19 oktober, 2016 av Charlotta

Mera morötter!

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

IMG_20161014_170041[1]

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

IMG_20161014_145625[1]

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂

10 oktober, 2016 av Charlotta

Smidigt, men dyrt.

Ja, nog gick det ju smidigt…

Jag skickade 34 djur, i blandad ålder till slakt. Sålde slaktdjur.

Slaktbilen kommer till dörren och så lastar man på och så åker den. Nästan så iallafall. Till min fårhusdörr kommer inga lastbilar, men har man fast väg så gör den det. Så behändigt. Själva transporten var inte sådär katastrofdyr heller, riktigt överkomligt. Men till dörren kommer ju inte bilen, så det var att lasta på släpvagn och köra dem över till Kirjais och lasta dem sen från vagnen till lastbilen. Ändå, smidigt!

Och bilen var ren. Så ren! Det luktade inte ett smäck om den! Jag skulle gladeligen ha kunnat sätta mej varsomhelst på golvet därinne, med vita byxor och äta plättar utan att rynka på näsan eller vara bekymrad att jag skulle bli smutsig! Så rent var det när bilen kom. Sen strödde chauffören ut spån i bilen och jag undrade hur 17 han får bort allt spån ur bilen, men tydligen får han nog det för man såg inte spån när bilen kom… Chauffören var lugnet själv och djuren gick snällt från släpvagnen ombord till bilen. Så stängde han dörrarna och så åkte de iväg.

Bara att fara hem och vänta på räkningen…

Jo, räkningen. Det var vad jag ställde in mej på. Att skicka överåriga djur, och lamm av finsk lantras, modell ”icke jättestora” = räkning från slakteriet… MEN, tjolabalutta! Jag kommer att få betalt!!! 248 eurosar och 39cent!

Detta betyder att det kommer att finnas 493,3 kg kött ute i handeln som jag fått ca 50cent/kg för.

Hur kan det då komma sej, att när jag säljer kött hemifrån så kostar en stek 20e/kg och köper man hela djuret 15e/kg? Det är ju en skillnad utan rim och reson! …Eller?

När jag säljer kött så har jag ordnat och betalat transport till slakteriet. Slakt. Transporten av slaktkropparna till styckeriet. Transporten från styckeriet. Och sen också ut till kunden. Säljer jag en stek, så kanske jag kör den steken till kyrkbacken, ca 40km, det tar ca en timme tur och retur… Så, kostnaderna skenar hastigt iväg…

Alltså, nog förstår jag att de på slakteriet inte är intresserade av att betala så mycket för djuren. Men, jag betalar ju transporten dit… De slaktar och styckar i samma hus, mängderna som åker igenom det huset borde väl också göra det hela mer kostnadseffektivt!? Ja, hur jag än vrider och vänder på pannkakan så kommer jag bara fram till att det måste finnas billigt kött ute i butikerna, för bönderna får ju snudd på ingenting. Och även om det också var äldre djur, flera av de äldre var runt 1,5 år, det idealiska djuren tycker jag själv. Det finns mycket kött på benen och det smakar inte socka som en gammal bagge kan börja göra… Men, var är allt det där köttet från djur på +1 år och hög fettklass? Det är lite som gammal kossa. Vart tar alla gamla kossor vägen? Jag har aldrig hittat det på ett köttpaket? Gammal-koss-innerfilee? Nej, det är allt nöt. Men på bondens papper finns det nog en ryslig massa siffror om fettprocenter och diverse…

Ja, inte blir man klok. Nu ska jag fundera hur jag ska fördela de 248,39 eurosarna. Ska jag kanske satsa på två däck till bilen? Betala elräkningen två månader? Eller kanske köpa en såndär lagerhylla som jag så skulle vilja ha, så man sku få upp grejjer från golvet, dom va på specialpris nu såg jag i senaste reklamen som kom hem, tur de, för annars kostar de 269e och då sku jag måsta skarva i lite… Eller kanske satsa hela summan på mjölkpulver till kommande års lamm!?

