Sida 242 – Bondbloggen

Hösttecken.

I morse kändes det tydligt att det är höst i luften. När jag gick ut till arbetet vid 6-tiden var det ändå +3°C på husväggen men trots det kunde jag notera rimfrost på ängen vid vägen. Ett par nätter under senaste veckoslut tangerade termometern på väggen motsvarande värde men då noterade jag rimfrost endast i något enstaka dike.

Jag har ju en del frostömma grödor att ta hand om ifall det blir frost så de nätter när det är kyligt sover man oftast med ett öga på termometern. Väderstation ute på åkern alarmerar när det närmar sig +1°C och har man inte täckt in med väv kvällen innan blir det att skynda ut och göra det oberoende hur varmt och skönt det är under täcket i sängen. Om man vill ha sina odlingar kvar vill säga. Många gånger kan det endast vara någon enstaka kall natt tidigt på hösten med en lång efterföljande varm period och då harmar det ju om man låtit grödorna frysa bort.

Hösten börjar göra sig påmind, rimfrost på ängen i morse.

Än så länge har jag inte behövt täcka in odlingarna, det är endast på åkrar med gammal isolerande förna som rimfrost noterats så här långt. På åkrar med öppen jord har det under soliga dagar magasinerats så pass mycket energi att de klarar nattkylan något bättre.

Vad är då alternativen om man vill skydda sina grödor? Att täcka in med täckväv (fiberduk) nämnde jag här i inledningen och den metoden föredrar jag att använda på hösten då frostskyddsbevattning gör åkrarna blöta, en blöta som inte torkar lika bra som på våren. Sommarvärmen har magasinerats i jorden och förhindrar man att den smiter iväg med att täcka över så klarar man oftast en 3-4 minusgrader. På våren då jorden är kall och det även kan finnas tjäle kvar är frostskyddsbevattning eller kanske helst en kombination av bevattning och täckning det som fungerar bäst. Sen har jag sett att man i amerikanska plantskolor sprutat ut nån form av skum som frostskydd men det har jag ingen erfarenhet av.

En arkivbild från fjolårets första täckning 8 augusti.

Objudna matgäster.

Ett annat hösttecken är att de fyrfota klövdjuren börjar söka sig ut på åkrarna. Noterade i morse de första skadorna på skördemogna grödor. Det blir väl till att rigga upp elstängslet för att hålla de objudna gästerna borta från åkern.

Älgarna har med åren lärt sig att det inte lönar sig att endast beta av bladverket utan numera åter dom endast broccoliknopparna. — Älgarna har med åren lärt sig att det inte lönar sig att endast beta av bladverket utan numera äter dom enbart broccoliknopparna.

Lite märkligt är det ändå tycker jag att det är odlaren som hamnar att montera stängsel, borde det inte vara djurägaren som ingärdar sina djur? Till all lycka har jag ändå fått låna utrustning från jaktvårdsdistriktet och den lokala jaktklubben har lovat hjälpa till med stängselmonteringen om jag så önskar. För övrigt verkar det som om älgstammen är något mindre nu, tillsvidare är det endast en ko med kalv som sökt sig ut i broccoliåkern. Vissa höstar har det kunnat vara tiotalet älgar på åkern och då betar dom nog av eller trampar ner hela åkern på några nätter.

Energisnål nedkylning.

Genom skörd tidigt på morgonen efter en kall natt kan man spara en hel del energi emedan grönsakerna är färdigt nedkylda. I morse var man ändå glad när solen steg över trädtopparna och började värma upp de frusna händerna, det ”pirrar” ännu i kväll i fingrarna efter den kylslagna inledningen på dagen. Det är ändå ett övergående fenomen, efter några kalla morgnar brukar ”termostatet” anpassa sig och det känns inte så kallt längre 🙂

Gör jag rätt….eller fel?

Dethär inlägget ligger lite galet tidsmässigt, det skulle ha passat bättre för några veckor sedan, men enligt mottot ”bättre sent som alltid” dyker det upp här och nu istället.

Rubriken syftar till någon gammal och dålig dansbandslåt som ändå fastnat i skallen. Den brukar dyka upp när beslut skall tas som inte är så enkla utan mera bygger på fingertoppskänsla än på fakta. I jordbruket får man ofta ta sådana beslut, det handlar om bearbetnigsmetoder, så- och trösktider sådjup, gödselmängder etc etc. Det största problemet är att man oftast inte får någon facit alls på hur rätt ett beslut var, det som är rätt en sommar kan vara väldigt fel en annan beroden på väder och vind och andra faktorer som bara inte låter sig jämföras.

En tid på året när detta blir speciellt påtagligt är i juni-juli när växtskyddet skall planeras och genomföras. Det finns kanske ett hundratal preparat på marknaden som alla har två saker gemensamma. Dom är dyra och dom är extremt effektiva om man använder dom rätt. Rätt använda kommer pengarna tillbaks, och ännu bättre, negativ miljöpåverkan uteblir eftersom alla aktiva substanser kommer till utnyttjande i växten. Fel beslut blir dyra och miljöpåverkan blir då också mycket mera kännbar, så det vill man ju undvika.

Problemet är alltså att man så sällan kan se huruvida en växtskyddsåtgärd varit motiverad, man ser ju resultatet men man ser ju inte hur det skulle ha sett ut om man gjort på något annat sätt. Utom då ibland då det syns riktigt tydligt.

