Sida 193 – Bondbloggen

Markkartering & Problem

För att halvcitera KAJ: ”Nu var e leege fö markkartering”

Markarteringen skall enligt kraven för miljöstödet utföras vart femte år och det femte året var för min del nu i höst. Markkartering går i all sin enkelhet ut på att man enligt ett givet system tar jordprov från sina åkrar och låter sedan analysera dessa för att få reda på jordens näringsvärden. Vi har en fördel i Närpes eftersom vi har ett av de få laboratorium i landet som utför jordanalyser här på orten, nämligen Hortilab.

Det är alltså bara att ta sina jordprov, ramla in med lådan på Hortilab och sedan vänta på svar. Nu är det inte riktigt så bara att ta jordproven, dom skall tas med en viss systematik, och ganska många delprov skall tas för att få ett helprov, och även av helproven skall det vara en hel del flera om åkern är lite större, så det blir lite grävande och mixtrande innan alla små lådor är klara för leverans.

Detta sysslade jag med i ett oerhört grant höstväder, nästan sommarväder på söndagen.

För en sifferbitare och statistiknörd som jag är detta med jordprov oerhört intressant, för man får en klar bild av hur jorden mår, samt hur den förändras med tiden, samt hur kalkning och olika gödslingsmetoder slår ut i verkligheten.

I år var det ändå något annat än fosforvärden och pH-tal som fångade mitt omedelbara intresse, nämligen markstrukturen vid själva provtagningen.

Redan i unga år fick jag ju lära mig att leråkrar plöjer man på hösten, och de få gånger jag har frångått detta har jag ju blivit nästan skördelös så jag har trummat på på samma sätt, år ut och år in. Plöja, harva, så, tröska, plöja, harva ,så, tröska, plöja, ja Ni förstår säkert systemet.

Nu på senare tid har det ju kommit nya verktyg och nya metoder och även jag har provat på lite alternativa metoder, snarast då tallriksharvning, detta för att spara tid och bränsle.

Tillbaks till jordproven. Leran som mitt hemman består av är ju som bekant lite bångstyrig, det är jag van vid. Döm om min förvåning när jag satte spaden i jorden på fältet där solrosorna vuxit i år. Fin, svart, finfördelad matjord och en stor mask på första spadtaget. Maskar är ett tecken på frisk välmående jord, och jag har inte sett till alldeles många maskar i åkerjorden på mina breddgrader inte. Nu var det precis tvärtom, nästan på varje spadtag fick jag mask, stora maskar och fin jord. En riktig fröjd att skåda.

Sen några åkrar konventionellt odlad åker, inga överraskningar, ogästvänlig lera förstås, men inget uppseendeväckande.

Sen kommer jag till den åker som var tallriksharvad i fjol och som det vuxit korn på i år. Stenhård! Fullständigt igenpackad ända ner till 20 cm djup. Omultnade halmrester i massor och att gräva i den påminde mera om att skiva lördagskorv än att hantera jord. Drömmen om mask kändes också avlägsen, hade man sett en mask där hade den säkert haft hjälm och hacka med sig.

Sista åkern var rypsåkern, den var konventionellt plogad i höstas och efter ett rypsår var den fint sönderfallen, men inga maskar där heller inte.

Av detta håvar jag nu in tre nya lärpengar:

1: Solrosor verkar vara riktigt riktig bra för jorden

2: Lera skall ovillkorligen plöjas, allt annat är bara fusk

3: Man kan kasta om två bokstäver i ”tallriksharv” och komma till ”tallriskharv”. Ett bättre ord för vad det handlar om.

Sen är det bara att luta sig tillbaks och vänta på brevet från Hortilab, och sen börjar det roliga, nästa års odlingsplanering. Då skall vi odla solrosor och mask, det vet jag redan.

Som en dans….

….har det gått att skörda det lilla vi hunnit sätta till lager. Under veckoslutet och idag har det varit fint väder för årstiden, det var till och med så pass varmt på lördagen att jag dristade mig till att Glyfosatbehandla ytterligare några hektar stubbåker. Fukten i augusti och värmen sen dess har satt bra fart på kvickroten. Så trots den sena besprutningstidpunkten hoppas jag på god effekt om nu blott värmen håller i sig ännu nån vecka.

Grönsaksleveranserna fortgår och sortimentet är ännu relativt stort så det har tagit sin tid att sköta den sidan också men en titt i almanackan säger en i alla fall att det börjar vara hög tid att få lagerprodukterna under tak. Därför passade jag och frun på att under söndag eftermiddag ”öppna” morotsfältet det vill säga skörda bort några rader för att få lite bättre svängrum och förbereda veckans arbete. En kall natt med rimfrost i morse ledde dock till att vi kom igång först vid middagstid med skördandet men vi fick i alla fall några lass hemkörda.

