Sida 208 – Bondbloggen

Baksmälla i vårbruket

Nej, jag har inte avbrutit vårbruket för något kalas om någon trodde det. Tvärtom är vårbruket för spannmålens del klart sen ett par dagar och bra har det gått i år. Lite lappsjuk blev man nog av ensamheten på slätten, det brukar ju vara full gång denna tid på året, men eftersom jag låg ca två veckor efter resten av slättbygdens bondfolk med sådden så var jag ganska ensam när det begav sig. Däremot lär jag inte bli ensam på åkern när jag sår rypsen för då lär det väl surra växtskyddssprutor lite här och var. Jag går ju inte riktigt i takt med alla andra denna vår om man säger så.

Baksmällan då? Jo det handlar om vårplöjning. Av erfarenhet vet man ju att det inte går, och ändå gör man det ibland. Denna vår hade jag faktiskt ett litet alibi eftersom en tvåhektarsruta blev oplöjd i fjol pga pågående utfallsrensning vid skiftet. Denna ruta skulle då vårplöjas i år och det var medan jag kämpade med det som jag kom på likheten mellan baksmällan och vårplöjningen. Ett kalas kan ju vara jättekul fast man vet vad som väntar dan därpå. Ändå gör man det. Att lämna något oplöjt på hösten kan också vara jättekul fast man vet vad som väntar på våren.

Vårplöjning i lerjord fungerar såhär. Plogen går tungt och traktorn drar mera bränsle än vid höstplöjning. Resultatet ser ut som om det var harvat men större lerklimpar. Åker man dit med harven direkt efteråt är det så blött att harven inte ens förmår vispa igen traktorns hjulspår och väntar man tillräckligt länge för att det inte skall ske (vilket handlar om timmar) så är allt ohjälpligen försent. När man då försöker bearbeta denna stenhårda konsistens som närmast liknar en blandning av stenröse och Eri-Keeper (som en granne sa en gång) så händer egentligen ingenting. Man bara flyttar lerklimparna mellan harvpinnarna.

Med såna harvor som fanns i min ungdom var spelet ohjälpligen förlorat men idag går det lite bättre tack vare mångdubbelt bättre redskap. Tredje stråket börjar det likna såbar jord, men nog skall nerverna vara ganska löst spända för att man skall vilja så nånting då ännu i den jorden.

Min far som ännu levde när EU började hota med höstplöjningsförbud hade en enkel kommentar till det. Den löd ”vad menar dom då att man skall sälja på hösten”?

Hur gör man då om det verkligen blir förbud på höstplöjning nångång? Ja, det vet inte jag, lättbearbetning fungerar tillfredsställande, men bara under några års tid. Sen är goda råd svindyra.

De iskalla vattengårdarna

Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står ”vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.

Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att ”sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.

Blåsigt väder.

Näst byråkrati och dåliga väderprognoser är hård vind ett av odlarens gissel. Väderprognosen utlovade en 8-9 sekundmeter till idag och det tänkte jag att gårdagens planteringar nog klarar. Då varmare väder också utlovats tyckte jag att det var onödigt att dra väv över det nyplanterade. Idag friskade det i så pass att jag bad dottern åka förbi åkern när hon kommer på jobb. ”Det blåste inte så farligt där på åkern” sa hon när hon kom, ”det går nog att plantera”. Så jag ajournerade spannmålsådden och vi for för att plantera sallat. Vinden friskade dock i ytterligare och blev väldigt byig, det blev problem att se då det blåste jord i ögonen och bäddplasten hotades slitas loss. Så istället för plantering blev det att sätta ut mera krokar för att hålla plasten på plats för här höll ”levebrödet” på att blåsa iväg. Andra kanske tänker mera på att blåsten mest ställer till problem för båtfärden till sommarstället, bekymmersamt det med 🙂

Med tredubbla krokrader måtte väl plasten hållas kvar trots vindbyar på 16-17 sekundmeter? Vinden pinar plantorna så de ligger mer vågrätt än de står lodrätt 🙁

Spannmålssådden fortsätter.

Den jag lånar såmaskin av fick sitt sått i går så nu återupptar jag spannmålssådden efter en paus på 3 veckor. Kornet jag sådde 27 april har efter långsam groning på grund av låga marktemperaturer äntligen grott och för att det inte skall bli alltför stor skillnad i utveckling borde jag nu få resten i jorden. En titt på väderprognosen visar risk för hårt regn på natten till tisdag vilket kan leda till hård skorpa och problem med uppkomsten, men ett är säkert och det är att väntar jag ut regnet så kommer det inget så det är lika bra att så. ”Friskt vågat är hälften vunnet” sägs det ju och som det ser ut nu så tror jag att de som vågade så tidigt har turen på sin sida i år. Ett annat år kan det vara tvärtom! Värmen vi fått nu sent om sider förkortar hur som helst groningstiden så risken för störningar under uppkomsten minskar med sådd i varm jord. Vi vet till hösten vad som var det rätta!

