Hur dum får man vara ?

Reviret ringde och undrade om jag huggit upp för skogsdikningen. Nä, det hade jag inte. Så jag tog motorsågen och åkte till Tallmosan. Det var inte så lätt att ens få början för bredvid diket hade det växt upp så tät småskog att man inte fick omkull nånting. Dessutom hade yrsnön bildat drivor just där. På de gamla lerhoparna gick snön upp till knäna men i groparna upp till midjan.

Så jag började snabbt fundera på att ta en processor. Det borde vara lätt för allting skall bort bredvid diket. Sagt och gjort. Men det jag inte kom att tänka på är att man borde röja först. Så igår var jag tillbaka i snön som under tiden smält och frusit så den inte brast och inte bar. Man tog ett steg och så vilade man upp sej och så tog man ett steg till – eller kravlade sej upp ur gropen. Det var ju det här jag hade tänkt undvika genom att ta en processor …

På kvällen var jag slut och röjningen var det också slut med. Det får vara tills snön smultit. Röja ska man på hösten före snön lägger djupa drivor. Men förra hösten var för jäklig och höstarbetena på åkrarna  drog ut tills snön kom i december.

Jag hörde annars att det varit rena katastrofen med skogskörningarna på mossarna i år. I går läste jag i Landsbygdens Folk att det går så bra att hugga i Österbotten i år. Nå, här är det tvärtom. Nån tjäle finns det inte. En stor grävmaskin med band står och väntar på att de skall köra ned sej med traktorerna och så drar den sej fram med skopan till platsen och försöker få upp dem.

I dag återvänder jag till hemskogens stenbackar och de stora granarna. Där har rötterna ”växt upp” så att man egentligen inte behöver skyffla snö alls. Snövintrar skall man inte röja och gallra utan såga stora träd. I den här åldern borde man ha lärt sej det redan.

Blött månadsskifte, igen!

Verkar som om vinterns månadskiften går i tövädrets tecken. Min väderprognos för februari blev inte riktigt lika lyckad som januariprognosen. I början av månaden blev det något kallare och nederbördsrikare än vad jag väntat men ändå inte riktigt långt ifrån vad jag spådde 🙂 Den kalla veckan i slutet av månaden kom däremot helt på skam………. kanske var det ett önsketänkande att det skulle bli för kallt för skogsarbete så att jag utan abstinens skulle kunna koncentrera mig på skattedeklaration. Rikligare nederbörd spådde jag till pågående månadsskifte och det stämde ju ganska bra även om jag nog väntade mig den mera som snö än som regn. Förövrigt ser det ut som om den kalla veckan skulle komma först nu till veckoslutet men den blir väl ändå inte så kall som jag spådde.

Vad gäller prognos för mars så nöjer jag mig med att  konstatera att vi går mot vår 🙂

 

Skattedeklaration

Deklaration hade jag planerat att göra klar i god tid i år men spysjukan tog alla mina krafter i närmare en veckas tid och är man ur slag så lämnar också annat på slarv. Så det blev knappt om tid även i år men jag hann i alla fall få in pappren med närmare en timmes frist till stängningsdags 🙂 Årets deklaration var ändå lite lättare, kanske närmast på grund av att vi inte haft några större projekt på gång under senaste år. Störst huvudbry var det att få till det med återanskaffnings- och utjämningsreserveringarna då det ekonomiska resultatet inte riktigt blev vad man hoppats på i fjol 🙁

Solen som annars lyst med sin frånvaro i vinter tycks hålla sig på god fot med beskattaren. Kanske det skall tas som ett tack för slitet med deklaration?
Solen som annars lyst med sin frånvaro i vinter tycks hålla sig på god fot med beskattaren. Kanske skall det tolkas som ett tack för slitet med deklaration?

Numera är det möjligt – och det rekommenderas också från skattemyndigheterna – att anmäla deklaration elektroniskt vilket jag också gjorde vad gäller energianvändningsanmälan. Jordbruks-, skogsbruks- och momsblanketten lämnade jag dock in på gammaldags vis i pappersform till skattebyrån närmast på grund av att jag ändå är tvungen att lämna in sonens deklaration i pappersformat då jag inte skaffat nätbanks- eller Katsokoder åt dödsboet.

