2 november, 2016 av Charlotta

Kör försiktigt!

Där kom den! Årets första snö 🙂

IMG_20161102_075304[1]

Ett litet tunt lager snö har vi på marken idag morgon, och det blåser en kall vind som går genom märg och ben. Men det är väl så det kan, ska och brukar vara i när det är november. Vintern kommer och jag är av den åsikten, att hellre lite snö på marken än det där klottiga, tradiga, eviga regnandet. Nå, man ska ju inte ropa hurra för 3mm snö, för den far väl lika snabbt som den kom, men för stunden känns det riktigt bra med lite vitt på marken. Det lyser upp lite och påminner om att vintern kommer…

Vintern… Ggggrrraaaassshhhh!!!! Och jag som inte har frostvakten i potatiskällaren på ordning, inte ha klippt alla fåren, inte ha tömt kaninburen, inte har alla bollar hemma, inte har varken det ena eller det andra… Men, jag bytte till vinterdäck i måndags, och resten lär jag väl hinna med… Och hinner jag inte så lär det väl bli ogjort då. Det är bara att prioritera och få undan det viktigaste och se vad man hinner med.

 

1 november, 2016 av Charlotta

Har du alla hemma?

Ja, inte vet jag, verkar jag vara lite som om jag inte hade ”alla hemma”? Alltså, ”alla hemma på övre våningen”, ”alla indianer i kanoten”, ”alla bollar i julgranen”, ”alla kottar i granen” osv… Det finns ju oändligt många varianter… Men, jag tror, hoppas och förstår ju att det är fåren folk frågar om 😉

Att sen svara ”nej det har jag inte”. Får väl den som frågade tolka hur den vill, men just nu har jag alla hemma… Alla får iallafall. Det beror lite på årstiden det där, om jag har alla hemma på övre våningen eller inte. För nog är det lite så, att om somrarna så är det nog frågan om, om man har alla hemma. Huvudet brukar snurra på lite mer än vanligt om somrarna och då kan det nog hända att det faller någon kotte ur granen och nån indian ramlar ur kanoten emellanåt…

Men nu är alla fåren hemma. På ett sätt skönt att veta att man har dem på hemholmen, men å andra sidan så betyder också det att det är lite trångt på holmen så länge jag har så många olika gäng. Jag har ett gäng tackor som går med Romeo, ett gäng tackor som går med Lari, ett gäng som innehåller både slakttackor som ska åka iväg i slutet av november och tacklamm, och så har jag baggarna. De baggar som varit för små att skicka till slakt nu, får vara kvar och bli lite större innan jag skickar iväg dem. Alltså, 4 olika gäng. Som inte skulle få blanda ihop sej… Att sätta ut baggarna till lika som något annat gäng får är ute är uteslutet. Känner dom doften av brunstig tacka någonstans så kryper dom under, igenom eller flyger över vilket stängsel som helst på något vänster och vis. Dom kan vara helt otroligt uppfinningsrika att ta sej ur en rymningssäker hage som värsta små houdinisarna. På nolltid dessutom. Så dom får vara innanför 4 väggar och tak. Med betonggolv. Då hålls dom. Någorlunda. Eller så är bara dom ute, och alla andra inne. Samma gäller avelsbaggarna. Dom kan mangla ner nästan vilket stängsel som helst om dom kommer på den iden, och då skenar ju naturligtvis alla deras tackor också ut… Så dom är det också bäst att hålla inomhus, eller så bara dom ute. Alltså ett gäng ute i taget. Så för tillfället är det cirkulerande schema vem och vilka som får gå ute vilken dag. Ett rysligt rännande i grindar och dörrar, men, så får det lov att vara nu en tid…

Nå, småningom ska det skickas lite djur till slakt igen, och avelsbaggarna går att skilja från tackorna, dom börjar ha gjort sitt, och sen kan jag fast ha bara som två gäng, eller tre, beroende på hur det börjar se ut på utsidan så beslutar jag mej för hur jag gör sen. Det börjar inte finnas så mycket för dem att äta utomhus mera heller. Lite vildäppel och löv finns det, men det är ju ingenting de klarar sej på, men nog mår de ju bättre av att vara ute och röra på sej, gå och strosa än att stå inomhus hela tiden. Så dom som är ute har ensilagebal utomhus och så har det eviga tradiga inomhusutfodrandet dragit igång…

21 oktober, 2016 av Charlotta

Ssscchhhh…. klonkklonkklonk…

Ett sakta klonkklonkklonk hördes det. Ibland. Körde sakta framåt, hörde ingenting. Men så mitt i allt, när jag körde saktare och de gällde kanske på lite mer, så hördes det, klonkklonkklonk… Jag lokaliserade ljudet bakifrån. Från vänster. Men va va det som klonka? Svårt att se när man till lika ska köra. Och bara ibland, ett sakta, klonkklonkklonk.

