Man undrar ju nog lite vad detta skall bli till.

Idag var jag ute en runda och vandrade över åkrarna. Det var visserligen vått och ogästvänligt, men just då kom inget regn. Det kom sen senare på dagen. Nu är det inte regnet som är det stora problemet för tillfället, utan det är almanackan.

Jag kan väl konstatera att växtligheten ser oförskämt bra ut med tanke på vilken skräpsommar det har varit. Vårrågen ser lite trött ut, men där har jag ingen referens så jag vet inte – vi får se. Rypsen som är sådd i juni ser riktigt riktigt bra ut, den som såddes i maj tvekar jag lite över men vi får se där också.

Kornet däremot är en liten fröjd, och en katastrof att skåda. Stora fina ax, jämn växtlighet med stora korn i. Problemet är bara att det ser ut såhär:

Grönt.

Korn som är såhär grönt den 6 september vet man nog inte hur det kommer att gå med. Nu ser ju inte alla ax ut såhär, men tillräckligt många för att det skall vara illa. Som det nu ser ut så kanske – tre veckor till. Då har vi oktober här. Kornskörd i oktober låter inte som någon hit precis.

Inte blir det bättre för nerverna heller att min kompanjon i torkrian smällde fast dörrarna i går på eftermiddagen och förklarade sig klar med skörden. Det har aldrig tidigare hänt att den ena av oss skulle vara klar innan den andra börjar. För torksämjans skull är det förstås bra, och för honom är det såklart bra, men jag tycker nog jag känner tiden flaxa iväg lite onödigt snabbt nu. Jag har inte ens gjort klart sista servicejobben på tröskan, och vagnarna står ännu till viss del med lågsidorna på, jag kan liksom inte uppbringa motivation att fixa det ännu.

Dock vill jag å det bestämdaste ändå förneka att hoppet skulle vara ute. Målrakan med spannmålen brukar gå snabbt, så nog kan det vara att jag kör av kornet redan nästa helg, men då skall nog vädret vara snällt denna vecka som kommer. Sol, värme och blåst. Då blir det nog bra.

Ett annat problem när almanackan kommit sig såhär långt är att dagarna blir kortare. I mitten på augusti brukar det gå bra att tröska till 21.30 utan daggproblem, den här tiden på året kommer nog tvångsstoppet mot redan klockan 19.00 för att sen krympa snabbt i takt med att tiden lider. Det är här vinsten med sommartiden kommer in i bilden. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle vara om vi hade ”normaltid nu”, inom bara nån vecka skulle stopptiden vara 17.00 vilket inte alls låter som fungerande förutsättningar.

Jag tror att om enda politiska parti som skulle driva på sommartiden vore De Gröna så skulle jag kunna tänka mig att rösta på det, för så viktig är klockomställningen, för mig är den helt avgörande för en fungerande höst.

Jag avslutar med en bild till, för det är sällan en blomma får mig att skratta, men det lyckades faktiskt gynnaren på bilden nedan med igår.

Det är den enda blomman som kommit igång i solrosåkern, på 4 ha står EN blomma och stirrar på en. Den här blomstergynnaren har helt klart tänkt fel, för hon har inte förstått att på denna gård är man aldrig först, utan man gör allt i sista minuten. Så tänker icke denna pigga solros.

Nu behövs det lite hjälp här. Med torken.

Vi tar det från början.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och tröskningen ligger långt borta i tiden. För mig alltså. Jag lider ju av en kronisk sjukdom som egentligen består av två symptom som man inte kan kombinera. Jag gillar sena sorter och jag tror på sen vårsådd. Att det inte alltid går ihop är en lätt insikt, men de år det går bra – då går det riktigt bra.

I år gick det inte bra.

Det betyder i praktiken att när de flesta yrkesbröder nu har startat upp tröskningen så är det en bra bit kvar för mig ännu. Därför blev jag ju naturligtvis tagen på sofflocket när kollegan i vår samägda tork bildlikt talat stod och tutade vid torken med årets första kornlass.

Nåja, nu var ju torken omskött redan i höstas så det var egentligen bara att starta upp. Ett litet problem noterades dock och det var att bottenspjället helt plötsligt gick väldigt trögt. Nåja – vi sköt in det med våld och startade torken – som rykte mer än vanligt. Felet hittades dock ganska snabbt, ett corpus morti av en mus återfanns i fläkten till oljebrännaren så det var dagens minsta problem.

Innan vi skulle starta upp dag två i morse så började jag oroa mig för det tröga spjället. Vi tog oss an fallet och kom på fem minuter på att av de sammankopplade fem hävarmarna som öppnar bottenspjället satt en i princip fast. Den rubbade sig lite med en hammare, men fast satt den.

Nu är denna tork så idiotiskt byggd så man i det närmaste inte kommer åt ens att se vad det handlar om, än mindre kommer man åt att göra just något. Det finns visserligen en inspektionslucka i konan undertill, men den är väldigt ogästvänligt placerad. Nu blev det ändå den vägen problemet fick greppas och det blev den tunnare av oss som fick lov att rymmas in genom luckan. Det var inte jag.

Via luckan så kommer man då efter endel akrobatkonster åt bottenspjället nerifrån. Här visade det sig finnas endel smått och gott. Några kajor som tagit sig in före det fanns fågelskydd på utblåset, dessutom dagens andra gnagar-corpeus morti, denna gång farligt likt en råtta som dock var förtorkad och tack och lov härrör sig från tiden då det var problem med dessa kräk i torken.

Efter en lindrigt sagt kämpig halvtimme – mest då för han inne i tratten – så var bottenspjällen någorlunda rena.

Lättare gick det tröga spjället dock inte.

Efter endel oljande och gnuggande kom vi till ett resultat som var ditåt godkänt, men inte bra.

Det är här hjälpen behövs

På bilden ovan ses alltså dom närmast lodräta hävarmarna till bottenspjället. En av dessa rör sig trögt. Dom andra inte. Att komma åt dom via inspektionsluckorna (dom röda) går inte, och från andra sidan är det helt omöjligt att komma dit eftersom dom är monterade direkt durkt mot betongväggen.

Att ta ner bottentratten låter sig inte heller göras eftersom hela torkelementet ligger och vilar på densamma.

Frågan blir alltså – finns det nån Anttiägare som stått inför samma problem och hur löste Ni det då.

Hjälp!