El- och felsäkerhet.

Det kan vara lite svårt att tro, men jag har faktiskt varit minkfarmare. Närmare bestämt i lite över en månad och det var 1989. Alltnog så har den historien en början som är helt oberoende av mig, det var min farbror, som var farmare från tidigt sextiotal till sin oväntade bortgång i maj 1989 som gjorde att jag fick ta hand om en pälsnäringskrisande minkfarm sådär bara hipp happ.

Om det kommer detta inlägg inte att handla.

De kommer istället att åter en gång fundera lite på tidens gång, i detta fall med betoning på elström.

Från början fanns det fyra minkhus, alla byggda i en tid långt före byråkratins slutliga seger över verkligheten, vilket gör att det naturligtvis handlar om omständigheter där man aldrig på tiden skulle kunna odla pälsdjur idag, och det är väl inte bara illa med det, mer om det längre ner.

Jag har under åren plockat bort lite av husen, eftersom dom är byggda så att man inte ser dom till gården har det aldrig varit riktigt prio ett att få bort dom. Som på alla andra byggnader har dom stått pall ganska bra, så länge bara taket håller tätt. Den dag taket ger efter är förfallet snabbt. Två hus har jag rivit under årens lopp och det tredje håller jag på med som bäst. Man kan tro att ett gammalt  minkhus är en ganska övergiven plats, men visst hittar man här också saker som får en att minnas.  Även som liten gillade jag djur så jag var ofta tillsammans med farbror Nils vid farmen, redan från kanske fem års ålder. Kvar i de övergivna husen finns finns konstiga verktyg, men också transportburar och stamtavlekort som lätt kan få minnets vingar att flaxa igång.

DSC_0051

Hus nummer tre har ramlat ihop av ålder och det är det som jag nu plockar sönder och kör till återvinning. Burarna går till metall och resten av huset är träavfall, så att bli av med det är inte speciellt knepigt, men att sönderdela ett hus som är delvis förfallet tar sin tid. Visst skulle det gå lättare med en bandgrävmaskin, men nu råkar jag inte ha nån sån till hands så det får bli kofot och tigersåg som gör jobbet.

DSC_0052

Det sista huset är så pass bra i skick så det får nog stå kvar som ett historiskt dokument över en svunnen tid. En tid då fyra små minkhus höll en hel familj på fötter.

Ett speciellt ”fynd” som jag gjorde fick mig lite mer häpen än andra. Det var en avlivningsmanick som jag faktiskt aldrig sett förr, och det är kanske inte så konstigt för det är väl nog inte en apparat som man sätter i händerna på en 10 åring. Än mer häpnadsväckande är det att något dylikt överhuvudtaget excisterat och använts.

Det är en hemgjord eldriven avlivningsmaskin som är byggd enligt följande princip. Ojordad ström kommer via en 100 meter lång skarvsladd. Skarvsladden är en icke gummiisolerad tvåledarsladd som ligger i snön eller på fuktig mark, och är som sagt över 100 meter lång. Längden på den sladden gör att proppen i andra änden knappast skulle lösa ut om något hände. Sen går då strömmen via en inomhusströmbrytare rakt ut i bottengallret på den lilla lådan som man då hanterar lite hur som helst.

Den enda säkerhetsdetalj jag kan se är att man faktiskt ritat ut om brytaren är på eller av – vackert så.

Hur denhär avlivningsmetoden var för djuren tänker jag inte ha nån synpunkt på. Det jag minns är att minkarna på denna tid oftast gasades med en vanlig bil med en slang kopplad från avgasröret till en låda. Vilket som då var mera skonsamt för minkarna har jag ingen aning eller uppfattning om och jag har inget minne av att jag skulle ha sett ellådan i funktion – kanske det bara var en prototyp, jag vet inte.

DSC_0057

Vad jag därmot vet är att TUKES ganska säkert hade haft några synpunkter på användarsäkerheten även för användaren av densamma.

När och om denna mojäng nånsin använts på riktigt vet jag inte, om så är fallet pratar vi om 60- eller tidigt 70-tal.

Så återigen engång – allt har inte blivit sämre. Jag tror nog att vi både från farmarens och även från djurens sida kan tacka vår skapare att sådana konstruktioner gått till historien. Däremot är det en intressant tanke att det bland dagens skyddsjorningar, bestämmelser, felströmbrytare och kontroller och myndighetsbesök på gårdarna fortfarande finns folk som överlevde ovan beskrivna tider. Faktum är ju att de allra flesta gjorde det. Det kan ju ge en fingervisning om att kanske inte alla av dagens bestämmelser är så fruktansvärt nödvändiga. Ofta handlar det bara om normal försiktighet och respekt för det man hanterar.  Och tyvärr är ju den möjligheten bortbesluten för länge sen.