Ja, det är nu frågan nu det… eller så kanske man sätter dom pengarna dit i ”högen” bland dom andra… dom lär nog gå åt…

30 september, 2016 av Charlotta

Rotmosen har väl inte blivit bättre… men…

Förra gången jag skrev ett inlägg här handlade det om rotmos. I huvudet. Nu har väl inte rotmosen blivit till någonting annat än ännu mer överkokt rotmos. Men jag ska ändå ge mej på ett kort inlägg.

Livets villervalla… Vem kan förstå sej på den? Ibland blir de si, ibland går det så, och ibland går de bra och ibland skiter det sej rejält. Och jag vet inte riktigt vad som är rätta orden för mej,, men, vi har separerat med Mats. Så det gick så, och man får försöka göra som dom gör i Sverige… Vända blad… Min lilla ”cirkus” här på Ytterholm fortsätter som förut. Det här är mitt liv. Så länge jag bara orkar stå på benen tänker jag fortsätta med det jag håller på med, fast man ibland funderar vad i världen man pysslar med. Men. Min plats på jorden är här, mitt bland lervälling, högvatten och får.

Jag har känt att jag inte haft någonting att skriva om, och inte har jag heller orkat skriva. Men, jag har nog ändå lite saknat de här skrivandet. Så, nu när rotmosen i huvudet lite stadgat sej småningom tänkte jag försöka mej på en comeback. Kan hända det blir bara pannkaka, men det går väl det också…

27 juli, 2016 av Charlotta

Du ha inga skrivi någå på längi?

Ne, jag har verkligen inte skrivit någonting på länge. Varför? Jo, för att huvudet är mjukt som rotmos och som fyllt av myssli. Det är en salig röra av små korn och gryn och så finns det någon liten torr frukt här som var, men, speciellt jättegott och tjohejsan är det inte… Nå, vi ska inte döma ut myssli, men, mitt huvud börjar vara utdömt på historier snart. Jag tycker jag inte har någonting att skriva om alls. Det mesta rullar på som det ska, inget nytt under solen, och dessutom blev jag arg när jag inte fick in en videosnutt jag filmade på fåren, och då gick jag i strejk.  … Var det någon som märkte det? Njäe… inte direkt…

Jag vet inte men, jag känner mej så seg. Som ett övertuggat tuggummi ungefär vad gäller skrivande. Det blir bara inte till någonting. Kanske blir det ändring på det småninom, men för tillfället har jag nästan inget att komma med…

Dehär skriver jag lite sådär så att folk inte ska tro att jag gått i däck eller nåt, men, just nu har jag inget att komma med. Men, nog lär jag väl hitta inspirationen någon dag igen 🙂

10 juni, 2016 av Charlotta

Den ohemult långa väntan

Läste idag på svenska yle ”försenade stöd drabbar jordbrukarna ojämt”. Ja, nog kan man ju säga att det börjar vara försenat, det är över ett år sedan ansökningarna gjordes, och nu ska de nya ansökningarna (för 2016) lämnas in. Det gjorde jag igår. Endel sorter på vipun, endel sorter på papper, endel papper till kommunen, endel till ntm centralen, endel sorter med ett kryss, och endel sorter ansökte jag om ifjol och behöver alltså inte sökas för årligen, endel sorter vet jag inte om blivit godkända och ändå ska man söka om samma pånytt fast det inte blivit granskat, så man vet inte om man alls får någonting, och andra sorter ansökte jag om ifjol och ny ansökan gör man inte i år utan först nästa år för det blev ju lite konstigt med den nya stödperiodens början och varande och …

Att förstå sej på detta virr varr…

Vidare så läser jag att ombudsmannen på ösp säger att folk lätt lägger locket på och inte pratar öppet om sin situation. Jag tror absolut att det är så. Inte är det någå roligt att stå och berätta att vettni, nu är det slut, tomt och städat på kontot. Räkningarna fortsätter att komma, men kontot är tomt. Vad gör man? Det hjälper inte fast man så sku stå på huvudet! Man kan inte heller sälja det man ska arbeta med. Man kan jobba extra! Ja, visst kan man det,, närdå? När man har fullt upp att sköta om det man har. Och med vaddå? Man kan inte uppfinna jobb hursomhelst. Det är inte sådär bara.

