Sida 177 – Bondbloggen

Bokföring

Enligt Svenska Synonymordboken är inte sportlov och bokföring synonymer, men enligt Lantbrukets Synonymordbok är dom det. Det är och förblir tydligen så att att det man skjutit upp allt under ett helt år i bokföringsväg skall det panikgöras precis just över sportlovet. Inte så konstigt egentligen eftersom deklarationen obönhörligen skall vara inne 2. mars, det konstiga är väl att man varje år skjuter upp det så man sitter i skruvstädet på sportlovet.

Jag har varit med såpass länge att jag hunnit både bokföra och deklarera innan någon ens tänkt tanken att en bonde skulle ha en dator hemma. Penna, kassabok och räknemaskin var de verktyg man hade till hands. Det gick bra det med. Jag har under alla mina år gjort skött allt som haft med ekonomin att göra på egen hand. Den enda plan jag haft hjälp med var kostnadsplanen som var obligatorisk vid generationsväxlingen 1990. Den berättar att efter fem år kommer jag att ha råd att köpa en ny skördetröska och efter sju år kommer jag att kunna leva på inkomsterna från hemmanet. Man kan väl med fog säga att den planen inte gått i uppfyllelse, och än värre blir det om man lägger till att min areal på den tiden var 19 ha, dvs nästan hälften av vad den är idag. Idag byter man nog inga tröskor efter fem år och man lever nog inte heller speciellt furstligt på 35 ha

Till saken. Bokföringen lärde jag mig dels i handelsläroverket och dels av min farbror. Han hade suttit i skattenämnden i massor av år och hade en skattebetalningsmoral som kunde flytta berg. Jag minns ännu när jag försynt frågade något om hur man kunde fuska i deklaration och fann mig sittandes ensam vid bordet. Frågan hade upprört honom till den milda grad att han lämnade rummet i vansinne. Det blev att krypa till korset och bedyra att man aldrig mera skulle tänka i sådana termer innan undervisningen kunde fortsätta. Sådan var moralen i mitten på senaste århundradet.

Tiderna förändras och idag bokför och deklareras det via dator. Det enda som är oförändrat är att jag fortfarande gör allting själv, planering-bokföring-deklaration. Två gånger har jag blivit skattegranskad under dessa 25 år och ingendera av fallet har lett till nån katastrof eller gallerskakande så kanske lite av farbrors moral fastnade.

Mina bloggkolleger har morrat lite över avsaknaden av ett bra bokföringsprogram. Själv har jag använt Wakka som är ett specialkonstruerat lantbruksbokföringsprogram ända sedan jag började med datafonisk bokföring. Jag tror det var 1994 som programmet kom ut, då var det MS-DOS baserat och hette visst Varma. Jag har varit helt nöjd med programmet under hela tiden, uppdateringarna är vettiga och användarstöd finns om man behöver. Tom nästan dygnet runt under högsäsong.

Eftersom det är specialutformat för lantbruket behöver man inte greja med dubbel bokföring om man inte vill, funktionen kan aktiveras vid behov. Dessutom finns en färdig kontoplan som jag tror till och med skulle tillfredsställa Nisses behov. Vad sägs till exempel om ”Tulpaner i lösvikt” som ett inkomst konto. I kontoplanen kan man dra bort eller lägga till konton och man kan mycket flexibelt även hålla reda på sin privatekonomi. Om man så önskar.

Användarmiljön är också behaglig att röra sig i även om det tar sin lilla tid att bli du med den. Nu hör det ju förstås till saken att min bokföring inte är speciellt komplicerad. Det är inkomster från spannmålsförsäljning och konsumentstöd, det är utgifter för växtodlingskostnader och en och annan reservdel och reparation. Skogen och jordbruket håller Wakka själv reda på, så bokförs det bara på rätt konto blir det rätt av sig själv.

Efter att bokföringen är klar behöver man egentligen bara fixa avskrivningarna samt eventuella rättelseposter och sen är det bara att skriva ut deklarationen. Den kommer ut på papper som ser exakt ut som ”handskriva deklarationsblanketter” om man så vill. Deklarationen kan även sändas direkt ur programmet till skattmasen.