Helt problemfritt har det inte varit, noterade lite missljud från pickupen på upptagaren under söndagen så natten till måndag sökte jag efter orsaken och konstaterade att ett par lager gått sönder. Som tur var råkade jag ha passliga lager hemma så det besparades en stadsresa. De här lagren är utsatta för smuts och fukt så nu gjorde jag ett försök med att sätta dit rostfria lager. Dom är av kinesisk tillverkning så precisionen är kanske inte den bästa men delarna roterar så pass sakta att det inte har någon betydelse. Lagren var inte heller nämnvärt dyrare än vanliga väst- eller japanska lager så det är värt att göra ett försök.

Söndagsmys i form av nattliga reparationer. — Söndagsmys i form av nattliga reparationer i pannlampans sken.

Växtföljd med minnen.

För 5 år sen hade jag morötter på samma fält i och med att jag kör med 4-5 års växtföljd, det vill säga återkommer med samma eller närbesläktade grödor till samma fält. Det året var morötterna också fina och det var Erik som myntade utrycket ”som en dans”. Vi hade då i augusti just skördat de första morötterna och han hjälpte till att köra hem de skördade lådorna, ”e siir bra ut eje e kåmber ti ga såm in dans ti ta opp ije i höst” sade han. Det var ett av de sista utrycken vi fick av honom…… två dagar senare fanns han inte längre bland oss. Det här med att stor del av grönsakerna i år växer på samma plats som under Eriks sista sommar har gjort att minnena från den sommaren ofta återkommit. Som en dans blev det inte skördat det året men mest tack vare hjälp av vänner och bekanta bärgades skörden även då. Nu hoppas vi att vädret är gynnsamt så att Eriks utryck slår in i höst istället. Lite regn utlovas i medlet av veckan men blåser det upp efter det så borde det torka snabbt då det är förhållandesvis torrt i marken.

Jag gick och jag gick och…

…jag gick och jag gick och jag gick…..

Holmen är ca 30ha, och jag gick och vrålade: AAAAASSSSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det spelar ingen roll vad man ropar, bara man ropar, och den här dagen spelade det egentligen ingen roll om jag ropade eller inte, jag hittade inte fåren ändå. Men kul måste det ha sett ut om någon kunnat se på mej från molnen.

Aasssooo? Det bara blir så när man ska ropa på fåren. Tackorna blir tassona, vilket blir till assoo, för det är dom bokstäverna man kan dra ut på, och få ljud i så det hörs lite längre. Och hörs, det gör det! Vida kring! Men om man har en bunt självupptagna får man letar efter, kan det tydligen kvitta lika vilken volym man drar till med, man ska stiga på dem för att hitta dem.

Här nedanför har jag gjort en ritning över hur jag gick den dagen när jag skulle hämta hem ett gäng. Holmen är inte såhär exakt runt i verkligheten, men för att göra det enkelt att rita, gjorde jag en boll. Holmen är inte heller direkt jätteplatt, utan det är höga berg, djupa dalar, träskispottar, tät skog och, ja, jag upplevde det mesta på min tur runt holmen. Effektivaste sättet för att hitta får är att gå upp på varje berg och vråla därifrån åt alla håll, i en dalgång fullt med träd hörs det inte långt fast man tar i ända ifrån tårna. Vidare är det stor skillnad om det blåser eller inte. Den här dagen var det snudd på vindstilla.

Det gröna/gula krysset är var jag tog iland med båten, sen gick jag där det det rosa sträcket är, och hittade fåren till slut där jag ritat ett orange får.

Med tanke på min volym på ropet borde tackorna ha hört mej… Flera gånger! Men att de skulle svara och vara intresserade av vad jag ville… – nä.

Suck, nåja, när jag väl hittade dem följde de snällt med till båten, jag hade ju bullat upp med brödkanter och havre, så det var inga problem. I båten hoppade de också snällt, så bara jag hittade dem var det inga frågor, utan allt gick som det skulle, och hem kom vi. Nu är det bara några lass med får kvar ute på holmarna, sen börjar jag ha dem alla hemma.

