Sida 207 – Bondbloggen

Vilse i öknen

Igår den 25. maj sådde jag rypsen. Det betyder att nu är vårbruket klart för min del, eller ja nästan klart, 4 ha solrosor skall ännu jordas men det hinner sig. Solrosor sår man som naturvårdsträda, dels är solros/lupinblandningen nyttig för jorden eftersom deras rötter luckrar upp, men också viktig för insekter och fåglar.

Tillbaka till gårdagens övningar. Jag brukar vara ovillig att så rypsen i maj utan vill vänta till första dagarna i juni, men eftersom de flesta av mina kolleger redan har nya spindelnät på gång i sina såmaskiner så sådde jag i år undantagsvis lite tidigare. Granntrycket Ni vet! Det verkar ha varit ett gott beslut för igår var förhållandena optimala, värme i jorden och torrt, men inte för torrt, och idag har då naturen vattnat kommit hela dagen. Det är nästan så man tror att man själv fått bestämma vädret. Vattnet kom 4 timmar efter att det tidigast fått komma, och det var mycket välbehövligt.

Dock skedde inte rypssådden utan problem. Ytan var ju väldigt torr vilket gjorde att vältkombins största nackdel blev väldigt påtaglig. Det var näst intill omöjligt att se var man hade kört varvet innan. Och det kan jag meddela att inte är speciellt trevligt. Det är hanterbart om man hela tiden ser spåret men en sekunds ouppmärksamhet kan ge grannarna mycket nöje en hel växtsäsong. En åker där man missat i sådden är inte precis nånting som man visar upp med glädje. Dels ser det illa ut, dels stör det den egna tillfredsställelsen nått alldeles kopiöst, och till sist är det inte så bra i en kontroll om man har missat mycket.

För att ännu göra ont värre så är det inget speciellt samarbetsvilligt skifte jag höll till på. 5,5 ha, nästan i en kvadrat. Men där bedrar ögat en, för det som ser ut som en rätlinjig kvadrat är egentligen en trattformad romb där inte ett mått stämmer. Spårena blir alltid konstiga och det raka är inte rakt på det skiftet. Sen är också skiftet utrustat med två lador, två elstolpar och en täckdikesbrunn och innan allt detdär var runtkurvat med beaktande av både radmarkörer och sprutspår och att jag dessutom sått 6 ha till på ett annat ställe så började gubben vara så mosig i hytten att jag verkligen kommer att dra mig för att åka och titta till uppkomsten på skiftet. Men som ett litet PS till de som kommer att se eländet (som ju förstås ligger vid en väg) så lovar jag på heder och samvete; jag var helt nykter när jag sådde.

Annars har jag haft lättare att komma överens med vältkombin i år. Fjolårets övningar med trilskande dator och spårmarkörer som levde ett eget liv har jag nog lyckats tämja ganska bra i år. Återstår då bara att se hur topografin ser ut när rypsen kommer upp, för igår hade jag nog gärna tagit en lättbogserad maskin istället, och sluppit vara vilse i öknen.

Vad är tjööpismaat ?

Eftersom vårt kök brann upp (svagt överdrivet) så har vi ätit litet tjööpismaat (inköpt, färdiglagad mat) och jag undrar hur i alla världen de lyckas få den att smaka absolut ingenting ? Den ”lasagne” som jag åt senast såg ut som en odefinierbar smörja och bara genom att läsa etiketten kunde den identifieras som lasagne. Smaken var ungefär samma som färdiglagad rostbiff eller färdiglagad korvsås – alltså ingen smak alls. Jag vet att färdiglagad mat består av billiga kemikalier men det är ändå en bedrift att lyckas får lika smak på allting. Alltså ingen smak alls.

Visst äter vi billig och enkel mat till vardags på bondlandet men det är i alla fall riktig mat som har smak och där olika rätter har olika smak. Det blir väl så att bara de riktigt rika i framtiden har råd att äta riktig mat av riktiga råvaror. Resten får äta billiga kemikalier. Och så vi bonnlurkar som måste odla vår egen mat i vårt anletes svett. Så vi lever rena lyxlivet även om vi inte har penagr …

Blästrad av fårskit…

Så har ha våren kommit på riktigt och det är dags att köra ut lite får till sina beten. Ungtackorna får skjuts den här gången. Åt ena hållet är det tungt, men fritt att se framåt.

