Sida 194 – Bondbloggen

Höstsådd.

Som jag skrev i Kumurin II så funderade jag på att göra ett försök med att direktså lite råg i det ena kumminfältet där det fanns för lite plantor för att kunna förvänta hyffsad kumminskörd till nästa år. Allt hängde egentligen på om jag fann en kompanjon att samköra projektet med eftersom jag saknar utrustning för tillvaratagande av skörden.

Frågan löste sig och hybridråg (sorter Altawi 90% / Dukato 10%) såddes 6 september på 4,5ha. Lite i senare laget enligt expertisen (själv saknar jag erfarenhet av höstråg) men lämpligt fuktigt och ett par varma perioder sen sådden har lett till att beståndet grodde hyffsat och nu har nått 2 – 2½ -bladsstadiet. Expertisen påstår att 3 blad innan vintern är lämpligt så månne det inte ska uppnås med fortsatt normalt höstväder.

Det råder ju överskott på foderspannmål och brist på råg i landet så jag tänkte att jag skulle försöka med detta nu då tillfälle gavs. Sen är det ju alltid spännande att pröva nåt nytt emellanåt 🙂

Läget 27.9. tre veckor efter sådd.

Ännu ett kumminår?

På det andra kumminfältet fanns det mera småplantor i botten efter tröskningen så där försöker jag nu ta ytterligare en skörd. Plantantalet var ställvis lite i underkant men eftersom det förväntas hyffsat kumminpris ännu nästa år tyckte jag att även om skörden säkert inte uppnår årets så ger även en sämre skörd en bättre förtjänst jämfört med att så foderspannmål till våren. Vi får väl se hur det ser ut efter vintern, det finns ju möjlighet att avbryta kumminet om det ser klent ut då.

Langmosskiftets kummin 13.9. då beslut togs att spara växtligheten till våren.

Hur gick det sen….

…. egentligen?

Svar : Det gick JÄTTEBRA!

Oj vad roligt det var. Det tror jag de flesta tyckte 🙂

Jag pratar alltså om öppet hus-dagen/ öppna gårdar-dagen / skärgårdens skördefest dag två – öppna gårdar-dagen… kärt barn har många namn, men poängen är att jo, förra söndagen gick bra.

Ungefär 70 personer tog sej hit! 70! Kan ni tänka er att 70 personer satte sej i bilen, åkte till världens ände och sen promenerade den kilometer som ännu skulle gås för att komma hit! Ja, det kom några med båt också, det är också strongt gjort. Lite svårare med vägbeskrivning då, men jag tror att alla som kom med båt hittade hit, för vi har i alla fall inte hittat någon irrandes i skogen efteråt. Vägebeskrivningen åt båtfolk brukar vara, kör till Ytterholm, ta iland i en brygga, gå.

Jag är imponerad! Va duktiga ni va alla! NI bevisar att det är lika långt härifrån, som hit 🙂

Det är ju inte riktigt som på Åland där gårdar har några 1000 besökare, eller till och med så mycket som över 9000 besökare, men, skulle 9000 besökare landstiga på Ytterholm skulle nog holmen kantra. 😉 PÅ Åland skulle ingen bry sej om att ens fundera över att fortsätta hålla öppen gård om det inte kommit fler än 70 besökare. (Nu drar jag alla ålänningar över samma kam, förlåt, men lite så har jag fått feelis att det är, 70 besökare = ingenting) Nåja, här är det fantastiskt med 70 besökare. En stor skillnad till åboland är att åbolands skärgård är ett splittrat område, och få bosatta i förhållande till ytan. Kilometrarna blir hastigt många fast man bara skall till grannbyn. Ska man dessutom pricka någon färja tar det lite extra emot att röra på sej. Missar man färjan kan man hastigt sitta någon halvtimme och vänta. Det är trögt att röra sej i skärgården, ska man någonstans ska man nästan ha hela dagen på sej. Den här öppna dagen var på söndag. En av de veckodagar som i skärgården är förknippade med timslånga köer vid färjorna…

Men, det kom folk, och det kom folk både från när och fjärran! Kirjaisbor, nagubor, pargasbor och bromarvbor! Ja, till och med norrmän! Så kanske det inte är så långt hit 😉 De som tassade runt här och pratade norska var på släktbesök här i närheten, och kom ju egentligen inte mer än några km för att se på fåren, men lite roligt är det ju ändå att så många språk pratades denna dag.

