Sida 222 – Bondbloggen

Från rött till blått.

I vår familj har traktorernas färger gått i olika nyanser av rött sen den första skaffades 1958. Så visst känns det lite främmande att nu ha en blå traktor på gården. Namnet är också nytt men den är ändå närabesläktad med Fiaten jag har från tidigare och den har gått bra så det känns ju trösterikt i allt det nya.

Det trillade ju in lite stödpengar på kontot inför julen så det blev till att fundera över vad man helst önskade sig till julklapp, en ny traktor är ju alltid trevligt att ha ….. eller? Njaa det här var kanske ett ironiskt inslag i inlägget 🙂 Faktum är att jag funderat på att få in lite nyare blod i traktorparken en längre tid nu för både Fiaten och Samen börjar ju få något år på nacken och båda har också snurrat på en 9000 timmar var. Så även om en välskött traktor säkert kan snurra på det dubbla så ökar ju risken för problem med driftsäkerheten med åren. Och i grönsaksodlingen används specialutrustade traktorer som inte i brådrasket uppbringas om traktorn går sönder. För den oinvigde kan jag meddela att 9000 timmar motsvarar ungefär lite på 500.000 km om det vore frågan om en bil. Många bilar räknas nog vara slutkörda med dylika kilometrar på mätaren och då utsätts nog inte bilarna för de påfrestningar som en traktor får utstå mellan varven.

Den minnesgode minns kanske att jag hade en ny traktor på prov i våras och jag hade väl tänkt köpa en sprillans ny då det på så vis är lättare att få traktorn utrustad med de funktioner och utrustningar som jag behöver. Jag kom dock inte riktigt överens med den nya T5 modellen och den gamla 5000 seriens traktorer gick inte längre att få som ny. Så jag har hållit ögonen öppna och studerat annonssidorna för att hitta en bra begagnad ur den förra modellserien. Hittade sen på senhösten den här traktorn i Seinäjoki, 2 år begagnad och 840 timmar körd. Lite förundras man ju över varför man byter in en traktor efter så lite användning men efter att ha pratat med förra ägaren som garanterade att traktorn är i skick och efter att ha fått fabriksgaranti fram till och med november 2014 vågade jag göra affär. Traktorn köptes sålunda till julen men jag lade in den på verkstaden för att få frontlastaren bytt mot frontlyft med frontkraftuttag eftersom jag har en traktor försedd med frontlastare från tidigare. Dessutom kommer denna traktor att gå i sådana arbeten där frontlyft med kraftuttag kommer till användning.

På grund av ombyggnaden kom traktorn till gårds först i går, den verkar så här långt helt OK även om motorn stannade efter 50 meters färd. Orsaken var att tanken innehöll sommarbränsle som i den -19-gradiga kylan frös ihop 10 meter från värmen i garaget. Slängde några täcken över traktorn och satte i stöpseln till motorvärmaren några timmar varefter den efter lite snurrande med startmotorn startade och lät sig köras in i värmen.

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

Tallmosan som badort

Det sågas och körs och grävs i Tallmosan för brinnkära livet. Jag stiger upp sex och skyfflar flis och sätter på motorvärmaren till traktorn. Sedan dricker jag morgonkaffe och läser posten (serierna i tidningarna och eposten). Tyvärr så har det gått mången förmiddag till att sköta om flispannan. Ett järn hamnade under skruven eller fläkten tappade ställskruven och mycket annat. Var tredje dag måste jag också köra flis. I princip kunde jag fylla på för en hel vecka men ifall det händer något med skruven så är det inte så litet arbete att skyffla bort all flis så man kommer åt den.

Innan man kommer iväg så skall alla skogskläderna på och det tar sin tid. Mobiltelefon, Android (för att övervaka pannan) och GPS skall tas med. Och så måste man kolla att de är ordentligt uppladdade. Sågarna skall fyllas på och keden filas innan man åker iväg.Rätt ofta måste man också blanda bränsle. Jag köper 98 oktans bensin och blandar fyra liter i en gammal syltburk. Den passar bra för en deciliter tvåtaktsolja. Men innan man åker iväg måste man se till att allting är med. Det harmar om man måste åka tillbaka efter nånting man glömt.

Tillsvidare har jag sågat upp lagringsplats och kvistat och kapat omkullfallna torra träd. En hel stenbacke torkade plötsligt och det var inte granbarkborrar för då hade man sett gångarna de brukar gräva. Troligen var det en storre avverkning som tog bort den skyddande skogen så stenbacken torkade upp fullständigt efter det. Det är stora granar men inte dåligt virke. De storr granarna är stenhårda och man får ofta fila keden. Litet färska vindfällen finns det också.

Vi har bilväg ända fram till vår skog så jag kommer vanligen hem på kaffe mitt på dagen. På eftermiddagen tar jag med traktorn med lastare för att lyfta undan det jag kapat. Det mesta börjat vara uppstädat nu så snart blir det att fälla mer. Tyvärr hotar vädret att bli sämre med blåst och snö. Men det har varit ovanligt fint i flera veckar nu så man kan inte klaga.

