Sida 183 – Bondbloggen

Mjölnarstart

I vår serie ”Djär allt sjölv” (Gör allt själv) har vi nu kommit fram till mjölnarnivån. Vi köpte alltså en Osttiroler minikvarn. Jag tyckte tidigare att det var en leksak men vid närmare inspektion så visade det sej vara en riktig stenkvarn även om den är liten. Och den mal riktigt prima mjöl.

Det börjar vara svårt att hitta en kvarn som fungerar numera. Och så måste man mala en stor mängd varje gång så mjölet hinner bli ”duntjitt” (unket, dävet ??).

Vi har testat den en månad och maler råg till gröt och vete till bröd. Det är ganska fint att koka gröt av nymalet mjöl. Rågmjölsgröt på alldeles nymalet mjöl med alldeles nykokt lingonmos är en lyx som knappast den finaste restaurang kan erbjuda ..

Yngsta barnbarnet åt också så nästan skeden åkte med.

Nettointäkter.

Har med intresse följt med diskussionen i Nisses inlägg om det lönar sig att skruva eller utföra produktivt arbete. Eftersom det här inte enbart är en verkstadsfråga väljer jag att skriva ett skilt inlägg.

Plus och minus.

Det är ett stort dilemma det här att våra produktpriser är så låga. Att köpa nya dyra maskiner eller låta andra utföra arbeten på gården har blivit svårare och svårare då det krävs allt mera sålda produkter för att få ihop till utgifterna och lönerna. De senare stiger ju betydligt snabbare än vad våra utförsäljningspriser gör som i vissa fall till och med sjunker. Så jag förstår mycket väl Nisses ideologi att själv reparera för att inte behöva arbeta häcken av sig för att klara av att betala räkningen. Om han dessutom har kunskaperna och intresset för att skruva och svetsa är det ytterligare ett plus.

Å andra sidan är det också viktigt att maskinerna fungerar för att få något arbete utfört överhuvudtaget så att inte all tid går åt till skruvande. Här i det egna företaget har jag resonerat som så att de maskiner som används i arbete som måste göras under en begränsad tid lönar det sig att satsa lite mera på. I grönsaksodlingen används också en hel del specialmaskiner som inte går att uppdaga i grannskapet så dem lönar det sig definitivt att ha i skick. Däremot går det att göra lite avkall på driftssäkerheten vad gäller maskiner som har lite ”mañana- mañana-faktor” och utrustning som finns tillgänglig i de flesta gårdar i grannskapet. Där blir minuset inte så stort om än maskinerna står i verkstaden någon dag.

Nettot.

Nu vet jag inte riktigt bakgrunden till de stora handelskedjornas aviserade prissänkningar. Har hotet från de utländska handelskedjorna blivit så pass relevant att de försöker mota Olle i grind eller är det ökad direkthandel som dom oroar sig för? Att dom som det påstås skulle pruta på sina marginaler har jag svårt att förstå då dom gång på gång hävdat att det inte finns någon luft i deras prissättning. Den ena kedjan har visserligen sagt sig avstå från nya etableringar och utbyggnader och det är förstås klart att då ökar ju marginalerna något. Om det nu blir ett regelrätt priskrig så kan det för en tid säkert gynna konsumenterna men att det som det hävdas skulle ge större köpkraft betvivlar jag då den riktiga matens andel av konsumtionen är så liten. De här beror nu på vilka varor som tas med i kampanjen. Det brukar ju vara så att det som förloras i gungorna tas igen i karusellen. Tyvärr är risken för oss bönder att ytterligare press sätts på producentpriserna och att det är vi som får stå för kampanjkostnaderna och att vårt redan låga eller i vissa fall obefintliga netto ytterligare sänks.

En stor och billig reklamkampanj har dom i alla fall fått.

Verkstadsväder

Snön smälter och det regnar. Inget bra skogsväder alls. Men jag har en hel del att göra i verkstaden så det har blivit svetsning den senaste tiden. Först skar jag bort den gamla kuggkransen från lastaren.

