Sida 250 – Bondbloggen

Ny bonde på Bos-Sestu

I dag kom det officiellt en ny bonde på Bos-Sestu. Den gamla bondlurken, dvs. jag, fortsätter i alla fall en tid ännu. Vi har haft som tradition att halva stället (det består av två registernummer) flyttar över till följande generation i ett tidigare skede. Min pappa hade också halva stället (gården) fram till år 2003. Det har i alla fall brukats som en helhet. Med på överlåtelsen var också följande generation: Lovis Husberg som nyss fyllt två år. Här kommer de nya bönderna:

Mamma var på jobb. Det är numera vanligt att inte bara en utan båda i en bondfamilj jobbar med annat. Henrik är också speciallärare i Kyrkslätt. Det är svårt att få det att gå ihop annars med de nuvarande priserna.

Man funderar på om det är bra eller illa att barnen vill fortsätta med jordbruket. Förstås är det trevligt att det finns fortsättning på en tusen år gammal bondgård (+ – 300 år) men hårt är det just nu. Ändå ser jag optimistiskt på jordbrukets framtid på längre sikt. Det sker stora förändringar som ökar efterfrågan medan odlandet har svårt att hänga med. Det borde öka på lönsamheten. Jag är så gammal att jag minns tiden efter kriget då det verkligen lönade sej att odla så mycket man orkade.

Och så ser jag positivt på själva arbetet. Det är annorlunda men inte sämre än stadsjobbena. Man måste vara mångsidig – specialisering passar inte en bonde. Rådgivarna må nu sedan prata vad de vill. Det är alltför dyrt att anlita andra så man måste kunna fixa en hel del själv. Det gör också arbetet mångsidigt. Helst borde man vara utbildad – förlåt, ha kunskap menar jag – på ett dussin olika områden. Vara rädd för gyttja är olämpligt för ibland är man dränkt upp över öronen. Å andra sidan är det bara hälsosamt. Kroppsarbete bör man inte heller vara rädd för men man behöver inte slösa tid på gym. Bara man arbetar hela tiden så kan man ta ledigt precis när man vill. Pengar har man inte men behöver inte heller. Resor till södern bör man glömma men det är bara bra för jag avskyr sådana.

Nu är den nya bonden (nå, ny och ny – han har varit med sedan barnsben) vildmarksguide och bergsklättrare så månne han inte klarar den tuffare sidan av bondjobbet också. Gamla gubben (=jag) får hjälpa till litet ännu misstänker jag. Farsan var 86 år då han ännu plöjde. Pension – vad är det ? Man är bonde tills man dör.

Troligen kommer jag att stuffa omkring och krångla här på stället ännu en tid (20-30-40 år) ifall jag inte blir deporterad till Sverige. Det är inte så lätt med flera generationer på samma ställe. Redan verktygens placering brukar vara en källa till olika åsikter. I alla fall så bygger de unga om Ribackstuvun enligt eget huvud. Jag gav Henrik en kofot (en äkta Hultafors) till födelsedagen så han lättare kan riva det jag byggt upp. Men det är livets gång. Man måste riva litet för att kunna bygga om. Någon större skillnad syns knappast i morgon på Bos-Sestu men en stor förändring har ändå börjat.

Vatten inne och ute

Det har regnat en del så sprutandet har fått vänta – eftersom de lovat torrt till den här veckan. Det har inte varit speciellt torrt fastän det brukar vara det på försommaren här. Tvärtom ser man vattenpölar var och varannan dag. Visst har folk sprutat – det ser man på lerspåren på vägarna. Men jag har inte börjat än.

Det är också problematiskt då sprutning av flyghavre inte kan kombineras med ogrässprutning med de medel jag har. Vanligen är det problem med att flyghavren gror utmed hela sommaren men i år borde den ha grott redan eftersom det har varit så mycket regn. Så jag tror jag sprutar mot flyghavren först och senare mot ogräs. Nu har jag en del tistlar på åkrarna och då måste man spruta ganska sent.

Ogräsen har växt bra i år. De tycks inte lida av fjolårets problem. Vetet däremot har litet börjat gulna i svackorna på grund av regnandet. Vi har förstås inte så allvarliga problem som i Tyskland men speciellt nöjd är man inte. Experterna har förutspått en stor veteskörd men det lutar allt mer åt andra hållet.

Mest har jag sysslat med vatten inomhus. Då det kommunala vattnet kopplades in blev det provisoriskt kopplat till det gamla rörsystemet. Nu har jag bytt rören och kopplat om så vi har två rörsystem – ett för det kommunala och ett för vatten från vår egen brunn. Det är onödigt slöseri att vattna i växthuset och spruta med dricksvatten. Vårt eget vatten är inte dåligt men häftiga regn får ytvatten att rinna in i brunnen.

