Sida 243 – Bondbloggen

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer. Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

Den omtalade skarven…

Imorse fick vi det här i ett nät…

En ”populär fågel”, åtminstone om man frågar media, tidningar osv, det finns hela tiden någonting att skriva om, hur många spaltmeter denna fågelart åstadkommit är ganska fantastiskt mycket för att bara vara en fågel. När allt kommer omkring skulle kanske alla helst vilja glömma och spola tiden tillbaka till den tiden när inte ännu skarven fanns i vår fauna, det var inte så länge sedan, men nu är den här, älskad, hatad och omdiskuterad som få. Själv anser jag att inte detta skulle behöva vara en sån ”helig ko”. Det är en förhållandevis ny art här, men nu är den här… Det finns fler än en handfull individer, den förökar sej hyggligt och .. ja.. Jag förstår verkligen inte problemet med att inte tillåta jakt på denna matnyttiga fågel???

Den äter fisk, men vad för fisk den äter beror på vem man frågar, nu borde i alla fall någon ”den äter bara skräpfisk-bubbla” vara spräckt med dessa bilder, den tar inte bara simmande ädelfisk, utan den plockar helt klart och tydligt också fisk direkt ur fiskarens nät. För den här skarven gick det av misstag illa, den hade tänkt ta sej en abborre, men när den fått grepp om abborren hade den fastnat. På bilden nedan kan man tydligt se att den fastnat med skinnet i mungipan i abborrens ryggfena. Den dränkte sej, nätet låg på flera meters djup.

Jag svängde försiktigt på fågeln-fisken för att få en bild från andra sidan och på något vis kom ordspråket ”-den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” upp i mitt huvud… Vilket gap…

Armade kräk

I går var det säsongspremiär i torken. Inte för att jag har tröskat något ännu, det faller liksom på sin egen orimlighet eftersom skörden ännu knappast kommit igång i Österbotten och jag brukar aldrig ligga i framkant, så förstås inte i år heller.

Däremot är min kompanjon i torken av den snabbare sorten och han tog mig förstås totalt på sängen när han ringde igår och frågade om allt var i skick för torkning. Konstigt nog var det det, jag hade tom provkört den utan mankemang några dagar innan.

Lite efter fyra igår eftermiddag fick jag så ett telefonsamtal som bådade ofärd. Efter fem minuters gång hade torken tvärstannat och gjort det på ett sätt som jag inte kände igen. Efter lite felsökning över telefon var jag inte alls klokare utan uppmanade till kontakt med lokal elektriker (som är min småkusin och bor en km bort – vi bor ju på landet) och innan han anlände hade två stycken 25A och tre stycken 10A säkringar hunnit lösa ut. Det var alltså ingen tvekan, hemelektrikerkonster räckte ingen väg denna gång

Elektikern kom och konstaterade två saker, dels här var ett verk av mina stora favoriter – spolformade, gråa med lång svans – och dels att han inte hade tid att byta ut den gnagda kabeln. Alltså ringdes följande elektiker in (som är min kompanjons bror och bor några km bort – vi bor ju på landet) och efter en inte alltför lång tid brummade torken snällt igång igen.

Slutet gott allting gott denna gång, men jag undrar hur länge man skall dras med sviterna av långsvansarnas verksamhet vintern 2009-10. Hittils har det kostat en elevatorreparation, två elkablar, en dörr och en hel del tid. Denna gång var det dessutom lite mera allvarsamt eftersom en såpass liten kortslutning som det rörde sig om denna gång mycket väl kunde ha lurat säkringarna att inte lösa ut och då hade vi haft en brand på kabelhyllan, som i dammet garanterat spridit sig och förstört hela torken. Att det sker är förstås alltid otrevligt, men att det skulle ske på säsongens första dag skulle ha varit mer än lovligt irriterande. Dessutom tror jag inte att detta var sista kabeln som behöver bytas för kabelbryggan mellan elskåpet och pannrummet var någonslags Rathighway medan det begav sig.

Den tekniska bevisning som lades fram talade för sig själv. Ingen elkabel slits på detta vis, dessutom ser man den vållande kortslutningen strax till höger om mitten på bilden. I verkligheten är det avskalade området ca 15 cm.

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

Tre små gummor skulle gå en gång…

Strömmingshuvuden, sönderrivna nät, helor och halvor, ja, vad får man… Ibland ser dom ut såhär…

Man får ibland i näten abborrar som är ”knipna” bakom ryggfenan, det är helt men man ser att någon varit och naggat i dem, då kan det antagligen varit skarven som varit i farten? Men den här har antagligen fått känna på sälen på nära håll? I alla fall så har det varit nästan slut på abborrarna här en tid, om det är sälen som härjar, eller om det är väderomslaget, eller kanske båda som är orsaken till fiskflykten vette tipporna, men att dra upp sånahär är inge kul…

Man har inte så stor glädje av dylika… Ibland kan det vara det enda man får i näten, sönderrivna fiskslarvor och så stora hål i nätena att man gladeligen skulle kunna dansa ”tre så gummor” genom dem utan att man skulle nudda i garnet…

8 år

Tiden går och idag är det exakt 8 år sen jag tog över min hemgård i Kabböle. Det var något jag hade haft som dröm enda sedan liten och inte har jag ångrat det beslutet. Att påstå att det alltid skulle vara en dans på rosor är nog att ta i; djuren blir sjuka, skörden regnar eller torkar bort, ekonomin är inte enkel att få att gå ihop osv. Men trots det skulle jag nog inte byta ut detta yrke mot något annat, för knappast skulle det bli bättre av det ändå? Alla yrken har ju sina för och nackdelar och så länge man tycker om det man gör så orkar man nog 🙂

Jag började som sagt i Kabböle med en liten båsladugård från 1939. Där hade vi 10 mjölkande och ungdjuren till. Som mest hade vi 12 mjölkande. Räknar man ihop skogen och åkern hör det ca. 70 ha mark till gården. Ladugården var väldigt tung skött, all gödsel kastades ut för hand och allt foder bars in för hand. Mjölet malades själv och delades ut för hand i trälådor åt varje ko. Eller egentligen hade vi ett sånt system där varannan ko stod med huvudet in i bordet och åt från fodergropen och varannan fick från sin låda utanför bordet så att de inte kunde ta från varann. Dessutom hade var och en egen foderblandning beroende på i vilket produktionsskede dom var. Min kära man har många gånger haft sig över detta, enligt mig, helt enkla och tydliga system 😛

Nå, så hemskt länge hade jag ju inte djur här eftersom jag 2008 flyttade med mina flickor till Heisala. Fortfarande har jag gården kvar och i dagens läge odlar vi vall och spannmål. Allt spannmål säljs, förutom då utsädet, medan vallen används som foder åt våra djur. Allt torrhö som vi använder på Heisala produceras i Kabböle och också en del av ensilaget.

Av djuren jag hade med mig, totalt 14 st, finns idag ännu Rina, Ylva, Yra, Yrna och Yvonne kvar. Alla dessa har också avkommor som redan mjölkar och dessutom har vi avkommor av de flesta andra som redan har gått bort.

På ett sätt kan man väl tänka sig att cirkeln i tiderna slöts i.o.m. att Udessa var ”min” första kalv som föddes och Yvonne som är hennes dotter var ”min” sista som föddes hemma…

Som sagt, tiden går och historien upprepar sig. I tiderna flyttade pappa från sitt hemställe till Kabböle med sina djur och femdubblade djurmängden. Jag flyttade till Heisala och sexdubblade djurmängden. Tiden får visa om också följande generation tar traditionen vidare?