Åt andra hållet är det lättare, men, efter att man haft 8 får i båten som inte håller tätt tills man kommer iland blir det ett och annat pärllass som blir itrampat, torkat och som man sen blir som blästrad av… Torkad fårskit i ögonen hör till vardagen om våren, men direkt jättekul är det inte…

Ändå var det rätt lite pärlor som släppt ur sej, men, städa båten, det gör jag inte förrän det är färdigkört får.

Från katastrof till normal panik

Pust. Det har varit en bråd tid. Efter branden blev det att städa och riva från sju på morgonen till ett på natten. Till all ”tur” var det regnväder så vi kunde inte så ändå. Då det värsta var städat och utrivet så blev det solsken och vi kunde äntligen få vårsådden gjord – utom ett par små skogsskiften. Nu har jag sovit en hel natt och det värsta börjar vara över. Det har varit en ganska händelserik vår i år. Först krånglade maskinerna just lämpligt till vårsådden och så kom det 60 mm regn just då vi kommit igång. Branden i köket spädde på med mera katastrofer så våren 2014 kommer att bli kvar i minnet en längre tid.

Det såg inte så farligt ut efter branden då den värsta röken blivit utvädrad. Men så kom reparationerna och allting slängdes ut och revs. I stuvun är det knappt golv och väggar kvar och synen som möter en är ganska sorglig. Det var förstås unga husbonden som ännu har energi som bar ut allting och rev upp golvet eftersom det farit vatten under plastmattan. Den gamle gubben hade nog dragit litet ny färg ovanpå sotet och låtit resten vara :-).

Intressant är att förra gången som allt var upprivet var för 34 år sedan då unga husbonden föddes och då var jag 34 år gammal. Farsan stod och suckade och undrade om det någonsin skulle bli nånting av huset mera. Då tog vi bort de gamla mullbänkarna och isolerade golvet. Fast ”mullbänkarna” bestod av kolstybb och kolet spreds i hela huset trots att dörrarna var fasttejpade. Det knastrade mellan tänderna då man åt.

Det är inte slutrivet ännu. Tapeterna är sotiga och skall tas bort förrän vi limmar upp nya tapeter och spånskivorna på golvet måste också bort. Fast vi tänkte måla taket först. Troligen sätter vi inte in nytt golv utan målar bara om det gamla trägolvet som verka vara i bra skick. Nedre delen av väggarna kommer att få bröstpanel av pärlspont som redan är sågad i lämpliga längder. Den skall bara målas och spikas upp. Så stuvun kommer att återfå myckat av sitt gamla utseende före ombyggnaderna som farsan började med på 50-talet då centralvärme installerades. Då var han 30-åring (plus litet till eftersom kriget tog fem år av hans aktiva tid). Det var inte första gången som det byggdes om. Huset flyttades från den täta bebyggelsen vid åbron hit år 1908 och 1930 byggdes det om med en andra våning.

Så nu äter vi på verandan och har flyttat ut allting till stora ladan. Det är otroligt så mycket saker som det har samlats på 34 år …En del åker iväg till lopptorget men mycket har känslovärde så det blir säkert en hel del kvar. Vi är inte direkt kända för slit-och-släng precis. Tvärtom så avskyr jag att kasta bort fungerande prylar. Jag är definitivt inte en ”bra” medborgare som konsumerar vilt så hjulen hålls rullande. Det måste gå att bygga upp ett system som bygger på annat än förstörelse helt i onödan. Det finns mängder av arbete som inte kräver slit och släng. Här återanvänds allting tills det bara är rena råmaterialet kvar.