Den nya kuggkransen har ett inre stöd av vinkeljärn fastsvetsat. Det kommer in i fyrkantröret som fungerar som torn för lastaren. Det har gått åt flera kilo elektroder och en hel del skivor till vinkelslipen. En bra svetsare behöver inte använda slipen så mycket men en elektrodstekare som jag litar mera på vinkelslipen. Det går också för en dålig svetsare att få starka fogar om han slipar bort hälften av det han svetsat. Fickor med slagg får inte finnas inne i svetsfogen. Så jag slipar och slipar …

För säkerhets skull satte jag ännu yttre stöd utanför fyrkantröret. Jag litar inte riktigt på mina svetsar. Min lastare blir allt tyngre ju mer jag svetsar på den.

Sedan skall lastaren sättas ihop igen. Det börjar bli rutin eftersom jag skiljt åt den i små delar ganska många gånger. Det går ganska bra med den stora frontlastaren. Man kan lyfta med stor precision genom att använda skopcylindern.

Annars bra men man måste springa upp och ned i bägge traktorerna många gånger innan man får tornet på rätt ställe och att passa i kuggarna. Förstås är det bra med motion … Så ska bommen på plats och det litet besvärligare att få den precis i rätt läge så man kan slå i tappen.

Efter att ha hoppat upp och ned i traktorerna ett tjugotal gånger så fick jag bommen fastsatt. Sedan blev det litet paus för jag hittade inte tappen till lyftcylindern.

Det var i alla fall bra med litet varmare väder för det här arbetet. Man måste arbeta med bara fingrar för det mesta och då är det inte roligt med -20 grader. Jag har en hel del slangar att koppla ännu men det kan jag göra inne i verkstaden. Sedan får man bara hoppas att lastaren håller ihop. Den är lappad ganska många gånger men i senaste Koneviesti såg jag en modern gallringsprocessor. Priset var 270 000 euro så motivationen att lappa ihop mitt gamla skrot ökade väldeliga.

Jag har ännu Zetorn i verkstaden för att byta fjädrarna i bromsarna. Det låter som en enkel sak men halvaxeln skall bort för att man skall komma åt bromsarna. Vädret skall vara kallt ett par dagar men sedan blir det igen varmt. En vecka verkstadsväder till.

I skogen…..

……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.

Odlarseminarium.

Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.

Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.

”Ren hand – smutsig hand”.

Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂

Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.

Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.

Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.

Traktortimmar II

Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina

Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.

Vår tids hästar är ju då våra traktorer.

Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.

De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.

Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.

Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila

Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.

1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.

Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att ”bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.

Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.

Case MX 4230 1995

Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.

Valtra ännu boende på affären 2002

Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.

Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.

I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.

Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.

Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?

För tusen år sedan

Igår hade vi genomgång av den senaste teatern om Hindersby. Det är ingen kort period som stoppas in i en två timmars pjäs utan närmare 700 år. De första nybyggarna kommer till Hindersby med björn- och vargspjuten redo. Det var för tusen år sedan. Ingen vet exakt varifrån de kom och när. Historiker i all ära men de bara spekulerar de också.

Men före det ser vi vilda vrakplundrare från skärgården. Vi får också se hur Harpan tar dem i örat och bankar in gudsfruktan och hyfsat beteende i dem. Så gick det till då Reimars blev lotsställe. Enligt Mosabacks Isa (Isa Stenberg) som skrivit pjäsen.

Visst är det här bondens vardag just idag. Halva byn är med i pjäsen på något sätt. Repetitionerna har hållit på i ett halvår redan och på fredag smäller det till med premiär. En ytterst komprimerad historielektion och fasen så rolig … Men visst var det frågan om huruvida nybyggarna skulle överleva den första vintern i byns skogar och kärr.

På dagarna svetsar jag skogslastaren och på kvällarna dokumenterar jag teatern i video och foto. Byn har satt ned så mycket krafter på teatern att det måste sparas för eftervärlden. På Hindersby.net finns mera om teatern och telefonnummer för att boka biljetter. Det är inte bara vrakplundrare och bönder med i pjäsen utan en massa kungar också – spelade av Robert Jordas, växhusodlare och skådespelare.

Från Birger Jarl till Gustav III.