Det är inte enbart skattedeklaration som hållit mig sysselsatt vid skrivbordet på sistone, idag skulle också odlingsplan för växthusodlingen in. Den blanketten har dock tack och lov sett nästan likadan ut under hela EU-tiden så den är lätt att fylla i, speciellt om man odlar samma växter som tidigare år. Annat som hör till den här tiden på året är finslipningen av de övriga planerna inför odlingssäsongen och en del årsberättelser med mera. Därför har det blivit lite glest med blogginläggen på sistone……. sen ”måste” man ju hinna med lite skidåkning också om inte annat så åtminstone lite soffidrott under pågående VM 🙂

 

Snö och tjälmätning

Precis som under de två de senaste månadskiftena inföll en töperiod lämpligt till snölinjemätningarna. Tidigt på morgonen lyste solen en stund och det skulle ha varit angenämt att vandra längs linjen då men jag var tvungen att slutföra deklaration till först. Sen på förmiddagen regnade det och jag befarade att det skulle återigen bli en våt historia att få mätningarna gjorda men blåsten och uppehållsvädret på eftermiddagen gjorde att skogen hann torka lämpligt innan jag gav mig iväg. Snö- och tjälsituation i skog och mark hade som väntat inte just ändrat sen senaste mätning så får vi inte en kall mars månad kan vi nog räkna med att våren kommer tidigt. Tyvärr betyder det också att skogsföret snart tar slut och jag har ännu en hel del dikeslinjer på mossmark att röja innan våren så det blir nog första prioritet de närmaste veckorna. Så jag hoppas att den nu utlovade köldperioden håller i sig ett tag………

 

Exil-blogg

Jag är placerad i Kuopio. Antar att detta är väldens första svenskspråkiga bondblogg som skrivs från denna stad som har den egenheten att härifrån är det långt till precis allting. Själv är jag hitplacerad på en dubbelkurs, och att dubbelkursa är aldrig fel.

Det är förstås mitt lönevärv som tillsynande brandbyråkrat som fört mig hit, men eftersom kursens gäller ”Lantbrukets brandskydd” så kan jag förstås suga i mig en massa information som man kan ha nytta av som jordbrukare också.

Bakgrunden är förstås den att det brinner lite för mycket fähus i Finland just nu. Sen kommer det förstås på köpet att eftersom nu i brukvarande anläggningar ju är multumstora så blir ju skadorna vid varje brand därefter. Alltså tröttnar försäkringsbolagen, kräver bättre tillsyn och där kommer räddningsverket in i bilden.

Under dessa dagar har jag bland annat blivit upplyst om att det fortfarande är elen som förorsakar de flesta ladugårdsbränderna (60%) Det skulle jag inte ha trott eftersom elen överlag förorsakar allt mindre och mindre bostadsbränder. Sk. ”heta arbeten” är också överrepresenterade i statistiken. Förebyggande insatser finns det dock gott om och det är väl det som jag skall börja åka runt till jordbruken och upplysa om nu då så småningom.

I morgon skall vi på studiebesök till ett fähus i Nilsiä och där skall vi uppenbarligen leka brandsyn. Efter det blir det hemförlovning.

Men nu till ärendet, en fråga som kom upp på en föreläsning idag och som det rådde delade meningar om. Vad säger Ni som känner till kor, och då närmast mjölkkors beteende. Är det så att det finns en klar ledarko och skulle det i så fall vara lönt att märka upp den på något sätt så att brandkåren vid evakuering kunde ta ut den först och sedan lättare få ut alla andra. Vår föreläsare menade att det är så, vissa i salen menade att det var bara struntprat. Jag låter frågan gå vidare till er som är ko-kännare.

I övrigt finns det ensak som är bra med att vara evakuerad i obygden. Nu har jag haft tid på kvällarna både att fixa deklarationen och så har också nästa års odlingsplan blivit så gott som klar. Vete, havre och korn i förhållandet en tredjedel var blir receptet på nästa säsong. Hoppas då bara priserna står sig som dom är nu.

Skogslov

Förr kallades det skidlov och senare sportlov. Här har det varit ”skogslov” för barn och barnbarn har varit i skogen och sågat stock (nåja, nästan). Det har varit bråttom hela veckan för nu var det fint skogsväder.

Som vanligt har vi sågat stora granar som egentligen borde ha tagits bort för många år sedan. Då de blir för gamla så blir det bara en massa kvistar och så finns faran att de får röta. Men många vintrar gick förlorade på grund av skogsdikningen – först att hugga upp dikeslinjerna och sedan att städa upp och flytta vägar och broar.

Årets monstergran (tillsvidare) är 75 cm i roten och 24 meter blev stock så höjden var över 30 meter. Det var maximala måttet för godkänd svarvstock (75 cm). Vanlig stock får bara vara 55 cm.

monstergren2013_DSCN2058

Också korta stockar (3,9 meter) är så tunga att lastaren knappt orkar lyfta dem. Ibland måste man lyfta en ända i taget och försiktigt försöka lirka stocken dit den ska.  I jämförelse med den här ser de vanliga stockarna ut som stickor och jag måste hoppa ned från traktorn och mäta att de faktiskt är över 16 cm i den smalare ändan.

