Sida 153 – Bondbloggen

Ekologisk?

Tror jag i något skede här skrev lite om mina funderingar på att övergå till ekologisk odling. Jag var i ett skede riktigt inne på att slå över gården till ekologisk, men när jag började ställa fördelar mot nackdelar, fundera på alla förutsättningar och möjligheter, och sen dra ihop mina tankar, då började det spricka i kanterna. Ingenting går upp emot att man odlar på ett naturenligt sätt, men när man börjar summera ihop möjligheter och omöjligheter, så insåg jag att möjligheten finns, men… är det värt det? Visst är det ju alltid värt det ur endel synvinklar, men, det är inte så svart-vitt, det är alla nyanser av grått också!

Allt går om man vill, och det brukar jag försöka leva efter. Om man bara vill så kan man göra det mesta och lära sej det mesta. Ingen föds med kunskap, så att stå och säga att ”nej, jag kan inte”, sånt existerar inte, åtminstone inte förrän man prövat. Sen kan det ju mycket väl vara att man inte är lämplig till nåt. Men, går det, för mej, att slå över gården till ekologisk? JA! Eller nja, eller kanske… Kanske inte…

Möjligheterna till att slå om till ekologisk fick sej i kanterna både en och två gånger vartefter som jag funderade. Att jag driver min gård på en holme, har större delen av åkrarna på en annan, gjorde inte ekvationen enklare, snarare tvärtom. Som sagt allt går, men, när jag började funderade på scenariot som kan bli verklighet med ekologisk odling, blev de svårt att undgå det fakta att det kommer att bli mindre gräs och prioritet nr 1 är: Jag måste se till att jag får tillräckligt med foder åt mina djur! Om jag, pga att jag slagit över till ekologiskt inte får tillräckligt med foder ur åkrarna, var 1000an får jag då tag på ekologiskt foder åt mina får? Visst finns det ekologiskt foder att köpa, men, var, och för vilka pengar? Måste jag gå ner i antalet får bara för att jag vill vara ekologisk och därmed inte får konstgödsla? Jag sprider konstgödsel på mina vallar, det enklaste, och nästan enda rimliga sättet för mej, att få gräs ur åkrarna när åkrarna ligger 10-20 minuter bort från ”fasta landet” med pråm, skulle jag inte sprida konstgödsel skulle jag antagligen inte få det fodret jag behöver till mina får, jo, endel år, som i år, när det växer gräs så det knakar om det, men, det finns torrare år också… Alltså, jag tänker bara inte sätta mej i den sitsen! Visst finns det gödselmedel, ekologiska att sprida, men, är det värt det. Det lockas och pratas om högre stöd för ekologisk odling, men, räcker det till? Vad blir den slutgiltiga ekvationen? Det är inte så svartvitt att välja bana i denna villervalla…

Det var liksom den tanken som ganska långt fällde min iver över ekologiskt. Jag sprutar inte, jag äger inte ens en spruta, men vem har sagt att man måste spruta? Bara för att man inte är ekologisk betyder det inte att man kör runt med en spruta hängandes bak på traktorn dagarna i ända. Skulle det finnas ett mellanalternativ, ”sådär lagomekologisk” Konstgödsel för att trygga fodertillgången, men osprutat, då skulle jag ta det direkt. Men nu är det A eller Ö. Inget däremellan. Man får, och endel ska hålla ekologisk fokusarealer hit och dit, men det är inte där det sitter för min del. När jag sen började forska vidare i den ekologiska villervallans kriterier och krav blev det hastigt en karusell i huvudet. Pappershögen man måste ha extra gjorde inte tanken på ekologisk mer lockande. Kraven härifrån och därifrån blev fler och fler, och alla måsten, och ska, och kan sen inte mera, blev verkligen många…

Det är som att ha mårran hängandes över axeln hela tiden vad det verkar om man försöker vara eko-pappersstämplat snäll med naturen. Jag skippar mårran och är så snäll med naturen jag kan ändå.

När måttet var rågat, och beslutet skulle fattas blev det sist och slutligen ganska enkelt. Jag fortsätter som konventionell, men jag driver min gård på ett så naturnära sätt som möjligt, åkrarna ligger mest i vall, spruta äger jag som sagt inte, och jag konstgödslar ca 20-50% av det tillåtna, men ändå anses jag vara en konventionell bonde och skulle ha möjlighet att driva gården på ett hårdare, mer pressat sätt. Men jag gör det inte. Varför?

