Kategori: Ytterholm

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…

 

Jaha, hur ska jag göra nu då?

Får ska ha en lapp i vart öra!!! Ropar regelverket. Så… Hur ska jag göra nu då?

 

Dehär lammet har, typ ett och ett halvt öra… Ett öra är riktigt normalt, men det andra är bara som en liten tunn papperslapp i jämförelse. Där kommer det inte att gå att sätta fast någon öronlapp. Men, blir hon över ett år MÅSTE hon ha det… Vidare är hon också lite sned i huvudet, vid munnen, men hon klarar sej bra, äter och växer normalt. Hon har ett syskon också, och den är helt komplett och mår riktigt bra. Men, den här gumman kommer det att bli synd om, ifall man knipsar öronlapp i hennes båda öron som regelverket säger.

Nu är det ju så att hon ju naturligtvis inte ska var till avel. Det går ju inte. Men, egentligen skulle det vara intressant att spara henne tills hon blir äldre bara för att få höra och se hur regelverken fungerar… Måste man knipsa öronlapp i hennes båda öron, eller är det djurplågeri? Jag tycker ju själv att det skulle vara djurplågeri att sätta lapp i det lilla örat, men, jag vet också att till slakteriet får jag inte föra henne utan lappar… Och får jag granskning på gården och ett djur över ålder är utan lappar i båda öronen så får jag grälor och gudarna ska veta vad det får för följder… Så, hur ska man göra i såna här fall?

Regelverken fungerar hyggligt så länge inget oförutsett händer. Men när de gör det, då kastas allt omkull och man vet inte hur man ska göra. Enklast vore att slakta henne fortast möjligt, och visst kan det komma att gå så till, men, hon är frisk pigg och på alerten, så då tycker jag hon kan få leva. Iallafall ett tag, och helt utan lappar så länge hon är inne, man blandar ju inte ihop henne med någon annan, inte ens i misstag…

 

Den estniska osten och jag

I en diskussion härom kvällen…

– Den smakar riktigt som finsk ost    (ni vet… dendär runda vanliga)

– Men, VA!?!? Estnisk ost? Äter du estnisk ost!?

– Ja, den e ju billigare den…

– Ja… Men ESTNISK OST???

Det var lite som om jag ramlade av kärran… Hur i världens tider köper man estnisk ost? Till lika konstaterade jag ju att den estniske bonden ska väl leva han också. Och varför skulle den vara konstigare än den finska osten? … Men, ändå.. Estnisk ost. Svensk ost vet jag att många köper, så det hade jag inte reagerat någå desto vidare på, men denna estniska ost kom lite snettrakt från höger och slog tomt i planeten på mej. En sån liten sak som ost från grannlandet. Men, de går ju inte fram hos en sån som mej att ens komma på tanken att äta estnisk ost. Men där satt jag vid kvällsteet och åt estnisk ost, och sade: Så länge ingen i världen får reda på att jag sitter och äter estnisk ost, så går de bra….

Nå, nu har jag tutat ut det på bondbloggen. Varför? Jo, för att jag fick syn på SLC reklamen om inhemsk mat. 6 goda själ att äta inhemskt. Vidare har jag också sett uppmaningen till folk att fråga varifrån maten kommer när de går på restaurang. Det tycker jag man bra kan göra, för, varifrån kommer maten? Egentligen?

Och jag då? Kanske har jag stuvat i mej massor av estnisk ost förut? Utan att jag vetat om det? Och kanske har jag suttit och stuvat i mej köttbiffar som kommer från typ spanien, italien, ungern där man använder 4-5ggr mer antibiotika till djuren än vad man gör i Finland!? De är ju en sak vad dom gör där, och vad dom stoppar i sej…. men, de luddiga i storyn är ju att jag inte har brytt mej ett endaste ett litet skvatt om att fråga! VARIFRÅN KOMMER RÅVARAN?

Skämmas får man… Här sitter jag och har mej över den estniska osten, då jag inte själv har en aning om varifrån osten på pizzan jag åt för någon dag sedan kommit. Eller senast jag var på restaurang och åt gris… Varifrån kom den grisen… Dags att ta sej själv i kragen och börja fråga…

Våga fråga! Hur ska man annars få veta nåt…

Varmaste sovplatsen

Varmare sovplats får man nog leta efter…

Nu är det full rulle i fårhuset. Skaran är blandad. Det finns pytteknyttisar som vill ha flaska några gånger om dagen. Två som får för lite av sin mamma, de får flaska morgon och kväll. Några trillisar som får lite understödande flaska morgon och kväll så dom karpar upp sej lite bättre. Det finns tackor som inte lammat ännu. Det finns månadsgamla lamm som skenar på som yrbollar. Det finns alldeles nyfödda som på vingliga ben söker mat hos tackan. Det finns ett lamm som jag parade ihop med fel tacka, men vars riktiga mamma inte protesterade alls att ta tillbaka sitt eget lilla lamm fast lammet blev felplacerad i ca två timmar och omputsad av fel tacka, men återföreningen gick riktigt bra. Det finns ett lamm som bara har ett skapligt öra, och det finns ett lamm med lite konstigt tungt huvud… Det finns inget 100% flasklamm ännu, alla tackor har hittills tagit sina lamm, så sådär kort sammanfattat är läget riktigt lagomrörigt, precis som det skall vara såhär halvvägs i tack-antalet.

