Sida 243 – Bondbloggen

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

Tre små gummor skulle gå en gång…

Strömmingshuvuden, sönderrivna nät, helor och halvor, ja, vad får man… Ibland ser dom ut såhär…

Man får ibland i näten abborrar som är ”knipna” bakom ryggfenan, det är helt men man ser att någon varit och naggat i dem, då kan det antagligen varit skarven som varit i farten? Men den här har antagligen fått känna på sälen på nära håll? I alla fall så har det varit nästan slut på abborrarna här en tid, om det är sälen som härjar, eller om det är väderomslaget, eller kanske båda som är orsaken till fiskflykten vette tipporna, men att dra upp sånahär är inge kul…

Man har inte så stor glädje av dylika… Ibland kan det vara det enda man får i näten, sönderrivna fiskslarvor och så stora hål i nätena att man gladeligen skulle kunna dansa ”tre så gummor” genom dem utan att man skulle nudda i garnet…

8 år

Tiden går och idag är det exakt 8 år sen jag tog över min hemgård i Kabböle. Det var något jag hade haft som dröm enda sedan liten och inte har jag ångrat det beslutet. Att påstå att det alltid skulle vara en dans på rosor är nog att ta i; djuren blir sjuka, skörden regnar eller torkar bort, ekonomin är inte enkel att få att gå ihop osv. Men trots det skulle jag nog inte byta ut detta yrke mot något annat, för knappast skulle det bli bättre av det ändå? Alla yrken har ju sina för och nackdelar och så länge man tycker om det man gör så orkar man nog 🙂

Jag började som sagt i Kabböle med en liten båsladugård från 1939. Där hade vi 10 mjölkande och ungdjuren till. Som mest hade vi 12 mjölkande. Räknar man ihop skogen och åkern hör det ca. 70 ha mark till gården. Ladugården var väldigt tung skött, all gödsel kastades ut för hand och allt foder bars in för hand. Mjölet malades själv och delades ut för hand i trälådor åt varje ko. Eller egentligen hade vi ett sånt system där varannan ko stod med huvudet in i bordet och åt från fodergropen och varannan fick från sin låda utanför bordet så att de inte kunde ta från varann. Dessutom hade var och en egen foderblandning beroende på i vilket produktionsskede dom var. Min kära man har många gånger haft sig över detta, enligt mig, helt enkla och tydliga system 😛

Nå, så hemskt länge hade jag ju inte djur här eftersom jag 2008 flyttade med mina flickor till Heisala. Fortfarande har jag gården kvar och i dagens läge odlar vi vall och spannmål. Allt spannmål säljs, förutom då utsädet, medan vallen används som foder åt våra djur. Allt torrhö som vi använder på Heisala produceras i Kabböle och också en del av ensilaget.

Av djuren jag hade med mig, totalt 14 st, finns idag ännu Rina, Ylva, Yra, Yrna och Yvonne kvar. Alla dessa har också avkommor som redan mjölkar och dessutom har vi avkommor av de flesta andra som redan har gått bort.

På ett sätt kan man väl tänka sig att cirkeln i tiderna slöts i.o.m. att Udessa var ”min” första kalv som föddes och Yvonne som är hennes dotter var ”min” sista som föddes hemma…

Som sagt, tiden går och historien upprepar sig. I tiderna flyttade pappa från sitt hemställe till Kabböle med sina djur och femdubblade djurmängden. Jag flyttade till Heisala och sexdubblade djurmängden. Tiden får visa om också följande generation tar traditionen vidare?

Skördeutsikterna.

Bondbloggskollegan Kalle ondgjorde sig över skördeprognoserna i sitt inlägg och under dagens Lördax-sändning eller kanske inte prognoserna i sig utan det som utlovas trots att man vet vilken skör tråd allt hänger på. Det var likadant när jag blev uppringd av radion för en tid sen för att ge min syn på skördeläget. Försökte påtala att man inte skall ropa ”hej innan man hoppat över bäcken”.

Tyvärr så leder också överoptimistiska skördeprognoser till att priset på produkterna faller -handeln vill ju också ha sin andel av den goda skörden- och de tror oftast mera på media än på den enskilda bonden. Men visst kan man gotta sig åt fina utsikter trots att det ändå är slutresultatet -den bärgade skörden- som räknas. Eller egentligen inte ens det ty köparen av skörden kan ju gå i konkurs och då blir bonden oftast utan ersättning efter att advokater, staten och banker tagit sitt. Sånt har jag också erfarenheter av 🙁

Är det trots allt som någon sjunger att ”det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall……”? Njaa, kanske ändå inte alltid, för att orka med arbetet måste man ju ändå se positivt på utsikterna och tro och hoppas på det bästa. Böndernas tro på framtiden är ibland minst lika stor som prästens tro på högre makter. Det var annars en intressant parallell det där med att väderprognosen alltid skulle utlova vackert väder för att hålla humöret uppe 🙂 Egentligen så vill vi bönder inte ens alltid ha vackert väder ty våra grödor behöver ju lite väta emellanåt för att växa och må bra.

