Sida 282 – Bondbloggen

Reservdelspriser.

Kalle beskrev tydligt hur svårt det är med reservdelar numera. Har ett par exempel på hur huvudlöst det kan vara som jag väljer att beskriva i ett eget inlägg. Exemplen är nåt år tillbaka så några euron kan uppgifterna kasta då jag nu inte har kvittorna tillhanda.

För några år sen brast gasvajern till fotgasen på Samen, och naturligtvis på en fredag 🙁 Ringde och beställde en ny nästan omgående trots att det meddelades att det rörde sig om en utgift på 165 euro. Med hjärtklappning över de påkomna utgifterna körde jag i alla fall vidare med hjälp av handgasen den dagen. Följande dag tyckte jag att det var så pass besvärligt att köra utan fotgas så jag beslöt att se om inte en provisorisk reparation skulle gå att göra, det skulle ju i alla fall ta några dagar innan den nya vajern skulle komma. Sagt och gjort så demonterade jag vajern och tyckte att den inte var så märkvärdig. Rotade lite i sonens kvarlämnade mopeddelar och hittade rester av en gasvajer till Tiger Aquan som var av lämplig längd. På andra ändan satt en kula som jag inte kunde flytta från den gamla vajern men i dotterns smyckesskrin hittade jag en pärla med hål i som var av lämplig storlek, den lödde jag fast och VOILA så hade jag en hel vajer. Totalkostnad för reparation blev två timmar arbetstid (enligt lönsamhetsbokföringen låg timlönen på knappa 3 euro då när det begav sig), lite el och tenn till lödningen, vajern och pärlan har jag inte ännu fått nån faktura på. Originalvajern avbeställdes omgående och den provisoriska reparationsvajern den håller än 🙂

Följande exempel är en trilskande termostat till luftkonditioneringen i hytten på Samen. Frågade traktormontören vad en dylik skulle gå lös på, ca 185 euro blev svaret. Han såg väl hur blek jag blev så han tillade snabbt att det borde gå att använda termostat från ett kylskåp vilket torde vara billigare. Vid nästa stadsresa passade jag på att fråga hushållsmaskinservicen vad termostatet skulle kosta och om det fanns på lager. Joo, termostat fanns nog för ca 32 euro men jag borde ta reda på inom vilka temperaturer det skall gå att reglera. När jag kom hem plockade jag ut termostatet men fann inga noteringar om regleringsområdet men i övrigt fanns det en hel del siffror på höljet. Prövade att knacka in siffrorna i ”internätet” och hamnade hos en reservdelsförsäljare i England. Priset i pund motsvarade ca 23-24 euro + fraktkostnad. Sände ett mail och beställde men fick till svar att dom ville ha betalt i förskott. Lite försiktig är man ju med att lämna ut kreditkortsuppgifterna men företaget verkade trovärdigt och summan var ju överkomlig så jag tyckte det var värt att ta risken. 3 dagar senare låg ett litet paket i postlådan, fraktkostnaden beståd av ett porto på ca 7 euro! Totalkostnaden för denna reparation rörde sig också om ca 2 timmar arbete, lite surftid på nätet och knappa 30 euro för termostatet inklusive frakt.

Hur man resonerar vid prissättnignen på märkesreservdelarna förstår jag inte……. Tilläggas kan också att samma dag som paketet kom från England fick jag ett motsvarande paket från Närpes, portot på paketet från Närpes gick lös på 13;50 alltså nästan dubbelt högre än på paketet från England så det verkar nåt lurt med prissättningen hos posten också!

Som ytterligare grädde på moset besparades jag säkert ett antal resor till reservdelsförsäljningen också för knappast hade jag fått rätt termostat första gången.

En bransch i kaos

Ibland undrar man om allt står rätt till på vår planet.

Jag har en viss förkärlek för att handla saker jag kan ha i bruk länge. Inte så att det går till någon ytterlighet men jag ogillar att byta bil ofta, och samma sak gäller jordbruksmaskiner. Nu på senare tid har jag också kommit underfund med att den egenheten per automatik blir en miljögärning och vackert så, en bonus.

Nu finns det dock en faktor i leken som gör att denna hobby blir svårare och svårare att utöva. Farsoten heter reservdelar. För några år sedan läste jag en ledare i Koneviesti som handlade om att den allt stridare strömmen av nya modeller gör att reservdelslogistiken kommer att krackelera totalt på sikt, och jag tror vi är närmare ett reservdelsarmageddon än vi kan ana. Nuförtiden räcker det ju inte med årsmodell eller typ utan man borde ha tillverkningsnummer på maskinen i högsta hugg innan man ofredar reservdelshandlaren, och ibland, som i detta fall räcker inte ens det.

