Sida 184 – Bondbloggen

Hur långa stövelskaft har du?

Jag ville inte testa mina, jag behövde inte, för det var söndag, men någon morgon kan det nog bli att se om stövelskaftena räcker till, Mathias stövelskaft gör det inte, men hur tung kan en 7 åring va…

Till höger, om alarna till höger, på höger sida om björkarna, men på vänster sida om elstolpen, och sen i en vid båge till bron man ser till vänster, där går vägen. 🙂 ungefär.

Vår väg, vår livlina. Här färdas varje dag jag och Mathias när han ska till och från skolan, och om man ska och handla. Syster Alice med familj färdas här morgon och kväll när de skall till jobb och dagis, och min pappa färdas här till jobb nästan alla dagar. Jag behövde förut inte på klockslag eller dag hemifrån, men nu skall Mathias till skolan, så nu är det klockslag lite hela tiden längs dagarna.

I söndags var det såhär. Helt ok. På en söndag måste man ju inte åka någonstans, så det var bara att hållas hemma, men, hur blir det om det någon morgon 07.15 ser ut såhär när man kommer ner till stranden. Hmm. Båt. Ja, dom flesta är på land. Vi har haft så kallt att det lagt rätt tjock blåis i vikarna emellanåt, så därför har vi dragit upp alla båtar, utom en. Man kan inte dra upp alla båtar, och drar man upp dem måste man laga det så för sej att man enkelt kan skjuta ut dom tillbaka om det behövs. Jag har min större båt att stå på trailer, och med traktorn kvar framför så jag kan skjuta ut den om det behövs, men tid kommer det också att ta, men det går på någon timme det iallafall. En båt på vattnet, och den är i en vik på andra sidan där det inte fryser så fort, men ska man 07.15 iväg, vattnet står högt och det är några grader kallt, så snurran kan vara frusen, hmm… hur gör man då. Ja, man blir lite strandsatt eller få ta till årorna. Om det inte blåser…

Att hålla på och fundera ut, hur gör jag om det blir såhär… och hur gör jag om det istället visar sej att det blir sådär, det är en vanesak. Man lär sej av lite misstag och man gör mycket av gammal vana. Men, lite mer måste man tänka till än om man bor med ”land undi fot”, alltså att man har fast mark under fötterna hela tiden vart man än ska. Om bilen strejkar är det ingen fara, ”man har land undi fot” och kan gå, men om båten strejkar har man inte ”land undi fot” och är med det samma i en knepigare situation. Härifrån holmen kommer vi oftast då vi har ”land undi fot”, men nu kråtar det sej med det också sådär mitt i allt. Endel dagar. Förhoppningsvis inte så många gånger till i år, det sades förr att alrötterna skall tvättas 3 gånger innan det blir vinter, och nu börjar det nog bli välsköljt kring de flesta alrötterna.

Råkar i skogen.

Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁

Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.

Vinsch?

Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.

Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.

Och sparkarna bara fortsätter

En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen. Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var ”skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.

Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började ”gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.

Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på ”tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.

Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på ”tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.

Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.

Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.

Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!

Till skogs !

Nu är äntligen helgeländet slut. De reservdelsfria dagarna är över och man vågar andas ut. Visst kan och har vi varit i skogen under helgen också men det gäller att vara försiktig för man får inga reservdelar om nånting händer. Magen är i prima skick och jag dricker kaffe och äter fläsk så det står härliga till … Men det bästa är att det varit kallt och mycket litet snö så skogsvägarna har frusit och bär bra. I natt var det -17 som kallast. Framtiden ser inte så bra ut med nollgrader och till och med plus men det går an.

Helgen gick också till att fixa litet i köket som blev på hälft då tröskandet började. Inte är det klart men den sista hyllan är uppsatt och kylskåpet lagat (jag bytte termostat i går). Dessutom limmade jag äntligen papperremsor över fönsterspringorna och det blev betydligt varmare då kall blåst inte mera kommer rakt in. Men visst har vi haft utmärkt ventilation …

Det finns en hel del verkstadsarbete som måste skötas. Vi tog ett varv kring Tallmosan och konstaterade att det behövs maskin, dvs. gallringsprocessorn skall igång. Men först måste jag svetsa lastarens vridkuggar men nu byter jag hela klunsen. För ett par år sedan (Igen en katastrof) så svetsade jag om tre kuggar med specialelektroder (68.82) och de har hållit utmärkt. Nu har två andra kuggar brustit och jag vågar inte lita på resten av de gamla kuggarna.

