Kan en bonde leva ett ”normalt” liv ?

Visst försöker många arbeta för att också bönderna skall ha likadana förmåner som alla andra och till och med litet semester ibland. Men så kommer då verkligheten emot – det vill säja vädret – och alla fina planer går i putten.Vi har försökt ta ledigt en vecka på våren efter skogsarbetet men i år gick det åt skogen mer än vanligt. Och det var det varma vädret som förorsakade det.

Vanligen har jag bråttom att köra ut virket ur skogen och hinner inte åka nånstans före mitten på april. Men för det mesta hinner man ändå (nästan) få i ordning maskinerna före vårbruket. Så icke i år. Vi borde ha stannat hemma och förberett vårbruket den veckan vi var i Sverige. Nu tömde jag oljan ur Belarusen som skall dra såmaskinen och först kom det vatten. Sedan grå vattenblandad olja och till sist litet svart dieselolja också. Troligen har topplockspackningen gått hädan. Det är inte så farligt – en hel sats packningar till Belarus får man från Estland för 23 euro.  Men nu står traktorn mitt i sådden och snart skall det regna en vecka …

Man får bittert ångra att man tog ledigt och svär att det aldrig skall hända mer. Inga semestrar och lediga dagar – det blir bara dubbelt upp med elände då man kommer tillbaka. Jordbruket är nu bara till sin natur sådant att man är helt beroende av vädret. Att planera på lång sikt (längre än en dag) är visserligen möjligt men värdelöst. Som den här våren visar. Vi måste boka resan redan i februari för att få med paketbilen (en personbil kan man boka senare) och så hade vi beslutat hålla byns årsmöten i god tid före vårsådden – alltså i lördags och söndags. Då vara redan alla ute på åkrarna.

Man kan som bonde inte binda sej till några som helst möten mellan 15 april och 10 juni och mellan 15 augusti och 1 november. Helst inte däremellan heller. Det värsta är att alla andra hittar på en massa i maj och sedan med nya krafter i september då de återvänder från semestern. Medan bönderna är utpumpade efter sommarens vedermödor och möjligen ligger på rygg i leran och försöker reparera tröskan.

Jag tycker man inte alls passar ihop med andra människor. Bondelivet har så annorlunda krav och tider att det är ganska sällan som de passar ihop med det övriga samhället. Visst har vi stor frihet att ordna med vårt arbete – så länge vi ser till att det passar ihop med vädret. Och vädret är obevekligt och oförutsägbart. Prognoserna fungerar på sin höjd ett par dagar framåt.

Det finns stor risk att man sätter sej i skogen och vägrar att ha nånting med andra människor att göra. De bara ställer till krångel med arbetet.Men nu behöver människan träning i att umgås socialt.  Det är som att läsa och skriva. Man glömmer bort förmågan om man inte använder den på länge. Så det finns en risk att man som bonde blir först folkskygg och sedan folkilsken :-).

Därför är det bra med alla föreningar vi har i byn även om de tar tid och krafter. Det är bra att träffa andra och pyssla med nånting gemensamt och redan att dricka kaffe och prata. Så föreningar som Gamla folkskolans vänner (vi hade årsmöte i lördags) inte bara tar utan ger en också mycket. Så jag tänker inte lämna föreningen fastän lördagen var litet stressande då solen gassade på åkrarna och det torkade upp snabbt.

Det är litet nervöst nu (som alla andra år …) men månne vi inte får utsädet i jorden i år också. Jag får vara glad att det bara är topplockspackningen som strukit med. I söndags hörde jag att en växellåda gått i kras – och det är värre det. Jag ber att få uttrycka mitt djupa deltagande med växellådans ägare.

 

Flaggdag!

Oj nej oj nej oj nej… är det idag??? Sade jag och kastade ifrån mej högaffeln. Hålla ordning på dagar är inte min starka sida. Ner för trapporna från hövinden, lammen skrek efter mjölk, men jag ropade åt dem : Nu får ni nog tusan vänta för nu ska de hissas flagga! Veterandagen, var ordet som kom genom mina peltorlurar som fick mej att med raska steg traska ner till huset, in i hallen, ta ut klädhängaren med flaggan och gå ut och hissa den rena, vackra blå-vita. Och så stod jag där, stolt som högsta hönset i hönsgården och galade och sjöng Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Varken hönan eller jag är någon sångfågel, men det är tanken som räknas!

En viktig dag. De flesta i detta land har sina egna historier och berättelser från dessa forna, oroliga krigstider om hur det blev så att vi får hissa vår vackra flagga. Historier från denna lilla kobbe finns det också flera av. Det som ofta kommer på tal här, när man pratar och pratade med den äldre generationen, är hur de som postiljoner skidade kring fjärdarna vintertid med vita lakan i ryggsäcken. Det var för att kunna gömma sej ifall fientliga flygplan skulle komma flygande. De som bodde i utskären blev en tid evakuerade längre in mot land, en familj blev inkvarterade i det här huset. De bodde i ”fårståkamarn” ett rum i farstun som är ca 3×3 meter, och som idag fungerar som mitt badrum. De hade inte så mycket annat med sej från sin holme än det allra nödvändigaste och viktigaste, däribland kossan.

