Elbrist?

Det pratas ju nu och då om hotande elbrist och om hur hushållen bör byta ut de gamla glödlamporna till moderna lågenergilampor för att spara el.

Antagligen är det någon form av lobbning från företagen som tillverkar de ”moderna” lamporna som fått beslutsfattarna att tro att dessa lampor skulle spara energi. Åtminstone är min erfarenhet av dessa lampor att de alltför långsamt uppnår tillräcklig ljusstyrka för att användas i utrymmen som man bara använder nu som då. Jag prövade en lampa  på toaletten då fruntimren i huset verkar ha svårt att släcka efter sig :/ Jag tänkte att eftersom elförbrukningen på dylika lampor är så liten så är det inte hela världen om lyset är tänt mer eller mindre hela tiden. Det visade sig senare att så också var behövligt ty man hann oftast utföra de akuta bestyren innan lyset nådde full styrka, ibland var det om det var bråttom till och med svårt att se vad man behövde se för att en ”olycka” inte skulle ske.

När jag nu jobbat lite längre dagar har jag till min förundran kunnat konstatera att vägbelysningen oftast är tänd nattetid trots att vi på våra breddgrader kring midsommar har så ljusa nätter att man lätt läser dagstidningen utan belysning natten igenom. Om vi nu verkligen har brist på el så inte borde väl vägbelysningen hållas tänd i den ljusa sommarnatten? Jag ifrågasätter också nyttan med vägbelysning på till exempel våra motorvägar, det är ju inte tillåtet att promenera där och enligt vad jag förstått så krävs fungerande belysning på alla fordon som har tillträde till motorvägarna. Varför monteras det då ibland upp till fyrdubbla rader med väglampor på våra motorvägar? Jag har också noterat att då cykel- och gångbana löper paralellt med landsvägen så är väglamporna riktade mot landsvägen och inte mot gångbanan. Varför?

Till all lycka har vi här i Långmossen ingen vägbelysning, det innebär att om man rör sig till fots på vägen när det är mörkt så utrustar man sig med reflex och vid behov ficklampa och syns på flera kilometers avstånd. Det har till och med varit lätt att motivera ungdomarna att nyttja dessa hjälpmedel när det varit mörkt. De som rör sig på belysta vägar invaggas att tro att de inte behöver reflex eller lampa när dom är ute och går och jag har flera gånger överaskats över hur dåligt till exempel gul-brun-gröna kläder syns i det gula sken som nu företrädelsevis används till vägbelysning.

Bilden ovan tagen vid midnatt den 10 juli och trots mulet väder kan jag inte förstå till vilken nytta vägbelysningen är tänd.

Nu är det upp till någon med tjockare luva att försöka övertyga mig om nyttan med att enligt min mening ödsla energi på dylik vägbelysning. Jag ser hellre att de medel som fordras till belysning och monteringen av stolparna används till att underhålla själva vägbanan. Stolparna i sig är ju också en trafikfara!

Säga farväl till Hagge.

Time to say godbye.

Hagge

Hagge, mitt lilla troll, var 17 for det fel?

Han trivdes bra med in kompis, han åt, vilade och mådde helt bra. En dag noterade jag att han inte växte, han såg lite ynklig ut där han stod under träden, genomsur och ynklig. Jag bestämde mej för att flytta honom och kompisen till fårhushagen. Där fanns det en hel del trädskott som kommit upp och helt fint gräs. En dos maskmedel för säkerhets skull och det borde inte vara några problem med det. Till på köpet så skulle det finnas möjlighet för dem att gå in i fårhuset när det regnade, dörrarna stod öppna.

Men vad händer? Jo, hagge får problem med ögonen, de grusar sej och rinner om dem. Jag putsar och rengör, sätter salva och det blir inte bättre. Är det någe värre fel? Eller blir det ditspolat skitvatten från ullen när det bara regnar? Hagge mår inte bra. Han går omkring och småäter lite, men verkar inte intresserad av mat. Lustigt. Jag visar honom var han kan gå in och äta hö, det vill han inte ha, och inte kompisen heller, och när kompisen går iväg yrar Hagge efter men verkar nu se ännu sämre och hänger inte med i kompisens fart. Jag funderar vad som kan stå på, men jag är inte tillräckligt snabb i min tankegång, verkligheten kör över mej med ordentlig fart och igår morse var hagge trumsjuk. Tror jag i alla fall. Allt tydde på det. Rund som ett klot om magen och med tanke på det lilla som han ätit var han inte direkt överfet och så detta evinnerliga regnande gjorde väl att det han petade i sej var fuktig dynamitklöver och så sa det kabum i hans lilla mage. Antar jag. Jag vet inte. Jag satsade något kort på det och stuvade i han lite olja och ett som annat för att få igång magsystemet som det ska honom, luft kom det upp, massage på mage och hals gjorde att det riktigt bubblade upp gas ur magen. Jag gjorde vad som stod i min makt för stunden, men Hagges lilla kropp orkade inte.