Bra väder var det. Det var en otrolig tur att söndagen var när söndagen var, för skulle söndagen ha varit på måndagen skulle jag nog ha fått sitta ensam här. Måndagen var nämligen den dagen när det vackra vädret som varit i någon vecka byttes ut till rena rama höst-regnrusket.

Förberedelserna innan dagen D var många och tog otroligt med tid. Mitt måtto – ska de va, så ska DE! Ändå fick jag skala lite i ”idehögen” och valde att grejja med sådant som jag vet att kan bli bra, sådant som jag hinner, och sådant som jag själv vet att jag ägnat en tanke åt när jag varit någonstans. Som exempel, att dricka kaffe utomhus är ofta förknippat med kall rumpa. Därför skaffade jag lite filtar, så folk inte skulle frysa.

Det här är en bild tagen på fredagen, då jag lite prövade och såg hur allt skulle fungera. Nu, efteråt vet jag att det här fungerade helt utmärkt, men att ingen satt på de här stolarna… Barnen var som parkerade mellan kaninburen och lekstugan, så blir det öppet hus fler gånger skall borden placeras bredvid kaninburen. Nu satt de flesta småbarnsföräldrar på gräsmattan bredvid kaninburen. Helt ok, vädret var ju hyggligt och vått i jorden var det inte, men en annan gång kanske det inte är lika torrt och fint väder.

Inne i målarstugan kunde barnen färglägga bilder av får 🙂

Någonting som fungerade ungefär precis som jag tänkt mej var kaffetältet. Eftersom jag inte var där 😉 Nå, jag visste att jag inte kommer att hinna vara där också, så fick jag förhandlat med syster Alice och pappas flickvän Maret att de kunde sköta kaffetältet. De är inte bortkomna bakom kaffekokare och bullar, så det fungerade helt utmärkt. De visste vad de skulle ha, var allt skulle placeras på borden osv. Så det gick jättesmidigt 🙂 1000-tack 🙂

Mitt i förberedelsefunderingarna.

Det jag egentligen inte förberedde så mycket var själva fårklippningen. Jag hade sparat 6 får att klippa. Ett för varje utlovat klockslag att klippa, och ett i reserv ifall någon skulle missa sista fårklippningen, och ändå ville se hur klippning går till. De stod färdigt i fårhuset sen tidigare, klippstolen var på plats och … ja, det sitter i hur man klipper får, så det var bara att klippa när klockan visade jämna slag. Lite extra hade jag lagat i fårhuset. Jag plockade fram alla grejjer man behöver till fåren. Allt från nappflaskor, öronmärkestången, lediga öronmärken, till saltstenar, ensilage, hö osv… Jag hade också skrivit ut lite faktapapper, och samlat ihop lite roliga ”visste du…?” om får, som folk fick gå omkring och läsa om de ville. Ja, jag försökte ge en så heltäckande bild av fåren som möjligt. Om jag lyckades skall inte jag säga, det får någon annan göra.

Hoppas alla som gick förbi den här välkomstskylten kände sej välkomna 🙂

Om det blir fler år vet jag inte. Kanske de som velat se holmen gjort det nu, och kanske de som velat se fårklippning sett de nu? Men kanske man hittar på någonting annat till ett annat år? Eller kanske finns det fler som vill se fårklippning, eller kanske man kunde ordna en öppethusdag på våren då alla lammen ännu är innomhus, kanske någon skulle vilja komma och se på små, små lamm? Fast då kan det vara riktigt kallt… Ja, frågorna är många. Ingen har ett svar, ännu, det kanske kommer småningom…

Bråda dagar.

Noterar att mina kollegor Nisse och Kalle så smått börjar sammanfatta odlingssäsongen ……. det skulle jag också gärna göra för jag börjar känna mig lite trött. Den varma sensommaren satte spår som jag ännu inte återhämtat mig ifrån. Dessutom är hösten en väldigt jobbig tid på året, sommargrödornas skördande börjar vara på slutrakan men samtidigt är det bråttom med att börja få in lagergrödorna medan någorlunda hyffsade väderförhållanden råder. Värmesumman har växt stadigt under sensommaren och förhösten så allt börjar vara moget för skörd så det som gäller nu är att få tiden och orken att räcka till.