Men skogsvägarna blir bra med en tjock matta kvistar utanpå stenarna. Lite problem har vi på åkern där yrsnön lagt drivor men nu kan man för det mesta köra på högsta växeln på skogsvägarna vilket sparar en massa tid. Det blev riktigt fina vägar då vi körde med schaktbladet bakvänt över dem. Man måste vända det så det inte fastnar i stubbar och stenar.

Rötan är ofta ett problem i de här trakterna men den här veckan klarade vi oss med ett fåtal rötskadade granar. Om trädet har röta så blir det bara energived av det och priset går ned till en tredjedel eller mindre. Så det är spännande då man fäller. Om det börjar komma bruna sågspånor så blir man inte glad.

Nu är ”skogslovet” slut och tur var det för jag börjar bli riktigt trött. Kvällarna har ofta gått till att man ligger på soffan och låtsas se på TV (det tar max. fem minuter så faller ögonlocken ihop). Dagarna börjar redan bli långa och med flitig motion så tar skogsluften nog musten ur en.

Nästa vecka blir det deklaration. Då måste man städa arbetsrummet och söka fram de sista kvittona. Men visst vore det trevligare att fara till skogs och såga i stället …

Mors lilla Olle bland fåren gick…

Ja, vad är detta för nånting?

003

Den som är kännare av hundar kan säkert lätt se att den här filuren hör till den rasen som heter Pumi. Och vad är då det… Jo, det är ursprungligen en ”gårdshundras” från Ungern. De var menade och upptränade till att vara gårdens folk till tjänst och göra det som förväntades av den. Vakta gården, larma om det kommer någon inkräktare, och så valla gårdens får dit de skulle. Det finns berättelser om fårflockar som flyttats långa vägar från gårdscentra till marknader, på smala stigar/vägar där vetesfälten stod och frestade fåren på vardera sida, då var det pumins jobb att valla fårflocken genom de frodiga jordbrukslandskapen, utan att fåren fick det minsta smaka på läckerheterna som kunde finnas bara någon meter från där flocken drog fram.

Att föra får från en plats till en annan med frodigt gräs längs sidorna har man ju prövat på … med varierande resultat. Det brukar gå bra bara de inte ”biter fast sej”. Stannar en för att äta, stannar alla och då har farten varit för liten, allt stannar och sen kan man nästan glömma att flytta fåren vidare fören de ätit färdigt, är mätta och havren i ämbaret lockar mer än gräset, om man är ensam i alla fall. Mycket fart, en med havreämbar skenandes framför och en bakom som håller ihop flocken så de inte får chans att stanna, så då brukar det gå någorlunda. Jag vet hur fåren fungerar mellan öronen, men hur fungerar en pumi? Det återstår att se!

Jag kan inte påstå att jag ännu vet hur huvudet fungerar på ”mors lilla Olle”, men det ska nog ge sej. Det gäller att komma underfund med hur just Olles hjärna funkkar, sen löser det mesta sej. Nog har jag kommit underfund ganska långt med honom. Jag läst och studerat pumin, hur dom är funtade, men teori och praktik är ibland som måndag och torsdag – helt olika. Så långt har jag i alla fall kommit att han har vallandet i sej. Han vallar sparkstöttingen jättebra, likaså Mathias i pulkabacken. Nu gäller det bara att få honom att förstå VAD han ska, och får valla – får.

Vi har provat lite redan, jag skulle öronmärkeskolla ungfåren, och Olle va inte sen med att hjälpa till med att schasa ut fåren från stora fållan till mindre. Han fick vara i koppel så jag kunde hålla styr på honom. Några av ungtackorna var lite drygt närgångna och var mer intresserade av den lilla ljudliga krabaten än de hade respekt för honom. Olle var däremot morsk, och tog situationen på djupaste allvar, ända tills han hittade en ”nyvärpt” hög av fårpärlor… Smaskens, tyckte Olle… BLARG!!!! Tyckte och sade jag. Olle kom av sej, och vi fick börja om, sakta men säkert gick vi mot fårflocken och Olle skenade från sida till sida, hoppade, studsade och skällde allt vad han orkade. Själv gick jag koppel längden bakom honom och studerade hans sätt att hantera situationen. Roligt hade han medan vi gick där, nöjd var han när fåren gått ur fållan, och sluta ville han då verkligen inte. 🙂