Det har varit problem med kommentarerna här på Bondbloggen, vi beklagar det här!
Nu borde det vara i sin ordning och ni kan fortsätta kommentera!
Om det uppstår problem så kan ni mejla mig på mirjam.heir(at)yle.fi eller höra av er på fb-sidan.
Vårbruket avslutat!
Ikväll sattes de sista plantorna för säsongen och jag kan på så vis förklara vårbruket avslutat 🙂 Kanske blir de att sätta några jordgubbsplantor ännu, men det är en annan historia.
Det är alltid roligt att få komma igång med sådderna och planteringarna på våren men efter lite på 400000 plantor och en hundra timmar på planteringsmaskin känns det minsann roligt att få avsluta desamma också. Brukar försöka få ner de sista plantorna innan den 5 augusti, min far hade nämligen födelsedag då. Han skulle faktiskt ha fyllt jämna 80 år i går om han fått fortsätta sin vandring bland oss. Vi är sålunda någon dag sen nu och det syntes också på plantorna som var något vildvuxna. Planteringen blev inte så lyckad men efter lite extra handarbete är dom nu planterade enligt såningsanmälan i alla fall. Och händelsen firades med att jag tog ”vinterklåddin” efter avslutad plantering 🙂
Djeitingpyllå
Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.
Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.
Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.
Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).
I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …
Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.
Naturens gång.
Jag brukar låta naturen ha sin gång, låta ormar och rovfåglar sköta sitt som ett exempel. Åtminstone så länge dom håller till i skog och mark. Men härom dagen kunde jag ändå inte låta bli att blanda mig i tornfalkens jakt på de halvvuxna tofsviporna. En delorsak till att jag blandade mig i var att jag delvis på sätt och vis var delaktig i falkens jagande. Normalt när fara som flygande falkar, smygande rovdjur och vandrande människor hotar så brukar vadarfåglarnas ungar på varning av föräldrarna lägga sig ned och ligga blickstilla litandes på att den förträffliga skyddsfärgen gör dem osynliga. Men som i det här fallet när jag kom körandes med traktorn så springer ungarna undan för maskinerna utan att lägga sig ned. Vet ej om de inte uppfattar traktorn som ett jagande väsen utan räknar med att det räcker om man håller sig undan, markvibrationer, ljud och dylikt kanske får dem att bete sig som dom gör?
Hur som helst så är dom lättare att upptäcka för traktorföraren då dom rör på sig och det är på så vis lättare att väja för de små liven. Det här med att fåglarna rörde på sig och är lättare att upptäcka utnyttjade nu också tornfalken. Så fort jag kom till åkern började den cirkla över traktorn för att se vad jag lyckades skrämma upp. Den var hårt uppvaktad av de fullvuxna viporna men brydde sig inte desto vidare om deras attacker. Den ena dagen slog den en närapå fullvuxen tofsvipa som den med nöd och näppe orkade lyfta med. En stund senare återvände den och tog en ganska lite vipunge. Några dagar senare när jag återvände till åkern med traktorn var falken där igen. På håll såg jag hur den slog en halvvuxen vipa och en halvtimme senare kom den igen för att ta en dylik på dikeskanten endast ett 20-tal meter från traktorn. Det var då som jag tyckte att nu får det räcka till så jag hoppade ur traktorhytten och rusade till undsättning. Falken flög iväg utan byte och jag lyfte upp vipan ur diket dit dom rullat under striden. Falken hade tydligen inte hunnit sätta de sylvassa klorna i fågeln och på så vis punktera dess lungor för efter att ha ruskat om sig lite sprang vipungen synbarligt oskadd iväg.
Missförstå nu inte mitt ingripande som om att jag skulle ha något emot falkar, nej dom värnar jag också om, dom tar ju hand om en hel del sork och dylikt som är till harm i mina odlingar. Men jag tyckte nu att den kunde hålla sig till sorkdiet framom att jaga vipungar.