Usch. Det kan ta knäcken på vem som helst. Och ändå är det helt fullt lagligt att vi har ett landsbygdsverk som ”leker” med folks pengar och välmående. Människan kan flyga till månen och knäcka atomer, men ett begripligt, smidigt system för jordbruksstöd, det går det tammegodmorgon inte att få knåpat ihop inom mänsklig tid!

Jag då? Jag började redan ta åt mej av orden ” de som har det allra värst hör inte av sej”. Alltså dom tystnar mer och mer? Drar sej bakåt? Stänger in sej i sin egen bubbla? Jag har inte hört av mej här på bloggen på flera veckor och så tänkte jag att nej, tänk om folk tror att det är därför jag inte skrivit!? Måste fort skriva ett inlägg!  ….   Alltså, jag är precis som alla andra, bevars om folk tror att jag har det knapert och inte har råd med mina räkningar!!! Nej fy och skam, detta skola icke få ske! … Jag är precis som alla andra… Men, ska det måsta vara så himmelens heligt? Nej, jag sitter inte med bar rumpa på backen, jag reder mej, men, inte har jag någonting till övers! Nog måste jag fundera på varendaste ett inköp jag gör. Varför inte lätta lite på det så heliga locket? Varför inte vara lite mer öppen? Inte behöver man ju sprida ut sin bokföring på sociala medier, men kanske inte stänga igen mer heller? Jag hade ett + på 8000e senaste år. Min lön? Vad är det? Hur definierar man det? På många sätt. Välmående får, ett rikt djurliv på betesmarkerna, glädjen när fåren hålls bakom nyuppsatta staket och bensin i tanken. Men, pengar? Det blir ca 21 e /dag, 6 timmars arbetsdag – 3,50e/timmen, 8 timmars arbetsdag 2,60e/timme… Inte jobbar man kanske stenhårt alla 365 dagar, men ansvaret kommer jag aldrig ifrån så länge jag har djur är det på mitt huvud 365 dagar i året, 24 timmar om dygnet, men så kan man ju inte räkna…? Inte heller räknade jag ut vad timmapengen blir om sommaren då man ibland jobbar 14 timmar, för ibland jobbar man bara 5 på vintern.

Vem tusan står med skiten upp över öronen, svettig och solbränd, eller i snöstormen, genom frusen med snoren rinnandes, eller springer till djuren i pyjamas mitt i natten, för 3,50 euro i timmen? Jo, jag, och många, många andra bönder som är lika frälsta i sitt arbete. Som ger sitt allt för att få behålla och bevara det dom ärvt av sina förfäder för att ge det vidare i släkten. Om det nu finns någon som orkar och vill fortsätta. Det är inget tjohej jobb alla gånger. Min Mathias har längs vintern frågat mej ibland ”Mamma, varför kan inte du ha ett vanligt jobb?”

Ja, visst undrar man…

Det finns så många sätt att se på livet som jordbrukare. Jag själv tycker om friheten. Självtänkandet. Omväxlingen i jobbet både dagligen och årstidsvis. Jag tycker om att se den förändring och förhoppningsvis förbättring jag åstadkommit. Jag försöker se de små detaljerna. Det lilla i det stora. Det lilla som kan ha stor betydelse för mej, men som kanske ingen annan ser.

Men, tycker om och tycker om, det är ingen indrivningsfirma som bryr sej om vad man tycker om när kontot är tomt, men säger att pengar kommer, men jag får dem inte förrän i juni, kanske, om landsbygdsverkets system fungerar …. Den väntan. Den långa väntan. Du vet att du kommer att få, nånting, pengar, småningom, men när… NÄR???