Jag skrev för en tid sen en midsommartida rapport och då såg åtminstone skördeutsikterna för kornet allt annat än bra ut, skorpa efter åskregn i kombination med svagt utsäde hade gett verkligt gles växt, där det var som värst skulle jag kunnat lägga mig ned utan att lägga mig på sädesstråna. I det här fallet har det åtminstone gått åt det bättre hållet, en något sval juli månad bidrog till att växten ”buskat till sig” och trots att det fortfarande är glesare än normalt så ser det ändå inte så pjåkigt ut.

Det är nästan så att man ångrar sig att man inte satsade på lite svampsjukdomsbekämping i alla fall. Då när det skulle ha varit aktuellt drog jag slutsatsen att det inte lönar sig att satsa mer pengar på det här kornet. Nu ser axen hyffsade ut så kanske det ändå skulle ha varit mödan värt?

Blir intressant att se vad slags skörd det sist och slutligen blir. Om det nu blir något alls, det här gick ju i ax då grannens spannmål började ljusna upp och mogna, åskregn, nattfrost……. ja farorna är många som sagt. Har en kollega som fick sina grönsaksodlingar förstörda av hagel kring midsommar med hundratalstusen euros förlust som följd, hagelskuren ledde också till att han blev tvungen att permittera ett tjugotal anställda eftersom det inte fanns något att skörda. Så visst kan otjänligt väder ställa till det.

För att återgå till skördeutsikterna så ser det i alla fall riktigt bra ut vad gäller mina palsternackor. Så här fina palsternackor har jag nog inte haft tidigare den här tiden på året.

Kanske kommer de att ge lite klirr i kassan om de nu fås skördade och sålda. Lite förskott fick jag i alla fall i samband med att jag rensade bort lite svårbekämpade baldersbrån här om kvällen….. hittade en slant i åkern…….. kanske ett gott omen?

Recept

Recept! Hösten är ju inläggningarnas och tillvaratagandets tid och recepthäftet är ständigt i farten, själva principen hur man gör har jag fått inpräntat i huvudet sen jag föddes, men mängderna skriver jag upp. I recepthäftet kan det stå: koka vatten, skålla, koka och krydda – mixa. Färdigt!

Så skriver jag recept, ett annat är: 2kg + salt. 4msk frön, kronor. 1kg socker, 2,5dl ättika.

Ja, vad ska det bli?

Förstår inte riktigt

Återigen är skördeutsikterna över hela landet bättre än vanligt. Det är numera så vanligt att prognoserna är bättre än vanligt att man inte ens orkar uppröra sig över det, utan bara låter det rinna obemärkt förbi och koncentrerar sig på sina egna prognoser istället. Det är precis samma sak med dom, opålitliga intill det bittra slutet. Många år har man tittat på fina växter bara för att sedan märka att det gick till skogs på 15 minuter. Frost, slagregn eller bara en regnig höst kan förstöra mycket. Ibland brukar jag fundera över vad semesterfirarna som ondgör sig över regn på semestern skulle säga om samma regn dessutom skulle fara iväg med halva årsinkomsten. Det är en realitet för många bönder, men en självvald realitet förstås.

Om den gångna sommaren vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Den har på något sätt smugit förbi utan större väderdramatik åt något håll. Det har varit regn ibland, värme ibland, skurar ibland och isande finländsk sommarkyla ibland. Precis så ser växterna ut – svårbedömda. Alltså får det vara obedömt, vi återkommer när spannmålen ligger i silosarna dit den förhoppningsvis kommer i år igen.

För två år sedan skrev jag i bondbloggen om att jag tyckte det fanns mycket kvickrot på åkrarna. Andras åkrar alltså. Skrattar bäst som skrattar sist, nu får jag också dras med den. Varför vet jag inte riktigt men speciellt i kornet har den fått riktigt bra fäste, detta trots höstplöjning och kemisk bekämpning vid behov. Kvickroten är ett irriterande ogräs, speciellt för att den belastar tröskan totalt i onödan med sin stora gröna växtmassa som förstås alltid är snäppet våtare än nyttoväxten.

Det syns kanske inte så bra på bild, men i verkligheten desto bättre. Kornåkern i Fållbäcken som har betydligt mera kvickrot än vad nöden kräver. Allt det gröna på bilden är kvickrotsmassa som man absolut inte vill ha där. Om hösten blir våt kommer detdär gröna eländet att åstadkomma mycken harm. Hur man sedan lämpligast skall få bort den – ja, jag är tacksam för tips

Kvickrot förresten, det är ett knepigt ord på Närpesdialekt. Än idag vet jag inte om den fått sitt dialektala namn efter sina kritvita rötter – alltså kvittrot, eller om det helt enkelt är samma ord som i högsvenskan – kvickrot. Det är nämligen helt omöjligt att höra en uttalsskillnad på dom två orden i Närpesdialekten.

Oavsett vilket så skall den inte vara där!