Bondens höstvisa

I går regnade det och så regnade det lite mera efter en vecka med dimma och regn. Så jag skrev Bondens höstvisa till melodi från Anna-Lena Löfgrens ”Åh, regniga natt”:

Tiden syns mej så lång
som en smal tröstlös gång
åker lerig och våt utan slut.
Jag nu fäller en tår
där jag står i det spår
tröskan gjort
i åkerns leriga bädd.

Ååh, regniga höst
aldrig mera kan jag få nån tröst.
För jag har fastnat fast
skulle tröska i all hast.
Hopplöst i
denna regniga höst.

Det är förstås inte första gången man tröskat sent och vått men nu ser det ut att bli början först i oktober. Kornet och havren har folk tröskat men vi har bara vårvete som såddes riktigt i slutet på maj. Det börjar bli möjligt att tröska – om det bara skulle hålla upp … Visst har jag tröskat i ösregn men då var säden färdig och hård. Det gick bara bättre ju mer det regnade. Värre är det med grön säd som slås sönder till geggamoja då man försöker tröska och fastnar överallt i tröskan.

Det blir tufft för tröskan för nu finns det mycket halm. Belastningen blir hård på alla delar i vår plåttröska. Det blir att köra på krypväxeln och hoppas att inget går sönder. Torkandet blir besvärligt men bara man får in vetet så klarar kalluftstorken nästan allt. Vi har många gånger tröskat vete över 30 %. Hur mycket över vet jag inte för mätaren slår i botten vid 30. I en kalluftstork eftermognar säden men problemet är just att tröska mjuka korn. Man behöver inte torka ned till 14 % utan kan lämna allt i torken och blåsa då och då bara för att hålla den kall. På vintern är det inget problem för möglet klarar inte minusgrader. Så man blåser de allra kallaste nätterna. Och torkar ned det först på våren.

Men tills vidare sitter jag bara och väntar. Visst finns det mycket att göra men man vågar inte påbörja något större arbete. Jag har pysslat med mätsystemet i torken och pannrummet och skruvat upp de lysdiodstrålkastare som jag köpte billigt över nätet. Det går ganska snabbt för de som har automatkoppling och de har fungerat bra. Bara stöpseln i väggen och man har en lampa som tänder då man kommer närmare än 10 meter och släcks automatiskt. Verkligen fint då man kommer bärande nånting tungt med bägge händerna.

Jag vässte knivarna till hacken på tröskan eftersom jag tänker fortsätta med direktsådd. De skulle gå snabbt trodde jag men det tog flera dagar. Men så slipade jag dem också riktigt ordentligt så de hugger av halmen effektivt. Tidigare har de bara slagit av den. Ny generator och nytt tändlås har också tröskan fått. Generatorn var inte någon reservdel eftersom jag har en testtröska från Rosenlew som har all möjlig specialutrustning. Så reservdelskatalogen fungerar bara ibland.

Tiodygnsprognoserna ser inte så illa ut men de visar en hel del regn till fredagen – just då det torkat upp. Och så ändras prognoserna mest varje dag som vanligt. Man läser dem ändå hela tiden och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Alldeles som vanligt för en bonde …

Jag drar på mej mössan idag

Ibland är det bäst att låta folk vara ifred. Idag kanske det är bondens tur att få vara lite ifred. Idag och möjligtvis flera dagar framöver om det fortsätter såhär… Ur många synvinklar…

Ett ihärdigt regnande och man kommer inte ut i åkrarna. Har man otröskat, eller mycket potatis kvar i åkrarna eller någonting annat som man nödvändigtvis skulle behöva få gjort där, och det öser ner vatten några dagar… Ja, man kan bli lite lätt irriterad då. Man behöver inte frågor som ”går det bra?” eller ”ha du inte fått ta upp nåt ännu???” eller någonting liknande. Det kan vara farligt. Finns det dessutom någon faktor i det hela som gjort att allt krånglat till sej lite extra, sådär som en söndrig maskin eller nåt liknande, så ska man nog inte komma med några ”varför gjorde du inte si och så istället?” eller något annat bra förslag som i sista änden inte har så stor betydelse just nu, för nu är det såhär…

Att finna sej i en situation då allt går emot en, ingenting fungerar smärtfritt, det börjar kosta pengar, men också dyrbar tid… Då kan även den mest lugna personen bli lite stingslig, och man kan göra klokt i att inte ens tänka tanken på att småretas. Det är lite som ett av de senaste talesätten ”inte riktigt läge för de”.