2002 bytte jag plog. Jag visste att plogen jag köper kommer att bo hos mig länge så jag ville dels ha en bra plog, dels en som det inte skulle bli problem med delar till. En plog behöver ju sällan något annat än slitdelar så jag vädrade inget problem där inte. Valet föll på en Kvaerneland växelplog.

I fjol höstas backade plogföraren (jag) in i en elstolpe och knäckte en plogskiva. Plogskivan är slitdel och skall inte utgöra några problem att få tag i. Kollade med Agri-Market där jag köpt plogen, men där blev det back eftersom Kvaerneland gått över till Agritek för något år sen. Piratskivor hade nog Agri-Market, men inga till en plog med ställbar tiltbredd som min är. Inte fanns det heller piratskivor varken hos IKH eller Grene som annars menar att dom har allt i plogskiveväg. Agritek kunde nog beställa från Norge men jag hade plöjt klart innan den hade kommit fram så jag haltade vidare med min för tillfället invalidiserade plog.

Sen hade jag ju ett år på mig, vilket i sådana här sammanhang ofta kan var för lite.

Strax innan jag skulle börja plöja i år kom jag på att det kunde vara en bra ide att handla ny skiva. Inga omsvep denna gång, jag attackerade det som jag trodde var generalagenten för Kvaerneland, men så var icke längre fallet. Nu har agenturen tydligen vandrat vidare till Kesko. Lokala Agritekdealern hade nog ännu tillgång till reservdelslagret så det skulle nog gå bra. Inga större problem alltså. Eller jo, det räckte inte riktigt med plogmodell och tillverkningnummer, man borde också veta vad det var för bomtyp, vilket jag då inte vet. Hur som helst hittade vi rätt skiva och beställde den (nuförtiden beställer man till min stora irritation alla reservdelar, över disk kan man på sin höjd få ett tändstift). Plogskivan tog lite tid på sig att åka fraktbåt från Norge men kom i alla fall fram efter ett par veckor.

Passade gjorde den däremot inte.

Sen stod vi då där, den tjänstvillige reservdelshandlaren och jag. Vi hade alltså en plogskiva där instansad serienummer stämde perfekt med nummern i reservdelskatalogen, däremot såg den annorlunda ut än den borde.

Så jag plöjer vidare med min 7½ skäriga plog. Kanske det kommer en lösning framöver, men då kommer jag att beställa skivor så jag har till död-dagar i lager för såhär kan man ju inte hålla på. Som jag har skrivit tidigare så är man tvungen att hålla sig med eget reservdelslager nuförtiden.

Tyvärr lär det hända igen, kanske med såmaskinen eller traktorn nästa gång. Försök sen göra en miljögärning och köra länge med en maskin. DET GÅR JU INTE!

PS Ingen skugga skall falla över lokala Agritek-reservdelskillen. Han beställde ju helt rätt del och att den rätta delen var fel kan ju inte vara hans fel. Tror knappast heller att något blir bättre när Kesko skall börja sköta detta. För som en Keskoreservdelshandlare sa en gång: ”Kesko är fullt kapabla att leverera trädgårdsmöbler när man beställt ett motorblock”

En olycka kommer sällan

ensam. Först gick bakrutan på stora Zetorn i tusen bitar (rent bokstavligt) och jag hann inte köra många varv med tallriksharven så tappade jag en mutter. Ingen stor sak tycker man men det var en engelsk harv och de eländiga typerna använder gammaldags tums muttrar. Jag har en massa skruvar och muttrar i lager men bara metriska. Så det var bara att hoppa i bilen och köra tvåhundra kilometer till Ring III för att köpa en ny mutter för 1:90. Hela den dagen gick förstås förlorad nu då det mörknar så tidigt.

Då jag skulle skruva fast muttern så såg jag att framringen var flat. Nästa dag blev det att skruva loss framhjulet och åka och byta till ny ring. Litet hann jag köra – mest för att se vad som nu skulle gå sönder. Lustigt nog gick det bra och jag kan i morgon börja dagen med maskiner som borde fungera.

Ibland undrar man när man egentligen hinner få något arbete gjort men varje år har det blivit klart i alla fall – om än haltande och med mycket tid i verkstaden. Maskinerna skulle sällan gå sönder om man bara lät dem stå oanvända förstås.

