Morotsplockning.

Dagens självplockstillfälle lockade ett 20-tal personer. Riktigt lyckat tillfälle i mina ögon och plockarna verkade också nöjda trots våta åkrar och lite halvrått fuktigt väder. Ett vackert hål blev det också i åkern. 🙂

Vått men roligt hade vi på åkern idag, både morötterna och isen i pölarna intresserade 🙂

Gymfaktorn vara hög för stövlarna blev tunga och lårmusklerna fick sig en ordentlig töjning och nattsömnen kommer nog lite lättare till kvällen konstaterade åtminstone de som deltog större delen av dagen, men det är väl sånt som man bara mår bra av 🙂

”Det här var ju riktigt roligt” menade också en av de yngre deltagarna trots att mamman nog erkände att det hade krävts lite övertalning att få honom med. Men så där kan det vara om man inte riktigt vet vad som väntar så dagens evenemang medförde kanske annat än att man fick sig några kassar moröttter med hem 🙂

Den sårbara tekniken

Igår hände då det som vi varit rädda för; roboten fick ett sådant fel att den stod stilla många timmar. Men tack vare bra service så fick vi igen igång roboten på kvällen.

Ett 7 timmar långt uppehåll mellan mjölkningarna är ingenting om man mjölkar två gånger om dagen. Men har man en robot som  mjölkar  hela tiden så blir det nog problem med ett så långt uppehåll, för trots att roboten mjölkar hela tiden, så tar den ju bara en ko åt gången. Listan på omjölkade kor växte förstås hela tiden och en ko som är lågt i  rangen kan få vänta många  timmar på att få bli mjölkad också efter att  roboten kommit igång igen.

Med tanke på detta och för att undvika problem med juverhälsan bestämde vi oss för att starta den gamla mjölkstationen. På så vis kunde vi mjölka alla på kvällen och därmed kunde både vi och korna sova lite bättre på natten. Skulle vi inte ha gjort detta, hade jag haft emot mig en hel brass med stinda juver då jag gick ner till ladugården i morse. Visserligen blev det lite ”dubbelmjölkning” eftersom roboten ju inte ”visste” att korna var mjölkade utan den mjölkade dem anefter som de gick in till roboten. Men vi räknade med att detta är ett mindre problem än för fulla juver.

Jag måste nog säga att det var riktigt roligt att igen få mjölka på riktigt. Vi mjölkar nog behandlingskor och nykalvade i spann (de går alltså inte till roboten), men hela besättningen har jag inte mjölkat sen 11 juli. Visserligen kunde väl omständigheterna ha varit lite annorlunda, men bra gick det och korna verkade inte heller ta någon större stress över de lite annorlunda  omständigheterna. Vetskapen om att jag inte heller behövde stiga upp halv 5 följande morgon gjorde inte saken direkt värre! 🙂

Tacka vet jag det att vi var så smarta att vi lämnade stationen så gott som intakt. En plats mindre har vi nu då robotens vacumpump står där, men förövrigt är stationen orörd. Det var  just med tanke på dylika situationer som vi lämnade den och i ärlighetens namn har den nog inget värde hos någon annan heller. Den är så gammal att ingen heller skulle vilja ha den och med tanke på var vi bor så bara måste vi ha ett reservsystem så att vi säkert får korna mjölkat om och när det blir tekniska strul med roboten.

Att bli ”1, 2, 3…”

Sik, det är gott det!

Pappa lade siknät här en natt, tänkte nypa oss lite sik till frysboxen. 🙂 Vädret var okay, bra är det ju aldrig, så det kan man ju glömma, men det blåste inte så farligt på kvällen. På morgonen hade det tagit i lite. Men inte sån blåst att det inte skulle gå att dra nät, nej, så hårt är det sällan det blåser här på insidan, för det var på insidan han lade näten. Kvällen före sa jag, ring sen om det kommer sik, så kommer jag med ner till stranden och reder upp.

Och jo, på morgonen ringde telefonen, i andra änden va pappa som sade: Jag förd iland fångsten åt Alice och nu far jag och drar upp båtar…

Med det visste jag att det inte handlade om 5 eller 10 sik utan 1 eller 2.