Prognoser …

Just nu är man mer än vanligt spänd på väderförändringar och läser prognoserna stup i kvarten. Vi fick en massa regn i går. Det regnade sakta men hela dagen. Och prognoserna hotade med mera regn på torsdag och nästa måndag. Men nu har de igen dragit ned regnmängderna … Långtidsprognosen verkar ändra flera gånger om dagen och ganska mycket dessutom. Det betyder att de är ganska värdelösa. Tvådygnsprognosen stämmer lite bättre men också den hade bara 4 mm regn för gårdagen (utom sedan mitt på dagen då de började höja regnmängden ordentligt).

Det blir att se ut genom fönstret om man vill veta hurudant väder det blir …

Äntligen fixat

Då var vårens stödansökan fixad. Som ni ju vet är det en hel del nya saker och förändringar på gång inom stödpolitiken i år, ids inte gå desto mera in på dem nu. Men dessa förändringar har gjort att jag dragit mig från att sätta ner mig och dels göra odlingsplanen klar och framför allt från att göra stödansökningen. Det har känts som om det skulle ha varit helt oöverkomligt svårt att få nån som helst rätsida på det hela, så till och med dammsugaren har varit jättejätte lockande då jag har funderat över att sätta igång med stödena 😛

Men som med så mycket annat så var det ju inte i verkligheten närapå så besvärligt som jag i mitt lilla huvud hade fått det att bli! Fick datorn hem från service på torsdagen och på fredagen fixade jag färdigt odlingsplanen och igår skickade jag in stödansökan. Tacka vet jag den elektroniska versionen där en stor del är färdigt ifyllt. Visst är det skillnad mellan gårdarna, men för min del då en stor del av skiftena har vall så ändrar det ju inget från föregående år och det underlättar ju ifyllandet.

På grund av den nya diversifieringen av grödorna och EFA kom det en ny sort också till mig och det blev klöver. Jag måste ha minst 5% av arealen antingen som träda, kvävebindande gröda eller vad nu sen det tredje alternativet var, så jag valde att så klöver på dom minsta av mina skiften. Utöver klövervallarna blir det vete på ca 10 hektar, viltåkrar på ca 4 hektar och resten som vall. Man får med andra ord mycket att rymmas på 32 hektar 😀

 

Det är nära nu.

Eller egentligen kunde man ha börjat i dag….. med vårbruket alltså. De senaste åren har man slitit sitt hår under Valborgsmässoafton med att försöka få rätsida på stödblanketterna men i och med att inlämnandet flyttats fram så känns det inte så aktuellt…….. det är ju inget vidare roligt heller för den delen. Betydligt roligare är det att förbereda maskinerna, precis som Nisse gör, för vårbruket. Fast egentligen är det som jag tog itu med igår något som jag haft på agendan ända sedan i höstas.

Jag köpte radodlingshjul och sensorutrustning för NH:n redan i fjol för att kunna använda den vid besprutningsarbeten och på så vis få större flexibilitet i och med att det skulle finnas två traktorer som klarar jobbet.  Men det blev inte av att montera utrustningen då utan jag tänkte att det fixar jag under vintern när det finns gott om tid 🙂

Nå tid och tid. Men bättre sent än aldrig och hade jag inte tagit itu med saken nu så hade det antagligen inte blivit av under kommande säsong heller för av erfarenhet vet jag att under säsong hinner man inte med mycket annat än det absolut nödvändigaste. Så när det ännu såg lite för vått ut för vårbruk igår så satte jag igång. Idag hade det ändå torkat så pass att det nog hade gått att fräsa lite bäddar för sådd och plantering. Nu får vi se hur det blir i morgon, det har utlovats lite regn igen men förhoppningsvis torkar molnen ut innan de når land. Det brukar det nämligen göra så här års i dessa trakter.

Lite bilder från dagens projekt:

Radodlingshjulen köptes lite större än original för att få rejäl markfrigång och det var lite spännande att se om dom skulle rymmas under stänkskärmarna :)
Radodlingshjulen köptes lite större än original för att få rejäl markfrigång och det var lite spännande att se om dom skulle rymmas under stänkskärmarna 🙂
Montering av magnet och sensor på drivaxeln för hastighetskontrol på gång.
Montering av magnet och sensor på drivaxeln för hastighetskontroll på gång.
Kameran i telefon är ovärdeelig när det gäller dokumentation innan demontering.
Kameran i telefon är ovärdeelig när det gäller dokumentation innan demontering. Mycket bättre än suddiga noteringar på papperslapp som är försvunnen när den behövs.
Manövercentralen på plats och efter kalibrering av sensorerna är det klart.
Manövercentralen på plats och efter kalibrering av sensorerna är det klart.

Satte ner lite tid på att montera alla sladdar i skyddsrör och innanför hyttpanelerna så det tog sin lilla tid. Men bättre göra det ordentligt när man en gång gör det, nödlösningar har annars tendens att bli bestående.

Av vinterns ”att göra-lista” återstår också att montera reglerutrustningen för gödselspridaren för jag tänkte försöka köra bäddarna med NH:n i stället för Samen härefter. Men det får bli en annan dag………..

Nåt Valborgsfirande blev det inte i år heller men det är lika så bra så är man i skick för arbete i morgon 🙂

Glad Valborg och trevlig Första Maj!

