Smarrigt ensilage

Antingen så är det gott…

fåren äter gott

Eller så är det inte det…

inga får äter

Det är skillnad på ensilage och ensilage, och vilken sort som är godare än den andra behöver man inte vara stjärnfysiker för att räkna ut…

På ena sidan är det ensilage från fjolårets lite fuktigare balar, inte sådär jättesmarrigt… Men helt ok i kvalitet. På den andra sidan är det ensilage från en av årets balar. Mycket godare! 🙂

Ponnyna VET att det finns gotta innanför ensilageplasten och kan lätt gnaga hål på en bal. Fåren är inte riktigt lika smarta och så får de inte riktigt tag med tänderna om de smällrunda balarna med sina tänder. Det har hänt att fåren på egen hand fått hål på balar också, så därför har jag alla balar inne i en egen hage inne i fårhushagen. Nu hade jag (småkorkad som jag var) lämnat grinden in till ”bollhavet” öppen, kom ju inte ihåg att ponnyna också var inne i fårhushagen och så simsalabim så hade de gnagat hål på 6-7 av årets balar. Vartefter som ponnyna gnager hål på balarna tränger sej fåren dit och ponnyn får gå på nästa bal… Därför måste jag börja ge några av årets balar åt fåren redan nu fast jag har rätt mycket kvar från ifjol. Hål på en bal, betyder en förstörd bal med tiden. Ännu hade det inte börjat hända någonting i dem, men med tiden blir balarna till ena enda stora mögelbollar som inte duger till alls.

Att det blev av ena sorten på ena bordet och andra sorten på andra bordet tänkte jag inte på när jag var uppe på vinden och kastade ner. När jag sen hade delat ut allt där nere och såg hur tokigt som det blev fick jag lov att gå upp och kasta ner lite gott ensilage till, så att det andra bordet också skulle få någon besökare.

Äntligen frost !

Idag har vi minusgrader efter höstens elände och det är fint och torrt. Det är bara ytan som frusit litet så jag gräver ned elkabeln för den nya anslutningen. Det här vädret skulle gärna få fortsätta men tyvärr hotar de med snö på fredag. Så dagen har gått till att plocka in allt man inte vill ha under snön och gräva det som skall grävas för från söndagen blir det ordentligt kallt.

Jag körde också flis så vi klarar oss en vecka men det torde knappast vara något problem. Med den fina snabbkopplingen för skopan kan jag lätt lämna den i flislagret så den är torr – åtminstone tills jag börjar köra snö. Det nya flislagret som i år är i bruk för första gången gör det mycket lättare att fylla på flismatarlagret. Gymfaktorn är förstås väldigt låg eftersom jag inte mera behöver fylla vagnen för hand men jag behöver inte heller frysa halvt ihjäl i nya frontlastartraktorn. I den gamla fanns det bara ett tak och en vindruta och det var svinkallt att köra den på vintern.

Nu är det bara ett problem och det är Aaltjärrsvägen som är full av djupa hjulspår efter regnhösten. Jag försökte jämna ut den med schaktbladet men det gick inte alls. Jag borde köra bort de värsta ryggarna då det frusit så mycket att det inte blir nya spår men inte så mycket att leran blivit stenhård.

Snart är det slut på utearbetet i jorden och det blir verkstadsarbete och sedan skogsarbete. Snön döljer snart – barmhärtigt nog –  det som blev ogjort. Och det man inte ser det glömmer man lätt. Tids nog får jag bekymra mej om allt ofärdigt nästa vår igen. I morgon är det troligen sista dagen på sommarhalvåret (om man nu kan kalla det sommar …) och vintern kommer på fredag.

 

Klåss å kultuur

Den här hösten har varit rena definitionen på ”klåss” (våt lera och gyttja). Det har regnat hela tiden eller åtminstone duggat. Jag körde sista leråkern med tallriksharv i en grym smörja och är riktigt förvånad att det gick alls att köra. Tallriksharven gick egentligen för djupt men med den stora Zetorn fick jag åkrarna någorlunda omrörda. Viktigt är att få halmen nedkörd så den börjar förmultna. På våren är det eländigt att så om det finns en mängd torr halm som fastnar i billarna. Men mullåkrarna har jag lämnat och tänkte köra dem först då det frusit på litet – möjligen i slutet på veckan. Nedan en riktigt ren harv – ibland har den varit så full av halm och lera så man inte sett nånting av själva harven.

