Vad är rätt?

Om någon skulle fråga av mig vad jag håller på med nu skulle jag ha lite svårt att svara. Sen urminnes tider sitter det i böndernas gener att man skall ge sig ut på åkern så fort det är möjligt, och dessa gener har även jag en uppsättning av. Dock något utblandade över tid och generation för dom nervösaste har jag aldrig räknat mig till. Ej heller i år, men nu börjar jag faktiskt tvivla på min orubbliga självsäkerhet i dessa frågor.

Ingen behöver väl upplysas om att våren är tidig i år. Någonstans mellan två och tre veckor före tidtabell ligger vi nog. Åkrarna är torra och bärigheteten är 100 procentig. Runt om mig harvas och sås det för fulla tyger. Det är den 26 april och just nu tror inte jag på verkligheten. Det skall bara inte gå att hålla fullt vårbruk den 25 april. Det tidigaste jag börjat vårbruket är 1991 och då var det 30 april, så det är rekord med nästan en vecka.

Det är bara det att jag inte börjat något vårbruk. På åkern alltså. Allt annat ligger nog i startblocken och allt är förberett. Odlingsplanen slog jag fast slutgiltigt i går, och det är rekordsent, jag brukar ha den klar i oktober. Orsaken är förstås att våren har varit så fullständigt onormal att det inte har gått att bestämma sig. Sist och slutligen blir det havre, korn, ryps och landskapsträda i form av solrosor och lupiner som kommer att gälla. Det blir min första vetepaus på 15 år och det bara för att jag fortfarande inte tror på att denna sommar och höst blir speciellt bra. Några 30 timmarsvetetorkar vill jag inte ha och det är just precis det som jag anar att kommer att väntas.

Så idag då när alla andra bönder åkte runt på åkrarna med såmaskiner så åkte jag iväg – på teater. Kanske lite udda men underhållningen med KAJ var i alla fall god, och jag satt nog mycket tryggt i min bänk i Vasa, väl medveten om alla hektar som såddes medan jag satt där.

Vem som sen har rätt, det vet ju ingen. Det kan ju bli alla tiders sommar och jag står där med hundhuvudet under armen och förbannar mina beslut nu i vår, men jag skulle vilja ha lite regn innan sådd och framför allt passar det inte mig att påbörja vårbruksdagen med att skrapa is av traktorrutorna. Jag tyckte fd bloggkollegan Maria uttryckte sig väldigt bra på Facebook härom dan när hon menade att kornen borde förses med små ylletröjor om man har för avsikt att så nu redan.

Hur som helst så lär det väl bli en hög skrattar bäst som skrattar sist faktor över denna odlingssäsong och framtiden får väl utvisa vem som skrattar – jag eller alla andra?

DSC_0138

Bara för att visa att jag inte sover hela dagarna kan jag väl lägga ut en bild från igår när programmet var att flytta gödsel- och utsädessäckarna till den ordning som dom skall användas i. En mycket tidsbesparande åtgärd inför själva sådden

 

 

 

Klipper till med saxen…

Så va det fårklippningstider igen. Mycket jobb, ingen lön. Det är så man kan förklara klippandet i korthet. I år skaffade jag mej nya bett. Klippmaskinen behöver ett underbett och ett överbett. Dyra små metallbitar. Överbetten kostar i runda slängar 10-12e/st och underbettet går löst på ca 50-55e. Så man slarvar inte gärna bort dem sådär huxefluxe. Ett bett håller dock ganska länge och går bra att vässa många gånger. Nu köpte jag åt mej fler bett så jag kan byta. Smutsig ull sätter sina spår på betten och har man bara ett par, och de blir ovassa, tar det någon vecka att skicka dem på vässning.