Jag kopplade på pumpen i dag. Den hade stått i närmare tio år. Och det kom vatten från brunnen nästan direkt … Visserligen var det ganska svart i början men det gör inget i växthuset. Inte är rören än riktigt färdiga men i princip fungerar de bägge systemen nu.

Det är en hel del pusslande att få alla rördelarna att ta ihop. De gamla rören (järnrören) sitter ihop stenhårt. Jag insåg kvickt att det var bäst att låta dem vara. Med hjälp av gassvetsen får man förstås isär dem om man gör dem rödglödande men det är en hel del jobb. De får vara ifred och dricksvattnet kopplade jag med nya plaströr och mässingsdelar. Viktigt är att lägga in massor med stängare så att det blir lättare att reparera och ändra i rörsystemet utan att man måste stänga av allt vatten.

Det är rätt tid att syssla med vatten nu. Det torkar upp snabbt och är ett litet svalare arbete. Det har inte varit lika stekhett den här veckan som i slutet på maj men det är alldeles tillräckligt varmt ifall man skall gräva. Flisveden borde ännu köras hem men regnet har mjukat upp vägarna så det får vänta litet. Medan man väntar på sprutväder så blir det mest byggande.

Fjolåret kastar långa skuggor

Det syns ännu spår av fjolårets elände. Markytan är så tät att den knappt alls släpper igenom vatten så åskregnet efter sådden fick till stånd sjöar och nu ser man att brodden drunknade i dessa.

För övrigt ser brodden ganska bra ut även om det finns alldeles för gröna tuvor på vissa ställen. Bekämpningen av kvickrot misslyckades nämligen totalt i fjol. För regnigt, för kallt och för sent – det var bortkastade pengar och arbete,

Men Zebran bildade i alla fall litet brodd trots usel grobarhet så något utsäde får jag väl i höst – om det nu blir en hyfsad höst.

Nu återstår det sorgliga arbetet med att köra den mögliga delen av vetet till skogs för att komposteras. Det har ett energivärde som är värt mer än brödvetets pris men det finns ingen marknad för energivete. Och en stor del av vetet är så lätt att det bara duger till foder. Fjolåret kastar ännu långa skuggor.

Vi åkte på lördagen till Malung och hämtade takplåtar för uthusen (pannplåtar av den gamla modellen). Jag är numera så misstänksam mot byggmaterial att jag inte köper nånting i vanliga affärer. Kvaliteten är urusel. De takplåtar jag satte på den nya torken är så svaga att man måste ligga på taket och rulla sej fram. Försöker man gå på dem så blir det stora bucklor. Likaså är all vanlig målfärg bara skräp. Byggandet har gått fullständigt åt pipsvängen numera.

I Medåker var broddarna ganska fina även om de i Sörmland var ojämna. Men det fanns osådda fläckar där det i april var sjöar på åkrarna så de hade också problem.

Bilderna är över en vecka gamla. Jag började skriva inlägget förrän vi åkte till Sverige men det krånglade och texten bara försvann ett antal gånger. Få se om det publiceras nu …

Skördesäsongen inledd.

Nu har en del produkter utvecklats så pass att de kan skördas och den egentliga skördesäsongen inleddes med skörd av frisésallat. Vi har visserligen redan skördat lite sparris och gräslök men nu först börjar det röra sig om större mängder produkter.

Värmen i maj och början av juni har lett till att vi nu skördar till och med någon dag tidigare än normalt trots att vi planterade lite på en vecka senare än vad vi brukar.

Dags för skörd en månad efter planteringen, det är nytt rekord för de tidiga planteringarna :) — Dags för skörd en månad efter planteringen, det är nytt rekord för de tidiga planteringarna 🙂

Visst är den fin Frisésallaten? Nästan så det harmar att sätta kniven i den :) — Visst är den fin Frisésallaten? Nästan så det harmar att sätta kniven i den 🙂

Torrhö – chek!

Inget regn på flera veckor… de va då de, nu ha vi äntligen fått lite vatten 🙂 Men då, när de va vackert väder i veckor, passade jag på att ta lite torrhö. Förr sade man väl att höet skulle vara inne till midsommar, på senare tid har det, för mej i alla fall blivit så att det slintat iväg ända till mitten av juli ibland innan man fått höet bärgat. Mängd har det blivit, men ingen vidare kvalitet… Det blir nästan som röjvass. Först ska ensilaget skördas och sen tar man hö. Men nej, inte i år. Att det blev så hänger ihop med flera olika saker, en av dem var att pråmen vid det här skedet (5- 7.6) ännu stod på torra land så jag kom mej inte till Anisor för att göra nånting med gräset där. Men jag rappade omkull en liten ha på hemholmen, några större mängder blev det inte, i runda slängar blev det 300 småbalar.