Förmodligen kommer nog deklarationen även detta år att ligga på handläggarens dator i tid. Så långt allt gott och väl – siffrorna talar dock sitt tydliga språk, inte lär det köpas nån ny tröska i år heller tröskbyte – och ändå är det nu femte gången som detdär ”femte” året passerar.

Mötesdag.

Idag har största delen av dagen gått åt till årsmöte med Kaalintuottajat och Juurestentuottajat. Mötet hölls tacksamt nära denna gång då det hölls i Seinäjoki. Den relativt närbelägna (~80km) mötesorten medförde att det skulle ha varit ofint att inte delta. Det är ju frågan om landsomfattande intresseföreningar och oftast hålls mötena på långt avstånd från hemorten så emellanåt blir det inte av att åka.

Att mötet också innehöll ett besök på MAVI – Landsbygdsverket gjorde inte intresset för deltagande mindre precis, det är ju mycket i görningen nu då det blir ny programperiod. Att få träffa och framföra våra synpunkter till dem som håller i trådarna kan ju vara hälsosamt för båda parter. Vi är ju lite ”underliga” vi som håller på med grönsaksodling på friland. För om skillnaden i hur saker och ting utförs på gårdarna varierar bland ”normala” odlare så är nog skillnaden i arbetsmetoderna desto större mellan de olika gårdarna då det gäller specialodlingar. Och jag kan förstå att personalen på dylika verk inte kan föreställa sig vad besluten leder till, speciellt som ramarna sätts i Bryssel.

Här avgörs en del av böndernas framtida verksamhetsföruttsättningar. — Här avgörs en del av böndernas framtida verksamhetsförutsättningar.

Nya bestämmelser.

Jag var ju på ”besök” till samma adress tillsammans med en del yrkesbröder i höstas för att framföra lite åsikter. Den gången fick vi hålla till på gatan ……den här gången släpptes vi in 🙂

En del av våra frågor har gått framåt men det omtalade kartritandet lär vi få dras med till våren-försommaren, den 15.6 är sista dagen för korrigering av kartorna även om planteringarna fortsätter in i augusti. Efter sista korrigeringsdagen ligger vårt öde onekligen i granskarnas händer då det är de som sen tolkar förordningarna i fält. Ännu är inte allt hugget i sten men om ett par veckor borde det klarna hur det blir.

Vad gäller de nya miljöersättningarna verkar en hel del lite underligt. I miljöns namn införs en ersättning för mekanisk ogräsbekämpning för att på så vis minska användningen av herbicider (ogräsmedel) men det är lite svårt att förstå varför inte en hacka styrd av människohand kan omfattas av ersättningen. För att få del av ersättningen krävs nämligen att hackan är optiskt eller GPS styrd. Antar att nån tillverkare av mackapärerna varit framme och lobbat. Antar också att när det klarnar vilka mackapärer som omfattas så stiger priset på dessa och tillverkaren mäter på så vis ut ersättningen som egentligen borde gå till odlaren.

En hel del annat blev också diskuterat, kanske får jag anledning att återkomma senare. Vi blev i alla fall lovade att om inte dataprogrammen för ansökningarna fås att fungera i tid som kommer vi att meddelas tilläggstid lite tidigare än i fjol.

Tilläggstid för inlämnande av skattedeklaration har jag inte sökt så det är bäst att jag återgår till den nu………..

Lök, årets grönsak.

Varje år utses av Trädgårdsförbundet-Puutarhalitto en grönsaksväxt till ”årets grönsak”, också Svenska Trädgårdsförbundet har tangerat ämnet. I år har turen alltså kommit till lök i alla dess former.

Den grönsak som väljs brukar få lite extra uppmärksamhet i press och media och därför tyckte en av mediastuderandena på Gfem på Vasabladet att det skulle passa med ett reportage härifrån. Det råkar nämligen sig så att studeranden är en gammal bekant som utförde en del av sin praktik här hos oss när hon studerade till trädgårdsmästare i början av 90-talet.

