Sida 11 – Bondbloggen

Nått sorts slut – och en början

Javisst. Jag erkänner. Det har inte gått så speciellt bra med bloggandet på senare tiden. Alltså en lång senare tid. Ursäkter är patetiska, förklaringar bara dåliga men ändå. Dels beror det på att egentligen ingenting har hänt som skulle vara intressant i skrift, men mest ändå på att jag har varit lite onödigt nerrörd i jobb och andra uppdrag det senaste året. Inte så att det inte skulle ha funnits tid att skriva, men energin har inte funnits. Tyvärr börjar gubben bli lite till åren och det har åtminstone fört med sig två saker. Energin är inte som förr, åtminstone inte på kvällen och hastigheten på utfört jobb har nog minskat betänkligt över tid.

Numera kallar hästarna till stallsjobb på vardagar 06.30 och på helgerna 07.30 ungefär. Det är ju faktiskt så att sedan hästarna kom till gården midsommaren 2019 så har inte vårt hus varit tomt på folk mera än nån timme åt gången. På kvällarna tas dom in runt 21.00 så det blir inte så mycket tid över för annat. Som tur är finns ju Lovisa och Clara till hands så helt fast är jag inte, men allt har sin tid, Lovisa fick sitt körkort i fjol på våren och det har nog gjort att man ser mindre av henne än förr, men å andra sidan har en hel del sjussande fallit bort också så det är ungefär en plusminusnoll-affär i slutändan.

Mitt senaste inlägg är daterat maj i fjol och det handlade om mina vedermödor med inställningen av den nyinköpte gödseltratten. Det inlägget resulterade i rätt många kontakter av läsare som kom med förslag. Alla hade dock det gemensamt att alla mina trattinställningar var rätt, så inget blev egentligen bättre av det. Det bästa tipset kom från Rangsbyhållet av Johan H som kom på iden att man ju kan halvera inställningarna och sedan köra ett varv till om så behövs. Bättre fel gödsel i tratten än på åkern kan man säga och jo, det skall jag pröva nästa vår.

Det blev ju absolut inte till nånting med höskörden efter min fadäs, det gödslade var så grönt att det nästan var blått och låg platt på backen, det andra var tunna ljusgröna timotejstrån som stod och konverserade högljutt för att höra varandra. Det blev alltså slåtterkrossen istället för slåttermaskin i år. Nåja, hö går att köpa med det var lite väldigt irriterande att 650 kg gödsel for till Gud utan att göra nån nytta.

I övrigt var odlingsåret en framgång. Skörden blev både stor och bra, och maskinerna höll. Inte blev det ohanterbart långa torkar heller, men ett typfel gjorde jag i alla fall. Tre ha vete stod kvar på åken när regnet kom. Sedan efter regnet paniktröskade jag bort det och sen bodde det i torken 19 timmar istället för sex-sju på övrigt vete. En vecka senare hade förhållandena varit riktigt bra. Tänk att man ALDRIG lär sig. Panik på hösten blir alltid dyrt i nån ända.

Lovisa och jag besökte Maskinmässan i Helsingfors i oktober. Det börjar bli lite investeringsdags på torpet, och eftersom ju Lovisa har visat bra med intresse för en fortsättning så åkte vi båda ner för att bekanta oss med post-coronautbudet. Just i detta fall har vi väl lite olika synsätt, jag vill ju gärna ha smått, hanterbart och användarvänligt medan Lovisa nog kunde tänka sig en sex meters såmaskin eller motsvarande. Nåja, drömma får man och det är ju drömmarna som för oss framåt, men lite sans skadar inte. Nu måste jag ju ändå ge Lovisa det erkännandet att det nog bara är drömmar för hennes del också, nog har hon helt klart för sig vilka ekonomiska realiteter vi rör oss i på vischan idag.

Tröska eller traktor eller spruta eller nåt annat?

Egentligen är det tröskan som borde stå först i byteskön på gården. Årsmodell 1992 och 2500 timmar gör inte Claas till nån ungdom precis. Grön är hon men inte ung. Nu är det ju så att det inte mera finns nån ny tröska på marknaden som är i lämplig storlek (och pris) för en producent i vår klass. Jag hade lite börjat titta på den ryska Versatile tröskan som fått en återförsäljare i Finland, men Vladimir bombade ju bort det intresset redan tidigt i fjol.