Jaha sade jag, fick du en helst?

Jo, en sik och sen lite gälar, tarmar, huvuden, sjökalvar, lekko, skit och simppor! Istället för att det skulle ha kunnat vara 2 , 5 … eller 10 sik per nät fanns det nu alltså lite rester kvar efter sälens framfart. Det är vid sådana tillfällen ”man blir så 1,2,3…”

Bara att konstatera, jahaja… han är här igen. Den förmårrade mårrhårsnissen som skulle kunna bo ute till havs där han hör hemma! Specialisten som antagligen inte är rädd för varken människor eller båtar, snarare intresserad… Vi känner varann, vi har setts förut, men det är en listig rackare, han vet exakt vad vi gör på vattnet, medan vi inte har en blekaste aning om var han är, såvida han inte är upp någon sekund och kollar in oss…

Men människan lär ju vara ett klokt ”djur” ( … även om man ibland kan undra… ) Så det gäller ju att vara listigare och slugare än ”Nisse”. Men hur?

Ett sätt är att lägga näten några timmar på dagen och eventuellt få någon sik, kanske, ett annat är att sitta och lurpassa på honom, men att sitta och vänta att han ska komma kan också man själv gå nit på. Han kanske inte kommer den dagen och så många dagar är man inte intresserad av att sitta utomhus på en strandkant och vänta i november, så varmt är det inte. En annan sak man kan göra är att låta bli och lägga nät, men … ugnssik som är så gott 🙂

Men sik ska vi ha. Punkt. Planer smids, det är som att ständigt leva i en tankenöt.

 

Självplock enligt ”one for me one for you”.

Konstaterade idag att med den här farten tar det 40-50 dagar innan morötterna är plockade och även om nu vädret är varmt för tillfället så tror jag inte att vi får den frist som skulle behövas. När nu det ändå ser ut att lämna en del oskördat ger det ju lite utrymme för experimenterande med alternativa försäljningssätt. Självplock av bär är relativt etablerat men kanske inte så allmänt vad gäller rotfrukter men jag har ju inte så mycket att förlora på ett försök.

Efter att ha kollat in väderprognosen för i morgon som lovar uppehåll beslöt jag att testa hur pass intresserade folk är av att bunkra upp med lite morötter inför vintern. Via sociala media har jag nu informerat om följande erbjudande åt hugade morotsplockare: ”FinneFarm erbjuder morot till självplock mot betalning ”in natura”, plocka en åt FinneFarm och en åt er själv.”

Responsen jag fått så här långt är i alla fall positiv, det är ju många som frågat om möjligheter att köpa direkt från gården. Vi får väl se hur många som kommer i morgon 🙂

Vad har du i grytan?

Solen sken sådär lagom, det var nästan vindstilla. Fåren var ut på promenad och gick på hemåkern och gnagade lite på de korta gröna stråna som fanns kvar.

En perfekt dag för slakt.

Yess, slakta hemma. Lite att sätta i den egna frysboxen. Ensam och slakta vill jag inte vara, det är så mycket som kan gå fel om det vill sej riktigt illa – knivar och grejjer, så det är bra att vara två, jag fick hjälp av min en småkusin. 🙂

Det är nämligen som så att djur som är under ett år får man slakta hemma och använda för eget husbehov, utan större pådrag. Är djuret över ett år är det ett himla regelverk hur alls skall behandlas, hur all världens biprodukter skall skickas och behandlas hit som dit, rena rama kaoset av regler och obs, nya regler från årsskiftet…

Hela dagen tog det att flå och reda till lammen.

Jag vet väl inte om det är någonting att gå in desto mer i detalj på, slakta en dag, låta det hänga lagom länge och sen stycka ner det och såhär ser det ut i mitt kylskåp nu ikväll efter att jag styckat upp allt, fått det vakumförpackat och instuvat bland ostar och yoghurt. Tanken är att jag skall frysa ner det, men jag fryser lite i taget och i olika frysar, så det fryser snabbt.

lammkött i kylskåpet

I kastrullen på spisen puttar en gryta, i den finns en ryggbit, i flera bitar för att få ner det i grytan. Där skall det få puttra flera timmar i en lag bestående av öl, svart vinbärssaft, lite cola och diverse som jag hittade i skåpet.