 

 

Stödutbildning och stängsel

Jag var på stödutbildning.

Den som tror att man efter en sån här utbildningsdag kan allt om stödsystemet, den ska nog fundera om en gång. Det är lite så att före man far är man ganska på det klara med hur man skall göra med allt, men när man börjar söka sej hemåt och information sjunkit in, är man mer vilsen i systemen än när man for…

Att vara bonde = att söka stöd i dagens värld. Jag vet inte någon bonde som inte söker stöd. Mycket har det diskuterats om detta med stöd, och jag hävdar fortfarande att skulle inte bönderna få stöd så skulle det inte finnas någon som skulle ha råd att äta. Bonden får stöd för att folket skall ha råd att äta. Skulle inte bonden få stöd, skulle det behöva införas ett system där varje finländare skulle få söka ut någon form av matbidrag för att klara livhanken. Ja, kanske inte om man bor på landet och kan tänka sej ett liv som på 1920 talet, men nu fungerar inte världen riktigt så mera, och då är det såhär. Stöd åt bönderna – grattis, vi sparar en himla massa pappersjobb för alla er andra! Så kan man också uttrycka saken, men då få vara beredd att kunna springa fort 😉

Men, man känner sej lite som en snyltare.

Det förekommer med jämna mellanrum skitkastning. Och man blir ju så lessen. Jag har inte gjort något brott. Jag har inte gjort någon illa! Jag följer ett system som alla godtagit. Ändå får man med jämna mellanrum höra att det är ens fel att Östersjön mår dåligt och att man lever på skattepengar. Jag vet att många vet hur det ligger till, och de som inte förstår hur det ligger till så skulle jag vilja säga som ”slalom-Stenmark” lär ha sagt någon gång, det var nåt i stil med ” det lönar sej inte förklara för en som inte begriper.” Och så tror jag också jag gör i fortsättningen. Den som nu ännu tänker att bönder är snyltare på skattepengar, så, ja, jag tänker lämna er i er tro om att de är så.

DSC_0823[1]

På stödutbildningsdagen fick vi lära oss det nya med kommande system. Det var inte gjort i en handvändning, och mycket fanns ännu öppet när vi var på skolning för nån vecka sedan. Nu börjar väl det mesta vara genomtänkt på 4 varv och de förhoppningsvis sista ändringarna i nya systemet skall väl snart vara spikade. För min del har det kastat lite småkäppar i hjulet med det nya systemet. Lång historia som inte går att dra ”helt kort”, så jag tror jag helt enkelt lämnar den, men, do belive me, jag har fått fundera några gånger jag också hur jag ska göra… Jag som ju är i behov av vall är inte bekymrad över permanenta gräsmarker och dylikt, men till lika är det nåt man nog skall vara vaksam med. Eftersom jag har får måste jag se till att jag mitt i allt inte har alla mina åkrar som permanenta gräsmarker, jag måste ju kunna sprida och plöja fårskiten nånstans. Trädgårdslandet är inte så stort att jag kan sprida allt där. Eftersom jag har en stor del av mina åkrar på en annan holme är det krepligt att få dit skiten för då ska också plogen, sladden, harven, såmaskinen och allt vad det ska vara dit, så jag försöker i mån och möjlighet hålla skiten på hemholmen, hittills har det fungerat, men, nog kommer det en dag, förhoppningsvis vacker, när jag måste börja kajka skiten någon annanstans… Nå, det är inte aktuellt ännu, kanske hinner jag ge upp fårlivet innan den dagen…

Så nu sitter jag, många vackra dagar inomhus och gör upp planer, funderar över fårens välbefinnande, mäter boxstorlekar och räknar.  Jag planerar in kommande 5 års odlingsplan, arrendekontrakt skall skrivas, och gränskorrigeringar i betesmarkerna ska ritas. Träckprov skall tas, och betesgången planeras. Till lika rusar våren fram där ute. Potatisen skulle behöva komma i jorden, och fåren klippas. Stängselreparationerna är jag delvis färdig med, men jag har ett helt nytt område som skall stängas in, och några 100 meter stängsel i ett område som skall förnyas helt. Jag började med stolparna för någon dag sedan.

DSC_0831[1]

Är man 160cm och stolpen 200cm, då får man lite svårt att slå ner stolpen, men står man på mönkkisen blir höjden precis lagom. Anledningen till så långa stolpar, fast nätet bara är ca 1m, är att marken är gammal sjöbotten, mjuk lera, och stolparna sjunker långt ner. I sand, mulljord och vanlig skogsmark brukar jag använda mej av 150cm stolpar, de är mer mänskliga att hantera och står hyggligt på plats bara man får ner dem 50cm. Men i mjuk lera, där ska de nog ner ordentligt för att stängslet skall stå stadigt.

Så, jag varvar inomhusjobb och utejobb. Sitta inne hela dagarna får man huvudvärk av, och nerverna klarar inte att vara ute och jobba som normalt när man vet vilken pappershög som ligger och väntar där inne. Tidspress, huvaligen, men jag tror jag fixar det! Det måste jag, annars blir det inte bra…