Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår tjur Alan.

I förrgår fick vi ett brev hem där det stod att han blivit godkänd som ungtjur. Det betyder att hans förväntade avelsvärde är så högt att man vill ha avkommor från honom för att sen kunna bedömma hur det förväntade värdet stämmer överens med det ”verkliga” värdet.

Nu kommer det förmodligen att ta närmare tre år före vi får veta om han godkänns till brukslistan eller inte, eftersom de avkommor som kommer efter honom föds tidigast om ett knappt år och sen tar det ytterligare två år innan de själv börjar producera och bedöms.

Återstår att se hur det går! 🙂

Att få djuren dräktiga är ju a och o i mjölkproduktionen. Ingen dräktighet, ingen kalv, ingen mjölk. Brunsterna kollas flera gånger om dagen, i princip alltid då man är i ladugården. Man tittar efter om någon hoppar, om någon blir på hoppad, har slem, har blod eller annars bara beter sig ”konstigt”. Det där med att bete sig konstigt är ingen vetenskaplig definition, utan det är något man lär sig med tiden anefter som man lär sig hur de egna djuren beter sig.

I en lösdrift är det till en viss mån lättare att hitta brunstiga djur än vad det är i en båsladugård i.o.m. att djuren går lösa. Då kan de bete sig mera naturligt, t.ex. hoppa. Å andra sidan är det lättare i en båsladugård att konstatera slem och blod då korna står på ett och samma ställe hela tiden.

Att sen lyckas seminera djuret vid precis rätt tidpunkt är sen en annan femma. Har man en tjur så fixar han nog det där med att bestämma rätt tidpunkt. Men vill man inte hålla sig med en tjur (vilket inte vi gör!) måste man bara göra så gott man kan och välja rätt tidpunkt utgående från ovannämnda tecken. Kort sagt är den rätta insemineringstidpunkten då när den brunstiga kon står stilla då de andra hoppar på henne.

Förutom att man själv går och kollar brunsterna, finns det också tekniska hjälpmedel. Vi har nyligen installerat ett sådant system, Heatime.

Heatime fungerar genom att man lägger ett halsband med transponder fast på kon.

Då kon blir brunstig blir den aktivare än normalt och via den här transpondern ”fångar” en antenn upp data som sedan skickas till en centralenhet varifrån man sedan kan avläsa via olika kurvor hur djuret har betett sig.

Om det visar sig att ett djur är brunstigt eller har avvikande aktivitet alarmerar centralenheten så att vi säkert då märker att något ”extra” är på gång.

Onödigt tjafs som bara kostar pengar kanske någon tycker, för nog har man ju förr också klarat sig med blåtta ögat. Visst, men det finns alltid de djur som har korta eller annars besvärliga brunster att märka och får vi fast ens största delen av dem så har nog denna investering betalt sig tillbaka ganska snabbt. Dessutom så är den begagnad 😉

Tiden får utvisa hur den fungerar. Nu har alla kvigor i seminålder, seminerade men icke granskade kvigor och kor som nyligen kalvat en transponder runt halsen. Igår alarmerade manicken för första gången och idag är det dags att seminera kvigan i fråga 🙂