Veterandagen. Den dagen som är bland de viktigaste att hissa flaggan på! Det är ju tack vare dom vi har en egen flagga att hissa 🙂

Flaggdag
Flaggdag

Avdunstningslock? Vaddå avdunstningslock?

Nu måste jag ställa en kort fråga till kollegerna på bloggen – och alla läsare förstås.

Jag fick i min hand Väderstads handbok för odling 2014, en mycket fin lunta med många knep i. Där beskrevs dock en sak som jag aldrig har hört talas om och absolut inte förstod.

Väderstad har ju  specialiserat sig på lerjordar eftersom jag har förstått att jordmånen runt deras hemknutar än om möjligt ännu lerigare och styvare än i Yttermark. Därför handlade mycket om sådd och beredning av lerjord.

Nu menade då Väderstads samlade kunskapskollektiv att man skall köra ett AVDUNSTNINGSSKYDD på lerjordar med en vanlig NZA harv så fort det bara är möjligt. På så sätt kan man förhindra att lerjorden torkar ut och sålunda dra ut på sådden tills det finns tid och värme.

Christer: Du nämnde något om detta på din FB sida igår och fick mig ännu mera förbryllad.

Min uppfattning av lerjordar med 30 års erfarenhet är ju att direkt man rör dom, oavsett om det är vårplöjning eller harvning så startar en torkningsprosess som gör att dom ovillkorligen borde vara sådda redan samma dag. Allt annat har varit dömt att misslyckas.

Vad handlar detta om?

Vad är rätt?

Om någon skulle fråga av mig vad jag håller på med nu skulle jag ha lite svårt att svara. Sen urminnes tider sitter det i böndernas gener att man skall ge sig ut på åkern så fort det är möjligt, och dessa gener har även jag en uppsättning av. Dock något utblandade över tid och generation för dom nervösaste har jag aldrig räknat mig till. Ej heller i år, men nu börjar jag faktiskt tvivla på min orubbliga självsäkerhet i dessa frågor.

Ingen behöver väl upplysas om att våren är tidig i år. Någonstans mellan två och tre veckor före tidtabell ligger vi nog. Åkrarna är torra och bärigheteten är 100 procentig. Runt om mig harvas och sås det för fulla tyger. Det är den 26 april och just nu tror inte jag på verkligheten. Det skall bara inte gå att hålla fullt vårbruk den 25 april. Det tidigaste jag börjat vårbruket är 1991 och då var det 30 april, så det är rekord med nästan en vecka.

Det är bara det att jag inte börjat något vårbruk. På åkern alltså. Allt annat ligger nog i startblocken och allt är förberett. Odlingsplanen slog jag fast slutgiltigt i går, och det är rekordsent, jag brukar ha den klar i oktober. Orsaken är förstås att våren har varit så fullständigt onormal att det inte har gått att bestämma sig. Sist och slutligen blir det havre, korn, ryps och landskapsträda i form av solrosor och lupiner som kommer att gälla. Det blir min första vetepaus på 15 år och det bara för att jag fortfarande inte tror på att denna sommar och höst blir speciellt bra. Några 30 timmarsvetetorkar vill jag inte ha och det är just precis det som jag anar att kommer att väntas.

Så idag då när alla andra bönder åkte runt på åkrarna med såmaskiner så åkte jag iväg – på teater. Kanske lite udda men underhållningen med KAJ var i alla fall god, och jag satt nog mycket tryggt i min bänk i Vasa, väl medveten om alla hektar som såddes medan jag satt där.

Vem som sen har rätt, det vet ju ingen. Det kan ju bli alla tiders sommar och jag står där med hundhuvudet under armen och förbannar mina beslut nu i vår, men jag skulle vilja ha lite regn innan sådd och framför allt passar det inte mig att påbörja vårbruksdagen med att skrapa is av traktorrutorna. Jag tyckte fd bloggkollegan Maria uttryckte sig väldigt bra på Facebook härom dan när hon menade att kornen borde förses med små ylletröjor om man har för avsikt att så nu redan.

Hur som helst så lär det väl bli en hög skrattar bäst som skrattar sist faktor över denna odlingssäsong och framtiden får väl utvisa vem som skrattar – jag eller alla andra?

DSC_0138

Bara för att visa att jag inte sover hela dagarna kan jag väl lägga ut en bild från igår när programmet var att flytta gödsel- och utsädessäckarna till den ordning som dom skall användas i. En mycket tidsbesparande åtgärd inför själva sådden

 

 

 

Klipper till med saxen…

Så va det fårklippningstider igen. Mycket jobb, ingen lön. Det är så man kan förklara klippandet i korthet. I år skaffade jag mej nya bett. Klippmaskinen behöver ett underbett och ett överbett. Dyra små metallbitar. Överbetten kostar i runda slängar 10-12e/st och underbettet går löst på ca 50-55e. Så man slarvar inte gärna bort dem sådär huxefluxe. Ett bett håller dock ganska länge och går bra att vässa många gånger. Nu köpte jag åt mej fler bett så jag kan byta. Smutsig ull sätter sina spår på betten och har man bara ett par, och de blir ovassa, tar det någon vecka att skicka dem på vässning.

