, så först fick Lillary flytta in hos grannkärringen. Det var ju inte så mycket bättre där, hon hade ju egna lamm, men hon buffade bara bort Lillary, sådär nätt som endel tackor gör. ”-kom inte hit, du är inte min, du får gå till din egen mamma”-buff. Men Lillarys mamma är av en sådan sort som stångar till rejält om någon kommer nära, ” -gå härifrån snorunge, du hör tamme tusan inte hemma här, du kan dra dit pepparn växer och så vill jag inte se att du ens kommer nära mej och mitt synnerligen välskapta superlamm för då åker du på en propp!!!”

Så Lillary fick bo i badrummet några nätter, bara av den enkla orsaken att jag inte orkar dra på mej alla kläder och springa upp till fårhuset titt som tätt hela nätterna, men ner till badrummet kan jag bra gå och då somnar jag också med en gång igen när jag lägger mej i sängen. Ska man ut i +2 grader piggnar man i och somnar inte så säkert sen. På dagarna fick Lillary vara i fårhuset, hos grannkärringen, och det gick bra. Lillary förstod att mamma är pöurå i huvudet, ”-dit ska man inte gå, grannkärringen låter mej vara här, men jag får inte gå till henne, så då lägger jag mej väl här då”. Hon hittade sin plats bredvid gången, så hon såg när jag kom, och in under, nära foderhäcken där det känns tryggast. Sen kunde hon stiga upp och leka med grannkärringens två lamm emellanåt. Nu har lillary växt till sej och har fått flytta till en större kätte precis som de andra. Hon bor inte längre heller i badrummet om nätterna, utan får vara med de andra hela tiden. Det är bäst så. Så för tillfället ser det lite mer ljust ut för lilla Lillary, men många faror lurar längs livets väg för ett litet lamm.

DSC_1653[1]

31 mars, 2016 av Charlotta

Påsk på TYKS.

De va som om det sa ritch i magen ca kl 03.00 för ungefär en vecka sedan. Min blindtarm sprack. Nog hade jag haft lite uppblåst mage och lite ont, men inte kunde det väl vara någonting värre? … trodde jag… Jag ringde och pratade med lite hälsocentraler, och jouren på tyksen, men, nja, ta en burana och se om det blir bättre… Inte visste jag vad det var, aldrig har jag haft ont i blindtarmen förut, så, sagt och gjort ända tills det sa pang och då var det bara att fara. Min smärttröskel är i högre laget och man pirrar inte över småsaker. Men nu var inte detta någon småsak, åtminstone inte efter att den sprack. Fort in och där fick jag vänta lite på operation, men sen har allt gått så att säga planenligt. Sprucken blindtarm och infektion i magen som grädde på moset.

Jag repar mej sakta. Kom hem för någon dag sedan. Men jag har ju varit hemifrån i en liten vecka. Fåren går inte att ställa i ”stand by läge”, dom ska ha mat ALLA dagar, lösningen heter pappa. Alltid när det är nåt extra eller händer nåt så är det han som får rycka in. Han har varit upp till fårhuset lite nu och då tidigare, så han va ganska insatt i vilka lamm som vill ha flaska, vilka som äter ur tutthink och så vidare… Mats kastade allt ur händerna där hemma i Geta och kom från Åland med första båt han rymdes med på, som förstärkning till allting. Så allt har löst sej sådär någorlunda hyggligt. Nu är det ”bara” återhämtning kvar. 3 veckor sjukskrivning och jag äter en hästkur som inte riktigt är snäll med vare sej magen eller mej, men det är bara att äta på och hoppas att den gör det den ska göra, även om munnen smakar som när man rensar ur en golvbrunn och huvudet känns som en övermogen avocado.

Det var den påsken det. Som tur är så behöver jag aldrig göra om den resan. Den enda blindtarm jag hade, den tog dom, och den är jag riktigt glad att nu vara utan också.