Så gick det för mig med liggsädsbekämpningen i havren i år. Liggsädsbekämpningen är just en såndär åtgärd som oftast kräver flera verser av rubrikens sång. Man står där mitt i juninatten med 22 miljoner myggor runt öronen och försöker ta rätt beslut. Preparaten som går under samlingsnamnet stråstärkare är visserligen billiga, men har den nackdelen att dom försenar mognaden med minst en vecka, vilket man ju inte vill göra i onödan. Teorin säger att ju mörkare grön en åker är så desto mera klorofyll finns i bladen och då är det läge för stråstärkning. Ljus åker = ingen stråstärkning, mörk åker= stråstärkning. I teorin alltså, sen kan det variera pga av torka, jordarter etc etc.

Varför skriver jag nu då om juninattens vedermödor då vi redan innehar nästan september och den mesta havren börjar vara borttröskad. Jo för att i år fick jag undantagsvis facit på mina beslut. Det brukar vara strax efter axgången som liggsäden uppkommer som en följd av hårda regn och samtidig blåst, och liggsäd är något som man ABSOLUT INTE VILL HA.

I år kom dock regnen som skapade liggsäd ovanligt sent – men dom kom.

Det syns tyvärr inte så bra på bilden men i verkligheten ser man precis var Cyocel-medlet tagit slut i sprutan. Där åkern är Cyocelbehandlad står havren som tennsoldater, mera till höger i bild påminner den mera om soldyrkare på Mallorca – vågrät.

Så i år fick jag facit, jag gjorde rätt.

Löklossning

Det soliga och varma vädret har nu lett till att löken börjat avmogna. Prognoserna för nästa vecka utlovar också fortsatt fint väder så jag körde loss lite lök som avslutning på lördagskvällen. Testar att sätta in en video direkt från telefon på lossningen.

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer. Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

Den omtalade skarven…

Imorse fick vi det här i ett nät…

En ”populär fågel”, åtminstone om man frågar media, tidningar osv, det finns hela tiden någonting att skriva om, hur många spaltmeter denna fågelart åstadkommit är ganska fantastiskt mycket för att bara vara en fågel. När allt kommer omkring skulle kanske alla helst vilja glömma och spola tiden tillbaka till den tiden när inte ännu skarven fanns i vår fauna, det var inte så länge sedan, men nu är den här, älskad, hatad och omdiskuterad som få. Själv anser jag att inte detta skulle behöva vara en sån ”helig ko”. Det är en förhållandevis ny art här, men nu är den här… Det finns fler än en handfull individer, den förökar sej hyggligt och .. ja.. Jag förstår verkligen inte problemet med att inte tillåta jakt på denna matnyttiga fågel???

Den äter fisk, men vad för fisk den äter beror på vem man frågar, nu borde i alla fall någon ”den äter bara skräpfisk-bubbla” vara spräckt med dessa bilder, den tar inte bara simmande ädelfisk, utan den plockar helt klart och tydligt också fisk direkt ur fiskarens nät. För den här skarven gick det av misstag illa, den hade tänkt ta sej en abborre, men när den fått grepp om abborren hade den fastnat. På bilden nedan kan man tydligt se att den fastnat med skinnet i mungipan i abborrens ryggfena. Den dränkte sej, nätet låg på flera meters djup.

Jag svängde försiktigt på fågeln-fisken för att få en bild från andra sidan och på något vis kom ordspråket ”-den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” upp i mitt huvud… Vilket gap…

Armade kräk

I går var det säsongspremiär i torken. Inte för att jag har tröskat något ännu, det faller liksom på sin egen orimlighet eftersom skörden ännu knappast kommit igång i Österbotten och jag brukar aldrig ligga i framkant, så förstås inte i år heller.

Däremot är min kompanjon i torken av den snabbare sorten och han tog mig förstås totalt på sängen när han ringde igår och frågade om allt var i skick för torkning. Konstigt nog var det det, jag hade tom provkört den utan mankemang några dagar innan.

Lite efter fyra igår eftermiddag fick jag så ett telefonsamtal som bådade ofärd. Efter fem minuters gång hade torken tvärstannat och gjort det på ett sätt som jag inte kände igen. Efter lite felsökning över telefon var jag inte alls klokare utan uppmanade till kontakt med lokal elektriker (som är min småkusin och bor en km bort – vi bor ju på landet) och innan han anlände hade två stycken 25A och tre stycken 10A säkringar hunnit lösa ut. Det var alltså ingen tvekan, hemelektrikerkonster räckte ingen väg denna gång

Elektikern kom och konstaterade två saker, dels här var ett verk av mina stora favoriter – spolformade, gråa med lång svans – och dels att han inte hade tid att byta ut den gnagda kabeln. Alltså ringdes följande elektiker in (som är min kompanjons bror och bor några km bort – vi bor ju på landet) och efter en inte alltför lång tid brummade torken snällt igång igen.

Slutet gott allting gott denna gång, men jag undrar hur länge man skall dras med sviterna av långsvansarnas verksamhet vintern 2009-10. Hittils har det kostat en elevatorreparation, två elkablar, en dörr och en hel del tid. Denna gång var det dessutom lite mera allvarsamt eftersom en såpass liten kortslutning som det rörde sig om denna gång mycket väl kunde ha lurat säkringarna att inte lösa ut och då hade vi haft en brand på kabelhyllan, som i dammet garanterat spridit sig och förstört hela torken. Att det sker är förstås alltid otrevligt, men att det skulle ske på säsongens första dag skulle ha varit mer än lovligt irriterande. Dessutom tror jag inte att detta var sista kabeln som behöver bytas för kabelbryggan mellan elskåpet och pannrummet var någonslags Rathighway medan det begav sig.

Den tekniska bevisning som lades fram talade för sig själv. Ingen elkabel slits på detta vis, dessutom ser man den vållande kortslutningen strax till höger om mitten på bilden. I verkligheten är det avskalade området ca 15 cm.