Gick bakom mönkkisen och kikade, såg inget udda. Körde sakta framåt, och inte ett klonk-ljud. Körde på som vanligt någon dag, och klonkljudet kunde mitt i allt höras. Men jag hann inte riktigt börja söka mera varifrån ljudet kom just då. Men, nu! Nu har jag hittat det, kanske. Den där gummitrissåmyssån som sitter vid drivaxeln är kaputt!

Skulle det kunna vara orsaken till klonkeriet?

Ingen aning, men varför inte? Bort med hjulet, skruva löst diverse grejjer, men sen sa det stop för mej. Tusan, där hade jag ”själva själven”, som gick att vrida och vända på lite som ett ben man styckar löst från en hjort. Sku det ha varit en hjort vet jag ju nog exakt hur jag sku burit mej åt för att få löst den, men, nu va det metall och diverse låsringar och kråkel som sku löst innan man fick ut själva själven, och fick sett om det var nåt som var skadat. Pappa kom till undsättning och kunde på fem minuter peta löst grunkan, och konstatera att jag antagligen kanske skulle komma undan med ett nytt såntdär skyddsgummi för 80e. Dyrt kilopris på det, men utan blir det inge vidare. Är glad att jag kanske inte behöver mer grejjer och delar. Kanske. Inte är det ju någonting som är säkert? Kan de verkligen ha börjat klonka sådär bara för att det där skyddsgummit brakat och de blivit dåligt av smörja? Eller finns det någonting annat som är slut? Inte har varken jag eller pappa hittat något annat fel, så det blir att reparera det fel som hittats och se om det hjälper.

IMG_20161020_075027[1]

Skruva är inte min grej, men påta lite kan man ju alltid göra… I synnerhet som man vet att det finns hjälp att få ifall man ”kör fast”. Att ha mönkkisen ur bruk är ju ingen katastrof. Men, nog saknar jag den ganska mycket varje dag, främst på morgonen när Mathias ska till skolan.

Varje morgon klockan 07.15 brukar vi starta från köksbordet. Klär på oss, går ut, upp på mönkkisen och kör med den till bron. Utan mönkkis blir starten tidigarelagd med ca 10 minuter. 07.05. Senast. Till bron är det ca 1/2 kilometer. Första morgonen utan mönkkis hade jag bara en liten skruttig ficklampa. Det var lite äventyrligt att försöka lysa åt både mej och Mathias, genom grinden och förbi alla stenar där man inte kan cykla bredvid varandra, utan måste cykla före och efter varandra. Men bra gick det, och fram kom vi i tid. Vi lämnar cyklarna vid bron, och går sedan den andra halva kilometern dit som taxin hämtar Mathias. Det går bra att ta cyklar över bron, men då måste man släpa dem uppför den branta backen och det brukar få vara jag som ska släpa två cyklar eftersom Mathias inte är så pigg på morgonen, utan mer trött och smågrinig. Det bara gör jag inte. Så därför cyklar vi till bron, och sen promenerar. I tid kom vi. Taxin kommer 07.35. Skolan börjar 08.35. Nu har jag utrustat Mathias med en pannlampa, och sku jag bara få mina cykelhjul pumpade till så sku det nästan börja gå bra. Men, den dagen som mönkkisen springer igen, så tänker jag nog inte cykla i mörkret klockan 7 på morgonen, sådär bara för att det är roligt, utan då är det nog mönkkisen som gäller igen.

Man ska använda det man har, men man kan ju inte bli handfallen ifall det går sönder heller 🙂

IMG_20161019_072751[1]

Mitt i mörka skogen, står ett litet hus med en lykta, med ljus i. Där står vi några minuter varje skolmorgon och väntar på Taxi-Kalle som kör Mathias till skolan.

19 oktober, 2016 av Charlotta

Mera morötter!

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

IMG_20161014_170041[1]

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

IMG_20161014_145625[1]

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂

10 oktober, 2016 av Charlotta

Smidigt, men dyrt.

Ja, nog gick det ju smidigt…

Jag skickade 34 djur, i blandad ålder till slakt. Sålde slaktdjur.

Slaktbilen kommer till dörren och så lastar man på och så åker den. Nästan så iallafall. Till min fårhusdörr kommer inga lastbilar, men har man fast väg så gör den det. Så behändigt. Själva transporten var inte sådär katastrofdyr heller, riktigt överkomligt. Men till dörren kommer ju inte bilen, så det var att lasta på släpvagn och köra dem över till Kirjais och lasta dem sen från vagnen till lastbilen. Ändå, smidigt!