Rensa upp i knutarna

Nån liten knut här, och nån liten knut där. Om jag hugger fram sista tegen på norrängen, och så rydjar vid bastugärdån,och hugger fram sista knuten på söderåkern och sen om jag hinner ger mej på lingonbacken, så får jag väl vara ganska nöjd… Jag hade ju inte tänkt hugga så mycket i vinter, mest ge mej på enrisbuskagen som finns här och var. Jag hugger ju inte någå mängder stock till försäljning, utan hugger, röjer och rydjar för betenas skull. Meningen var att pappa skulle operera knäet i vinter, och då tänkte jag att då tar jag inte ner någå mängder med träd och börjar stå och trampa och snarvla om att jag skulle behöva få nåt sånt ur skogen, men så blev det inte någon operation. Det krånglade till sej lite, så det sköts framåt i tiden. Men då började pappa fråga om jag inte tänkte fara till söderåker och ta den slät? Ja, det var bara att tanka motorsågen och fara följande dag det 🙂

Men, jag började på norrängen. Där har stått en liten teg full med trevligt vedstora stora björkar. Dessa rappade jag omkull på någon dag och sen eldade jag ris några dagar. Det tar ganska mycket tid det där risbrännandet.

Sen fortsatte jag någon dag senare i bastugärdån. Där fanns det lite små granar som börjat växa sej lite för stora. Där finns också något 100st smågranar som jag funderar att jag tar och manglar ner med nya krossen sen på våren, det ska bli intressant att se hur den jobbar. Jag har en hel del småplättar här och var åt den. Sen for jag till söderåkern. Där finns det lite blandad kompott. Små granar, stora granar, björkar, tallar, sly och alla kvistar ska brännas. Men fint blir det lite sjuttons 🙂

Inte blir här mängder med stock. Men, nog blir det till lite batting och plankor av somt. Efter att jag tagit ner träden, och kvistat och bränt upp kvistarna, kommer pappa med traktor och stockvagn, kapar till sådana längder han vill ha stocken i, kör dem till logosolsågen och sågar upp dem till det som det behövs. Och så blir det ju ved 🙂

Två var!

De som har lammat hittills i år, har tydligen lite lyssnat på vad jag sagt:

2 lamm var! Det räcker riktigt bra med TVÅ!!! lamm var. Inte tre eller fyra. 2 var, är alldeles perfekt. Och ungefär två lamm var, har det kommit 🙂

En tacka har två spenar, alltså blir det besvärligt om en tacka får tre eller flera lamm. Och fast det låter tokigt, så hellre fyra än tre. Om tackan får fyra lamm, och alla är lika stora/små och kan de slåss om maten på lika villkor. Är det tre lamm, är det ofta så att ett är mindre än de andra, och det tynar sakta bort då den inte orkar kämpa om maten som de andra. Men, låta lammen ligga i kätten och tvina bort… Sådant existerar inte i mitt fårhus… Jag bara inte kan låta dem ligga och svälta ihjäl, fast det kanske skulle vara naturens lag och vilja. Men min vilja kommer inte överens med naturlagarnas, så, det blir då stödutfodring. Mjölkpulver är inhandlat, så jag är redo. Men hittills har jag inte haft så stor åtgång på mjölkpulvret.

Om en tacka inte vill ha sina lamm, eller om lammen behöver extra mat, så det första jag ger åt dem i flaska, är mjölk som jag mjölkat från tackan. Det är absolut det bästa man kan stödutfodra med, och hjälpa lamm med, om det är så att det behövs. Men, ibland är det ju så att tackan inte har mjölk, juverinflammationer som ställer till det, eller helt enkelt låg mjölkproduktion gör att man tar till pulvermjölk.

Nu, för någon vecka sedan hade jag en tacka som lammade ett lamm som aldrig piggnade i. Hon tog väl hand om lammet, men lammet var som om det hade spaghetti till ben. Jag vet inte varför, men, efter två dygn, med matning ungefär var tredje timme, så orkade inte lammet ändå upp på benen. Tackan hade mjölk, och jag mjölkade ca 40-50ml ur henne och gav lammet med flaska, eller sond, men, den var och förblev som en gelegubbe. Till slut gav den upp. Jag var upp på morgonen innan jag skulle följa Mathias till skoltaxin, ca klockan 06.00 och började mjölka tackan, men, när jag skulle ge det åt lammet märkte jag att den var smårund om magen, och hade inte processat något av det jag gett den tidigare på natten, så jag lät bli att ge den nå mer. Jag vet inte riktigt vad den hade för fel, men någonting var det. Mjölken for i rätt mage, och det kom ut fin kladdig bajs i andra änden, så systemet fungerade till en början, men, den hade kokt spaghetti i benen och kom aldrig upp på benen själv fast den tappert försökte. Efter att jag varit och skjutsat Mathias till skoltaxin gick jag direkt upp och tittade till lammet, och då hade den dött. Så går det också ibland. Tackan var lite orolig, och vaktade och tog hand om sitt lamm så väl, hela de två dygnen som det levde, och efter att lammet dött gick hon och puffade och pratade med den lite, men förstod ganska snabbt att den var död. Ja, vad göra. Väldigt sorgligt när det går så att en tacka har bara ett lamm och det dör, och tackan är mån och bryr sej om sitt lamm så mycket som den här tackan gjorde. Endel tackor bryr sej precis samma lika i, ifall de har lamm eller inte. De skulle man kunna ha föreläsning för hur länge som helst ibland om hur de ska vara glada att de har sina lamm och att de ska ta hand om dem, men, vad hjälper de? Efter att man stått och rett ut för dem i någon halvtimme, så blänger de på en och säger BÄÄÄ, svänger baken till, lägger sej ner och idisslar lugnt för sej själv och bryr sej samma lika ifall det står en knippå små hungriga lamm och ropar bredvid.

Nå, det finns så många sorter i vår herres hage, och så också i mitt fårhus. Och fler blir det undan för undan.