Efter lång väntan har det första kornet grott och lyser som guld i solnedgången.

Mammor kan också köra traktor

Nagu är inget stort samhälle, i runda slängar ca 1500 invånare. Det gör att nästan alla känner alla, och känner man inte, börjar man göra det om man får en skara barn på besök. 😉

Jag hade alltså Nagu dagis på besök häromdagen. De kom hit till Ytterholm för att se på fåren.

Jag brukar försöka att alltid säga ja, om barn vill komma och titta på fåren. Djur och barn hör ihop enligt mej, och det är i dagens värld många barn som inte ser djur annat än på djurparker. Så kan jag ens lite bidra till att barn får bekanta sej med får, tycker jag att jag skall göra vad jag kan för att det skall ordna sej. Ibland får man klämma in tid för besökande barn hos fåren med skosked, men, visst är det värt det, alla gånger! Jag fortsätter någon timme extra på kvällen istället om det är så.

De kom med buss. En fullvuxen buss kom nertragglandes längs den smala skogsvägen, ända ner till stranden där jag väntade. Inte illa rattat av en chaufför som, vad jag förstod, inte kört buss på Nagu förut, men nångång ska ju va den första, och han fick minsann inte börja med den lättaste vägen 🙂

Så gick alla barnen den ca 1 km långa vägen till fåren. Det var endast två som åkte vagn. Humöret var på topp och alla traskade på efter bästa förmåga. Stegen en ett-två-åring tar är inte så långa, men många… Spänningen steg när vi närmade oss fårhuset. När jag öppnade dörrarna möttes barnen av ett ljudligt BÄÄÄÄ!!! Många fick stora runda ögon och stannade till, men systers flicka, Elin, som också var med, har varit in till fåren förr och funderade inte det minsta, utan stegade rak i ryggen, rakt in i det för de andra lite skrämmande och okända. Men, jag hann inte annat än fästa de stora dörrarna på gaveln ordentligt förrän det fanns barn uppflugna längs alla kättorna.

När alla klappat får, kanske inte färdigt, för, färdiga skulle de aldrig blivit, så var det matpaus. Alla hade med sej egen tallrik och så var det makaronisalladsutdelning.

Jag gick upp bakom barnaskaran och tog en bild.

Tänk så bra man kan ha det. Lyckligt obekymrade över världens ekonomiska kriser, eu-val och annat, sitter de ”rakt upp och ner” på mossa och stenar, med smörgåsen som de tappat i mossan i ena handen, och makaronisalladen äter de med andra. Drickaburken har mamma fyllt med saft på morgonen och mjölk finns att få i muggen. Björkarna har just fått mössöron och får bräker på avstånd. När de ätit färdigt kan de leka en stund med någon av alla de kompisar som finns runtomkring dem, och så fanns det ju ännu en traktor att titta på någonstans…

För endel barn är djur det viktigaste med besök på landet, för andra är höjdpunkten maskiner och traktorer.

-Är det där din??? Frågar de lite äldre pojkarna så fort de får syn på en traktor eller någon maskin. Det är bara att svara jo eller nej, och så är diskussionen i full gång i vilket fall som helst. Följdfrågor finns i obegränsad mängd. Vilken traktor som används till vilken maskin, och ingenting missar de. ”Vilken traktor kör du slåtterkorssen/balmaskinen/potatisupptagaren(… osv) med?” Det är lite som att vara på förhör 🙂 På något vis är de lite fundersamma, en mamma som är bonde och kör traktor, det brukar vara papporna som gör det… Men eftersom jag kunde svara på alla viktiga frågor om traktormärken och årsmodeller, och dessutom hade ”-likadana byxor som pappa har” så tror jag att barnen i Nagu dagis, om inte förr, så nu åtminstone vet, att mammor också kan köra traktor 🙂

Närbildsreportage.

Hade i måndags besök av Mischa Hietanen plus kameraman för att filma lite för Yle’s Närbild till nästa vecka som handlar om EU-valet ur jordbrukarens synvinkel. Senast han var hit var det frågan om våta skördeförhållanden och då höll vi oss mest på åkern och det hade jag hoppats att vi skulle kunna göra också denna gång, det är ju där jag trivs bäst. Det hade dock utlovats regn så jag hade planerat mest inomhusarbeten för dagen och det medförde att filmandet fick en lite annan karaktär.

I och med det här bondbloggandet har det ju blivit ett och annat mediauppdrag oftast i form av radioinslag eller telefonintervjuer. TV har det varit lite mera sällan även om det inte heller är helt främmande. Då en del filmades här inne på kontoret blev kameran lite mera påtaglig än vanligt eller det blev liksom lite mera ”Närbild” av det hela. Att sitta en meter från en fullstor kamera med belysning fick mig, trots att jag inte är direkt blyg och hade sagt att dom ”får ta det som vi har det”, att börja fundera över om inte jag kanske borde ha rakat mig lite bättre och kammat håret. Tankarna började gå kring HD-upplösning och undran om nu varje pormask blir synlig 🙂 Fåfäng är jag nu inte direkt och det var ju frågan om ett vardagsreportage men ändå tog det kanske bort lite av koncentrationen kring ämnet så att kommentarerna blev lite slätstrukna. Mischa tyckte också att jag var ganska snäll 🙂

Det utlovade regnet uteblev så för att få lite ”action” drog jag några bänkar på åkern, distraherades tydligen lite av kameran där också för det blev inte några raka drag denna gång, men kanske det fixas till vid ”klippningen”.

