Sida 252 – Bondbloggen

Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla ”spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och ”tramp föri” ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet) för att hålla djupet.

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.

De e ju vår!

Betesplanering, sortera får och släppa ut i små omgångar, klippa de sista som ännu dras med vinterullen, sladda, harva, så, välta min lilla ha, ely-central-damer på besök, klippa gräsmattan, bottenmåla båtar, vara på talko, olja utemöbler, sätta potatis, dra fiberduk, sätta lök, flytta får, 5 mm regn, plocka sten, gödsla vallar, gå på fysioterapi, plantera tomater åt mommo och åt mej själv, fräsa, skruva nytt dörrlås på valle, rusta fårkörar vagnen och så det här vardagliga vanliga, tvätta fönster, byka, diska, äta…

Ja, man kan ju också helt kort säga att det är vår.

Med det här vill jag absolut inte sparka någon i baken på något vis, men ibland när man träffar bekanta och dom frågar: nåå… hur e de? Så svarar jag ofta att: janå, huvudet högst och de e ju vår! Och skenar vidare… Endel står kvar som frågetecken och funderar, andra förstår precis hur jag menar. 🙂

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.

Ska det här nu vara något att ha?

Har den gångna veckan haft en demonstrationstraktor på gården för utvärdering. Tyvärr blev det lite ont om tid för testning av alla funktioner och finesser, instruktionsboken är också ganska tjock och den borde man ju förstås läsa igenom om man skall få ut allt av maskinen. Hur som helst så har jag i alla fall hunnit plöja och harva ett tiotal timmar med traktorn. Demomaskin har också frontlastare men tyvärr följde inga redskap med och mina har annat fäste så dem kunde jag inte använda.

Traktorn är av New Hollands nya T5 serie som ersätter 5000 -serien och denna har 95 hk effekt. Mina intryck så här långt är bland annat att jag tycker motorn känns stark och seg trots den blygsamma storleken (3,4L). Den drar bra också på låga varv vilket jag tycker om då jag oftast kör vändtegsuppgifterna kopplingsfritt vid plöjningen och då behöver man kunna sänka hastigheten tillräckligt för att hinna sköta hydraulfunktioner vid markeringsfåran. Hytten är tyst och AC:n håller jämn och behaglig temperatur, men det är trångt runt sitsen och svårt att nå t.ex. handbromsen om armstödet är nedfällt. Spaken för val av kraftutagshastighet slår jag också armbågen i varje gång jag vänder mig om för att titta bakåt de gånger jag kör med vänstra hjulen i plogfåran -jag brukar turvis vända mig åt vänster och höger för att undvika nackspärr när jag växelplöjer. Förstår inte varför spaken måste placeras så nära, det är ju inte ofta som man växlar kraftuttagshastighet under körning, på min gamla Fiatagri väljer jag hastighet på utsidan i samband med tillkoppling av kraftöverföringsaxeln.

Nåväl, det börjar bli sent och det är också en dag i morgon men jag kan återkomma med ytterligare synpunkter och kommentarer om det intresserar………

Från för vått …..

….till för torrt på några dagar.

Om nu fjolåret blev året utan sommar, som vissa uttryckte sig i höstas, så ser det här året ut att bli året utan vår. Vintern höll i sig länge men sen när värmen äntligen kom så kom den med besked, dagar med temperaturer kring 25 grader i medlet av maj är man kanske inte bortskämd med men framförallt så har nätterna också varit ovanligt varma. Tidigare år med varma soliga dagar brukar man få tampas med nattfrost på nätterna men så har det inte varit i år, hittills skall man kanske tillägga för nattfrosterna brukar allmänt hemsöka oss fram till och med andra veckan i juni och sporadiskt hela sommaren.

Tjälen höll jorden fuktig fram till morsdag men sen vart efter den släppte greppet torkade jorden väldigt snabbt i det soliga och relativt blåsiga vädret. Så om årets vårbruksstart kanske var en knapp vecka senare än vad den varit de senaste åren så har jag nu tack vare det stabila vädret avancerat så att jag ligger några dagar före med planteringarna av grönsakerna. Har nu vid de här laget alla morötter och palsternackor sådda och även all huvudkål planterad, löken håller vi på med som bäst. Hade egentligen planerat sätta löken innan kålen men då kålplantorna hotade växa förbi optimal planteringsstorlek blev jag tvungen att sätta ut dem före löken som ju lättare kan tuktas till lämplig längd.