Det här är också orsaken till att det varit lite tyst härifrån även om det skulle ha funnits hur mycket som helst att ”rapportera” om. Det känns dessutom lite dumt att sätta ned tid på bloggande samtidigt som de övriga här jobbar långa dagar…….. noterar att Rosmarie (äldsta dottern) har 105 arbetstimmar bokförda förra veckan så det börjar närma sig ett heltidsjobb också för hennes del. Eftersom hon visar intresse för att fortsätta med driften av gården är det ändå bra att hon vänjer sig vid långa dagar under säsong. Jag undrar ändå om jag kanske kört lite hårt med henne för en kväll när jag var borta hemifrån anställde hon 2 nya arbetare, det hjälpte nu inte mycket trots att de visade sig vara riktigt duktiga. Jag har ju en hel del jobb på lager 🙂

Mycket att ”odla”.

Förutom de odlingsrelaterade sysslorna så innebär också årstiden att det finns en hel del produkter att marknadsföra och jag brukar delta i några marknadsdagar som också kräver sitt. Trots att det är tröttsamt är det ändå roligt att få lite direktkontakt till konsumenterna och det ger en hel del matnyttigt att få höra om trender och önskemål och kommentarer på det man har att erbjuda. Därutöver har REKO-utdelningarna svällt till så att de också måste börja organiseras för rationellare hantering, så det finns att fundera på.

Anslagstavlan håller sig fulltecknad den här tiden på året.

Jag har också svårt att säga nej när någon visar intresse för det vi håller på med och jag tycker att det är viktigt att ”odla” kontakterna till andra yrkesgrupper, konsumenter och beslutsfattare. Kanske kan våra bonderelaterade frågor få större förståelse om dom ser hur det går till på en gård? Då man läser kommentarerna på jordbruksrelaterade reportage i media så tycker man sig se ett stort behov av information i alla fall. :/ Här på gården är nu ingenting speciellt märkvärdigt eller hemlighetsfullt och ingen gård är heller den andra lik, jag tror mig våga påstå att vi bönder är den mest diversifierade yrkesgruppen i samhället, men kanske ger ett besök lite att fundera på.

I början var det mest besök från skolor, daghem, studerande inom trädgård och mat men på senare tid har också olika klubbar för diverse fritidsintressen frågat om dom får besöka oss och hittills har jag som sagt haft svårt att säga ”tack, men nej tack”, det var endast hösten efter Eriks död som jag avböjde några förfrågningar. Visst tar allt sånt här tid det också men oftast kan jag samtidigt ”kränga” någon påse grönsaker på besökarna 🙂

På tal om besök så hade vi idag besök av tre ryssar som ville se på vakuumkylen, att bondelivet på andra sidan gränsen har lite annan omfattning noterade jag då de började berätta om sin 12 hektars rosenodling, 200 anställda och en elförbrukning om 3 megawatt. Snacka om diversifierad yrkesgrupp, hmmm.

Höstarbeten

Efter det att tröskandet är avklarat så börjar alla höstarbeten – plus alla sommararbeten som fått vänta på tröskandet … Och det första är att spruta mot kvickrot för sedan måste man vänta två-tre veckor innan man bearbetar jorden. Det har varit litet för torrt för en bra kvickrotsbekämpning – kvickroten måste vara i så bra tillväxt som möjligt för att man skall få medlet till alla rötterna. Men nu har det kommit regn och kommer väl i natt igen. Och sedan skall det bli varmt. Då borde kvickroten sätta igång och växa. Och jag att spruta ihjäl den …

I år köpte jag ny spruta. Nåja, det blev förstås en begagnad Hardi eftersom jag har en mängd Hardidelar liggande. Den är av årsmodell 1997 så den är ganska ny :-). Huvudsaken är att den har elektrisk stängare och elektrisk tryckregulator. Den gamla Hardin har samma funktioner men den är till största delen heimlaga. Den är närmare 40 år gammal men i hyfsat skick. Den elektriska regulatorn byggde jag av en gammal vindrutetorkarmotor som mekaniskt vrider ratten åt ena eller andra hållet. Den har en lyxig tryckmätare (á la 5 euro från Biltema) som är kopplad direkt till sprutbommen och placerad utanför sidofönstret så den är lätt att läsa av. Där är den nya sprutan sämre men den kan ju byggas om …