Läs vad hon skrev om löken i Vasabladet. Där ingår också en videosnutt där jag kort beskriver vår lökodling. Håll tillgodo och ”ei kun syömään” som Kinnunen sa i reklamen 🙂 Lök är både gott och hälsosamt och passar speciellt bra nu då flunsan går.

Söndag.

Blev informerad -eller var det konfirmerad?- att man ska helga vilodagen för en hel del år sen.

Så idag har jag inte jobbat!

Nää, det kan väl inte vara sant tänker väl de som känner mig?

Men det är det faktiskt, nästan i alla fall. Det beror väl på vad man räknar som arbete. Jag brukar bli beskylld för att inte räkna hushållsarbete som arbete här i gården och då dagens göromål till det mesta påminner om hushållsarbeten så borde det jag gjort idag alltså inte räknas som arbete då heller, eller?

Så vad har jag gjort då undrar ni säkert?

Well, som amerikanen säger, vi tar det från början så allt blir klart på en gång.

Kom hem sent senaste natt efter ett trevligt 50-årskalas i Forssa och hann just klä av mig och gå till sängs då det pep till i nya telefonen. Ett textmeddelande meddelade ”Alarm: Flamövervakning”, just så flisfickan har gått tom 🙁 Jag visste att det var lite kvar men hade hoppats att det skulle räcka till morgonen. Nå det var bara att dra på byxorna, picka i skorna och gå ut igen. Efter att ha kollat att ingen fara förelåg bestämde jag mig ändå för att stänga ner värmecentralen och gå till sängs igen. Det var mörkt men varmt ute så pannan får kallna till morgonen tänkte jag, ingen risk att något fryser sönder. Att börja koppla till frontlastaren och göra upp eld kändes inte så trevligt just då.

Efter några timmar under täcket vaknade jag i ett lite svalare men annars OK hus. Stärkte mig med lite gröt och kaffe innan jag gick till pannrummet. Väl där tyckte jag att det ändå var lika bra att utföra en lite grundligare sotning och asktömning då jag noterat att rökgastemperaturen de senaste dagarna legat lite högre och på så vis meddelade att det börjar bli dags för sotning. Och det är ju så mycket trevligare att sota när pannan är kall så att man inte behöver oroa sig för att bränna fingrarna.

Minns inte om jag berättat om hur en sotning går till men det skadar kanske inte att med hjälp av lite bilder ta det på nytt 🙂

Med tom bränsleficka blir det ingen värme i pannan.

Pannan så där lämpligt sval för att sota, kanske?

Och på med munskyddet, sot lär ju inte vara hälsosamt! — På med munskyddet, sot lär ju inte vara hälsosamt!

Har prövat en mängd olika "sotanlåbbor" men tycker att det går bäst att borsta loss sotet med en snöborste som jag fäst vid en stake. Är pannan sval smälter inte taglen av plast. — Har prövat en mängd olika ”sotanlåbbor” men tycker att det går bäst att borsta loss sotet med en snöborste som jag fäst vid en stake. Är pannan sval smälter inte taglen av plast.

Efter sotningen var det bara att tända igen.

Och med väl sotad panna håller rökgastemperaturen sig på lämpligt låg nivå. Det är ändå så varmt ute att det räcker till för kråkorna :) — Och med väl sotad panna håller rökgastemperaturen sig på lämpligt låg nivå. Det är ändå så varmt ute att det räcker till för kråkorna 🙂

Jag brukar annars tycka att det är dags för sotning då rökgastemperaturen närmar sig en 180°C efter det brukar nämligen flisåtgången öka betydligt. Det här med sotning är väl att jämföra med att duka av bordet och starta diskmaskin – alltså inget att räkna som jobb!