Begagnad tröska?

Här kunde jag återanvända vitsen om att en sån har jag redan. Eftersom jag snöat in på Claas så blir egentligen enda alternativet Claas 140 och då pratar vi redan 70.000 euro för en tröska som egentligen inte är annorlunda än den jag har, och körd över 1000 timmar. Inte alls attraktivt. Efter lite kalkylering blev det nog lätt att besluta att Claas 48 får vara med nästa år igen. Nog hittar man nån hugad tröskare om den tackar för sig under säsong.

Vi tittade på några tröskor av vansinnesmodell på mässan, suckade och gick vidare.

Traktorerna nästa anhalt. Här är det märkesmässigt lika lätt som med tröskorna. Det enda alternativet stavas Valtra. Jag tittade nog på andra kandidater på mässan men Fendt är för dyr, Ferguson passar inte min smak, New Holland har jag egentligen aldrig tänkt på, Case har jag dålig erfarenhet av, Claas, mja, möjligen men ändå nä. Tyvärr var inte Valtras monter riktigt i min smak, inga priser utsatta (annat än avbetalningsrater) och kundbetjäningen var inte heller på topp. Så Valtra lämnade lite besk smak i munnen efter mässan.

I New Hollands monter fanns en försäljare som till skillnad från Suolahtifolket verkligen ville sälja en traktor. Nån sån skulle jag inte ha, men på något sätt fick han ändå telefonnummern lurad av mig och hotade återkomma. Nåja, han kan ju försöka.

Sen vimsade vi iväg till Zetormontern och blev kär. En liten Zetor med en massa mekanik, enkel hytt och Ad-Bluefri motor. Japp – denna var intressant. Priset runt 60.000 med lastare var också attraktivt så där dröjde jag mig kvar en bra stund och några sekunder snuddade tanken vid ett impulsköp, men det blev nu ändå inget sånt.

Det man dock snabbt kunde konstatera är att nuförtiden står sig jordbruksredskapen riktigt bra i pris och att priserna är på väg uppåt som uppskjutna från Cape Kennedy. I samma veva kan man också snabbt se att för mig som byter traktor ungefär vart tjugonde år är inte begagnat över huvudtaget ett alternativ, dyra och mycket medkörda är dom som finns på markanden. Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att spara 15000 euro och få en traktor som gått 10.000 timmar.

Vad annat intressant fanns på mässan? En sak som jag redan tidigare intresserat mig för fanns i en monter. En drönare som hittar ogräs och utför punktbekämpning. Visste inte ens om att dom fanns på riktig, men det gör dom tydligen. Nåja, så nära är nog inte framtiden ännu, men visst låter det attraktivt. Om jag inte är fel informerad nu så är priset inte heller oöverkomligt, men dom lär ännu inte vara godkända att använda i odling så tanken får nog bero.

Så mycket högre än så flyger dom inte ännu

Under tågresan hem från Hufvudstaden snurrade tankarna på och jag kom som vanligt fram till – exakt ingenting. Eller jo – visst skall det vara en Valtra. En G-Valtra.

Drygt en vecka efter hemkomst ringde New Hollandhandlaren……

Stay tuned så skall Ni få höra hur gubbsjuka tar sig uttryck för en månskensbonde.

El i skogen.

Nyårsfirandet är över och det är dags att avsluta dekadensen så idag bar det åter av till skogs efter några dagars paus på grund av firande och regn under årets 2 sista dagar. Regnet hade inte bara ”tvättat” skogen utan även solpanelerna som gav 2kWh i solen på nyårsdagen men också blottat höstvetet vilket kan äventyra övervintringen även om några större vattensamlingar inte hade uppstått.

Åter till skogen.

Med några minusgrader och rensad skog var det fint att jobba idag så jag passade på att testa presenten jag köpte åt mellandottern till hennes 40-årsdag för några dagar sedan. En Stihl MSA 220C med AP 300S batteri och AL500 laddare. Valet stod egentligen mellan denna och Makitas LXT DUC353 som har den fördelen att jag skulle kunnat använda samma batterier som jag har i mina övriga batteridrivna redskap. Att jag valde Stihl trots ett 150€ högre pris är att jag räknar denna som mer lämpad i skogen och för att märket har en tjänstvillig representant i den närbelägna staden. Trots att det nog är tänkt att hon mest ska använda sågen på vedbacken hemma så jag tyckte det skulle vara intressant att se vad den duger till i skogen.

Batterisågen MSA 220C och motorsågen MS 261C

Och joo, visst gick den att såga med och tyst var den mellan ”gaspådragen”. Kedjan har ändå så pass mycket ljud att man nog inte kan lämna öronskydden hemma. Kanske skulle man klara sig med öronproppar vilka är att föredra då det är varmt och brukar bli svettigt innanför skyddskåporna. En kilo lättare än motorsågen är den vilket nog också märktes. Effekten är dock lägre än för motorsågen och när man sågade lite grövre träd så fick man nog lätta lite på sågen för att den inte skulle tappa varv. Kedjan som är lite smalare och har 6 sågtänder mindre än på motorsågen bet dock bra trots att den bara var fabriksvässt.

Batteriets kapacitet var jag dock lite besviken på, laddningen räckte till 5-6 mindre tallar och ett par granslanor innan sågen lade av. Det blir nog till att skaffa några batterier till om man ska börja använda den i skogen. Laddaren laddar batteriet fullt på knappa 50 minuter så i princip skulle man klara sig med 2-3 batterier om man hade möjlighet till att ladda i skogen. Kanske kunde man via inverter ladda i traktorn om traktorns batteri räcker till. Det borde jag räkna lite på. Eller borde man ställa upp ett par solpaneler i någon ljus glänta eller kanske ha begärt ett eluttag i skogen i samband med att man tecknade på vindkraftsarrendet? Batterierna är ändå ganska dyra så det blir väl nog att fortsätta med bensindrivet, det kändes nog mera kraftfullt (och ljudfullt) när man tog motorsågen efter att batteriet stängde av.

En annan sak som jag redan i affären ställde mig lite frågande till var gaspådragsspärren som var en knapp placerad på sidan istället för den normala spärren ovanpå handtaget. Visst, det kan vara en vanesak men med handskar på vintertid så kan det bli problematiskt att träffa rätt när man ska dra på gasen.

Nu ska jag väl inte dra så stora slutsatser efter en batteriladdnings användning men kan väl ändå påstå att till att röja och hugga lite flisvedslanor med inte alltför mycket kapande så passar nog sågen bra. Som byggsåg, i vedlidret och i trädgården passar den säkert också bra, den är ju luktfri och för mindre oväsen vilket säkert även passar i urbana miljöer. För att nu inte prata om ifall man har för vana att ta julgranen från grannens skogsskifte. Men i stockskogen föredrar jag nog motorsågen.

I pelarsalen.

Beståndet jag nu gallrar är en plantering jag själv var med och planterade i mitten av 70-talet. Plantskogsröjde gjorde jag 1980, om jag minns rätt, men i övrigt så har det inte gjorts så mycket sen dess. Det kunde nog ha gallrats för 10 år sen men lite dikningsprojekt och stormfällningar har lett till att jag ligger lite efter. Det ser man också av att där det är lite glesare så kommer det nu någon stock medan där stammarna står tätare mest blir massa- och flisved. På de tätare figurerna kommer jag nog att i första hand endast hugga upp körstråken samt plocka bort de mest undertryckta träden och kvistvargar för att efter något år återvända för att gallra ur bland huvudstammarna. Detta för att minska på risken för stormfällning och snöbrott. Sätter med en bild från en lite glesare figur just då arbetet inletts, ska om jag kommer ihåg försöka få till en ”efter” bild senare.

Ett nytt bättre år …

Det här året har varit ganska besvärligt på många sätt. Vi började med att beställa solpaneler och hann med nöd och näppe före den stora rusningen. Det hjälpte att Kymmenedalens El hotade att höja elpriserna med 400 % i januari. Då började jag skaffa fjärrstyrning till elektriciteten och bytte avtal till börsel där priset ändrades varje timme.

På sommaren bytte vi tak på uthuset för man kunde inte sätta upp solpanelerna på de 70 år gamla betongteglen som lätt kunde spricka utan att man märkte det. Det tog hela sommaren och väggreparationen blev inte ens färdig förrän det kom snö i november.

Förstås var man glad att vi hade en ordentlig flispanna på 60 kW som också värmer verkstaden. Fliseldningen började vi med 1983 och även om den var arbetsam – speciellt i början – så har vi nu ett ganska enkelt och billigt system. Det visade sej att elpriserna steg till det mångdubbla liksom i tiderna oljepriserna.

Verkstadsarbetet sköts upp så nu först står jag i verkstaden och lappar ihop skogstraktorn. I dag tog jag bort lastaren och i morgon skall jag ta bort bakaxlarna. Det är packningen som nu börjat läcka så att det går åt massor med olja varje vecka. Själva packningen kostar just ingenting men för att byta den måste bakaxeln bort från bakaxelhuset.

Under hösten har man också följt med gödselpriserna som stigit till skyarna i energikrisens spår. Redan i våras sparade jag på gödseln och kan i värsta fall klara mej med de säckar jag har kvar även om det då minsann inte blir några rekordskördar. Jag såg i Maaseudun tulevaisuus att så mycket som en femtedel av bönderna i Finland inte tänker köpa gödsel alls för nästa år …

Men jag följer med de tyska lantbrukstidningarna (tyska är mitt första främmande språk och jag läste långa tyskan i skolan) och där skriver man att priserna på gödsel måste gå ned för gaspriserna har gått ned till nivån för ett år sedan medan bönderna helt enkelt inte köper gödsel nu. Så jag väntar och ser hur det ser ut på våren. Det är klart att man inte kan köpa gödsel för de här priserna då vetepriserna igen är på väg nedåt.

Nu är det bråttom att få igång skogsarbetet (och alltså skogstraktorn) för dagarna börjar bli längre och konditionen är usel. Det vore bra att börja nu med korta dagar så man kan träna upp sej. Också inom skogsarbetet blir det förändringar. Priset på flisved har stigit så det knappast lönar sej att såga massaved alls. Flisveden går mycket snabbare att såga till och nästan allt duger.

Men så har vi problemet med barkborrarna. De har förstört stora fina granar redan tidigare men angreppen verkar öka. Nu gäller det att hinna få bort de stora granarna före barkborrarna. Visst duger torra granar som flisved men priset är bara hälften av stockpriset. Vi sågar torra granar åt oss själva men nu börjar det bli för mycket.

Verkstads- och skogsarbete är det i början på det nya året. Därefter får vi se – det kan komma nya överraskningar. Hoppeligen till det bättre. Elpriserna sjönk till nyåret riktigt ordentligt men man vågar inte riktigt hoppas att de skall fortsätta vara låga hela vintern.

Men Gott Nytt År till er alla !

Här ligger jag och duger…

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, ”vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. ”Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…

Tuta och kör

Det heter ”tuta och kör” men däremellan måste någon se till att maskinerna fungerar. Och denna någon är ibland jag. I förrgår kväll fick jag äntligen ut axeln till kraftuttaget koppling som suttit stenhårt fast sedan juni. Kubotan var då oanvändbar eftersom maskinerna drivs via kraftuttaget.

Alla försök att få kopplingen att fungera misslyckades och då det var bråttom med att lägga nytt tak och sätt upp solpaneler så fick Kubota stå i verkstaden och vänta på bättre tider. Tiden gick och brådskan tog bara inte slut. Så länge det gick så fick byggnadsarbetet gå före. Men till sist så blev det vinter och då blev det verkstadsarbete.

Inte bara Kubotan stod i kön utan nästan varenda maskin vi har måste fixas. Lilla Zetorn fick en kortslutning och kylarvätskan rann ut ur stora Zetorn. Belarusen hade länge läckt ut oljan ur transmissionen. På bilarna var spegeln sönder på Volvon och Ducaton gnällde över att en lampa inte fungerade (jag bytte lampa men det var något annat fel).