En fördel är i alla fall att den nyare sprutan har hiss för bommen. Den gamla kan också ställas in men bara genom att flytta skruvar så det blir inte ofta gjort. Och så har den nya skummarkör vilket är viktigt för jag börjar lessna på de gröna remsorna med ogräs. Däremot har den inte nån fånig monitor och annan elektronik. Då GPS gått ned till en tiondedel av de nuvarande priserna så skall jag fundera på elektronisk monitor (”datorstyrd”).

Nu råkade det sej så att jag surfade på mascus.se och ittade en spruta i Kouvola som grannens måg sålde. Så det var bara att sätta släpvagnen efter bilen och åka iväg efter sprutan. Till all tur var vägen nyasfalterad och mycket jämn. Sprutan väger bara 235 kg men den var ganska hög och släpvagnen krängde litet. Men bra gick det och nu står den utanför verkstaden.

I väntan på att vädret skall bli lämpligt för sprutandet så skall jag sätta in plastmatta i bränslehuset. Och sedan den nyrenoverade tanken. Adjöss med att köra tunnor med motorbrännolja från macken i kyrkobyn. Speciellt då man glömmer hem plånboken med tankningskortet (det finns bara automat där numera).Förrän vi for till Sverige på årets ”semester” (uppskjuten tre gånger) så drog jag rappningsbruk utanpå golvet så det blev slätare. På den skall jag lägga en tålig plastmatta som jag viker i hörnen – inte svetsar. Till och med den hårda plastmattan går bra att vika bara man värmer den tillräckligt med varmluftspistol. Och inte glömmer handskarna …

Och så skall värmen sättas på. Det blev ganska kallt med två nätter nära noll, inga innerfönster och inga värmeradiatorer i stuvun. Vi gick med ytterkläderna på inomhus men frös i alla fall. Alla radiatorer togs bort eftersom vi satte panel (pärlspunt) på väggarna så allt skall installeras på nytt. Dessutom skall flismataren byggas om innan vintern kommer så brist på sysselsättning finns det inte. Nu ids vi inte alls fundera på alla byggnadsarbeten som blev ogjorda i somras på grund av branden i köket.

Och jag skall få nya glasögon. Jag har varit närsynt i hela mitt liv och fått nya glasögon vart och vartannat år. De som jag nu har är två år gamla och jag tyckte nog att jag började se litet dåligt. Då jag inte mer såg vägskyltarna så gick jag till optikern (Ahmed i Örebro). Inget under – nu får jag hela två enheter starkare (mera minus) glasögon. Och med dem började jag åter se nånting. Ifall jag mött nån på gatan och inte hälsat det senaste året så beror det på att jag varit närsynt som en gammal mullvad. Hemma klarar man sej bra med gamla och dåliga glasögon men ibland behöver man se klart på avstånd också. En närsynt ser ju alltid bra på nära håll. Vanligen då folk blir äldre så behöver de glasögon för att se på nära håll. Jag tar bort mina glasögon då jag vill se på nära håll. Det är liksom att ha inbyggt förstoringsglas

Visst finns det massor med jobb på hösten men det är i alla fall skönt att ha tröskandet undan. Och nu är det ju torrt också så vintern går utan problem. På våren torkar jag bara ned de sista procenten i vårsolen. Så det är maskinreparationer och byggande nu tills skogsarbetet börjar.

Tur i oturen (hasi)

Tröskandet är den mest nervösa tiden på året. Skall tröskskrället hålla ihop ? Förra lördagen satt vi och drack kaffe och undrade om det faktiskt skulle fungera en hel tröskning utan större fel (då hade vi tre hektar kvar). Jahapp, då tystnade tröskan och Henrik kom in. Det dunkar nånting …

Vi hade ju skruvat ihop plåthöljet som spruckit så vi befarade det värsta. Men det var ”bara” ramen till skakarbordet som brustit. Inte första gången det heller. Då gummibussningarna på upphängningarna blir slitna så faller bordet ned och ligger på en axel som slipar av ramen. Avståndet till axeln är alldeles för litet och konstruktionen kunde ha varit bättre.