Sedan gör ju stora maskiner en hel del arbete på kort tid. Tallriksharven efter stora Zetorn kör jag nästan på vägväxeln så det går undan. Efter frosten gick det riktigt bra för det vara torrare och ingen lera fastnade på tallrikarna. Det allra värsta är lera som kittar fast i allting och blandad med halm så blir den som sten. Förra hösten var eländig i den meningen – mycket värre än i år.

Så gick det också snabbt att byta ringen – medan jag väntade. Jag har i tiderna bytt ring för hand med ringjärn och det var ett besvärligt arbete som man ibland fick göra om då innerslangen gick sönder vid monteringen. De nuvarande maskinerna gör ringbytet enkelt. Räkningen på 770 euro var inte så trevlig men jag visste redan då jag köpte traktorn att ett ringbyte var nära. Traktorn hade stått ute året runt och ringarna var fulla med torrsprickor.

Jag var också nöjd med frontlastaren på den stora Zetorn. Den har dubbelverkande cylindrar så det var bara att lyfta upp framaxeln och skruva loss hjulet. Inget bråk med domkrafter och stubbar och blankor.

Så det var en riktigt vanlig dag sist och slutligen.

Trippelmontage och Födelsedag

Lillvalle ser riktigt tuff ut med sina 10 tossor…

Det var enda möjligheten för att få kålhäckarna från åkern…

Det här är kållandet. Det ser grönt ut, nästan så man skulle tro att all kål är kvar, men så är inte fallet. Det finns dock kvar en liten ruta kål. Det höll inte att gå där när de skar in kålen, så det måste de lämna, men rutan är inte så stor, skulle kanske ha kommit 3-4 häckar kål därifrån, skulle också ha varit en putsad pall, men när man inte kommer dit ens med stövlar, så vad göra… Bara att köra hem de överblivna häckarna.

Hipp hipp hurra! Det är Storvalles födelsedag!

Imorgon, för 10 år sedan, fick Mats hem sin ”Storvalle”. Den var sprojlans ny direkt från fabriken. Dagen var stor och fylld av glädje. Jag var inte med på den tiden, men jag har hört historier om det… Sin första egna traktor köpte han begagnad som 19åring, men före det hade han kört traktor med morfar på Dånö ända sedan han var så stor att han var kapabel att få ner pedalerna. Mats har i alla tider varit djupt intresserad av traktorer. Historierna om när han som liten kläpp blev dragen i pulka till dagmamma eller dagis och höll frågesport med sin mamma om vems hjulspår som fanns i snön längsmed vägen hör till de bättre. Eller som när han som lite äldre cyklade runt till alla firmor i stan som kunde tänka sej ha en traktor på backen och kanske någon broschyr inne på hyllan som man fick ta med sej hem och studera. Mats är nämligen uppväxt i Mariehamn, men så fort han kom ur skolan hägrade mormor och morfars jordbruk i Geta – paradiset fyllt av blod, svett och tårar 😉 Ni bönder, ni vet, endel föds med jordbrukaryrket i ryggmärgen och älskar det mer än någonting annat. Att satsa och köpa sej ny traktor vid en ålder av 23 är inget man gör om man inte är född med olja i ådrorna.

Sedan den dagen har det varit många turer med den traktorn… Den har varit mattes allt i allo och fått kämpa många dagar i både lera och snö. Grattis Valle!

Fritt fram…….

…..för vattnet skall det vara. Som jag noterade i katastrofinlägget så förorsakas nog en hel del översvämningar också av igenväxta utfall, bäckar och åar. Inför höstplöjningen tog jag mig lite tid till att försöka ta hand om en del av det underhåll som åligger mig. Tack vare anskaffningen av en slyröjare i somras kunde en stor del av underhållet klaras av på några timmar. Tidigare har jag nog också försökt hålla undan buskarna men det har inte varit riktigt lätt att med röjsågen röra sig på sluttningarna, fotlederna tog så pass stryk att det kunde gå flera dagar innan man kunde gå igen efter ett arbetspass i diket. En höst när det frös till innan dikena fylldes med snö passade jag på att fälla buskarna från isen och föste ihop riset med fötterna anefter tills jag fick lämpliga knippen att lyfta bort med skogskran. Det gick bra tills jag kom till en plats där det var lite mera strömt, med hörselskydden på hörde jag inte isens knakande utan plötsligt stod jag med vatten till naveln i närmare -20 graders kyla 🙁 Att med skogskran riva upp buskarna med rot och allt har jag också provat men tycker att det skadar slänten för mycket och så får ju nya frön lätt fotfäste där jorden blottläggs. Så nu försöker jag på detta vis……

