Sida 243 – Bondbloggen

8 år

Tiden går och idag är det exakt 8 år sen jag tog över min hemgård i Kabböle. Det var något jag hade haft som dröm enda sedan liten och inte har jag ångrat det beslutet. Att påstå att det alltid skulle vara en dans på rosor är nog att ta i; djuren blir sjuka, skörden regnar eller torkar bort, ekonomin är inte enkel att få att gå ihop osv. Men trots det skulle jag nog inte byta ut detta yrke mot något annat, för knappast skulle det bli bättre av det ändå? Alla yrken har ju sina för och nackdelar och så länge man tycker om det man gör så orkar man nog 🙂

Jag började som sagt i Kabböle med en liten båsladugård från 1939. Där hade vi 10 mjölkande och ungdjuren till. Som mest hade vi 12 mjölkande. Räknar man ihop skogen och åkern hör det ca. 70 ha mark till gården. Ladugården var väldigt tung skött, all gödsel kastades ut för hand och allt foder bars in för hand. Mjölet malades själv och delades ut för hand i trälådor åt varje ko. Eller egentligen hade vi ett sånt system där varannan ko stod med huvudet in i bordet och åt från fodergropen och varannan fick från sin låda utanför bordet så att de inte kunde ta från varann. Dessutom hade var och en egen foderblandning beroende på i vilket produktionsskede dom var. Min kära man har många gånger haft sig över detta, enligt mig, helt enkla och tydliga system 😛

Nå, så hemskt länge hade jag ju inte djur här eftersom jag 2008 flyttade med mina flickor till Heisala. Fortfarande har jag gården kvar och i dagens läge odlar vi vall och spannmål. Allt spannmål säljs, förutom då utsädet, medan vallen används som foder åt våra djur. Allt torrhö som vi använder på Heisala produceras i Kabböle och också en del av ensilaget.

Av djuren jag hade med mig, totalt 14 st, finns idag ännu Rina, Ylva, Yra, Yrna och Yvonne kvar. Alla dessa har också avkommor som redan mjölkar och dessutom har vi avkommor av de flesta andra som redan har gått bort.

På ett sätt kan man väl tänka sig att cirkeln i tiderna slöts i.o.m. att Udessa var ”min” första kalv som föddes och Yvonne som är hennes dotter var ”min” sista som föddes hemma…

Som sagt, tiden går och historien upprepar sig. I tiderna flyttade pappa från sitt hemställe till Kabböle med sina djur och femdubblade djurmängden. Jag flyttade till Heisala och sexdubblade djurmängden. Tiden får visa om också följande generation tar traditionen vidare?

Skördeutsikterna.

Bondbloggskollegan Kalle ondgjorde sig över skördeprognoserna i sitt inlägg och under dagens Lördax-sändning eller kanske inte prognoserna i sig utan det som utlovas trots att man vet vilken skör tråd allt hänger på. Det var likadant när jag blev uppringd av radion för en tid sen för att ge min syn på skördeläget. Försökte påtala att man inte skall ropa ”hej innan man hoppat över bäcken”.

Tyvärr så leder också överoptimistiska skördeprognoser till att priset på produkterna faller -handeln vill ju också ha sin andel av den goda skörden- och de tror oftast mera på media än på den enskilda bonden. Men visst kan man gotta sig åt fina utsikter trots att det ändå är slutresultatet -den bärgade skörden- som räknas. Eller egentligen inte ens det ty köparen av skörden kan ju gå i konkurs och då blir bonden oftast utan ersättning efter att advokater, staten och banker tagit sitt. Sånt har jag också erfarenheter av 🙁

Är det trots allt som någon sjunger att ”det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall……”? Njaa, kanske ändå inte alltid, för att orka med arbetet måste man ju ändå se positivt på utsikterna och tro och hoppas på det bästa. Böndernas tro på framtiden är ibland minst lika stor som prästens tro på högre makter. Det var annars en intressant parallell det där med att väderprognosen alltid skulle utlova vackert väder för att hålla humöret uppe 🙂 Egentligen så vill vi bönder inte ens alltid ha vackert väder ty våra grödor behöver ju lite väta emellanåt för att växa och må bra.