Förutom små reparationer var det besvärligt så länge Kubotan stod i verkstaden så den måste repareras först. I december började jag skruva sönder den. Problemet var att Kubotan har massor med funktioner inklämda i ett mycket litet utrymme. Den har hydrostatisk drift, fyrhjulsdrift, differentialspärr, hydrauluttag bak och fram (3 st.) med en extra stor oljetank för yttre hydraulmotorer, frontlyft, trepunktslyft i kategori 1 och massor med elektrisk utrustning. Egentligen är det ingen Kubota utan en svensk Belos som är byggd utanpå en Kubota.

Det värsta är den fina hytten med värme och torkarblad, lampor hitåt och ditåt och allt man kan tänka sej. Men samtidigt är det ett elände att skruva på den för hytten är i vägen vad man än försöker göra. Till sist kom jag fram till att bakhjulen måste bort och hytten lyftas upp med en verkstadskran. Jag kunde inte ta bort hytten för den var så inbyggd att det hade varit ett jättearbete att få loss den. Men med två skruvar loss i bakändan kunde den lyftas så mycket att Kubotans bakre del kom bort.

Nåja, det var inte bara att ta loss två skruvar till hytten. Den ena hade rostat fast så grundligt att ingenting mellan rostlösning och slägga fick bort den. Till sist måste jag skära loss fästet på hytten så jag fick bort skruveländet och efter ett par timmars övertalning i skruvstädet så kom skruven äntligen loss. På bilden nedan syns att höger hyttfäste är uppskuret (ovanför höger lyftarm).

Sedan gällde det att dela traktorn på mitten. Det finns ett otal hydraulrör och stänger som måste tas loss först. För varje steg måste jag först söka på Internet för att se om det finns reservdelar ifall något går sönder. Det visar sej att det finns en hel del reservdelar också för så här gamla Kubota (B7100HST är från 1979-80) men de finns mest i USA. Det betyder att reservdelar lätt blir tre gånger dyrare inberäknat importavgifter och frakt. Och så tar det lång tid att få nånting. Ebay kan sköta om anskaffningen och papperskriget men billigt blir det inte.

Efter en hel del skruvande lyckades jag få bort bakdelen (men hur skall jag få tillbaka allt i det trånga utrymmet ?). Fördelen med Kubotan är att den är lätt men det trånga utrymmet är en nackdel. Man började längta till stora traktorer och stora skruvar. Det här är närmast för en urmakare …

Först nu kunde man ta bort locket från transmissionen för skruvarna var under framändans platta. Men det hjälpte inte för kraftuttagskopplingen satt fortfarande stenhårt fast. Efter att ha suttit en dag och sökt efter verkstadshandböcker på nätet så kom jag fram till att kopplingen satt på en axel mellan den hydrostatiska delen och bakre delen. Efter att ha tagit bort locket så visade det sej att transmissionen var i prima skick. Men kopplingen satt fortfarande stenhårt fast på axeln.

Transmissionen till höger och bakaxelns differential till vänster

Här syns boven: axeln med löpargaffel för kraftuttaget i övre kanten

Man ser bra vad det är frågan om men inte rörde sej gaffeln på axeln. Det gick inte att dra ut axeln fastän den stack ut i framändan så enda möjligheten var att skruva bort transmissionsdelen från bakaxeln. Sedan gick det äntligen att slå ut axeln bakifrån. Det var inte någon lätt sak att skilja åt delarna för packningen var hårt limmad. Till sist måste jag skruva fast locket på transmissionen och kila loss delarna från varandra. Att bara dunka med en hammare eller ens en slägga hjälpte inte. Man kan inte heller slå sönder transmissionshuset. Kilar ger stora krafter och förstör inte delarna så lätt.

Axelns hål syns på bilden ovan till vänster (det mindre hålet). En stor hammare fick axeln att komma ut men först måste jag tillverka ett mothåll så att inte gaffeln eller kuggarna skulle gå sönder.