Nå, det blev att flytta en våning nedåt och Henrik kröp in i tröskan och skruvade en dag där för andra gången i år. Då vi satte in vinkeljärnet så låg han på halmskakarna med huvudet nedåt inne i tröskan – nu låg han med huvudet nedåt på skakarbordet under halmskakarna. Jag sprang efter verktyg och plockade upp det som föll ned. Det behövs absolut två personer för att kravla sej ut ur tröskan för att hämta en nyckel som behövs kan ta lång tid. Om jag hade krupit in så är det fara för att de varit tvungna att dra ut mej med vajertaljan i fötterna …

Egentligen ger fotot en alltför positiv bild av arbetsmiljön. Han kunde inte ens vända sej utan att skuffa sej bakåt först. Men det gick och efter en dag hade vi ramen ut ur tröskan och jag svetsade ihop den – efter att ha skurit bort de gamla stödvinklarna som jag svetsat fast för ett par år sedan. Det var ju ingen dyr reparation om man inte räknar nånting för arbetstiden. Men litet knepigt var det att får ramen rakt ihopsvetsad. Med en massa svetstänger och stöd och allmänt slåande och härjande med stora smideshammaren så fick jag den behjälpligt rak i alla fall.

Och så var det bara för Henrik att krypa in igen och dra ramen över sej tills den var på plats. Det var inte världens enklaste sak att få i skruvarna. Man fick ligga och stöda sej på en hand medan man försökte känna var skruvhålen fanns med andra handen. Naturligtvis såg man inget.

Nu hade jag tillverkat två tjocka brickor (12 mm) som vi satte in under bakre fästet så att ramen kom litet högre och förhoppningsvis inte slits av lika lätt som förut. Mycket utrymme förrän hela skakarbordet började ta i halmskakarna ovanför fanns det inte men det gick.

Därefter smet vi till Sverige och lämnade den stackars pojken ensam med tröskandet (då hade bokningen blivit uppskjuten tre gånger redan). Det var ju moraliskt fullständigt förkastligt. Förr skulle alla sitta och vänta på att tröskandet skulle bli färdigt. Allvarsamma och medkännande. Skratta fick man inte och alls inte åka bort. Där ser man hur moralen förslappas hela tiden …

Nå, Henrik klarade ju sej galant och skickade enligt gammal tradition följande dag ett textmeddelande: ”Hasi”. Huvudsaken var att han fick in Zebran som vi odlade som utsäde för nästa år.

Och skörden ? Ett uselt år igen. Jag håller med Kalle att torkan i alla fall är bättre än det eländiga regnandet vi hade i juni. Då drunknade all brodd i svackorna på leråkrarna. På de lättare jordarna klarade vetet sej ganska hyfsat. Tyvärr har vi bara en hel del leråkrar. Men säden var ovanligt torr då vi tröskade. Mellan 13 och 16 % och det är sällan det händer hos oss. Dessutom var det rena högsommarvädret så det torkade fint då jag blåste litet för att jämna ut fukthalten.

Det har varit sju sorger och åtta bedrövelser den här sommaren och ett tag såg det ut att bli en regnig höst. Men vi hade tur med vädret så det var verkligen perfekt tröskanväder i år. Och så var vetet ju lättröskat (med ett strå här och ett där) och vi körde med full fart över åkrarna. Priserna är i botten men jag säljer först nästa sommar så vi får se hur världen ser ut då.

Det var det då – det

Odlingssäsongen 2014 är definitivt över. Sista rypsen kom hem till torken på onsdagen, dvs 17.9. Det är tidigt, men säg mig vad som inte varit tidigt detta år?

När man gör odlingsbokslutet är det väl värt att notera att hela säsongen i våra knutar varit så problemfri att den nästan varit tråkig. Inget regn störde sådden, växtskyddet gick att utföra precis då det var lämpligt, inget problem med liggsäd eller dålig bärighet i åkrarna. Visst – det har varit alltför torrt och både kvalitet och kvantitet har lidit av det, men av de två ytterligheterna för torrt eller för vått är nog det torra att föredra. Torktiderna har varit moderata, för att inte säga korta och det är en faktor som väl uppväger lite sämre volym, när man sätter dagens energipriser mot våra spannmålspriser.