Jag gillar inte överhalare. Jag äger två-tre, och dessa används mycket sparsamt. Nästan endast när det är fårklippning på gångs. Varför? Jo, för att jag anser att överhalare är bland det mest otympliga man kan dra på sej. Det finns säkert många fördelar också, men tex. ur den kvinnliga toalettbestyrs synvinkeln, kan jag få nervsläpp att gå med överhalare. Vidare har jag inte ännu provat och upplevt en överhalare vars gren inte skulle falla ner till knäna på mej. Ska man då stiga upp nånstans, eller helt enkelt ta ett längre kliv, eller springa, så blir det som att köra bil med handbromsen på. De hörttar, och det kan promenera mej på nerverna så jag blir halvgalen! Men, när man klipper får behöver man ha ett halt, tätt material ytterst, annars har man fullt av millimeters hårstrån överallt. Det finns inte mycket som kliar mer än småklipp. Tjockt plagg får det inte heller gärna vara, man kan variera kläderna under istället. Så då, och nästan endast då, när man klipper får, drar jag på mej en överhalare. Fördelen med att använda halare så sällan är att dom jag har, hållit otroligt länge. Av trycket på ryggen kan man utläsa att de är runt 14-15 år gamla.

Nedan finns en film när jag klipper en mycket snäll tacka, med bra ull. Inget tjockt fett och tovigt. Klippmaskinen går lätt igenom och det är roligt att klippa (även om jag ler lika mycket som på en kattbegravning…). Så är det inte alltid. Varken med minen eller ullen. En rädd tacka, med tovig, fettig ull, med mycket krafs i, kan ta 25 minuter att klippa. Så hur länge det tar att klippa fåren, (för mej) ska man inte räkna ut med denna filmsnutt som basis.

Öronmärket har hon tappat. Hålet i örat är så stort att hela märket föll igenom. Att sätta dit ett nytt märke i samma hål är därmed värdelöst. Jag får lov att sätta fast följande märke längre in i örat 🙁 Inget roligt, men lapp ska det vara…

Ställningen där man ska spänna fast huvudet har jag med flit ställt lågt. Meningen är att man skall ha den så högt att fårets huvud står dikt inne i ställningen. Tackorna är hyggligt tama, så de behöver inget annat än ett snöre om nacken för att inte hoppa ner. Eftersom fåren kommer upp en bit och inte fritt kan titta runt sej, vågar de inte flytta sej mycket. Visst finns det får som försöker sej på att stiga åt sidorna, men efter att de ha känt efter med bakklöven längs sidorna några gånger, och de konstaterat att det inte går att gå åt sidan, för där finns bara tomma luften, brukar de ställa sej som ljus. När jag klipper ungtackorna brukar det däremot behövas både järnrör på sidorna, och huvudet dikt i ställningen för att få dem att hållas på klippstolen. Endel är jätterädda, hoppar och sprätter och endel står som ljus, och vågar inte röra sej en millimeter.

Harvningen….

….. kunde ha avslutats idag för nu återstår det endast 2,5ha av den planerade spannmålsarealen att förbereda för sådd.  I stället för att harva färdigt valde jag ändå att tillbringa kvällen i ”verkstaden” och efter det läsa igenom handlingarna inför morgondagens skogsfullmäktigemöte, det är ju stora saker på gång på skogsfronten.

Vårplöjningen avslutade jag på påskdagen och därefter inleddes harvningen. Att tjälen gått tidigt och vädret varit torrt och soligt har lett till att fälten torkat snabbt och jämnt. Nätterna är dock fortfarande kalla, i morse var det mellan 5 och 6 minusgrader och vattnet i pölarna i diksbottnen var fruset. Så riktigt bråttom är det inte med sådden. För att förhindra att jorden torkar allt för mycket har jag nu harvat fältena färdigt för sådd med en gång i avsikt att ”lägga lock på jorden” och förhindra att det torkar på djupet. Kanske hinner också en del ogräs gro så att de kan förintas i samband med sådden. Det har varit riktigt roligt att ha så god tid på sig att man hunnit plocka sten och fixa till lite här och där. Normalt brukar det vara så bråttom att man inte riktigt ger sig tid till dylikt ”finlir”. Funderade om det är så här vårbruket går till för kollegorna nere i mellaneuropa?

Tidigt vårbruk

Så här tidigt har jag inte tidigare varit igång, nån gång har jag harvat lite i månadskiftet, men nu ser det ut som om man till och med kan avsluta harvningen inom april månad. Media har också dokumenterat den tidiga starten, igår skrev Vasabladet om vårbruket och grannen som börjar ha en hel del sått intervjuades. Idag var Yle Österbotten hit och jag avlade en kort lägesrapport så där lämpligt innan morgonandakten. Det är ju ett välsignat väder vi har just nu 🙂 Vi får se hur länge det håller i sig, långtidsrapporten för maj har nu justerats så  det verkar bli normala temperaturer och förhållandevis torrt hela maj.