För ett par dagar sedan kom beslutet att vi får finansiering till vår sjö. På själva mossen finns det bara förkrympta och kvistiga tallar och ännu värre är att ”Atomlinjen” från kraftverket i Lovisa går snett över en av våra skogsbitar så det bara blir två smala trianglar kvar. Därför kan det gärna bli en sjö där. Det är officiellt en ”viltsjö” men vi tänkte grunda en badort i Tallmosan så folk kan komma och ta sej ett torvbad där.

Just nu håller Bengt på att klippa av de små tallarna och sedan börjar han gräva sjön. Det är ju ett väldigt bra år för det eftersom det inte finns snö som isolerar och hindrar mossen från att frysa. Till sommaren har vi väl en ordentlig grop i mossen som hoppeligen liknar en sjö. Jag misstänker svagt att den kommer att vara full av torvsmörja.

Här skall det bli en sjö.

Sjön ligger alldeles intill en stenbacke så där kan vi bygga ett hotell för badorten. Soffliggarna kan sitta på hotellets balkong och titta på när de mera sportiga badar i torvsörjan. Den här backen är inte den kända Ratuöyn som ligger litet längre bort. Den var faktiskt en ö för inte alltför länge sedan (1800-talet) då Tallmosan var en våtmosse som bara kunde beträdas vintertid då den var frusen. Intressant nog finns det massor av vintervägar över de här mossarna på ryska kartor från 1800-talet. Eftersom det då inte fanns någon skog så var mossarna utmärkta vägar där man kunde transportera tunga lass med släde. Då de frusit ordentligt …

Ratu- betyder något som är ratat och i det här fallet avsågs troligen den dåliga skogen på ön. Ordet ”öy” är det urnordiska ordet för ”ö” och innehåller den gamla diftongen ”öy” (den ursprungliga var ”ey”).

Ratuöyn med atomlinjen.

När ens värsta fiende är ens bästa vän

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: ”idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)

Nu fryser det till.

Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.

Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.

I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.

Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.

Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.

30 år bakåt

Förra veckan i värsta kölden stannade min flistraktor (stora Zetorn med frontlastare). Gamla MF65 med lilla frontlastaren kunde jag inte starta för motorvärmaren har kortslutning. Så flispåfyllningen gick enligt model 1983 då vi första året hade flisvärme: Att bära säckar med flis till flismataren. Men då behövdes bara 6-8 säckar per dygn men med det nya 60 kW systemet och verkstaden och stallet inkopplade så går det en säck i timmen. Så jag bar säckar hela dygnet runt – senast klockan ett på natten och sedan klockan sex på morgonen.

Orsaken var att det blivit sommarbränsle i stora Zetorn. Jag trodde jag fyllt på med vinterbränsle men antingen kom jag fel ihåg eller så fanns det för mycket kvar av sommarbränslet. Den har två tankar på sammanlagt 120 liter. Jag är SUR på Teboil som byter till vinterbränsle mycket sent på året. Då har man fem traktorer som står med sommarbränsle i tankarna och måste pumpa bort allt och fylla med vinterbränsle. Om man kommer ihåg alltså …

Förr hade jag inga problem eftersom jag bara hade vinterbränsle i farmartankarna. Det lärde jag mej då Belarusen stannade vid -25 grader och jag måste skruva loss den långa bränsleledningen och hetta upp den riktigt ordentligt innan paraffinet smälte. Men nu håller jag på att flytta farmartankarna till det nya bränslehuset som ännu inte är färdigt och därför står tankarna tomma och jag hämtar bränsle från Teboil i kyrkobyn i 200 liters oljetunnor. Men de skurkarna byter som sagt för sent. Efter höstarbetena kör man väldigt litet med traktorerna så sommarbränslet blir man inte av med på naturlig väg.

Så här såg bränsleglaset ut:

Inte underligt att traktorn stannade. Bränslefilterna såg likadana ut de också. Jag satte glaset på värmepannan och kollade hur lång tid det tog innan paraffinet löstes upp. Fastän det var ganska så varmt så tog det nästan ett dygn innan bränslet började se ut som bränsle skall, dvs. klart.

Inte en droppe sommarbränsle kommer det till det här stället mera … Och farmartankarna skall göras klara i sommar för det är enda sättet att få vinterbränsle året runt.

På lördagen blev det betydligt varmare så jag satte en presenning över motorn och en värmefläkt att värma bränslesidan. Sedan hällde jag i vinterbränsle som stått ett par dygn i pannrummet i tanken och luftade motorn (jag luktar diesel ännu). Till all tur är Zetorns motor lätt att lufta och den startade direkt.

Men problemen var inte slut ännu. Jag var tvungen att koppla bort reservtanken och koppla bränslesystemet direkt till huvudtanken eftersom reservtanken var full av sommarbränsle. Det gick fint att köra flis men då jag fyllde på huvudtanken med vinterbränsle så hade jag glömt att plugga den lilla slang som bakvägen för bränsle mellan huvudtank och reservtank. Bränslet rann bakvägen ner i reservtanken och upp men huvudslangen och ner på marken. Det blev bråttom att plugga alla slangarna. Så värst många liter hann det inte rinna ut men det är harmen som räknas …

Det är betydligt trevligare (och snabbare) att fylla på flis med stora frontlastaren som tar en kubik i skopan. Sedan stannade ju pannan förrförra natten eftersom ett järn lossnade från omröraren och kilade sej fast under flisskruven. Jag fick slå allt jag orkade för att få bort det. Men det är en annan historia …