Och bilen var ren. Så ren! Det luktade inte ett smäck om den! Jag skulle gladeligen ha kunnat sätta mej varsomhelst på golvet därinne, med vita byxor och äta plättar utan att rynka på näsan eller vara bekymrad att jag skulle bli smutsig! Så rent var det när bilen kom. Sen strödde chauffören ut spån i bilen och jag undrade hur 17 han får bort allt spån ur bilen, men tydligen får han nog det för man såg inte spån när bilen kom… Chauffören var lugnet själv och djuren gick snällt från släpvagnen ombord till bilen. Så stängde han dörrarna och så åkte de iväg.

Bara att fara hem och vänta på räkningen…

Jo, räkningen. Det var vad jag ställde in mej på. Att skicka överåriga djur, och lamm av finsk lantras, modell ”icke jättestora” = räkning från slakteriet… MEN, tjolabalutta! Jag kommer att få betalt!!! 248 eurosar och 39cent!

Detta betyder att det kommer att finnas 493,3 kg kött ute i handeln som jag fått ca 50cent/kg för.

Hur kan det då komma sej, att när jag säljer kött hemifrån så kostar en stek 20e/kg och köper man hela djuret 15e/kg? Det är ju en skillnad utan rim och reson! …Eller?

När jag säljer kött så har jag ordnat och betalat transport till slakteriet. Slakt. Transporten av slaktkropparna till styckeriet. Transporten från styckeriet. Och sen också ut till kunden. Säljer jag en stek, så kanske jag kör den steken till kyrkbacken, ca 40km, det tar ca en timme tur och retur… Så, kostnaderna skenar hastigt iväg…

Alltså, nog förstår jag att de på slakteriet inte är intresserade av att betala så mycket för djuren. Men, jag betalar ju transporten dit… De slaktar och styckar i samma hus, mängderna som åker igenom det huset borde väl också göra det hela mer kostnadseffektivt!? Ja, hur jag än vrider och vänder på pannkakan så kommer jag bara fram till att det måste finnas billigt kött ute i butikerna, för bönderna får ju snudd på ingenting. Och även om det också var äldre djur, flera av de äldre var runt 1,5 år, det idealiska djuren tycker jag själv. Det finns mycket kött på benen och det smakar inte socka som en gammal bagge kan börja göra… Men, var är allt det där köttet från djur på +1 år och hög fettklass? Det är lite som gammal kossa. Vart tar alla gamla kossor vägen? Jag har aldrig hittat det på ett köttpaket? Gammal-koss-innerfilee? Nej, det är allt nöt. Men på bondens papper finns det nog en ryslig massa siffror om fettprocenter och diverse…

Ja, inte blir man klok. Nu ska jag fundera hur jag ska fördela de 248,39 eurosarna. Ska jag kanske satsa på två däck till bilen? Betala elräkningen två månader? Eller kanske köpa en såndär lagerhylla som jag så skulle vilja ha, så man sku få upp grejjer från golvet, dom va på specialpris nu såg jag i senaste reklamen som kom hem, tur de, för annars kostar de 269e och då sku jag måsta skarva i lite… Eller kanske satsa hela summan på mjölkpulver till kommande års lamm!?

Ja, det är nu frågan nu det… eller så kanske man sätter dom pengarna dit i ”högen” bland dom andra… dom lär nog gå åt…

30 september, 2016 av Charlotta

Rotmosen har väl inte blivit bättre… men…

Förra gången jag skrev ett inlägg här handlade det om rotmos. I huvudet. Nu har väl inte rotmosen blivit till någonting annat än ännu mer överkokt rotmos. Men jag ska ändå ge mej på ett kort inlägg.

Livets villervalla… Vem kan förstå sej på den? Ibland blir de si, ibland går det så, och ibland går de bra och ibland skiter det sej rejält. Och jag vet inte riktigt vad som är rätta orden för mej,, men, vi har separerat med Mats. Så det gick så, och man får försöka göra som dom gör i Sverige… Vända blad… Min lilla ”cirkus” här på Ytterholm fortsätter som förut. Det här är mitt liv. Så länge jag bara orkar stå på benen tänker jag fortsätta med det jag håller på med, fast man ibland funderar vad i världen man pysslar med. Men. Min plats på jorden är här, mitt bland lervälling, högvatten och får.

Jag har känt att jag inte haft någonting att skriva om, och inte har jag heller orkat skriva. Men, jag har nog ändå lite saknat de här skrivandet. Så, nu när rotmosen i huvudet lite stadgat sej småningom tänkte jag försöka mej på en comeback. Kan hända det blir bara pannkaka, men det går väl det också…