Och grävandet av den elektriska kabeln fortsätter. Vi var en vecka i Sverige för att tömma huset på vatten och ställa i ordning för vintern men vi hade knappt hunnit in genom dörren där förrän det ringde och jag fick höra att de grävt av fiberkabeln i Hindersby. Den var riktigt bra utmärkt men så kom det ett nytt gäng och började gräva i mörkret … Ett elände med alla dessa underentreprenörers underentreprenörer i femte potens.

Utanför vår port har de kört sandlass efter sandlass men ännu pressas det blöt lera upp ur vägen på grund av det eviga regnandet. Men det klagar jag inte över för vi blir av med alla stolparna sedan. Jag har tuggat mej genom en halvmeters  dubbel tegelvägg på ladugården för att få in kabeln till huvudcentralen och lyckades få sönder min pneumatiska borrmaskin – fast i ärlighetens namn så var det nog borrandet i somras i torkens sega betongmur som tog livet av den. Med en ny borrmaskin och meters stenborrar (hålet måste vara snett så det blir ganska långt) så fick jag efter mycket svett och möda ett hål på 7 cm. Rören till växthuset skall genom väggen också.

Men nu börjar det bli kulturtider i Hindersby. Vi har jobbat länge med boken om Fornminnesföreningens 60 år och med den nya teatern. Kolla in Hindersbysidorna . Det var Sigge Strömberg – teatermänniska, författare och kulturpersonlighet – som startade Fornminnesföreningen 1952 och ordnade stora bygdefester som hade upp till 1000 personer i publiken och det var mycket på den tiden. Hans sonsons dotter Mikaela har skrivit boken som preliminärt har utgivningsfest den 8 december.

Och så har byns nuvarande teaterguru Isa Stenberg igen skrivit en pjäs om Hindersby, den här gången på 60-talet. Vår andra teaterguru Robert Jordas har regisserat och 40 byyssari (bybor) är med i en av de största kultursatsningar vi haft.  Jag hörde att skådespelarna skrattat så de knappt kunde repetera pjäsen.

Kultur betyder ju ”odling” (från latinets ”cultivare”) så det passar oss odlare att efter klåsset bänka oss och skratta litet åt livet på landet på 60-talet. Det handlar om riktiga existerande människor från vår lilla by som vi mycket väl minns. Dramatiserat av Isa förstås. Det här är ingen konstgjord snobbteater från underliga miljöer som vi aldrig sett utan riktigt äkta heimlaga från början till slut. Isa är född och uppväxt i byn även om hennes karriär inom teatern förde henne till Sverige. Hon känner till byn  och dess människor inifrån men är tillika proffs och kan föra ut det på ett sätt som vi vanliga dödliga inte behärskar.

Det kan löna sej att åka långa vägar för att se på äkta byateater som dessutom går på det riktiga gamla språket.Så nu tar vi steget från åkerkulturen till teaterkulturen och väntar på våren då det igen blir att harva och så och hoppas på ett nytt och bättre år än det här klåssåret.

 

Morotsplockning på slutrakan?

Morotsplockningen fortsätter ännu en dag eller kanske två, vi får se hur pass kallt det blir på tisdag. En hel del har vi i alla fall fått plockat tack vare hjälp av vänner och bekanta samt av dem som hörsammat självplockserbjudandet.

Att tillgången på närproducerade morötter också oroar kommunledningen till den grad att kommunstyrelsens ordförande sällade sig till plockarskaran idag hade jag kanske inte väntat mig 🙂 Självplockserbjudandet har i alla fall lockat ut folk med olika bakgrund och det är ju inte illa det heller….. att få ta del av vardagen på åkern menar jag.

Kaffet smakar nog bra på åkern en dylik dag då naturen på nåt vis håller andan, så lugnt och stilla som det var idag är det sällan……..