Han orkade inte stå utan lade sej ner med benen under sej och svängde huvudet mot bakbenen och bara låg och andades. Han orkade inget mer. Lite vatten fick jag honom att dricka men äta, det gjorde han inte. Han bara låg. på bara någon timme blev han tröttare och orkade snart inte lyfta huvudet själv – gränsen för när det är hopplöst läge. Jag pajjade honom över huvudet och då tog han sej kraften att trycka sitt huvud in mot min hand. Där satt jag en god stund och bara pajjade honom. När jag slutade lade han ner huvudet och bara vilade. Han bräkte inte, rörde sej inte. Bara andades. När jag åter satte min hand på hans huvud, tryckte han upp huvudet i min hand, jag lade hans huvud på mitt ben och där låg han stilla, stilla.

Hagge

Nu skuttar han omkring i lammhimlen. Jag ringde Mathias, som för tillfället är i Geta och berättade vad som hänt. ”Oj, nej”! blev hans första kommentar, men sen började han lika fort reda ut för mej vad han hade gjort under dagen. För att kontrollera att han hade förstått vad som hade hänt måste jag ta upp samtalsämnet en gång till. Men någon större katastrof verkade det inte vara, han konstaterade bara att det gick med Hagge som med Smile.

”Dom far upp till himlen och kan inte komma ner!” Brukar hans svar vara när man frågar någonting om någon som dött. Så han tar det hela med ro.

Någonting man borde ta efter lite mer. Att Hagge kanske inte skulle vara med så länge på grund av att han nästan inget ser ställde jag in mej på, men att det skulle gå så här hade jag inte räknat med. När han lärde sej äta ute tänkte jag att följande prövning skulle komma när det skulle bli höst och han skulle behöva lära sej äta inne igen. 100 gånger kan man ju tänka, ”jamen om jag skulle ha…. gjort si eller så…” någonting annorlunda så kanske… Men nu går det inte mera, jag gjorde vad jag för stunden trodde och ansåg vara klokast just då, med allting i Hagges korta liv. Det är bara att konstatera faktum nu, Hagge fick ett kort lyckligt liv på jorden och han gav oss så mycket glädje. Minnena finns för alltid kvar.

Hagge i båt

Under kaparn…

Kaparn, den där man använder när man rappar omkull gräs med  ..  … Slåtterkross heter det!

Hurra då, lite regn nu också, som om det inte vore tillräckligt treeeevligt ändå här i lervällingen och blodbadet…

Nej, det är inte så farligt som det låter, orden var mina när jag efter en god stunds bökande under slåtterkrossen, äntligen fick löst den ena ”sliraren” på slåtterkrossen.

Slåtterkrossen ”Slirarena” är dom som ligger längst ner och slirar mot marken. Dom tar emot de värsta smällarna när man kör i sten, här på bilden hänger den ena lite löst längst till vänster. Men såhär ser den ut där under, slåtterkrossen. Ingen ny grunka, den har en hel del år på nacken, men med lite det ena som det anda i ”förstahjälp” så håller den ännu. De maskiner som man kan åtgärda felen med hammare, skiftnyckel, svets, ståltråd och lite nya delar nångång är de bästa och brukar få vara med tills de blir så slut att det inte går att svetsa på, eller byta ut delar i för att det man skall svetsa fast i, eller skruva fast delen i, inte håller. DÅ är det dags att söka något annat, men tills dess får det va, om det är bra vill säga. Att byta en maskin för att den är omodärn är inget jag varken behöver eller förstår

Jag började med att tvätta den så att man skulle hitta bultskallarna, det tillredde en härlig sörja under maskinen när man började böka i det med både stövlar, knän och händer. Det var liksom inte direkt torrt från förut heller… Alternativa platser till att skruva på är inte så många, visserligen skulle jag ha kunnat backa in slåtterkrossen in i fårhuset, där jag tömt bort fårskiten, men så är ju frågan den, vill man kräla omkring i lersörja eller i halvbrunnen småfuktig fårskit?