På bägge sidor om de avbrutna kuggarna syns svetsade kuggar som är i prima skick. Nu är vridhuvudet med kuggarna bortskuret och det nya skall svetsas fast.

Det gäller att svetsa ordentligt och ta god tid på sej för man vill inte att tornet skall brista mitt under lastningen. Det är en tung kluns för den är helt massiv. Precis som förra gången funderar man på hur länge det lönar sej att svetsa eländet. Men den skall få en chans till. Sedan måste jag börja bygga en helt ny ram som passar processorn. Det finns inga färdiga fästen att köpa. Men då blir det modulkonstruktion där specialramen får en platta utanpå. I plattan skruvar man fast ett vridhuvud. Jag såg att man får vridhuvuden med dubbla kuggstänger från OFAB för omkring 2000 euro vilket är relativt mänskligt. och ovanpå vridhuvudet skruvar man fast lastaren. Då behövs bara en stabil platta i stället för klunsen ovan.

Förutom lastaren så skall Zetorn in i verkstaden och fjädrarna i bromsarna måste bytas. Det är närmast ett konstruktionsfel för då fjädrarna inte mera orkar dra tillbaka bromsbackarna så låser sej bromsen och det är absolut inte roligt om man fastnar i skogen. Där behövs minsann styrbromsarna. Det är ingen dyr reparation för jag fick fjädrar för ett par euro per styck men hela bakaxeln (halvaxeln) skall bort innan man kommer åt bromsarna som är placerade inne i axeln. Nåja, med pumpkärra så drar man snabbt ut halvaxeln bara man kommer igång.

Det blir väl att såga i skogen medan det är ljust och sedan skruva och svetsa på kvällarna i verkstaden. Nu är här -6 grader vilket är utmärkt för skogsarbetet även om det blåser onödigt mycket. Jag måste vänta tills vinden vänder förrän jag sågar omkull ett par stora aspar. Jag tänker inte ens försöka fälla dem mot vinden. Även om man kan knuffa omkull dem med lastaren så brukar det bara bli elände att gå emot naturen. I värsta fall brister fällgångjärnet och hela aspen kommer ned över traktorn.

Trots alla stora maskiner så är det bättre att arbeta med naturen än mot den. Det behövs bara litet tålamod att vänta på rätt vindriktning.

Mellan 14 och 15

Det fantastiska med jordbruket är att hur illa det än gått under året så vet man att det nya året alltid betyder ny början. Inte nödvändigtvis bättre men åren skiljer sej åt så mycket att man aldrig vet – så man kan hoppas. Och hoppet är det som håller människan uppe.

Här dominerades år 2014 fullständigt av köksbranden. Inte för att den var stor. Tvärtom var det bara fem korta brädstumpar och en skivbit som behövdes för att lappa ihop det som elden förstörde. Direkt alltså. Sedan kom det massor av rök och sot och vatten som gjorde stor skada. Hela köket plus klädrummet ovanför måste förnyas. Tamburen och hallen har vi inte alls börjat med än. Och då man började röra om de gamla rören och installationerna så växte reparationen än mer.

Så odlandet kom helt i bakgrunden och sköttes på rutin år 2014. En större ihopskruvning av tröskan som sprack det våta året behövdes men Henrik ordnade det. Med de usla vetepriserna så känns det i alla fall som om vi inte förlorat så mycket. Tyngdpunkten är definitivt inte på några stora hektarskördar utan på minskade utgifter. Det har den varit länge redan.

Jag vet inte om Kalle kommer ihåg det år då vetepriset låg kring 78 euro ? Då började jag allvarligt fundera på det där med veteodling. Nu är det trots allt dubbelt högre (och stiger åtminstone i Mellaneuropa). Jag skulle säkert varit grön av avundsjuka för Christers 5800 kg korn per hektar men i somras var jag där och såg att hans jordar var som den bästa blommyllan. Nu är jag bara grön av avundsjuka över hans jordar – inte över hektarskördarna :-). På våra styva lerjordar kommer vi inte upp till sådana hektarskördar men det är naturligt. Dessutom satsar jag inte mer än det allra nödvändigaste på odlandet på grund av prisnivån.

Min inriktning är absolut inte spannmålsodling utan mera naturahushållning (med litet högteknologiska inslag). Helt enkelt därför att jag förtjänar mycket mer på att själv reparera en maskin än att odla en massa vete som jag måste sälja billigt och för de pengarna betala en reparatör. Så de egna reparationerna kommer före odlandet. Sådan är prisbilden och jag tänker inte bry mej om fastän jag inte kan skryta med höga hektarskördar. Fast ifall priserna skulle stiga 2-3 gånger så kanske man skulle tänka om.