Som man kan se på bilden är det inte någon mängd i strängarna, och det är långt mellan balarna, men de är sprött och fint. Nu har jag ju inte torrhö överst på foderlistan, och blir det inget torrhö något år är det ingen katastrof, men det brukar vara skönt att hitta någon bal ibland när man inte hunnit sätta upp ensilage, eller ifall någonting strejkar och man inte får åt sej ensilage den dagen man tänkt, då är det fint att ha lite reservmat att ge fåren 🙂 Dessutom är torrhö bästa magmedicinen om det vill sej så, eller om ensilaget blir vått och slaskigt. Nåja, nytt och gammalt, det var liksom inget problem att se skillnaden på det…

På bilden syns det inte lika bra, men ”live” är skillnaden stor + att nytt hö alltid har en sån sommardoft som ingen fabrik någonsin kommer att kunna sätta på flaska 🙂

Semestertider… NÄ!

Jasså semester säger du.. Jahaja, visst. Kul… Eller så inte… Visst smakar det trä när andra sitter i solstolen och jäser dagarna i ända flera veckor i rad och själv skenar man runt som en slav och vet inte hur man ska få allt jobb gjort i någorlunda tid, dagarna blir till natt innan allt man behöver få gjort för dagen är gjort. Nätternas timmar blir färre, man sover som en kratta när allt är hett och varm, går man ut blir man anfallen av stora ridåer av mygg och på kvällskvisten surrar det i huvudet som i en bikupa. Jo, då kan de vara surt! Visst skulle man vilja sitta en dag på stranden, måla sitt lilla torp, hänga upp hängmattan och ha det precis sådär som man ”ska” ha det om sommaren, pelargoner i fönstren och långa luncher på bykrogen. Åka båt kring platta fjärdar som ligger som salsgolv framför fören och göra små strandhugg där man känner för det.

Surt, jo, det är lite så man känner det, ibland. Festivaler och marknadsdagar avlöser varann, men vad gör det när man har gräs som ska balas, maskmedel som ska blandas och … ja, ni vet allt det där man går och mårrar och marrar om när man gärna skulle vilja gå på någonting, men jobbet styr dagen, och man vet att gör jag det inte nu, utan imorrn, så kommer jag att vara ännu en dag efter i schemat och kanske det regnar, så har man 1/3 av vinterfodret förstört, eller så torkar någonting bort som man skulle behöva vattna. Ja, sommaren ÄR arbetets tid, inte semesterns tid.

Men är jag supersur? Jo, det kanske låter så, men jag vet mina fördelar och dom är inte heller för illa. I jobbet får jag vara ute i friska luften, fast hela dagarna. Brunbrännan fylls på automatiskt, dock med traditionell skarp rand mitt i pannan av skärmmössan, mitt på låren av shortsen och så mitt på överarmen av t-skjortan. Jag behöver inte gå på gym för att hålla konditionen, automatisk muskelträning får man när man ska putta, styra och skena med tackor på runt 60 kg, eller lyfta/bära 30 lamm på runt 20-30kg, kasta och rada X-antal 100 höbalar, eller gödsla, en säck väger 40kg så efter att man gödslat något ton så har man aktiverat de flesta muskler man har… Jag kan fara och shoppa mitt i veckan, vilken vardag som helst och behöver inte trängas i kassaköer. Jag behöver inte skrapa bilrutor varje morgon från oktober till april. Jag behöver inte heller passa in en buss, spårvagn eller sitta i bilkö för att komma till jobbet, det är bara att öppna dörren så är jag där 🙂 Jag kan vintertid fara och simma mitt på dagen, en vardag, i badhus och ha hela pooler för mej själv. Jag kan … ja allt möjligt, jag är ledig när jag själv bestämmer mej för det, visst kan jag ta ledigt mitt i juli, men jag får också stå för konsekvenserna av det själv.

Summa summarum, alla jobb har sina för och nackdelar. Just nu skulle man gärna vara ”som alla andra” och suckar när allt som händer i trakten ska hända på 6-8 veckor, medan man har som mest med jobbet. Men lite semester/siesta får man se till att klämma in, vare sej man hinner eller inte. Man arbetar väl för att leva, man lever inte för att arbeta. Det är viktigt att hinna ”leva” också, vad har man annars levt för?