Jag skrev för en tid sen en midsommartida rapport och då såg åtminstone skördeutsikterna för kornet allt annat än bra ut, skorpa efter åskregn i kombination med svagt utsäde hade gett verkligt gles växt, där det var som värst skulle jag kunnat lägga mig ned utan att lägga mig på sädesstråna. I det här fallet har det åtminstone gått åt det bättre hållet, en något sval juli månad bidrog till att växten ”buskat till sig” och trots att det fortfarande är glesare än normalt så ser det ändå inte så pjåkigt ut.

Det är nästan så att man ångrar sig att man inte satsade på lite svampsjukdomsbekämping i alla fall. Då när det skulle ha varit aktuellt drog jag slutsatsen att det inte lönar sig att satsa mer pengar på det här kornet. Nu ser axen hyffsade ut så kanske det ändå skulle ha varit mödan värt?

Blir intressant att se vad slags skörd det sist och slutligen blir. Om det nu blir något alls, det här gick ju i ax då grannens spannmål började ljusna upp och mogna, åskregn, nattfrost……. ja farorna är många som sagt. Har en kollega som fick sina grönsaksodlingar förstörda av hagel kring midsommar med hundratalstusen euros förlust som följd, hagelskuren ledde också till att han blev tvungen att permittera ett tjugotal anställda eftersom det inte fanns något att skörda. Så visst kan otjänligt väder ställa till det.

För att återgå till skördeutsikterna så ser det i alla fall riktigt bra ut vad gäller mina palsternackor. Så här fina palsternackor har jag nog inte haft tidigare den här tiden på året.

Kanske kommer de att ge lite klirr i kassan om de nu fås skördade och sålda. Lite förskott fick jag i alla fall i samband med att jag rensade bort lite svårbekämpade baldersbrån här om kvällen….. hittade en slant i åkern…….. kanske ett gott omen?

Recept

Recept! Hösten är ju inläggningarnas och tillvaratagandets tid och recepthäftet är ständigt i farten, själva principen hur man gör har jag fått inpräntat i huvudet sen jag föddes, men mängderna skriver jag upp. I recepthäftet kan det stå: koka vatten, skålla, koka och krydda – mixa. Färdigt!

Så skriver jag recept, ett annat är: 2kg + salt. 4msk frön, kronor. 1kg socker, 2,5dl ättika.

Ja, vad ska det bli?

Förstår inte riktigt

Återigen är skördeutsikterna över hela landet bättre än vanligt. Det är numera så vanligt att prognoserna är bättre än vanligt att man inte ens orkar uppröra sig över det, utan bara låter det rinna obemärkt förbi och koncentrerar sig på sina egna prognoser istället. Det är precis samma sak med dom, opålitliga intill det bittra slutet. Många år har man tittat på fina växter bara för att sedan märka att det gick till skogs på 15 minuter. Frost, slagregn eller bara en regnig höst kan förstöra mycket. Ibland brukar jag fundera över vad semesterfirarna som ondgör sig över regn på semestern skulle säga om samma regn dessutom skulle fara iväg med halva årsinkomsten. Det är en realitet för många bönder, men en självvald realitet förstås.

Om den gångna sommaren vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Den har på något sätt smugit förbi utan större väderdramatik åt något håll. Det har varit regn ibland, värme ibland, skurar ibland och isande finländsk sommarkyla ibland. Precis så ser växterna ut – svårbedömda. Alltså får det vara obedömt, vi återkommer när spannmålen ligger i silosarna dit den förhoppningsvis kommer i år igen.

För två år sedan skrev jag i bondbloggen om att jag tyckte det fanns mycket kvickrot på åkrarna. Andras åkrar alltså. Skrattar bäst som skrattar sist, nu får jag också dras med den. Varför vet jag inte riktigt men speciellt i kornet har den fått riktigt bra fäste, detta trots höstplöjning och kemisk bekämpning vid behov. Kvickroten är ett irriterande ogräs, speciellt för att den belastar tröskan totalt i onödan med sin stora gröna växtmassa som förstås alltid är snäppet våtare än nyttoväxten.