Jag gillar inte överhalare. Jag äger två-tre, och dessa används mycket sparsamt. Nästan endast när det är fårklippning på gångs. Varför? Jo, för att jag anser att överhalare är bland det mest otympliga man kan dra på sej. Det finns säkert många fördelar också, men tex. ur den kvinnliga toalettbestyrs synvinkeln, kan jag få nervsläpp att gå med överhalare. Vidare har jag inte ännu provat och upplevt en överhalare vars gren inte skulle falla ner till knäna på mej. Ska man då stiga upp nånstans, eller helt enkelt ta ett längre kliv, eller springa, så blir det som att köra bil med handbromsen på. De hörttar, och det kan promenera mej på nerverna så jag blir halvgalen! Men, när man klipper får behöver man ha ett halt, tätt material ytterst, annars har man fullt av millimeters hårstrån överallt. Det finns inte mycket som kliar mer än småklipp. Tjockt plagg får det inte heller gärna vara, man kan variera kläderna under istället. Så då, och nästan endast då, när man klipper får, drar jag på mej en överhalare. Fördelen med att använda halare så sällan är att dom jag har, hållit otroligt länge. Av trycket på ryggen kan man utläsa att de är runt 14-15 år gamla.

Nedan finns en film när jag klipper en mycket snäll tacka, med bra ull. Inget tjockt fett och tovigt. Klippmaskinen går lätt igenom och det är roligt att klippa (även om jag ler lika mycket som på en kattbegravning…). Så är det inte alltid. Varken med minen eller ullen. En rädd tacka, med tovig, fettig ull, med mycket krafs i, kan ta 25 minuter att klippa. Så hur länge det tar att klippa fåren, (för mej) ska man inte räkna ut med denna filmsnutt som basis.

Öronmärket har hon tappat. Hålet i örat är så stort att hela märket föll igenom. Att sätta dit ett nytt märke i samma hål är därmed värdelöst. Jag får lov att sätta fast följande märke längre in i örat 🙁 Inget roligt, men lapp ska det vara…

Ställningen där man ska spänna fast huvudet har jag med flit ställt lågt. Meningen är att man skall ha den så högt att fårets huvud står dikt inne i ställningen. Tackorna är hyggligt tama, så de behöver inget annat än ett snöre om nacken för att inte hoppa ner. Eftersom fåren kommer upp en bit och inte fritt kan titta runt sej, vågar de inte flytta sej mycket. Visst finns det får som försöker sej på att stiga åt sidorna, men efter att de ha känt efter med bakklöven längs sidorna några gånger, och de konstaterat att det inte går att gå åt sidan, för där finns bara tomma luften, brukar de ställa sej som ljus. När jag klipper ungtackorna brukar det däremot behövas både järnrör på sidorna, och huvudet dikt i ställningen för att få dem att hållas på klippstolen. Endel är jätterädda, hoppar och sprätter och endel står som ljus, och vågar inte röra sej en millimeter.

Harvningen….

….. kunde ha avslutats idag för nu återstår det endast 2,5ha av den planerade spannmålsarealen att förbereda för sådd.  I stället för att harva färdigt valde jag ändå att tillbringa kvällen i ”verkstaden” och efter det läsa igenom handlingarna inför morgondagens skogsfullmäktigemöte, det är ju stora saker på gång på skogsfronten.

Vårplöjningen avslutade jag på påskdagen och därefter inleddes harvningen. Att tjälen gått tidigt och vädret varit torrt och soligt har lett till att fälten torkat snabbt och jämnt. Nätterna är dock fortfarande kalla, i morse var det mellan 5 och 6 minusgrader och vattnet i pölarna i diksbottnen var fruset. Så riktigt bråttom är det inte med sådden. För att förhindra att jorden torkar allt för mycket har jag nu harvat fältena färdigt för sådd med en gång i avsikt att ”lägga lock på jorden” och förhindra att det torkar på djupet. Kanske hinner också en del ogräs gro så att de kan förintas i samband med sådden. Det har varit riktigt roligt att ha så god tid på sig att man hunnit plocka sten och fixa till lite här och där. Normalt brukar det vara så bråttom att man inte riktigt ger sig tid till dylikt ”finlir”. Funderade om det är så här vårbruket går till för kollegorna nere i mellaneuropa?

Tidigt vårbruk

Så här tidigt har jag inte tidigare varit igång, nån gång har jag harvat lite i månadskiftet, men nu ser det ut som om man till och med kan avsluta harvningen inom april månad. Media har också dokumenterat den tidiga starten, igår skrev Vasabladet om vårbruket och grannen som börjar ha en hel del sått intervjuades. Idag var Yle Österbotten hit och jag avlade en kort lägesrapport så där lämpligt innan morgonandakten. Det är ju ett välsignat väder vi har just nu 🙂 Vi får se hur länge det håller i sig, långtidsrapporten för maj har nu justerats så  det verkar bli normala temperaturer och förhållandevis torrt hela maj.

He e spitjitt !

Vi kom hem från Sverige i morse och jag var förstås tvungen att ta en tur med traktor och harv runt åkrarna. Lustigt nog hade vårbruket inte börjat i Medåker före påsk men så hade det regnat där medan det bara torkat upp hemma i Hindersby. Och visst var det torrt på duntana (kullarna) på leråkrarna men det gick bra att harva och blev inga kokor. Däremot var det spitjitt (fuktigt ocgh segt) på leran i lägderna. Så det är ännu ingen panik. Där skogen skuggat låg det tjock is i dikena.

DSCN3562

Sommarvärme har det varit. Men då vi åkte iväg före påsk  så var det alls inte varmt utan värmen kom först under påsken. Lite nervöst var det nog då vi hörde hur varmt och torrt det var i Hindersby men sällan kan vi fara ut på åkrarna ännu den här tiden. Men vissa skiften går att så väldigt tidigt.

Vi har haft en fin vinter i år. Ingen snö och ordentlig tjäle som sprängt sönder lerkokorna så att vi får en bra såbädd. Nu gäller det att harva de torraste ställena och småningom alltihop i den mån det torkar upp. Vissa fuktiga ställen kan man harva också men då måste man låta det sjtjinas (torka upp) förrän man sår.

Vi var som sagt i Sverige en vecka men det berättar man inte om på nätet på förhand. Fast vi hade förstås unga husbondfolket här på påsken. I Medåker lyste gårdsplanen vit och blå av vitsippor och scyllor – speciellt sedan det blev soligt. Jag installerade vattenrenaren så vi fick kaffevatten och byggde vedlidret färdigt medan den bättre hälften målade fönster. Sedan var vi ute och riktigt turistade en hel dag (mycket ovanligt för oss). Vi drack kaffe vid Hjälmare docka. Hjälmare kanal är den äldsta grävda kanalen i Sverige från början på 1600-talet och så köpte vi en gammal Allers från Kvarnfallets antik med Kurt Ards pärm. De som läste Allers på 60-talet minns hans fantastiska pärmar. Och vi hittade alla Tarzanböckerna ! De skall barnbarnen få läsa (och kanske vi själva tillika …). Därefter tittade vi på Kung Karls kyrka i Kungsör och i alla synnerhet mistlarna på lindarna runt kyrkan.

Efter att navigatorskrället kört oss runt alla tunnlar det finns i Stockholm så hann vi faktiskt med färjan till Åbo eftersom den var en kvart försenad. Nu blir det att söka ny navigator.

Till sist litet stämningsbilder från korpral Nornbergs hemman i Sör-Garlinge i Medåkers gamla socken med ett nytt vedlider och ett gammalt hus (från 1856).

DSCN3557

DSCN3558

Klick

Så var årets stödansökan gjord. Förutom att myndigheterna hade justerat arealerna lite från ifjol, fanns där inga några större förändringar.

Tack vare att jag skickar in ansökningen elektroniskt kan jag kopiera föregående års uppgifter direkt till årets blanketter. Då jag har nästan hälften av åkrarna i vall, blir det inte så mycket ifyllande kvar att göra efter kopieringen.

Däremot hade utseendet på blanketterna ändrat en hel del från tidigare år, så man fick ta och studera extra noggrant att allt nu säkert var rätt ifyllt.

Men som sagt, nu är det undan för i år. Något större besvär är det inte frågan om för min del, då det tog en dryg timme att fixa blanketterna 🙂