Mät- och styrcentralen på nätet

På grund av ganska hård blåst så håller jag litet paus i sprutandet och lagar halvfärdiga sysslor i stället. I går kväll fick jag det nya mät- och styrsystemet att fungera. Det är en utvidgning av mitt gamla 1-trådssystem (som i verkligheten behöver två eller tre trådar). Det nya är ett par kort med reläer som kan styra olika funktioner – och så fick jag skriva en hel del nya program.

I enlighet med gammal tradition så använder jag burkar från hushållssidan. Som elvaåring byggde jag min första radio i en gammal tvålask av plast och på den vägen är jag ännu. Fjärrrstyrningen (via kablar) till torkfläktarna satte jag 1980 i en marmeladask av trä och den har fungerat fint men nu köpte jag en förvaringsburk från Biltema som tål både frys och mikrovågsugn. Den har dessutom fyra starka knäppen och tätningar i locket. Mycket bättre än de dyra specialburkarna för elektronik. Inte illa för ett par euro. Elekronik tycker inte om fukt så marmeladlådan fick gå i pension.

Nedre bilden visar den gamla marmeladlådan med frontplattan lösskruvad. Enkel grej men den har sparat många steg eftersom man först måste gå 30 meter till andra ändan av ladugården, sedan klättra upp i torken och gå 30 meter tillbaka till den sista fläkten.

På den övre bilden syns det fjärrstyrda reläkortet med 8 utgångar. En liten och billig grej men kopplad till datamaskinen och Internet blir det en effektiv styrning. Över en vanlig nätläsare kan man se reläernas läge och också styra dem men jag skrev i hop ett litet ”skript” (program) som jag kan köra varifrån som helst i världen. Då vi är i Medåker (Sverige) så kan jag sätta på och stänga av fläktarna via det här kortet och programmet. Jag har länge haft mätare som man kan följa med över nätet.

Här ser man att jag på söndagen litet före klockan tolv satte på fläktarna varvid inkommande temperatur steg till +32,8 grader (solen gassade på plåttaket) och utgående temperatur sjönk till +21,9 grader. Det betyder att torkningen var effektiv för då luften tar upp vatten så sjunker dess temperatur. På kvällen då temperaturskillnaden blir liten så lönar det sej inte mera att köra fläktarna och då stänger jag av dem (från Sverige :-).

Ett annat kort sitter i pannrummet i flisvakten som skall se till att elden inte kan gå bakåt i matningsröret. Fyra mätkroppar är placerad runt röret som mäter temperaturen. Ifall den stiger för mycket så kopplas larmet på och matningen stängs av. Då får jag ett sms till min svenska mobiltelefon. Fast först skickar mitt program epost till min gmail-adress som är programmerad att skicka sms till mobilen. Så larmet går via många apparater och länder – kanske det till och med hamnar i NSA:s spiondatabas :-).

Så här ser styrkortet ut på en vanlig nätläsare:

Reläernas utgångar anges i PIO.0 till PIO.7 och kan ändras genom att man klickar på Change. Och kostnaderna ? Tja kortet kostade litet på 700 kronor och burken som sagt ett par euro. Sedan kommer en hel del arbete men det är ju min hobby att pyssla med elektronik sedan 11-årsåldern så det hör till nöjeskostnaderna. Farsan och morsan var litet oroliga över att jag satt med näsan i elektroniken nästan dygnet runt men de tröstade sej med att jag åtminstone inte söp upp pengarna …

Synd bara att vetet är alldeles torrt redan så systemet behövs egentligen inte mera i år.

Lökta lökka….

…… skulle jag kanske ha sagt om jag bott i Malax. De gör jag nu inte, alltså bor där men min mamma är därifrån och jag har tillbringat en hel del tid i barnaåren hos mormor och morfar därav kunskaperna i dialekten. ”Lökta lökka” betyder egentligen att jag avslutat löken det vill säga skördat den sista löken för i år. Nåå purjon återstår och den är också en lökväxt men hursomhelst så är i alla fall gullöken, rödlöken och schalottenlöken under tak. Och det känns alltid bra att få dra sträck för nånting i ”att göra” -listan.

Det tog nästan 2 veckor längre än planerat att få in löken då det verkar som om varje gång jag ämnade göra nåt åt saken så kom det en regnskur. Igår och idag har vi haft blåsigt väder så själva löken torkade upp så pass att det gick bra att samla upp den med potatiströskan trots att marken fortfarande var fuktig sen det senaste regnet.

Sista strängen med fälttorkad lök samlas upp.

20 år efteråt…..

Det finns ingen planering bakom, det bara blev så. i söndags klafsade jag bland annat runt i utfallkanterna och sökte täckdikesutloppen som jag märket upp senast för sådär en….få se…typ 20 år sen.