Vi får se, det brukar ju oftast se bättre ut på bild 🙂

Färdigringt

Visserligen är vårbruket i allra högsta grad på gång, och det betyder av hävd att man effektivt skärmar bort omgivningen och inte riktigt ”hinner” fundera på något annat. Lite annorlunda har det förstås blivit sen radion flyttade in i traktorn, nu är man åtminstone medveten om att det finns en omvärld, vad gäller nyheter och sådant. Annat var det när min far harvade med 2,5 meter harv och öppen traktor. Då var vårbruksfartblindheten så total att mamma brukar berätta att han inte hann med att läsa Vasabladet, och det gällde även fast det skulle ha regnat en dag. I vårbrukstider läste man helt enkelt inte tidningen, för man hade inte tid fast man skulle ha haft det.

Detta till trots så skall jag inte bara läsa om något annat utan -hör och häpna- tom skriva om något annat.

Nu är digitaliseringen av hemmanet fullbordad. Visserligen har vi varit utan fast telefoni i lite knappt ett år men nu är det definitivt. När jag kom upp från åkern igår såg jag en grävmaskin som höll på och bökade på gräsmattan. Min första tanke var precis som vanligt; ”vad har jag glömt nu då”? men sen visade det sig att mitt minne denna gång var oskyldigt

Det var en susning från historien som tydligen susat färdigt nu. De gamla telefonstolparna som stått ivägen sedan 50-talet finns inte mer. Åtminstone inte på vår gräsmatta. Vad jag tycker om det vet jag inte. Det är jätteskönt att få bort stolparna från gräsmattan, men det är nog med både en känsla av otrygghet samt lite nostalgi som jag ser dom försvinna.

Redan upptakten till avslutet var lite statligt humoristiskt. För ca ett år sedan lyckades en långtradare dra ner stora delar av telefontråden i grannskapet och dessutom några stolpar på köpet. Snabbt var dock Sonera eller Ravera eller Isolera eller vad det nu heter denhär veckan på plats och reparerade. Detta förvånade mig eftersom jag råkade veta att vårt hushåll var den enda kvarvarande trådabonneneten på sträckan. (Vem annars?)

Nåja, en vecka efter den omfattande reparationen kom då samtalet där men berättade att man ”vid reparationen märkt att linjerna var i så dåligt skick att man nog skulle ta ner dom för gott” Affärsföretag eller inte men detta verkar nog till vissa delar vara lite gammalstatlig verksamhet ännu 2013. Visserligen förespråkar jag ofta statlig verksamhet men visst – ibland biter den nog sig själv i svansen.

Nåja, hursom helst så har nu då koppartråden skattat åt förgängelsen och vi är för gott hänvisade till i luften flygande ettor och nollor. Lite osäkert känns det nog, speciellt om det skulle krisa till sig i landet, men det kallas visst utveckling så det är väl bara att ta emot.

Nu råkar det ju förhålla sig så att jag har ett alldeles speciellt förhållande till gamla tiders telefoni. Om jag någonsin skulle få för mig att skriva en bok är jag ganska säker på att den skulle handla om just telefoner jag mött. Det är dåliga linjer, statliga översittarideer, telefoncentaler som tjyvlyssnade och blandade sig i samtal, det är busringningar och vevtelefoner och också allt möjligt roligt man kunde göra med domdär telefonkablarna och lite tjuvkopplingar och ungdomlig kreativitet.

Telefonbussarna var också en sak för sig sominte går att glömma. Fruktansvärt fula skapelser av något sedan länge glömt märke (Saviem tror jag dom hette), gråa till färgen och med en pluton telefonmontörer i statens skinnmössor som åkte runt i grupp och gjorde jobb som en person galant skulle ha klarat ensam. Dessutom hade dom en människa med sig som var endast chaufför och inte gjorde någonting annat för dan.

Men nu är då den sista stolpen nertagen och koppartråden som hört så många av mina tonårsproblem skall väl återvinnas någonstans. Det tog tre minuter att få ner stolpen, undrar hur lång tid det tog att sätta upp den i tidernas begynnelse, på den tiden när en vevtelefon på väggen i vardagsrummet var det modernaste man kunde ha, och det tog en timme att beställa ett samtal till Helsingfors.

Det bästa med den tiden var väl att det aldrig var bråttom – fast man inte hann läsa Vasabladet i vårbrukstiderna.