Tyngdpunkten börjar allt mer ligga på skogen som ger större nettoinkomster än jordbruket. Med det ”olikåldriga” eller ”kontinuerliga” skogsbruk som vi haft precis hela tiden som skogsprofeterna jamsat om kalhyggen så är nästan alla inkomster från skogen lika med netto. Jag tittade i går på minskog.fi och fick mej ett gott skratt över de skötselråd som där fanns. Det var förstås trevligt att se hur mycket jag sparade på att INTE följa dem.

I december skiljde jag åt den gamla lastaren och skall nu börja svetsa den. Vi var med brorsan under helgerna ute i skogen och sågade upp vägarna. Då konstaterade vi också att där fanns massor med arbete och ett par gamla gubbar med motorsåg inte kommer långt så nu skall gallringsprocessorn igång. I början på 2014 fällde vi en hel del riktigt stora granar så där lönade det sej att arbeta med motorsåg men inte i gallringsskog. Det blir en hel del kubik med motorsåg bara träden är tillräckligt stora.

För 2015 gäller det först verkstadsarbete och sedan skogsarbete i början. Och det är bråttom för vi har bara tre månader vinter kvar. Men det är trevligt arbete bara man kommer igång och får upp konditionen litet och julfläsket bort. Jag stortrivs i skogen. Men man vet ännu inte hur vintern blir. Om det kommer massor med snö så blir det knappast gallring men om snön hålls borta och det fryser på i mossrna så kan det bli en bra gallringsvinter. Ho vet …

Vårbruket år 2015 kommer i alla fall att bli extra spännande eftersom jag varken plöjt eller tallriksharvat åkrarna. En dålig vinter utan ordentlig tjäle skulle betyda halv katastrof för mej i vårbruket för vår (#¤”#”&) lera måste frysa för att det skall gå att bruka den på våren. Förra våren var den grymt mör och lättbrukad men ingen vet hur det här året blir.

Jag har lovat att inte ge nyårslöften men tänkte i alla fall låta bli nya projekt under år 2015. Nåja, det har jag tänkt ungefär varje år men så dyker det upp det ena och det andra och så blir listan på halvgjorda projekt bara längre. I alla fall har jag kvar förra sommaren projekt ännu så de skall först fixas. Byggande blir det säkert. Uthusen borde ses över grundligt och speciellt bodvinden där gamla flistorken fanns städas upp och göras om till torrt och kallt lager. En och annan dörr håller också på att falla i bitar. Inga fritidsproblem år 2015 heller.

Sedan skall vi fira studentklassens 50-årsjubileum i maj. Det verkar underligt att det gått så många år sedan dess tills man ser sej i spegeln. Så det skall man inte göra. Då man träffar de gamla klasskamraterna så är det som om det var alldeles nyss man satt i klassen och lyssnade på lärarna.

År 2015 kan bli bra eller dåligt men åtminstone blir det spännande. Som obotlig optimist tror jag att priserna stiger och vädret blir vackert all min erfarenhet till trots …

Gott Gått År och Gott Nytt År

Har just läst Christers årskrönika och anser mig inte tvungen att uppfinna krutet flera gånger. Vi bor ju ändå bara 50 km från varandra så vädret och de flesta övriga omständigheter gäller för mig också, så till den delen åker jag snålskjuts på Christers text. Det enda som egentligen skiljde var slagregnet med hagel i början på augusti, det kom aldrig hit till mina tegar, men den kanske största skillnaden var hans kornskörd på 5800 kg som lämnade mig med tummen i munnen. Vilken åker var det på, var det på den tidigt sådda, den som vi i något skede kom till att var precis lika stor som min dvs 7,07 ha?

5800 kg korn….Kan liksom inte riktigt smälta det där. Själv fick jag knappa 4000 och upplevde det som helt hyfsat i nådens år 2014.

Jag skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling (som dock inte skulle gå att doktorera på) om mina upplevelser av 2014. Detta gäller förstås varje år eftersom jag ju håller mig med en skiftesvis bokföring som skulle få varje Brysselbyråkrat att dansa lambada i taket. Det är nog inte för deras skull som jag sysslar med det utan helt av eget intresse. Det värsta är dock att i takt med att årsringarna läggs till blir man bara mera förbryllad eftersom egentligen ingenting stämmer från år till år. Ett bra exempel på detta är sjukdomsmedlet Delaro som jag matat havren med i ett par år nu och tycker mig ha fått goda resultat. I år blev 2 ha havre utan Delaro och – hast du mir gesehen – där fick jag bästa havreskörden.