Plötsligt stannar tankarna. 20 år sen. Ja, det är på dagen 20 år sen dessa täckdikesutlopp blev nerlagda. Hur kan jag minnas det? Såklart jag kan. Det var ingen vanlig dag. 28 september 1994.

Vi tar det från början. Min far som började vara till åren när detta hände hade hela sommaren tjatat om att täckdikena nog höll på att slamma igen. Jag var av annan åsikt men jag var ju bara en 30-årig pojkslyngel så han malade vidare. Hela sommaren lyssnade jag på detta envisa osande om täckdiken och blev mer och mer led i det hela.

På eftermiddagen dagen innan, det var en onsdag tror jag hade jag varit på besök hos bekanta i Vörå. När jag kom hem på senkvällen kom min mor och berättade att pappa hade beställt en grävmaskin till följande dag som skulle börja gräva upp täckdikena. Då blev jag arg. Eller egentligen inte arg – snarare vansinnig. Rabiat. Galen. Jag skällde på mamma som råkade stå ivägen nåt så till den milda grad att jag tror hon borde gått i mentalt baklås.

På natten sov jag lite illa, dels av ilskan, dels av lite ånger över att hon fått ta hela smällen, och visst märkte jag att det både regnade och stormade, men tänkte väl inte så mycket på det.

På morgonen när jag höll på att lasta rörändar -fortfarande arg- kom mamma vandrande över gården och frågade om jag hört vad som hänt. Jag svarade artigt: ”Nä. och oavsett vad du säger tänker jag inte bry mig” Hur fel kunde jag ha?

Estonia hade gått under och världen blev sig inte riktigt lik efter det. På den här tiden var jag ofta som busschaufför på Sverigefärjorna och anade väl snabbt att nån kollega kunde ha gått under med båten. Så var inte fallet, men visst berördes man mycket av nyheten. Så som alla andra förstås.

Grävmaskinen kom och utloppen blev nog nerlagda denna egentligen ganska vackra septembermorgon, men stämningen var tryckt. resten av dagen minns jag inte så mycket av, den tillbringades väl mest framför TVn antar jag.

Nu skall då åter en utfallsrensing äga rum här och utloppen skall sökas upp och kanterna röjas. Det är ingen vacker syn att beskåda åkerkanterna. Det är tack och lov inga ”vibåskar” som växer där utan mestadels rönnar av någon märklig anledning. Rönnen växer ju gärna så att det ur en rot kommer 10-20 armtjocka stammar, så den är lite redigare att såga ner än vad viden är men inte alls lika samarbetsvillig som björken.

Det är väl närmare 15 år som jag varje höst bestämt mig för att nu skall dessa bort, men alltid har mitt motto ”skjut aldrig upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag” spökat, och varje vårsådd har träden varit kvar. Nu var det inget att välja på för nu skall då utfallen rensas. Om jag hade fuskat nu hade övriga delägare i utfallet kommit på besök – förmodligen beväpnade – och så mycket är inte lättjan värd.

Hela den gångna helgen har alltså gått i utfallens tecken. Otroligt nog var det klart på söndag kväll, men utan missöden gick det absolut inte.

På lördagen hade jag assistans av en kompis som hjälpte till några timmar. När han åkt bestämde jag mig för att göra det som man aldrig skall göra. Dvs ”ta några träd till” Det finns ju ett ordspråk som säger att man alltid skall låta dagens sista träd vara för det är då olyckor händer.

Trots det gav jag mig på det och gjorde alla fel man kan göra. Försökte fälla mot vinden, slarvade med fällskäret och hade inte ens riktigt ordentliga skyddskläder. Framför allt hade jag inte sett ut reträttvägen som alltid är viktig när man fäller träd. Alltså riktigt riktigt klantigt tillställt.

Rönnen for omkull, stammen slog mot mig, jag tog ett steg bakåt och sen låg jag på botten av ett utfall med dess kallvatten och förmodade bisamråttor. Turligt nog utan kroppsskador men med en motorsåg helt under vatten, stövlarna fulla med vatten, genomvåt och med svårt skadad självkänsla. Sådär dum får man bara inte vara.

Sågen var så långt under vatten att jag fick dragga efter den men fick upp den och otroligt nog så gick det faktiskt att såga med den på söndagen trots att både förgasare och cylinder var fulla med vatten.

De flesta stammar var av kaliber som synes på bilden.

Och jo, jag sågade nog på söndagen fast jag lovade mig på lördagen att aldrig greppa en motorsåg igen. Men såna tankar går över.