För några år sen räddade jag faktiskt en tornfalk som trampat fast foten mellan slangarna på bevattningsmaskin.
Och den här ormen som jag höll på att sätta mig på då jag tagit mig till skogs för att uträtta diverse behov fick också ostört slingra iväg för jakt på sorkar och möss. Med risk för att betraktas som vulgär så hann jag ändå tänka vad frugan skulle ha sagt om jag återvänt från skogen med av ormbett svullen ”familjelycka” 🙂
Med ambulans…
… till dörren.
Ja, nästan i alla fall, så nära man kan komma ambulans på Ytterholm.
Nej, det har inte hänt en katastrof, stukat foten bara, men ont gör det också! Jag skulle flytta bagglammen och så var de påväg in i potatislandet… För att förhindra att de kom in bland den höga blasten och råddade omkull stakorna skulle jag skena dit och mota dem, jag skulle skena tvärs över ett hörn av en hage och ta mej över staketet för att stoppa dem. Totala sträckan var bara några 10-tal meter, men efter 5 meter bar det omkull.
Jag trodde inte diket jag trampade i var så djupt som det var och i någon vända landade foten snett, jag hann i någon sekund känna att det inte vart bra så jag kastade mej omkull, lät hela mej bara dråscha i backen, för att försöka förhindra att det inte skulle braka till ordentligt i foten. Om det var smart att landa bland nässlorna vet jag inte, men nog kunde foten ha blivit värre. Med foten som ett dunkande paket linkade jag mårrande vidare och fick ropat på hjälp utav pappa och Mathias som så lägligt satt i grävmaskinen och grävde bara 30 meter bort. Det krävdes dock att jag tog i ända ifrån tårna för att de skulle höra mej, men när de väl gjorde det, förstod de att nu var det inte riktigt bara bra…
Baggarna fick vi snabbt motade från potatislandet och efter bara någon minut var de på rätt. Jag tog mönkkiäambulansen hem snabba ryck, och kladdade på ett tjockt lager ice-power och lindade stöd om foten.
Nu blir det att hållas lite stilla… tur att jag har hjälpredan hemma.
Baggarna skulle ha vatten och vattenbalja, vallpojken startas, gurkor skulle plockas och … ja, diverse såntdär som alltid finns att göra, men nu blir det stop på endel. Det viktigaste får man ju gjort på något vänster, men skenar gör jag inte de kommande dagarna.
Det är vid sånahär tillfällen man blir påmind om hur man bor – utan väg. Skulle det hända någonting att man skulle behöva riktig ambulans… ja, då … blir det antagligen helikopter om det är riktigt kris. Mönkkiän är fruktansvärt behändig vid såna här situationer. Med den tar man sej snabbt över holmen, och behöver inte krypa hem, om man stukat foten… Vilket har hänt sej ibland. Det är vid några tillfällen jag har haft för bråttom i fårhuset, trampat snett och fått krypa in till ”kontoret” där jag har första hjälpen för diverse åkommor, men sen när man skall hem har jag ringt efter pappa att han kommit och skjutsat hem mej med mönkkiä, krypa i fårskitsblandad lervälling om hösten är ingen höjdare, tro mej – jag vet!
Man blir också påmind om att alltid ha telefonen med sej och berätta för dom övriga på holmen vad man har för planer för dagen, en olycka händer så lätt…
Ved
Ved har på nytt blivit en viktig vara. På 60-talet då oljan kostade 11 penni litern (2 cent) så slutade många med vedeldning. Man byggde också hus med jättelika ”perspektivfönster” och struntade i allmänhet i hur mycket uppvärmning det behövdes. Men ingenting förblir vid det som är. Oljekris på oljekris drev upp priset på energi alldeles våldsamt och lättsinnigheten bestraffades hårt.