I flera timmar… kanske inte för att file´n är den biten som absolut behöver långkok, men för att det brukar bli snudd på vansinnigt gott om det får småputtra länge. Jag har fördelen att kunna koka på vedspis, så det kostar bara motion 😉

lammgryta på spisen

Det ska få puttra tills jag går och sova, imorgon ska jag plocka köttet från benen och tillsätta lite rotsaker. Kålrot, lök, morot, selleri, och diverse kryddor, stjärnanis, timjan … ja, i princip varannan burk som finns i kryddskåpet 🙂

Det pratas om slowfood och närmat, det här börjar vara så nära man kommer…

Närmat och slowfood för att jag själv fött upp det som ligger i grytan, och jag har följt det genom hela livet och vet att det varken är stressat av hantering eller långa transporter. Jag har själv varit med om slakten och vet att det gick lugnt och stilla till, en solig dag i november.

Jag VET vad jag har i min grytan, vet du vad du har i din?

Att harva ackumulatorer

Nä, det är ingen bra idé att köra över ackumulatorn med tallriksharven – enda ursäkten är att det var mörkt. Det var alltså fotsteget som lossnade på stora Zetorn och ackumulatorlådan är fäst vid det. Så allt hamnade under bakhjulet och sedan under tallriksharven. Därefter hade jag en före detta ackumulator och en bucklig plåtlåda. Men eftersom en diesel inte behöver ström – annat än att starta – så gick det bra att köra hem.

Fotsteget satt fast med fyra stabila bultar men hade inget stöd så det vickade till varje gång man steg på det och till sist tröttnade metallen och brast. Bultarna höll nog men ramen under hytten gick sönder. Det var ju en korkad konstruktion som helt enkelt måste gå sönder. Då jag får höstbearbetningen klar så skall det svetsas fast stöd så att fotsteget inte kan röra sej.

Då jag berättade om olyckan så frågade dottern (svagt försmädligt) om jag inte märkt att fotsteget vinglade ? Jovisst, men som vanligt så tänkte jag att jag fixar det senare …

Ny acku hade jag hemma så det gick att reparera. Att banka tillbaka plåtlådan för ackun i sin gamla form var emellertid omöjligt. En skrynklig plåt får man aldrig rak igen. Men jag lyckades slå ut den så mycket att ackun ryms i lådan.

Annars så har det gått bra att köra med tallriksharven efter frosten. Nu börjar det emellertid bli så varmt att leran blir kladdig igen. Men jämför man med andra höstar så hålls harven riktigt ren. Jag har inte behövt laga ren den en enda gång i år än. Vissa höstar så klibbar leran fast så att man måste hacka lera efter ett par varv. Och lera blandad med halm kan bli stenhård.

Det värsta jag varit med om med tallriksharven var i alla fall då jag körde ett torrt augusti. Jag kom inte ens ett varv innan halmen lindats runt axlarna så att de inte alls rörde sej. Då är våta höstar bättre och tydligen bäst med litet frost (men inte för mycket).

Jag tror inte riktigt på direktsådd efter höstens regn. Det finns stora spår i leran och då den torkar på våren så kan det vara svårt att så. Med tallriksharven så jämnar man ut spåren och myllar dessutom ned halmen så den börjar förmultna. Det är inte så roligt på våren med stora mängder torr halm. Den torra halmen börjar nämligen släpas med såbillarna.

Det har varit lätt att köra med tallriksharven i år – lustigt nog. Nu har jag nästan alla ”leidärlaand” (leråkrar) körda och mulljordarna är lättare att bearbeta även om det fryser på litet. Men tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder. Även om dagarna är korta så hinner man bra köra 5-7 hektar per dag utan att ha bråttom. Det beror litet på åkerns form. Om man måste backa och vända ofta så blir det långsammare.