Desto mera skall jag inte orda om detta. Det vore ju synd om någon somnade vid datorn och gjorde sig illa, för detta är ett ämne där jag är kapabel att tråka ut vem som helst. Jag nöjer mig med att konstatera att 2014 gick – dåligt.

2015. Inte bara Gott Nytt År utan ett helt nytt tänkesätt på inflygning. Ända sedan vårt darrande insteg i Bryssels mystiska korridorer har det talats om att det inte går att odla spannmål mera i Finland. Ibland har det kanske varit lite principgnäll över det hela, ibland mera befogat, men nu, 21 år senare upplever jag att vi faktiskt är där. Kanske inte permanent och inte gällande allt spannmål men åtminstone kornet, havren och vetet verkar ligga risigt till hos vadslagningsbyråerna nu. Stödet sjunker markant och prisen är en skugga av vad dom borde vara.

Detta betyder att man får tänka om. Tänk om. Helt om. Jag har 2400 kg nytt Zebra veteutsäde i lager och det har jag inget intresse av att flytta fram och tillbaks ända tills storsäckarna går sönder, så 10 hektar vete lär det hursomhelst bli i sommar. Stödet sviktar, men skulle prisen gå upp en del är det nog ändå möjligt att få ett litet netto av det. Det har ju också hopats och rotts med vad som gäller om betningsmedlet på ryps. Ibland är det godkänt en stund på förmiddagen för att sen förbjudas igen mot kvällen. Ungefär så känns det i varje fall. Nu verkar det i alla fall vara grönt ljus från miljöhåll och det betyder att en stor del av min areal kommer att vara gul även denna tomatkarneval.

Sen kommer det nya. Råg. Ett för mig helt oskrivet blad. Jag har något minne av att vi odlade råg förr i världen men själv har jag aldrig vare sig sått eller tröskat råg. Jag har varit lite skeptisk eftersom ju råg är en höstgröda och det har känts som ett stort steg att börja lära sig så på hösten. De två senaste åren har det legat i bakhuvudet, men hösten 2013 gick det inte och i fjol sov jag som vanligt bort möjligheterna.

Inhemsk råg är däremot eftertraktad, finländska bagerier lär inte få tillräckligt med inhemsk råg så nu tänkte jag hjälpa till lite med det. Det finns numera också något som kallas vårråg (Juuso) och som namnet avslöjar skall den sås på våren.

Om detta vet jag inget men vi skall väl prova oss fram och läsa på lite innan våren. Det märktes ganska tydligt att det inte är bara jag som tänkt i samma banor för när jag beställde utsädet i går (2.1) så började det vara fem före halv tolv att överhuvudtaget få tag i utsäde. För en gångs skull var jag dock på rätt sida om skranket och nu är det försent att backa. Vårråg skall det bli.

I övrigt kom inte 2014 dragande med så mycket märkligheter. Jag föll över gränsen och fyllde 50 på höstkanten, det är märkligt hur man kan vara 50 och fortfarande leva. Detta sagt med tanke på hur man uppfattade en 50 åring när man själv var barn. Som tur är har EU nu avskaffat den irriterande åldersgränsen för jordbrukare (68) som fanns fram till i fjol. Detta gör att man nu kan se fram emot cirka 40 år till av aktivt odlande (!) istället för 18 som annars vore fallet. Så känns det i varje fall idag.

2014 var också lite avigt till den delen att ingenting i maskinparken blev förnyat. Det finns helt enkelt ekonomiska möjligheter till det just nu. Annars brukar jag ju försöka förnya maskinerna med 10 års mellanrum och eftersom jag har ungefär 10 apparater så blir det en per år. I år hade växtskyddssprutan stått på tur, men den får nog hänga med ett tag till. Det handlar ju inte om att maskinerna skulle vara slutkörda efter 10 år, Amazonesprutan har väl gått runt en 700 hektar, men det handlar om att byta bort medan man får ett hyfsat pris för maskinen. Jordbruksmaskiner faller inte i pris som personbilar gör, utan kan ännu efter 10 – 15 år ge ett ganska bra inbytespris om maskinen är ditåt skött.

Med detta önskar jag bloggkolleger, läsande jordbrukarkolleger och alla andra ett Bättre Nytt År. För det behöver vi