Vad blev då resultatet av 2014. För alla Er som spänt väntar på siffrorna kan jag meddela att havren gick sämst. Där orkade jorden producera knappt 3 ton/ha vilket är närapå hälften för lite. Däremot var fuktigheten vid tröskningen 13,5% ungefär och det hör nog till domdär en-gång-i-livet värdena. Kornet gick betydligt bättre, knappt 5 ton ha och med en hl vikt som vandrar iväg mot 70 kan man inte vara annat än nöjd. Torktiderna på kornet var längre, egentligen ganska normala 5-7 timmar.

Rypsen var dock det som gick bäst – återigen. Ungefär 1700 kg ha och torktider på 3 timmar (tröskfuktighet 10-14%) är utomordentligt bra när man tänker på hur det såg ut runt midsommar, när kolleger frågade varför jag lämnat en så stor åker osådd. Noterbart är igen två saker, såmängden kan helt bra vara ner mot 5 kg/ha och rypsen mår under alla omständigheter bättre av sen sådd. 27.5 var sådag för årets ryps. Anmärkningsvärt var också att rypsen – som brukar krångla på alla sätt och vis i tröskan var så mogen och lättröskad att den bara flöt genom. Det var som att hälla vatten ur en flaska. 12% tröskfuktighet på rypsen är också riktigt bra.

I år behövde man inte heller går runt och sparka småstenar på tomten och förbanna sina felaktiga beslut. I absolut sista minuten fattade jag beslutet att skära av havren före kornet och det var ett litet genidrag, eller kanske mera en turlott. Nu blev det kornet som fick stå ute under de två regnveckor som störde skörden, något som kornet klarade, men havren skulle inte ha gjort det. Ibland är man rätt sida om staketet.

Spannmålspriserna är dock en stor källa till bekymmer. Med ton-priser som i vissa fall knappt orkar över 100 euro tonnet är det ganska klart att nettot i börsen blir litet. Om det ens blir något. Alla spannmålsslag är dåliga, men det verkar ändå vara kornet som är minst dåligt. Detta gör att när målfotot är taget så blev inte min odlingsplan riktigt galen i alla fall. Det har ju pendlat mellan hopp och förtvivlan hela sommaren och kanske främst gällande vetet. Först var jag säker på att det inte skulle sås vete, sen ångrade jag mig när den tidiga våren kom, sen ångrade jag ångret när försommaren var så kall. Sen blev det lappkast igen i juli eftersom ju vetet såg ut att bli riktigt bra och det till och med pratades om att det skulle bli ett riktigt rekordveteår. Till sist gick ju vetet riktigt i baklås dels pga av att regnet förstörde falltalet och marknaden förstörde priset. Någonstans i slutändan fick jag ändå rätt i att det skulle bli ett dåligt år, men jag måste väl erkänna att det var vädret jag inte litade på. Facit gav vid handen att det var spannmålsprisena som kraschade säsongen.

I år har jag även haft en riktig otursfågel här på hemmanet. Nämligen lastaren på Valtra. I början på säsongen stod den i vägen för tröskan på åkern, lastaren klarade sig bra men inte tröskhackaren. Det blev en mera omfattande reparation som bla innehöll ett besök till Purkupörssi för att hämta en ny hackarplåt. Resten gick att fixa med hugg och slag och vinkelslip.

Nu räckte det tyvärr inte med detta för den stackars lastaren. Häromdagen hade jag besök av en lastbil som levererade lite material och denna gång gick en lastbilsskyddare till himlen efter närkamp med lastaren. Själva lastaren är däremot oberörd av alla närkamper, och tur är väl det.

Nu är då allt ”till hus bärgat”, torken morrar sig genom sista rypsen som bäst och vädret är höstligt vackert. Kvar på åkern står bara solrosorna som har gjort sitt som markförbättrare på trädan i år. Vackert står dom där till egentligen ingen annan nytta än ögonfröjd och lite mat åt fåglarna. När första frosten kommer är det slut med dom, men till dess får dom stå och den som vill ha är välkommen att hämta.