Optimala läget för fukt i ytjorden börjar vara förbi – förutom på de fält med oplöjd stubb där fukten bättre bibehålls under de skyddande halmresterna – därför har jag också varit tvungen att bevattna de nyplanterade sallatsplantorna trots att fukt nog fortfarande finns tillgänglig på djupet men det tar ju några dagar för plantornas rötter att nå dit.

Har en gammal kabeltrumma som jag med hjälp av skogskransrotatorn brukar använda för upprullning av bevattningsslangarna, den har nu blivit så pass rutten attt jag blev tvungen att försöka få dem flyttade på annat sätt. Gick relativt bra så här också med hjälp av rymlig skördevagn.. — Har en gammal kabeltrumma som jag med hjälp av skogskransrotatorn brukar använda för upprullning av bevattningsslangarna, den har nu blivit så pass rutten att jag blev tvungen att försöka få dem flyttade på annat sätt. Gick relativt bra så här också med hjälp av rymlig skördevagn..

Med många händers hjälp är det lätt att dra ut några hundra meter slang 🙂

Innan dagen är slut har pumpen installerats och spridarna monterats till glädje åt de törstande sallatsplantorna.

Spannmålssådden……

…..har jag ännu inte inlett trots de fina förhållandena. Orsaken är avsaknaden av såmaskin – min såmaskin (liksom flera andra maskiner) blev ju förstörd i branden för snart tre år sen – och en ny har jag ännu inte skaffat. Jag resonerade som så att det kanske skulle vara lättare att få tag på de vanligare jordbruksredskapen i grannskapet än de specialmaskiner som jag behöver i grönsaksodlingen och därför prioriterat anskaffandet av dem. Maskinerna är dyra och försäkringsersättningen så gott som obefintlig då maskinerna trots gott bruksvärde fått något år på nacken. I och med att vårbruksstarten blev sen och arealerna vuxit för dem som brukar dela med sig av kapaciteten så har jag ännu inte kommit igång. Nu ser det i alla fall ut som om det kommer att frigöras lite maskiner till nästa vecka så månne inte det ordnar sig, jag skall försöka hinna förbereda åkrarna nu över veckoslutet. Trots att det borde finnas överlopps maskinkapacitet så är den inte tillgänglig de år då vädret strular till sig så nog får jag väl lov att se mig om efter en egen maskin. Och visst har jag skummat igenom maskinannonserna under de senaste åren men ändå inte hittat någon som jag gillat till lämpligt pris.

Nya gener

För en tid sedan fick vi meddelande om att vår tjurpojke Allan hade blivit godkänd som semintjur. Allan hade redan hunnit växa till sig en hel del p.g.a. att hans genomtest drog ut på tiden. Först misstänktes det att han var en tvillinghalva, vilket var praktisktaget omöjligt eftersom han hade kommit till från en emryoöverföring. Vid den följande resultatkörningen var hans prov inte heller med, eftersom det blivit lite oklart vem som skulle ha meddelat och åt vem om det att han inte var en tvilling…

Nå, huvudsaken är att han fick sitt genomvärde och han godkändes. Vad hans genomiska avelsvärde är vet vi inte, det kommer fram sedan då han används. Jag skriver mera om det genomiska värdet i ett senare inlägg, men så där i korthet betyder det att man från djurens gener (via blodprov eller slemhinneprov) kan förutspå hurudana egenskaoer djuret nedärver till sina avkommor.

Allan kom alltså till via en embryoöverföring och så där i teorin är han inte vår ”egen” tjur. Han är i själva verket hem ifrån en gård i Danmark, men är alltså född här hos oss. Hans namn blev också lite modofierat eftersom Allan redan var upptaget och då han flyttade från oss fick han det lite franskaklingande namnet Solsögård Alavire Alan 🙂

Förövrigt skrev jag för några år sedan om vår andra tjur Robert som då hade antagits till semintjur. Han lever och mår bra än i dag, någon massproducent av avkommor har han dock inte blivit eftersom hans avelsvärde inte är tillräckligt högt. Han har dock en hel del bra egenskaper och hör till de bästa avkommor hans far har i seminanvändning i Finland och därmed blev Robert antagen till brukslistans avdelning för specialtjurar 🙂