Låt bli. Ta det lugnt, och låt bli att irritera upp den som ligger. Det är liksom ABC för att hålla bondens nerver i styr. OCH DÅ passar Finland på att strejka! Den ena och den andra tänker stanna hemma för att protestera mot detta landets sparförslag.

Jaha. ?

Om landets ekonomi störtdyker, någonting måste göras, förslaget är att vi gör såhär och såhär, och, ja, då strejkar man?

Jag kan förstå det. På ett sätt. Inte ska man alltid svälja allt som kommer ”uppifrån” med hull och hår och vem vill ha mindre? Men till lika, hur många förslag och sätt att spara finns det, där ingen får mindre, utan nästan snarare, och hellre mer? Någonting sådant är inte jag kapabel att räkna ut, men det vet jag, att inte får man mer om man sätter sej ner och tjurar…

Näää… vettni, det är nog bara att ta på sej mössan och gå ut och göra någonting. Kan hända jag har fel, men det är vad jag tänker göra iallafall.

Dynga

Jag blev så inspirerad av Lottas inlägg att jag måste skriva dynga. I motsats till dagens överdrivet skiträdda människor ( som är rädda för allting) så var dynga en naturlig sak för oss. Vi hade kossor till dess jag fyllde 29 år så jag är verkligen uppväxt med djur och alltså med dynga. Då jag var liten hade vi också gris, får och hästar så jag känner till alla sorter. Ännu kan jag känna i näsan de olika sorters dynglukter vi levde i.

På den tiden var det inte oangenämt med lukten av dynga. Som förra gubben sa då nån fisförnäm stadsdam förfasade sej över lukten av dynga: ”Det luktar !” – ”He luktar pengar !”. Det var före bigödningens ankomst. Det enda som fick det att växa var just dyngan och den var bristvara så den uppskattades minsann. Intressant annars med ordet ”bigödning” – det visar att den egentliga gödningen var dynga medan den konstgjorda var en bisak. Man började bygga tak över gödselhoparna så att regnet inte skulle urlaka den värdefulla dyngan och vi fick ”dyngdalen” som huset kallades. Vår dyngdal hade dessutom cementgolv för att maximera kvarhållandet av det värdefulla gödningsmedlet. Urinet sparades skilt i en cementbehållare under dyngdalen. Där dyngdalen fanns står numera vår verkstad.

Lukten av svämgödsel (med en massa vatten) tyckte jag aldrig om. Den torra kodyngan däremot luktade inte särskilt mycket. Då den blev gammal så luktade den egentligen inte alls utan höll redan på att bli jord. Men lukten av kodynga tycker jag fortfarande att luktar närmast gott. Jag minns då jag studerade i Otnäs att det luktade illa då jag kom till staden efter att ha varit hemma över veckoslutet. Däremot märkte jag inte alls nånting då jag kom hem till kossorna. Vårt jordbruk på den tiden var helt uppbyggt kring kossorna (25 trevliga individer) och onekligen luktade det kossa också inomhus. Studentåret hade jag klasskamraterna på besök en natt (vi åkte omkring en hel del) och på morgonen var min mamma helt förfärad för hon hade på kvällen satt ladugårdsstövlarna på tork på värmebatteriet i tamburen. Det luktade ganska starkt men jag var så van så jag märkte det inte förrän hon började tala om det.

Hästdyngan var annorlunda men inte heller oangenäm. Den hade en litet fränare doft men ”brunnen” stallgödsel blev nästan helt luktfri. Och den var ett utmärkt gödselmedel i trädgården. Den bättre hälften som är trädgårdsmästare blir alldeles lyrisk då hon ser hästskit och den skall tas om hand ordentligt och användas för rosorna.

Fårskiten som Lotta skrev om var alldeles torr för det mesta och luktar nästan inget alls. Den fick ligga och ”brinna” i ett tjockt lager i fårkätten tillsammans med halm som spreds ut varje kväll. På våren då fåren sluppit ut i fårhagen så tömde vi kätten och spred ut den nästan färdigt komposterade fårskiten där det behövdes gödsel.

