1.1. Ett magiskt datum. Alla nyårsdagar ser likadana ut. Pappret ligger blankt och oskrivet och det som skall skrivas där – det skall bli bra. Tror man. Det är i år allt detdär som inte blev gjort dom tidigare 22 åren skall göras, inbillar man sig. Och man inbillar sig så starkt att man t.o.m tror på det själv. Ändå vet man ju innerst inne att ingenting kommer att ändras. Det finns ingen möjlighet att jag om ett par dagar skall gå ut och åstadkomma ett underverk med hammare och spik. Det jag byggde ifjol föll antingen ihop eller blev snett och så blir det nog i år igen. Knappast kommer röran på skrivbordet heller att vara mindre i år och förmodligen skall precis lika mycket tid spillas på att leta saker som tidigare år. Så har det varit och så kommer det att vara. På den fronten ändras ingenting. Däremot kommer väl andra överraskningar som man inte kan påverka – både bra och dåliga.

2012 var ju ett överraskningarnas år. Först såg det dåligt ut – sedan sämre – sedan bättre – sedan illa och så småningom sämre. Till sist blev det riktigt bra.

Jag är lite ambivalent i frågan. För andras del hoppas jag att det tar 1000 år tills det blir ett lika eländigt år igen som detta har varit. För egen del kan detta år gärna få gå i repris för slutet på året blev gott. Jag som alltid brukar så sena sorter fick inte tag på dom sena sorterna jag ville i år, så det blev att mot min vilja så tidigare havre och korn än vad jag brukar ha. Ryps som jag alltid brukar odla var jag till min stora irritation tvungen att hoppa över i år och så den sabla tidiga havren istället. Lite vis från året innan besprutade jag mot möglet i havren och allt detta sammantaget gjorde att jag på ren tur stod väl rustad när naturen började jävlas.

På hösten hade jag prickat in semestern alldeles rätt – tur igen – och tack vare att jag hade tid och kapacitet att tröska för fullt den enda dag av tre som det inte regnade fick jag in allt under tak i vettig tid. Två sista tröskdagarna hade jag hjälp av en traktorchaufför, och utan hans hjälp hade nog vetet stått kvar än på åkern – tur igen. (tack Daniel H.)

Nog medveten om att det inte går att leva på tur så står jag nu med skälvan i kroppen och undrar vad som kommer att hända 2013. Förmodligen kommer jag att få tillbaks allt hängselsprättande med råge. Det blir väl misslyckad besprutning, liggsäd och förgiftade gräshoppor som tar över antar jag.

Detta skriver jag bara för att återigen en gång visa på hur utelämnade vi jordbrukare är just till turen. Det är klart att vi besitter en stor portion kunskap men ändå är det alltid turen som avgör hur året blir ekonomiskt. Råkar man stå  i solen går det bra, har man sin plats under stupröret hela sommaren kan allt gå i stöpet. För mig är det bara att titta på grannens ryps eller ta en tur till Lappfjärd och titta på potatisåkrarna för att inse hur små marginaler vi spelar med. Marginalerna är små, men insatsen kan vara hela ens årslön.  

Redan nu vid skrivbordet i den våta nyårskvällen borde jag veta vad det blir för väder i sommar. Utsädet är beställt och odlingsplaneringen i full gång. Även i år blir det vete, korn och havre, något som kan bli precis hur fel som helst om det vill sig.

Vad var då resultatet 2012. Havren gick bäst, 5800 kg/ha, kornet blev tungt men gav bara lite på 4000 kg/ha. Zebravetet stod inte vikten för brödsäd utan gick till foder, det var den största motgången för mig i år odlingsmässigt.

Så undrar vad man skriver om ett år då……

Lite brått så här inför årskiftet och jag har ännu 44km fått i målsättningen vad gäller skidkilometrarna men vill ändå passa på och önska mina vänner ett Gott Nytt År. Jag lovar att försöka få ihop en årskrönika över året 2012 inom kort……..

Ha det………..

Vissa saker man företar sig kan vid första anblicken verka geniala, men visar sej sedan vara riktigt misslyckade. Andra kan verka idiotiska men visa sig vara rena snilleblixten efter ett tag. Häromdagen gjorde jag en reparation som har förutsättningar för att gå i bägge riktningarna och det blir väl framtiden som får utvisa om det är ett fall framåt eller bara ett fall i största allmänhet.

En kväll i julhelgen upptäckte jag att en av kornas vattenkoppar var helt lös från sitt fäste. Det problemet gick någorlunda lätt att åtgärda tillfälligt genom att kila fast den med ett par träkilar. Vad som däremot var värre var att koppen efter min hastverksreparation började läcka vatten. Rejält. Det formligen sprutade ut på undersidan. Jag öppnade alltsammans flera gånger, flyttade kopplingar, bytte packningar m.m. men inget hjälpte. Det verkar som om vattenstrålen nött ett litet spår i själva gjutgodset och då hjälpte det inte med nya packningar. Det var rejäla minusgrader, jag frös om fingrarna och klockan var vid det här laget en god bit över midnatt. Jag bestämde mej för att strunta i saken i kväll. Korna har tillgång till flera koppar, de klarar sig också om jag pluggar igen den här och tar nya tag i morgon.  Dessutom kommer jag förmodligen att bli tvungen att byta ut själva koppdelen. Det lär ta ett par dagar att få hem delen (eftersom den garanterat inte finns i hyllan) och kosta några hundringar, så korna kommer ändå att få klara sig utan den här koppen ett tag.

Vattenkoppen har ingen kran utan det blev att proppa den med nåt lämpligt tunt material som rymdes in mellan packning och kopp. Det första jag hittade var en gammal innerslang från ett bildäck som jag klippte i lämplig storlek, klämde in mellan den gamla packningen och vattenkoppen och skruvade igen. Jag konstaterade att koppen var absolut tät, det kom inte en endaste droppe vatten i själva koppen och läckte inte heller på undersidan. Perfekt. Jag släckte belysningen och tog natten.

Följande dag gick jag som vanligt morgonrunda i ladugården och upptäckte att en kalv stod och nosade på den igenpluggade koppen. Vid en närmare titt märkte jag att hon tydligen försökte dricka ur den. Vid ytterligare titt kunde jag slå fast att hon faktiskt på riktigt drack ut den! Det rann vatten i kopppen precis som den skulle när man tryckte ner tungan. I övrigt var den helt tät, inga läckage och inga andra problem heller! Läckaget hade alltså mirakulöst självläkt under natten och dessutom hade min proppning försvunnit och nu fungerade allt som det skulle. Fantastiskt!

Nåja, vid närmare eftertanke var det inte så konstigt. Den avklippta innerslangen räckte förstås till för att täta läckaget. Däremot var slangen inte tillräckligt stark för att i längden stå emot vattentrycket (vilket jag egentligen borde kunnat räkna ut). Efter  några timmar hade vattenstrålen antagligen nött hål på min pluggning och koppen börjat fungera igen.

Nu återstår förstås frågan hur länge det här fuskverket kan hålla innan det börjar läcka igen. I princip borde jag väl reparera felet ordentligt, men faktum är att det här är så pass intressant att jag tror jag låter innerslangen sitta kvar ett tag. Bara för att se hur länge det håller. 🙂