Någon verkstadshall har jag inte ännu, men efter idag vandrade den några pinnhål uppåt i den oändligt långa lista över ”saker jag vill ha”.

Nåja, efter att ha fått löst den ena sliraren, som verkligen inte heter ”slirare” utan någonting helt annat vacker och fackterm-aktigt, så var jag både genomsur av svett, vatten och lervälling. Lite blod hade jag också lyckats få fram ur knogarna och humöret toppades när jag kröp fram under krossen för att tvätta lite muttrar och bultar, och inte tänkte mej för när jag steg upp, utan slog huvudet i järnet som normalt håller upp gardinet. Ja, alltså, tror väl inte det heter gardin på en slåtterkross utan någonting helt annat …Hur som helst så menar jag den där skyddspressugrejsen som ska hänga framför balken, som för länge sedan försvann efter att pappa hade någon remont på krossen…

Humöret var som sagt på topp och så började det då regna som grädde på moset. Min glädje över vatten från skyn är ungefär som en semesterfirares…

Slirare två satt liksom den första – som berget.! Bultar som aldrig varit löstagna, utan välåtskruvade med alla sorters låsbrickor som finns i en välsorterad järnhandel, och muttrar med gummitrissor och dessutom fastrostade, satt bra fast. Men skam den som ger sej sade jag högt för mej själv, varpå jag åter tvättade händerna rena från sörja och tog ny sats.

KLABANG och AJJJ!!!   ¤¤&%#”¤#/&#¤…..

Att slinta med spärrskaftet, eller nyckel när man drar för kung och fosterland, tar i ända ifrån tårna och till lika som man spjärnar emot med foten på balken, har en totalhöjd av ca 70cm, måste se roligt ut!

Jag slo mej, någonting kopiöst, men till lika kan jag ju konstatera att det måste ha sett roligt ut där jag stod som en märla, smutsig som en nyrullad gris, med foten i spjärn. Skrattar gör jag mellan visorna av barnförbjudna ord. Men en bult släppte igen… och så höll jag på, tills alla 6 bultarna var lösa och därmed också slirarena.

Söndrig slåtterkross

Svetsad förut och nu snart igen, för en som är obekant med liknande grejjer kan jag säga att det verkligen inte ska gapa sådär i högra änden. Orsaken till att det blivit sådär är att det antagligen har smällt lite för mycket i någon sten eller liknande…

svetsjobb

Lös! Hurra! Segern är min, 1-0 till mej 🙂 glädjen över att fixa någonting själv är ganska stor ibland 🙂 Men nu blev det värre, den lilla biten som ligger lös till höger, med ett hål i, skall svetsas fast. För kunnas skull skulle jag kunna byngsla dit den och antagligen nog också få fast den, men, jag känner mej själv och vet att jag med stor sannolikhet skulle få göra om hela proceduren efter ett litet tag. Så vad göra då, jo, man ringer pappa. Han har svetsat i hela sitt liv när det behövts, och kan med van hand också snabbt få svetsat dessa två hakor på slirarena. Det heter antagligen inte hakor… bla bla bla… för att förstå vad jag menar måste man ibland ha fantasi som sträcker sej långt utanför det vanliga. Pappa förstod med en gång vad jag menade när jag ringde och frågade om han ”kunde svetsa fast dom där hakona under krossen som håller slirarena” ? Men så är han van att höra när jag ringer och reder ut det ena problemet efter det andra med värsta kodspråket.

Men nu är det ju så, att de ska tillbaka också… Antar att jag har kvällen bärgad, eller kanske jag väntar att regnet ger sej och att lervällingen och kläderna torkar lite…

 

Mera talko!

Mindre än en vecka kvar… spänningen stiger, talkorna avlöser varandra, problemlösningen är i full gång, planeringen är i full gång, och har man storasyster som ordförande får man finna sej i att vara allt från problemlösare, hantlangare, bollplank, springflicka, barnvakt, klagomur, ja, allt i ett och allt på en gång 😉 Men vad är det då som står på? Jo, den roligaste och tuffaste ”happeningen” för vår förening  – Kirjais och sommaröbygdens utveckling rf. Happeningen är Auktion med lopptorg.