Nu har veden kommit på nytt och grannarna klyver ved för brinnkära livet och säljer til höger och vänster. Sommaren är den verkliga högsäsongen för nu skall veden torkas ifall man tänkt bränna den nästa vinter. Vi har väldigt litet vedhantering eftersom vi kör med flis (se Full fart på flisen) men litet bastuved behöver vi och så skall släkten ha ved. Så det blir att bygga vedlider i sommar (utom i Sverige där det byggs ”veeboo”).
I våras grävde jag grunden till vedlidret (se hur man bryter upp sten)och nu var det dags att slå upp själva huset. Det är ju ett enkelt bygge men litet tid tog det i alla fall. Virket kördes dit hemifrån eftersom jag nästan drunknar i virke och stockar som borde sågas. Med Logosolen fick jag till stånd någorlunda raka plankor och bräder som duger bra till vedlider.
De första stockarna skall ställas in noggrant med vattenpass och så kollar man kryssmåtten ordentligt – alltså man mäter från hörn till hörn mellan alla hörn. De måste vara lika för annars blir huset vint och man har bekymmer hela vägen. Sedan reser man hörnstolparna och stagar dem grundligt åt två håll. Vattenpass och mått är viktigaste verktygen nu också.
Sedan är det bara att slå ihop takstolarna och se till att de är likadan allihop. Jag lyckades få fel vinkel på den första (mätfel eller krokiga bräder) så jag måste senare slå kilar under tegelläkten. Men det lönade sej inte att göra om takstolen – speciellt som jag hade dåligt med virke. Först satte jag upp en ”takstol” vid ändväggen som kunde spikas direkt i stolparna: Den är gjord av vanliga bräder för väggen stöder den mycket bra.
Därefter spikas de egentliga takstolarna och sätts upp. Bäst är att lyfta dem upp-och-ned utanpå väggbandet och sedan vända dem upp.
Ett bräde utanpå takstolarna håller dem på plats medan man mäter och siktar noggrant så att spetsarna är i rät linje och höjden densamma överallt. Det var den inte för jag hade ganska dåligt virke med dimensioner som varierade en hel del. Men med lämpliga kompromisser och kilar så blev det hyfsat. Därefter fästes oljehärdad hård träfiberskiva (som kallas ”board” på modern ”svenska”) utanpå takstolarna innan man spikar fast läkten för takteglen. Det skall vara enkupigt gammalt tegel för att passa ihop med bastun (i bakgrunden till höger).
Takteglet fick vi billigt från Mörtsjötorp söder om Eskilstuna. Det var också ett äventyr att köra den smala krokiga vägen dit. Precis då vi lastat takteglet och jag började köra hem så kom det en ordentlig regnskur. Hela veckan kom det skurar på eftermiddagarna men däremellan var det varmt och torrt så det gjorde inget. Sedan gällde det att rada upp teglet och såga av virket – i just den ordningen för handslaget taktegels storlek varierar så man kan inte räkna ut på förhand var man skall såga. Ganska fint blev det även om det ännu saknas vedärbräädär (vindskivor) i bägge ändarna.
Vedlidret är lågt – vägghöjden bara 150 cm. Detta på grund av byggbestämmelserna för en friggebod får bara vara tre meter hög och jag vill absolut inte göra taket plattare.
Hela bygget började från det att hästmyror åt upp vårt nya bastugolv och man borde inte förvara halvrutten ved (all vår ved är rena skräpet) nära viktiga hus. Så nu har hästmyrorna ett eget hus och hålls hoppeligen borta från de andra husen.
Hemma i Hindersby väntar ett annat vedlidersbygge vid den gamla ladan. Där skall vi förvara ved för halva släkten och för oss själva. Logosolen blev nämligen placerad utanför det gamla vedlidret och vedbacken städades och är numera sågbacke. Systemet är inte riktigt utfunderat än men jag tänkte mej ved på pallar som man kör hem med traktorn an efter som de behövs. Men vi får se hur det blir …