WP_001547 — Efter ett par överfarter är slänten fixad, kanske hjälper åtgärden till att hålla bort lite vattensork också 🙂

WP_001549 — Helt klart bromsar dylik ”beskogning” vattnets framfart. Här är man nog tvungen till att ta motorsågen i användning, har nog själv också motsvarande projekt även om denna bild inte är från mina domäner 🙂

Händelserik säsong

Jaa-a hörni. Det är så länge sen jag har skrivit att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.Så jag får ta en sorts sammanfattning och härefter försöka börja skriva lite oftare igen 🙂

Som det har framkommit har detta år varit ett mycket besvärligt kapitel. Det började i våras med en mycket utdragen vårsådd, fortsatte lite bättre med en bra ensilage skörd, sen kom projektet med att laga torrhö uppföljt av andra ensilage skörden. Pricken på i;et var ju sen tröskandet.

Nu när det på växtodlingssidan börjar vara packat o klart för i år, får vi nog trots allt vara nöjda. Vi har fått mycket regn både på Heisala och i Pernå, men vi har klarat oss utan några översvämningar.Ensilage har vi tillräckligt och kvaliteten är bra. Torrhöet blev till hälften riktigt bra, en del fick regn över sig och det sista lades in i plast. Säden blev däremot till en stor del otröskad på grund av det ihållande regnet.

Jag har nog aldrig varit med om en så här besvärlig säsong. Jag har ju visserligen varit bonde bara i 7 år, men jag kan nog inte minnas att det under mina föräldrars tid heller skulle ha strulat till sig så här. Men det är bara att blicka framåt, det kommer nog en ny säsong igen nästa år! 🙂

I ladugården har det också varit full rulle. Sedan jag senast skrev har vi fått 29 kalvar, varav knappa hälften har varit kokalvar. Min gamla tant Rina fick tvillingar, men tyvärr blev det två tjurar. Ni kan tänka er att det fanns en Sonja som var rätt så missnöjd då vi av Rinas 9 kalvningar endast har 1 avkomma i mjölk…!

Den största förändringen vi hunnit med här under sommaren är att vi har installerat en mjölkningsrobot. Tack vare den behöver man inte längre stå 5 timmar om dagen och mjölka. Ibruktagandet har inte varit enkelt, vi har haft ganska stora problem med juverhälsan men nu börjar det se bättre ut.Korna har vant sig rätt så bra vid deras nya mjölkare. I jämförelse med robotens föregångare i stationen måste man ju säga att roboten har nerver av stål 😛 Den får inte sjukt och den blir inte nervös fastän den blir sparkad eller nedsk*tad. Nå, skämtosido. Nog har roboten många fördelar i jämförelse med stationmjölkningen, men den hämtar med sig också ett nytt sorts ansvar och kunnande. Nu måste man vara ännu mera uppmärksam på djurens beteende och framförallt avvikande beteende för att hitta t.ex. juverinflammationer.

Den har varit igång sen mitten av juli, så jag räknar nog oss som nybörjare ännu och såväl vi som korna har en hel del att lära oss ännu för att få allt och löpa som det ska. Eftersom vi inte ökat på djurmängden, bestämde vi oss för att köpa en begagnad robot och installera den i befintliga utrymmen. Lite pusslande blev det ju förstås, men än så länge är vi nöjda med slutresultatet.

Här ser ni en liten bildserie där kalvningsboxen får ge vika för mjölkningsroboten. Uppa (vars rygg syns på bilden) var första kon som kom in i roboten. Sista bilden är tagen någon gång på natten mellan 11 och 12 juli, då vi satt där och föste in korna till roboten och programerade in kordinaterna på spenarna. Det var en låååång natt som slutade 6 på morgonen 😛

Till sist måste jag ju ännu berätta om att vi hade tre djur på utställning i somras. Det var första gången på ”vår tid” som detta skedde och vi kan med glädje konstatera att 2 av 3 klarade sig riktigt bra. Uppa blev andra i klassen 5 eller flere ggr kalvade ay-kor och Irja blev likaså andra i klassen för jersey kvigor. Duktiga flickor 🙂 Den trejde, som också var kviga, blev så pass nervös av uppståndelsen att hon inte överhuvudtaget kunde gå in i ringen.