Jamen vaddå, kanske någon funderar, vad är det med det? Det är väl bara att ropa ut lite saker, och klubba av när det kommit ett bra pris för saken… Men nej, det är inte lika enkelt som det låter i ”Emils värld”, där en hammare och en tång bjuds ut – för det är det som håller världen igång…

Nu är det helt andra saker som håller världen igång… De största skillnaderna från Emils auktion och till den som jag är insyltad i är väl att byråkratin är annan, och att det inte kommer att finnas vare sej grisar eller kossor. ”Halta Lotta” hoppas jag verkligen inte heller att kommer att finnas, för den här dagen, nästa onsdag, kommer jag verkligen att behöva ha fötterna i trim!  😉

När det ordnas en sån här stor happening i en liten bygd behöver alla fötter vara i trim. Det skall bäras bord, bänkar, köras grejjer, ställas upp kaffetält, infopunkten skall ordnas, vattenposten skall vara fräsch, grillar ska ställas upp, dragas el hit som dit, och så skall det vara någon som också står vid alla punkter/platser. Parkeringsfolk, kaffekokerskor, flitiga damer som med glödheta pennor håller koll på allt som ropas ut, duktiga mäklare och så vidare… Alla som vill har en plats, och alla ställer upp i sann talkoanda.

Sommaren räknas i tiden före auktionen, och tiden efter.

För min del betyder den här happeningen, att dagarna när det är förberedande talko får allt annat arbete vänta på sin tur, och många händelser planeras runt den här dagen. Nu ser dock väderleken ut som att det eventuellt skulle kunna börja tänka sej att hålla upp lite med regnandet den veckan. Vilket i sin tur betyder att jag skulle vilja ta in lite torrhö.

”Grannasåkern” som slogs först här hemma på holmen och lagades ensilage av, har nu fint frodigt lagom långt gräs igen. Skulle jag ha velat ta det till ensilage skulle jag vara snudd på för sent ute, och jag har låtit bli för jag skulle så gärna vilja ha lite torrhö upp på hövinden!

Jag har tålmodigt väntat och väntat, att vädret skulle stabilisera sej lite. Det ser det nu ut att göra, på långtidsprognosen i alla fall, men vad infaller naturligtvis just då som vädret ser ut att bli någorlunda, jo, Auktionen… Typiskt. Men så hård är jag nog med mitt, att är det nu så att jag måste vända hö den dagen, så gör jag nog det. Före eller efter värsta rushen på auktionen, men vändas ska det. Blir det dock så att jag måste bala den dagen och det utlovas regn till följande dag, vet jag inte hur jag skall göra… Höet är annars heligt, så ni kan ju tänka er hur viktig den här auktions dagen är för mej, men det återstår nu att se… Det är ju en tid kvar ännu till den heliga onsdagen och väderprognosen hinner ändra många gånger, så ostadigt som det är, och har varit så är långtidsprognoserna inget att lita på….

 

Kvällsvard.

På tal om mat så tyckte jag det passar att lägga in en bild på resterna av dagens lunch som vi värmde till kvällsvard i kväll. I vanliga fall sköter frugan matlagningen men idag var det faktiskt vår praktikant Max som stod för kockandet. En smaklig soppa på fjolårets sista rödbetor blev resultatet, riktigt gott var det. Kan tänkas att det var ett försök att påverka bedömningen av praktikvitsordet, ett gott försök i så fall 🙂

Estnisk rödbetssoppa á la Max, batong och yoghurt till kvällsvard för omväxlings skull.

Kanske ger soppan den kraft jag behöver för de återstående sysslorna. Det blev lite extra kvälls- (natt-) jobb för en framring på traktorn behagade börja läcka under dagens stråstärkarbesprutning. Blev tvungen att montera ett bredare hjul på traktorn inför kvällens sallatsskörd men det vill jag ogärna använda till den återstående spannmålsbesprutningen då det trampar ner onödigt mycket av grödan.

Bäst att fortsätta jobba……………..

Folkvisa (moderniserad)

PLOCKA VILL JAG FLYGHAVRE

Modernisering av ”Plocka vill jag skogsviol” under
inflytande av lagen om flyghavre och en dag på veteåkern.

Plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner.

Solen bränner, vetet flimrar,
broms och mygg ger stick
och om solen går i moln
så kommer det en skur.
Sedan är man genomblöt
och säden den är riktigt våt.
Men det blir inget ledigt
förrän alltihop är klart.

Så plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner

Nisse Husberg
12 juli 2012 på Tjeeldlaandi