Ja, många är vi i vår herres hage och alla tänker vi lite olika.

Ena del av befolkningen tycker att bönder bara solar bringan och köper nya traktorer, men andra förstår precis vad jag menar. Kan hända det finns många som köper nya traktorer, och bra för dom som kan göra det utan att blinka, men för många så slutar inte historien med en ny traktor – wow, utan det följer ett långt, surt, kallt lån som grädde på moset. Lån som släpar kvar och som ställer till det när pengar uteblir, men utan traktor så kan man hastigt vara utan jobb. Sen finns det också dom som brer på fördomarna om böndernas traktorer, dom köper traktorer, bygger ut, reser till södern men kanske inte betalar av sina skulder som dom borde… men det är någon liten procent…

Iallafall, summa summarum. Jag hade, som så många andra ett tufft 2015, men jag höll skrivbordet städat. Inga räkningshögar som släpat efter. Hur jag bar mej åt vet jag inte riktigt heller, men det gick. Nu försöker jag se lite positivare på 2016. Stöden för 2015 har börjat röra på sej, och livet kanske inte skrattar glatt, men ett litet småleende kan man se om man är optimist! Vilket man måste vara, annars går man under så det brakar om det! Prioritera rätt, bli mer självisk, gör nåt kul ibland och försök le fast det haglar i torrhöet!

Kämpa på bönder! Efter regn kommer sol 🙂

 

 

16 maj, 2016 av Charlotta

Efter regn

Kommer solsken.

Jadå. Det stämmer ännu. Det har regnat några dagar och jag kunde idag se att det samlat sej 35-36mm regnvatten i mätaren. Hurra hurra, det var ju riktigt som på beställning! Inte ofta en bonde är nöjd med vädret, men, vet ni vad. Idag är jag riktigt nöjd. 36mm i mätaren och morgonens moln har seglat vidare och nu skiner solen. Kan hända den snart går i moln igen, men, roligt så länge det varar iallafall.

Jag brukar följa Mathias till skoltaxin varje morgon, och ibland far jag på samma gång ut på en promenad eller cykeltur med Olle, hunden. Idag blev det cykel. Det var lite småkyligt, men efter någon kilometer fick jag nog upp lagom värme. Luften var så fräsch, och allt var så lugnt och stilla. Tanken var att cykla upp till Kirjais byn med ett brev som skulle postas, men väl där drog jag vidare ner till österudden. Om inte annat så för att hålla koll på grannens åkrar.

Väl hemma igen har jag nu svept i mej 4 limpsmörgåsar med laxröra. Bakade limpa igårkväll. Vanlig traditionell ”skärgårdslimpa” men på mitt eget lilla sätt. I receptet ska man ha en liter apelsinjuice eller surmjölk. Det är sällan jag har någon av dessa hemma, så jag har börjat blanda ihop mitt eget spad på 3dl självpasserat nyponmos, 5 dl osockrad heimkoka äppelmos, och så några dl vatten. Vidare ska det vara vetemjöl. Vetemjölet har jag bytt ut till en blandning av kornmjöl, semlemjöl och vetemjöl odlat och malet på en gård här i Nagu. De övriga ingredienserna, sirap, kli och jäst håller jag mej ganska nära receptet. Saltet glömde jag sätta i igår, men det märker man ingenting av när man smockar på rejält med laxröra. En creme fraise, lite citronpeppar, lite senap och så dill. Och jo, lax naturligtvis, kallrökt som man skär i små små bitar och så rör man ihop allt till en mumsig ”småckå”. Är man riktigt i tagen så brer man smör på limpan först, sätter in den i mikron några sekunder så smöret smälter och limpan blir lite varm, sen småckå på och … ja, jestas. Vardagslyx så det räcker till, en helt vanlig måndagsmorgon. ☺