Hönsskiten var litet av samma karaktär som fårskiten men enligt min näsa inte lika trevlig. Värst var svinskiten som luktade ganska så illa. Men jag hann aldrig riktigt vänja mej vid den för jag var ganska liten då sista svinet slaktades. Men svinkätten var mitt dagis där jag stängdes in då kossorna skulle mjölkas. Ibland var jag instängd i hönshuset men jag lär ha varit rädd för hönsen då de flaxade.

Nuförtiden finns det nästan enbart hund- och kattskit. Katterna är renliga och gräver ned allt men hundarna är mindre noga med var de sätter sej. Det är förstås mindre trevligt om nån katt blivit instängd i något rum och naturen tar ut sin rätt … Och så har vi förstås fäglarna som ibland kan vara mindre angenäma. Speciellt illa tycker jag om sjitutrastana (björktrastarna) som verkligen gör skäl för sitt öknamn. De har till all tur minskat en hel del sedan vi fick ungkattorna. Ett år hade vi stora flockar med sparvar i ladugårdsvinden över vintern och det såg hemskt ut. Men de försvann sedan helt. Och möss- och råttskit vill man helst inte alls se. De jäklarna skall alltid gnaga sej in på de mest olämpliga ställen och lämna sina visitkort. Men de har också minskat väldigt mycket sedan ungkattorna kom för några år sedan. Katter är verkliga nyttodjur – helt oundgängliga på landet.

Förstås skall vi inte glömma människan heller som hör till de sämsta. Men det gäller att hantera skiten på rätt sätt och urinseparation är en viktig sak. Då blir det nästan luktfritt som i dyngdalarna förr. Vattenklosetten är fans uppfinning och borde aldrig ha tillåtits. Nu är man på väg tillbaka till gamla tiders torrdass (kallas vanligen huusi eller skithuset).

De fjantiga byråkraternas överdrivna hygienregler har lett till att naturliga bakterier inte mera får finnas – inte heller de absolut nödvändiga. Så nu tillverkas piller av skit som folk skall ta för att få rätt bakterieflora i tarmarna. O saliga enfald …

Dynghistorierna är många. Personligen minns jag bäst då mina studiekamrater var på besök för omkring 45 år sedan. De började spela fotboll i kalvhagen bland alla kuddsjiitlaapåna (dynghoparna) och på den tiden så brydde sej ingen om ifall man steg i en brun hop. Det var bara att tvätta fötterna (barfotaspel). Men så hade kalvarna haft lös mage och en av mina kamrater slant och satte sej mitt i den lösa hopen. Han fick låna ett par byxor av mej och min mamma tvättade bort det mesta från hans fina byxor. Hon var litet av en filur och på morgonen hade hon placerat ut alla skodon på trappan från övre våningen där vi alla sov på golvet i det stora rummet. Skorna marscherde ned från övre våningen. På morgonen plockade sedan alla sina skor allt efter det de vaknade och kom ned.

Som jag var ett livligt barn så råkade jag emellanåt illa ut. Bland det värsta var då jag första året på Elevhemmet i Lovisa råkade säja att förståndarinnans leverlåda såg ut som vår dyngdal. Den hade litet vatten på bottnet och såg onekligen precis ut som dyngdalen men uttrycket uppskattades alls inte. Barnslig som man var så insåg jag inte att sådant borde viskas utan jag uttalade min upptäckt högljutt i matsalen. Det blev allvarlig diskussion efter det med förståndarinnan.

Dynga är alltså en bra sak men som allt annat så måste den behandlas på rätt sätt. Jag tror till exempel inte att det lönar sej att sätta TV:n ut på åkern vid politikerdebatterna även om de pratar dynga för det mesta. Det går inte heller att helt återgå till dynga som gödselmedel för kossor som äter från 30 hektar skiter bara för tre hektar. Det är en naturlag. Dynga i all ära men den är numera mest nostalgi.

”Millan tånana”

Så kommer dom. En liten skara barn kommer för att titta på fåren. När de går uppför backen till fårhuset konstaterar de att det finns ”kakka” på vägen!!! Och många av barnen kläcker ur sej ett ”UUUUJJJ….” och går långa krokar för att inte bara råka stiga i det med sina gummistövlar.