Efter sotningen och påfyllningen av flis i fickan så tyckte jag att det var lika så bra att föra ut jordrens och växtavfall från packhallen till komposten. Jag hade kopplat från skogsvagnen och kopplat till frontlastaren på traktorn för flispåfyllningen så hanteringen av byttorna med avfall kunde lämpligt göras med frontlastaren. Och det är väl närmast att jämföra med tömning av slaskhinken – alltså inget att räkna som jobb!

Sen blev det lite sport på TV – definitivt inget jobb även om det kan bli nog så svettigt att se på också 🙂

Dottern satt vid datorn och plockade in lite verifikat i bokföringen och det var vackert väder ute så en promenad runt det närliggande skogskiftet för att få lite frisk luft efter sotningen passade som hand i handske. Att jag samtidigt noterade vad som borde göras i skogen kan väl inte heller räknas som jobb – det är ju som att läsa tidningen ungefär!

Efter middagen blev det lite mera sport och dottern tröttnade på pappren och for hem till sitt men lämnade mapparna öppna som för att meddela att det passar bra att fortsätta, hmmm. Här börjar det nu närma sig gränsen för jobb då jag under ett par timmar matade in lite uppgifter samtidigt som jag också satte in ”annonser” till torsdagens REKO-utdelningar. Jobb? Njää, sånt där byråkratpappersvändande är väl inget riktigt jobb det heller, så jag har nog helgat vilodagen idag. Det kan vi väl enas om så att jag nu kan gå till sängs med rent samvete, visst?

Så är man då kompetent

I tisdags klarade jag av den nya tenten för den sk sprutförarexamen. Examen – nåja. Tent – nåja. Det var nu en halv dag på skolbänken och ett papper som skulle fyllas i, men så överdrivet knepigt var det nu inte.

Som vi ju redan har klagat över här på Bloggen så förnyas ju stora delar av regelverket inför kommande säsong. Och enklare blir det inte. Jag läste just i Landsbygdens Folk att den praktiska delen av regelverket inte är hela världen, det är däremot den byråkratiska. Vem som sen drar nytta av det kan man ju bara spekulera i, det är knappast miljön och det är verkligen inte lantbrukarna, utan det är det självgående maskineriet där byråkraterna skall hållas vid liv genom byråkrati som mest förses med ny energi genom dessa åthävor.

Nu råkar det förhålla sig så att jag till skillnad från många kolleger inte har någonting alls emot att sitta av en kurs nu och då, under den förutsättning att man verkligen lär sig något nytt också under dagen. Med nytt menar jag inte hur man skall fylla i ett papper bara för ifyllandets skull, utan mera om hur man praktiskt kan sköta arbetet på gården bättre. Tyvärr har sprutförarkursen gått åt helt fel håll i detta avseende. Den förra kursen var ju en heldag och innehöll mycket matnyttigt om nya rön om olika preparat, nya växtskyddssprutor och hur man skall tänka då man väljer preparat..

Så var inte riktigt fallet med tisdagens kurs. Den innehöll så gott som uteslutande information om nya byråkratin och nya bestämmelser, och vackert så, det är en nödvändighet att känna till dessa också, men det ger ju inte precis nåt klirr i kassan genom ökad yrkesskicklighet, utan mera tvärtom. Istället för ökad kunskap får man en dos ”Lille vän – om du inte sköter din byråkrati går det illa för dig” och det känns inte överdrivet bra.

Sedan måste man ju kanske förstå att man som lekman inte riktigt är kapabel att avgöra vilka av dessa åtgärder som verkligen skonar miljön. OM det verkligen är så att fiskar och grodor och fåglar mår bättre av luftassisterade munstycken så skulle jag gladeligen införskaffa dessa och använda dom, men tyvärr känns det inte som om det skulle vara så alla gånger. Läste bland annat om kravet på en femårig odlingsplan som tydligen skall uppgöras så småningom. Jovisst, det är nu bara det att den odlingsplanen är bara ett önsketänkande, det är ekonomin, vädret och produktpriserna som avgör vad man lägger i såmaskinen på våren. Varför skall jag då göra upp en plan där jag antar att jag 2016 kommer att så ärter och lupiner, när verkligheten kanske blir nässlor och timotej. Däremot är byråkratimaskineriet nöjt så länge planen finns till påseende Sånt kan jag stanna upp och fundera över.