Det gick många dagar och delvis nätter att fundera ut hur man skulle få ut axeln utan att slå sönder allt för mycket. Internet är till stor hjälp för jag har mest erfarenhet av stora traktorer som är enkelt byggda. Och då axeln väl var urslagen så var det lätt att slipa den så att gaffeln rör sej lätt på axeln. På bilden nedan syns den del av axeln som var ojämn och hindrade rörelsen.

Roten till allt elände: Skrovlig yta på axeln

Varför ytan på axeln var skrovlig är svårt att förstå. Det borde inte vara rost för axeln har legat i olja i transmissionshuset. Nå, oberoende av vad det är så måste det bort. Jag satte axeln i pelarborrmaskinen och slipade bort ojämnheterna.

Efter grovslipning så slipade jag in gaffeln på axeln med ventilslippasta. Nu rör sej gaffeln lätt på axeln. I princip är det bara att skruva ihop Kubota igen. Men först måste jag skaffa nya packningar för de gamla gick förstås sönder vid isärtagningen.

Det kan ta tid innan jag får de nya packningarna så jag körde in Belarus i verkstaden för att byta packningarna vid bakaxlarna. Utan nya packningar blir det inget skogsarbete.

Till all tur finns det plats för flera söndriga traktorer i verkstaden. Det behövs.

Och så sänker sej julfriden över Bos-Sestu.

Fridfull Jul till alla !

Vit jul på Bos-Sestu den 24 december 2022

Båtar på land

Ja, snart börjar vi ha våra båtar på land. Körde Uttern till Kirjais-sidan så sku pappa fara på eftermiddagen och ta upp den för vinterförvaring.

Småregn, och alldeles vitt utåt fjärdn… Regnet kommer vågrät och man blir genomsur från topp till tå, i synnerhet med stövlar som tydligen läcker… Med mej på släp tog jag Paro så jag sku ha någonting att köra hem med tillbaka.

Jag konstaterade också att en genomsur trädgårdshandske är bättre än ingen handske alls, när man kör båt, men väl iland ska nog genomsura handskar av så fort de går. Fy mårran va de är kallt på sjön såhär års. Man ska nog ha hytt om man ska va där någon längre stund…

Kvar i sjön har vi nu 3 ”båtar”. Liselott – pappas båt som brukar få vara ute åtminstone tills pråmen är uppe, för ifall pråmen strejkar kan man fästa liselott bakom pråmen med spännremmar och skuffa den framför sej. Pråmen, som ska upp vilken dag som helst, antagligen. Lite beroende på väder och vind. Sen är det slutfraktat hit till holmen. Paro som fungerar som vår fiskebåt. Den får ligga ute så länge som bara möjligt. Ifjol tog vi inte upp den alls. Den va lite fastfrusen emellanåt, men de varade inte så länge…

Pråmen… Söt, men inte ny. Livsviktig, men gammal och lite karies-drabbad. Tanken är att den ska få lite hjälp i vinter, så inte sjön äter upp den så helt. Den läcker lite, där är pump som pumpar nästan hela tiden… Men den har fått vara i sjön hela sommaren och otroligt nog hållit ihop. Jag ska väl inte skriva nånting, för då skiter de väl sej… de brukar ju kunna oturas… Men, ännu för någon timme sedan flöt den. Den är ju snudd på livsviktig för oss, vi har ju ingen färja, förbindelsebåt eller nåt sånt som trafikerar, så det som ska fraktas hit, bekostar vi själva. Om de inte går att släpa det med sej över bron förstods… Men, nu ska den upp, jag skickade iväg en knippå slaktfår igår, och de va väl sista inplanerade frakten, så, nu är det landbacken som gäller även för den.

Julen börjar vara här, och det mesta dittan och dattan brukar man vilja ha gjort färdigt till jul. Såntdär, ni vet. Upp med båtar, in med fåren, slakten undan, frostvakten på i källaren osv. Så kan man slappna av och fira jul i någorlunda lugn och ro sen. Annars ska man hela tiden hålla koll på att allt flyter, inte fryser sönder, inte rymmer osv…