Oj du milde…

På tungan har jag färdigt en lång föreläsning om vad skit egentligen är, hur det används och en lång lista över saker de stoppar i sej dagligen som kan vara långt farligare än att stiga i lite fårskit. Men, jag låter bli. Vi är såna. Ibland jag också. När jag ska gå bort, så inte vill jag råka stiga i en fårskit med vita klackskor. Till vardags så bryr jag mej ganska lite i var jag sätter mina fötter. Ganska sällan går jag barfota, men när min mamma var liten hade de som nöje att hoppa i nysläppta koskitar. ”-he va så jommit millan tånana” 🙂 Kunde min mamma berätta med ett stort leende över minnet av de runda koskitarna som fanns lite här och där på den tiden hon var liten. Kan nog hända att jag själv också prövat på det nöjet någon gång… Men, skulle dagens barn få för sej att hoppa i en koskit? Någon därute?

Som avslutning på detta skit-ämne tänkte jag berätta vad syster Alices flicka kläckte ur sej när hon var liten, och var i stan på vintern. De hade gått längs en trottoar som var sandad med smått sepel, då kläcker flickan ur sej, ”Titta!! Bä-kakk!”

Ja, så kan det gå när landet möter stan. Riktigt så mycket bä-kakk så det ser sandat ut har vi väl inte på våra vägar här på holmen, men, nog finns det lite trampminor här och var… Den här bilden är från en parkering lite norr om Åbo. Jag och Alice + barn, skulle handla lite, och naturligtvis hade lilla Valter varit och stigit i en maffig fårblajja på strandvägen…

All vår början bliver svår

Så var det visst nån kulturknutte som skaldade en gång i tiden. Om han då tänkte på min tröskstart hösten 2015 låter väl osannolikt, men rätt skulle han ha haft i så fall.

Min fiende just nu, almanackan påstod att det var 13. september i går. Det låter inte alls bra med tanke på att inte ett ax ännu skördats på detta hemman. Visst ser jag kollegerna köra omkring med sina tröskor, men inte är det någon riktig fat där heller tycker jag. Hur som helst så var mitt tålamod slut i går och jag bestämde mig för att tröska lite korn – med våld. Nog anade jag väl att det inte skulle vara speciellt upplyftande, men ändå riktigt hur illa ställt det var gissade jag nog inte.

För att komma till det tidigare sådda kornet måste jag tröska upp en väg genom det senare sådda. Planeringsmiss – jo jag vet. Att titta på det som kom i tanken under den färden var så bottenslöst eländigt att jag helt enkelt öppnade tömningsskruven och lät grönfodret rinna ut på backen i samma takt som det kom in i tröskan, det var det bästa jag kunde komma på.

På den tilltänkta åkern såg det nog bättre ut, men redan första varvet gav vid handen att riktigt såhär kan vi inte ha det. Det fanns nog en hel del grönt i växten och framförallt sprutspåren var gröna som försommarbrådd. Det blev att stanna och ta en virtuell tobak och fundera. Skulle även tank nummer två hamna på backen eller skulle jag köra av en tork med våld. Det blev det senare alternativet men innan det en drastisk åtgärd. Att köra omkull den gröna växtligheten i sprutspåren.

Det går alltså ut på att köra en gång till i spåren från sommarens besprutning och därmed välta omkull den gröna växtligheten som annars bara är till harm.

Bilden talar sitt tydliga språk. Det var som att köra längsmed en grön järnväg.

Att köra omkull sprutspåren känns inte alls bra, men är ett nödvändigt ont i såna här sammanhang. Man behöver ju inte titta bakåt för att se eländet, men gör man det ser det ut såhär:

Inte kul men inte heller grönt.

Nåja hursomhelst, jag körde av en tork men var inte på humör att mäta fuktigheten på kvällen. Det nöjet sparade jag till idag då jag drog upp grönfodret i torken.

Så nu sitter jag här och tittar ut genom fönstret på den upplysta torken. Den håller på och dricker brännolja och tänker hålla på med det i många timmar ännu. Jag får vara glad om den stannat i morgon bitti, men det tror jag inte. Hej å hå Antti – torka på.

Vad fuktigheten var? 34%