Tillbaks till kursen. Tyvärr blir det så att genast det nämns ordet tent eller prov så reser sig håret på alla närvarande, och man förmår inte ta till sig kunskapen som erbjuds, utan allt man är intresserad av är ”kommer detta i tenten – kan detta vara en fråga tro” Precis så var det även denna gång. Jag tror inte en av oss som var närvarande tog till oss någonting annat är det som eventuellt kunde komma i provet.

Själva provfrågorna var faktiskt svårare än jag hade väntat mig, resultatet 19/20 som jag då fick hade nog varit högst 10/20 (gränsen för godkänd var 16/20) om jag inte suttit av kursen före. Det är ju numera inte obligatoriskt med själva kursen, utan det räcker med att skriva provet – men det skulle jag nog inte rekommendera någon att göra. Det finns visserligen studiematerial på nätet, men med det kommer man nog bara en bit på väg.

http://www.tukes.fi/vaxtskydd/story.html

Där finns studiematerialet.

Ny lur.

Efter att i tre veckors tid närapå försmäktat i etern i brist på smarttelefon blev det idag att återgå till livet online. Efter att enbart hållit kontakt med omvärlden på ”gammalt vis” via telefon och SMS kan jag i alla fall konstatera att det går att leva utan konstant uppkoppling. Men visst känner man sig lite utanför speciellt de dagar man är på rörlig fot. De dagar man jobbar hemma går det att nu som då slinka in på kontoret för att via bordsdatorn kolla vad som är på gång. Men de dagar man hållit till i skogen är det som om man varit borta en väldigt lång tid från bekantskapskretsen och civilisationen. Jag brukar under dricka- och matpauserna i skogen plocka fram luren för att under några minuter kolla e-post och sociala media. På så vis samlas inte all information till kvällen då man oftast är för trött för att hinna gå igenom allt flöde i cybervärlden.

Likaså leder -som ni säkert märkt- frånvaron av tillgång till nätet och ordentlig kamera att också bloggaktiviteten sjunker, tack och lov har kollegorna här på bondbloggen varit desto aktivare 🙂 Förhoppningsvis kan jag nu härefter aktivera mig lite mera då utrustningen uppdaterats.

Ny lur leder tyvärr onekligen till att det krävs lite inskolning i funktionerna och programmering av inställningarna. Tyvärr så har jag också en hel del information i den gamla luren som jag borde ha plockat ut innan den helt dog bort. Det borde gå att återuppliva den om jag lyckas få laddningen via USB-porten fixad eller så att jag kunde få låna ett laddat batteri från en motsvarande telefon under tiden jag kopierar materialet.

Ja, vad blev det då för en apparat kanske ni undrar. Resonerade som så att det kanske är lättare att komma igång igen med en snarlik telefon så valet föll till sist på en Lumia 830. Den är lite större till formatet än min gamla vilket underlättar skrivandet med mina tjocka fingrar och texten är också lättare att läsa då fonten är större, men samtidigt blir telefonen antagligen lite ömtåligare. Det verkar ändå som att det ska gå att få parallella SIM-kort också från Elisa så att man likt Kalle kan hålla igång 2 telefoner samtidigt på samma nummer. Då vore det möjligt att bära den gamla i fickan i skogen som säkerhetstelefon och hålla den nya i traktorn för att under pauserna sköta kontorssysslorna. Att försöka flytta de idag pyttesmå SIM-korten mellan telefonerna i skogen blir nog inte till någonting så det här vore ett bra alternativ. Vi får väl se om valet av telefon var det rätta, åtminstone hoppas jag att den håller minst en 3-4 år.

Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800'an i mitten som höll 3 år och dagens nyförvärv 830'an längst till vänster. — Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800’an i mitten vars USB-port gav upp efter 3 års användning och dagens nyförvärv 830’an längst till vänster.