Resten av vårsådden gick bra då det torkat upp efter regnveckan. På måndagen hade vi +28 grader i skuggan och mot bakväggen på huset +37 grader på eftermiddagen. Litet panik blev det då stora Zetorn stannade mitt på åkern men det visade sej att filtret i bränsleglaset var helt fullsatt med brun smörja. Vi hade nämligen tankat från den tunna som jag i vintras satte all gammal sommarbrännolja i från alla traktorerna – och tydligen också all smörja som fanns i bottnen på tankarna.

I går skulle jag ha fått allting klart men så kom det åska och då jag inte såg grannhuset för spöregnet så körde jag hemåt följd av en vägg av regn. Sist och slutligen kom det inte så många millimetrar för det var ett mycket smalt regnväder men nu blir det att vänta på upptorkning igen. Jag måste i alla fall sätta in en vårsåddsbild från våren 2014.

Så nu har katastroferna gått över i normal panik. Allt som absolut borde ha gjorts i maj är ogjort och vi har en hel del arbete med att få köket i skick på nytt. En Belarus där motorn borde skruvas i små bitar står ännu i verkstaden och en mängd byggarbeten står och väntar. Men det är ju ganska normalt för livet på landet.Fritidsproblemen har minskat och man har ett stort val av arbeten som man borde ta itu med. Fast det brukar vara så att de små katastroferna avlöser varandra i jämn takt så man inte hinner fundera på annat än det som just nu absolut måste fixas.

Baksmälla i vårbruket

Nej, jag har inte avbrutit vårbruket för något kalas om någon trodde det. Tvärtom är vårbruket för spannmålens del klart sen ett par dagar och bra har det gått i år. Lite lappsjuk blev man nog av ensamheten på slätten, det brukar ju vara full gång denna tid på året, men eftersom jag låg ca två veckor efter resten av slättbygdens bondfolk med sådden så var jag ganska ensam när det begav sig. Däremot lär jag inte bli ensam på åkern när jag sår rypsen för då lär det väl surra växtskyddssprutor lite här och var. Jag går ju inte riktigt i takt med alla andra denna vår om man säger så.

Baksmällan då? Jo det handlar om vårplöjning. Av erfarenhet vet man ju att det inte går, och ändå gör man det ibland. Denna vår hade jag faktiskt ett litet alibi eftersom en tvåhektarsruta blev oplöjd i fjol pga pågående utfallsrensning vid skiftet. Denna ruta skulle då vårplöjas i år och det var medan jag kämpade med det som jag kom på likheten mellan baksmällan och vårplöjningen. Ett kalas kan ju vara jättekul fast man vet vad som väntar dan därpå. Ändå gör man det. Att lämna något oplöjt på hösten kan också vara jättekul fast man vet vad som väntar på våren.

Vårplöjning i lerjord fungerar såhär. Plogen går tungt och traktorn drar mera bränsle än vid höstplöjning. Resultatet ser ut som om det var harvat men större lerklimpar. Åker man dit med harven direkt efteråt är det så blött att harven inte ens förmår vispa igen traktorns hjulspår och väntar man tillräckligt länge för att det inte skall ske (vilket handlar om timmar) så är allt ohjälpligen försent. När man då försöker bearbeta denna stenhårda konsistens som närmast liknar en blandning av stenröse och Eri-Keeper (som en granne sa en gång) så händer egentligen ingenting. Man bara flyttar lerklimparna mellan harvpinnarna.

Med såna harvor som fanns i min ungdom var spelet ohjälpligen förlorat men idag går det lite bättre tack vare mångdubbelt bättre redskap. Tredje stråket börjar det likna såbar jord, men nog skall nerverna vara ganska löst spända för att man skall vilja så nånting då ännu i den jorden.

Min far som ännu levde när EU började hota med höstplöjningsförbud hade en enkel kommentar till det. Den löd ”vad menar dom då att man skall sälja på hösten”?

Hur gör man då om det verkligen blir förbud på höstplöjning nångång? Ja, det vet inte jag, lättbearbetning fungerar tillfredsställande, men bara under några års tid. Sen är goda råd svindyra.

De iskalla vattengårdarna

Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står ”vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.

Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att ”sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.