 

 

35 cent?

JA! Man måste ju vara optimist ändå! 35 cent är väl helt ok ändå för ett kilo lök. Eller?

Det skall i alla fall till ett antal ton för att man skall få någonting alls. I år har Matte lyckats hyggligt med löken, det har kommit vatten så några större utgifter på bevattning har ju inte funnits, men när det finns mycket av någonting dumpas priset. Finns det lite av någonting är prisbilden en annan.

Själv har jag den lyckan att jag får välja vilket lökhuvud jag vill av X antal 1000 🙂

Mats löklager

Det här är lagerlök. Den har Mats i sitt lager, han torkar på den tills den blir torr och sen när det blir dags, körs den till grossisten.

Lagerlök, ja, finns det annat kanske någon undrar… Ibland undrar jag också… Det finns … brukar finnas, två sorters lök, lagerlök och grönlök, eller tidig lök kan vi kanske kalla den, kärt barn har som bekant många namn. Vad skiljer dessa lökar åt?

Jo, tidiga löken sätts tidigt, så fort man vågar sej ut på åkern med traktorn och jorden reder sej, och så är den tidigare lökens sättlök oftast större. Den skördas också tidigare och körs direkt efter upptagning till grossisten. Lagerlöken är mindre, sätts senare och så är prisbilden för de två också olika. Dessutom är det en hel djungel av sättlökspriser inom de två ”kategorierna”, beroende på sorter, storlekar osv….

Försäljningspriset på den tidigare löken är bättre än priset på lagerlöken. Normalt i alla fall… Den tidiga löken får man betalt för datum 25 i den månaden som är efter månaden man levererat… Rörigt?  – JA!

Men när får man betalt för lagerlöken då? Den håller de flesta i lager hemma och levererar efterhand längs vintern och utbetalningen får man i typ maj, (kanske?) då är redan nästa års lök i jorden… Så från det att man sätter löken tills att man får betalt för den är det drygt ett år…  Om man får leverera all lök vill säga. Finns exempel på jordbrukare som inte fått sin lök levererad innan följande års tidiga lök börjar finnas och då är den gamla löken ”inte önskvärd” och får helt enkelt köras till skogs!

Slugt? – Nej!

Men sånt händer, tro det eller ej…

Historien upprepar sig.

Vill ju inte späda på de pessimistiska ekonomiska framtidsutsikterna men tycker mig skönja samma utveckling som inom jordbruket i andra branscher nu.

-Hörde nämligen för en tid sen att fackföreningarna meddelade intresse att påbörja förhandlingarna om nya arbetsavtal, antagligen för att i tid anpassa lönerna till en lägre nivå och på så vis rädda arbetsplatserna. För det var väl det som avsågs?

-Resebranschen har ju internationell karaktär och där verkar nu arbetstagarna förstå att anpassning till en lägre lönenivå är en dellösning i att bibehålla arbetsplatserna, för det är väl så man skall tolka överenskommelsen med SAS?

Vad gäller lönesänkningar så har ju vi bönder återigen gått i första ledet, vår lönesänkning genomfördes ju redan 1995 då vi gick med i EG. Produktpriserna sjönk ordentligt, på många produkter uppskattningsvis 30-50%.  Visst fick vi ju lite stöd som delkompensation men den övriga kompenseringen som skulle komma via lägre pris på insatsmedlen uteblev, det tror jag nog att de flesta insett.

Så joo, historien upprepar sig……. i medeltida krig och schackspel offrades ju bönderna till först. Kanske har nu turen kommit till ”hästarna” ”tornen” och ”löparna”? Vem vet kanske en allmän anpassning till lägre lönenivåer kan resultera i att löftena om lägre priser på insatsmedlen infrias? Eller har schackbrädets kung och drottning ersatts av andra ”pjäser” som skall försvaras?

Dylikt kan man ju filosofera om när man plockar morötter en gråmulen novemberdag och behöver lite omväxling bland tankarna i hjärnkontoret som annars mest kretsar kring planering inför nästa säsong……..