Det syns kanske inte så bra på bild, men i verkligheten desto bättre. Kornåkern i Fållbäcken som har betydligt mera kvickrot än vad nöden kräver. Allt det gröna på bilden är kvickrotsmassa som man absolut inte vill ha där. Om hösten blir våt kommer detdär gröna eländet att åstadkomma mycken harm. Hur man sedan lämpligast skall få bort den – ja, jag är tacksam för tips

Kvickrot förresten, det är ett knepigt ord på Närpesdialekt. Än idag vet jag inte om den fått sitt dialektala namn efter sina kritvita rötter – alltså kvittrot, eller om det helt enkelt är samma ord som i högsvenskan – kvickrot. Det är nämligen helt omöjligt att höra en uttalsskillnad på dom två orden i Närpesdialekten.

Oavsett vilket så skall den inte vara där!

Tröskandet närmar sej – det börjar regna

Bäst som det regnar så kommer det en skur. Sommaren har varit torr men nu då det skall tröskas så börjar det förstås regna. Vi har bara sent vete så det är ingen brådska än men snart kan det sluta med regnandet. Även om jag har en massa verkstadsarbete och annat inomhusarbete så är det ändå krångligt då traktorhjulen blir leriga så fort man kör ut. En massa extra städande hela tiden.

Och så har vi åska varje dag. Det har inte varit riktigt hård åska just här men man hör att det bullrar härifrån och därifrån. Jag springer och drar ur stöpslarna och tio minuter senare skall allting startas upp på nytt igen. Till slut blir man så trött på springet att man tycker att det som går sönder får gå sönder.

Kvällarna blir mörka och jag använde för första gången lamporna på traktorn då jag hämtade flisved en kväll. Vi har torkat ner ca. 90 kubik men det räcker inte så vi måste flisa litet till. Arbetena räcker till fastän en del tror att man bara behöver sätta en vecka i maj på att så och en vecka på hösten att tröska (he-he). Torken borde lappas ihop litet för den börjar snart bli 40 år gammal och plasten spricker. Fast jag är imponerad över att den hållit så länge för det är vanlig byggplast – inte växthusplast (utom under takfönstren). Verkstaden måste städas så jag får in tröskan och det är en större sak. Det är otroligt så det samlas allt möjligt på verkstadsgolvet. Men det är förstås så att det skulle minsann hållas snyggt bara man inte skulle jobba med så många olika projekt.

Idag åkte vår första Volvo iväg (till en granne som har likadan). Det var en 240 kombi med bensinmotor som var grymt dyr i drift. Den var också stor och kändes litet som ett slagskepp men den bättre hälften älskade den efter att ha kört Lada i 25 år. Vi har ännu tre Lada 1200 kvar men två av dem anträder den sista resan i slutet på månaden då ungdomsföreningen samlar in skrot för att betala takreparationerna på lokalen. Den sista Ladan håller jag kvar av ren nostalgi. Jag har kört Lada sedan de började säljas i Finland och tycker att de var riktigt bra. Det var enkla bilar och man kunde snabbt reparera allting, reservdelarna var billiga och ingen var det minsta intresserad av att stjäla en rostig Lada :-).

En Lada var ju en Fiat och jag kör nu med min tredje Fiat Ducato paketbil. Den har en fin körställning och är ganska stor – men går för personbilspris på Viking Line. Med litet ombyggnad – speciellt på elsidan – så är den helt användbar. En del är överflyttat från förra Ducaton och en del nyplanerat. Ledlampor och uttag saknas i lastutrymmet så det skall jag sätta in.

Nu skall den ”nya” tröskan som börjar ha 30 år på nacken plockas in i verkstaden. Den har inga större fel men jag är orolig över att belastningen från det våta tröskandet förra hösten skall ha ställt till med något som inte ännu syns. Man kör nån hektar och så smäller det … Bondens liv är ibland ganska spännande då man sitter i tröskan och försöker urskilja eventuella missljud i bullret så man kan stanna innan det smäller.

Kameler

Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.

Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts ”misstävling” (eller ”mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet ”Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om ”partner”.i stället för brud.

Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara ”kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.

Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av ”det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.

Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort ”blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …

En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.

Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.

Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.

Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.

Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte ”nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !