Blåsigt

Dagens väder har väl ingen missat…

För mej blev det en händelserik dag med resultatet sjuk rygg. Eftersom jag var allena hemma på land fick jag dagen fylld av diverse sysslor vi normalt är fler om här på holmen. Som vanligt skall jag försöka reda ut det från början, och början var redan igår när jag tappade upp vatten åt mej efter att jag via nätets 4 olika vädersidor konstaterade att det utlovades höstens häftigaste skitväder och då anade jag strömavbrott. Vattnet jag tappade upp igår fick jag användning för redan till morgonkaffet. Strömmen for nångång 8-9 tiden och jag hade inte hunnit koka mitt kaffe, så det blev att koka på spisen istället. Bra gick det. Jag njöt av en redig frukost, för jag visste inte när jag skulle ge mej tid att gå in nästa gång för att tanka energi.

Först fåren. För att ge mat behöver jag ingen elektrisitet, men för vattnets del är det värre. Fåren hade kvar vatten sedan igår, så jag tänkte att de får klara sej med det de har. Blir strömmen borta länge måste jag köra vatten åt dem i tunna eller i baljor ur den gamla, men fungerande brunnen. När jag för mej själv började småplanera hur jag i sådana fall skulle bära mej åt, traktorskopa, tunna med lock… så kom jag att tänka på historien jag så många gånger fick höra av min morfar. När han skulle hämta vatten till fähuset.

Min morfar föddes 10 december 1925. Han var äldst i en syskonskara på 7. När han blev lite äldre fick han ansvaret att se efter hästen och göra de sysslor som skulle göras med häst medan hans far, som var postförare, hämtade post. Bland de sysslorna hörde till var att se till att djuren i fähuset vintertid fick vatten. Sommartid gick de ju ute. Brunnsvattnet var man sparsam på, så vattnet till djuren skulle hämtas från sjön. Vintertid skulle vaken huggas upp, vattnet ösas i tunnor på släden och sedan skulle de dras upp till fähuset med hästen. Men för varje steg hästen tog ryckte det till i släden och vatten skvimpade ur och redde till en mindre trevlig iskaka av hela släden och när så häst och släde kom upp till fähuset fanns inte lika mycket vatten kvar i tunnorna som vid starten från isen.

Detta senario har jag många gånger tydligt sett framför mej när jag vrider på kranen och vatten kommer ur slangen och jag bävar för att den dagen skall komma när jordslangen fryser någonstans och inte går att lena upp… hujeda.

När fåren var matade väntade stranden. Där simmade glatt omkring diverse fastknutna sumpar, lavan jag brukar dra upp båten på, men också några ickefastknutna gamla lastpallar, lite bräder och annat smått och gott… Stövelskaften räckte till och allt som flöt kom upp på land och det som redan var på land förflyttades lite högre. Så tog jag snurran till min mommos strand där bryggorna låg helt under vatten. Samma story, lite stolpar, bräder från brolocksbytet, sumplock och annat låg och drev mellan bryggorna. När det var på land började jag fundera hur det månne låg till med min systers båt som låg vid bron på kirjais sidan, redo för upptagning. Den låg på väder sidan och jag räknade ut att den nog inte kommer att må särdeles bra där i längden… Så jag tänkte mej att åka dit, men det blev tvärstopp när jag rundade udden och vek in i den flada där båten ligger. Mot mej kom stora fula rullande vågor som det fräste om. Jag provade att runda udden, men min lilla snurra kastades som en vante hit och dit. Den flyter som en kork, så rädd var jag inte, men man skall ha förstånd att sluta i tid och så gjorde jag. -Jag går landvägen istället så får jag se hur det står till i pappas strand.

Efter ett hastigt klädbyte, ty jag var genomblöt av regn, traskade jag ner till pappas strand där pråmen låg och slet och drog i bron. Vädret låg lite på, men ändå som i lä för de värsta vågorna. Jag konstaterade att om vattnetr stiger 5 cm så kan pråmen ta sej upp på bron och då kan det gå illa. Hänger pråmen upp sej på bron och vattnet går ut blir det en blöt pannkaka av alltihop. Men vattnet verkade lite stanna i stigandet, så jag släpade och drog iland diverse saker också ur hans strand. Till min systers strand vågade jag mej inte med lilla tehisnurran som låg i pappas strand, inte heller över till andra sidan för att kunna se hur systers båten mådde, men nu kunde jag se att den mycket riktigt låg och dunkade och slog mot bryggan där på andra sidan. Hur skulle det gå om den hängde upp sej på brokanten då, eller om det dunkade sprickor i bottnet? Jag måste dit! Men hur, jag anade hur det skulle komma att se ut…

Vi har en bro… nästan över till holmen. Med det högvatten som det var idag var bron + – 0 så här såg det ut när jag kom promenerandes längs stigen

Stigen till bron

Jag svor en ramsa. Va 19 sku jag göra nu då? Jag ringde syster och berättade hur det låg till. Eftersom hon var på jobb ringde hon vidare till en räddare i nöden och han for sedan och flyttade båten. Jag kunde andas ut och gå hem och äta, och byta kläder. I pappas stranden hade jag lyckats trampa i en springan där en brolocksbräda lossnat och blivit genomsur om foten och upp till knät, i vevan när jag steg ner tog jag emot mej med händerna för att inte trampa alltför djupt. Detta smarta drag resulterade i genomblöta händer och ärmar… Väl hemma konstaterade jag att strömmen ännu också var borta.

Efter den något sena lunchen gick jag så åter en rond, ner till min strand, allt var ok. Så skulle jag gå till pappas hus och elda lite, utanför mötte jag systers växthus som vädret svängt uppochner. Ingen trevlig syn. Då jag kom till pappas strand kunde jag konstatera att vattnet hade gått ut lite och pråmen låg snällt kvar på nersidan om bron och nu hade vädret mojnat lite och systers båten var flyttad till andra sidan bron och låg förtöjd med nosen till bron och akterrepen i stolpar.

Äntligen börjar jag vara i kapp med vädrets tillställningar. Förutom växthuset… Men jag konstaterade att där hade jag inget att göra ensam, så jag knallade till fåren och sedan hem. Torra kläder på. Ingen ström ännu. Med ficklampan i munnen rotade jag efter diverse ljus så jag skulle kunna göra ngt. Men vad kan man göra utan ström? Akkun i datorn håller bara två timmar och de hade jag nästan förbrukat vid lunch för att kolla väderprognoser och senaste nyheter om ovädret. Akkun i telefonen var också på upphällning… Man kan inte byka, inte diska, inte städa, inte det ena och det andra…  Vad gjorde dom före strömmen kom till lands då? Kardade ull? Nåjanå, vad gör man… Så jag satte mej som krösamaja och kardade ull som jag kan laga till lite julpynt och prydnader. En batteridriven liten radio letade jag upp också, tyckte man väl inte skulle behöva sitta med peltorlurarna på i köket när man kardar ull… Ungefär klockan 21 började mitt i allt julljusstaken i fönstret lysa. Och nu, två timmar senare har jag så återgått till 2011 och knackar in en blogg på datorn.

December stormDen här bilden är tagen på södra sidan där öppna fjärden ligger på.

 

Lång hösts väg till vinter

Ännu bara regnar det och leran smetar. Jag hade planerat verkstadsarbete men nu har spaden varit huvudredskapet en längre tid. Det är inte illa för en hel behövde faktiskt grävas före vintern. Flismellanlagret har nu en ordentlig grund av lecablock (kallradade) och snart är plåtarna nedgrävda kring växthuset. Vid gamla skolan är fiberkablarna nedgrävda ända fram till knuten och indragna till vinden.

Men nu väntar alla arbeten som jag sparat tills det fryser på. Och får vänta ännu en tid. Nästa vecka blir det bara varmare. Och jag har en hel del rör och kablar som skall grävas ned. Den bättre hälften önskar sej säkert kallare väder för nu har stövlarna 10 kg extra lera då jag kommer in. Verandagolvet är täckt av tidningar på grund av leran för man kan inte riktigt dra av dem utomhus i det här vädret.

Plåten kring växthuset testas nästa sommar. Jag vill ha nånting som hindrar rötter och gnagare från att komma in. Det är 1 mm aluminiumplåt som är lätt att bearbeta och inte rostar. Om pH är mellan 4 och 9 så bildas en oxidhinna  som hindrar korrosion. Men aluminium klarar inte kontakt med järn eller koppar.

Det blir mörkt så tidigt nu att det inte är någon idé att följa ljuset. Med pannlampa kan man gräva lika bra på natten som på eftermiddagen. Jag har dessutom köpt tio ”campinglampor” med lysdioder från Biltema. De är bättre än andra lysdiodlampor eftersom de sprider ljuset. Med tre eller fyra uppladdbara batterier så lyser de länge. Två sådana i växthuset ger ganska bra allmänbelysning och vill man se närmare på nånting så har man pannlampan.

Nu blev jag i alla fall tvungen att ge upp för en stund. Vi har en halv storm som redan brutit elektriciteten tre gånger i dag och då det började komma snö och plåtarna höll på att flyga sin väg så kom jag in och sitter och skriver blogg i stället.

(Om nån tycker rubriken verkar bekant så –  jo, det är en omformning av Eugen O’Neills berömda drama ”Lång dags färd mot natt”. Att det är ett bekant citat visar det faktum att då jag skrev in ordet ”lång” på Google som kom hela namnet genast upp …)

Kaffebordet

Så sitter jag här igen en gång framför datorn. I ett regnigt blåsigt December är det sällan man får besök hit ut till holmen, och vi som bor på holmen har alla ganska olika livsstilar och befinner oss lite varstans. Många dagar blir det då så att man lagar mat och kokar kaffe åt sej själv. Men så värst ensam behöver man ändå inte känna sej…

Kring mitt kaffebord samlas det dagligen folk från öst, väst, söder och norr. Lösningen för att inte sitta ensam med sin sorliga ensamma köttbit på tallriken finns i facebook. Det finns många andra förutom jag som sitter med sin lilla matlåda och är ute på nätet och svirar som sällskap. För mej har ett mönster växt fram, och jag kan se att ett liknande mönster finns hos flera av mina bekanta. 😉

Om jag är ensam när jag äter/dricker kaffe, börjar jag med att först kolla om det kommit några nya inlägg, eller kommentarer här på bloggen. Sedan går jag till min mail. Sedan skummar jag genom nyhetssidorna. Om det inte hänt någonting stort som måste läsas grundligt går jag därefter in på facebook och ser vilka nyheter jag har att läsa bland mina vänner.

Många tycker Facebook är djävulens påfund, och någonting man skall ”akta sej för” så att man inte ”fastnar där”…

Själv är jag av den åsikten att jag tack vare facebook lättare kan hålla kontakten till släkt och vänner som inte bor precis bakom knuten, (för det gör dom inte ;)…) Och så kan jag hänga med det vardagliga livet både när och fjärran även om jag sitter på min kobbe i Östersjön.

Mitt kaffebord

Röda dagar……

…..borde man kanske hålla fred, eller? Men nu just idag (läs igår) var det lämpligt att köra bort resterna av ladan som revs i somras och fortsätta med plöjningen då det var lite för fruset för skörd i kålrotsåkern. Men ivern till att jobba straffade sig. Dagen började med att det var kallt i huset, verkar som om jag hade glömt att starta cirkulationspumpen efter att jag luftade värmesystemet kvällen innan. Nåjaa ingen större skada skedd då det inte var kallare än kring noll grader så inget hade frusit sönder. Fortsatte med stenkörningen men råkade tappa en sten så att den rullade mot stolpen som håller ”sidbree” på plats. Stolpen brast ju förstås så nu blir det till att svetsa när jag får tag på en svets. Efter stenkörningen kopplade jag i plogen men innan jag började plöja skulle jag ge den en översyn samt smörja lagren. Tyckte att en bult som håller plogkroppen på plats såg lite lös ut så jag skulle dra till den lite. Den satt lite hårt så jag tog spjärn med knäet mot plogen men råkade sätta knäet mot en hydraulslangsvinkelnippel som brast förstås 🙁 Mitt egna lager av hydraulkomponenter förstördes ju i branden och då det nu var en röd dag så fanns inte heller möjligheten att åka till affären. Var ju helt enkelt tvungen att få nipppeln reparerad för att undvika att olja rann ut i naturen och visst ville jag ju få lite plöjt också. Dristade mig till att ringa en vän och kollega som jag vet är välutrustad och inte skyr att hjälpa till trots röda dagar. Och joo jag var välkommen att söka delar i ”garaget”. Tyvärr fann vi inte rätt nippel, de finns ju så många olika varianter och storlekar, men vi kunde ju pröva att löda ihop de söndriga delarna. Sagt och gjort, vi lödde, jag monterade och det höll 🙂 Och jag plöjde tills det blev mörkt varefter jag fortsatte med tvätt av morot och rödbeta för morgonens leveranser. Hann också betala lite räkningar innan byte av datum, dagen slutade alltså väl trots en dålig inledning 🙂

Trots att jag nu jobbat hela dagen betyder det inte att jag inte skulle högakta landets självständighet. Tvärtom, det är ju med hårt arbete och stora uppoffringar som landets självständighet förvärvats. Sänder ett tack till tidigare generationer och framförallt till våra veteraner för deras insatser för att hålla landet självständigt.

Smörberget och smörbristen

Jag är gammal nog att minnas en tid då man pratade om det finska smörberget och vilket enormt problem det var att bli av med smöreländet. Nu har vi tydligen istället smörbrist och butikshyllorna gapar tomma. I den lokala tidningen ingick häromdagen en intervju där man ondgjorde sig över att handeln inte får tag i tillräckligt stora mängder smör eftersom Valio exporterar en del av sitt smör till Ryssland. ”Det är oetiskt att inte i första hand se till hemmamarknaden” var kontentan av artikeln.

Jag kunde inte hindra att åtminstone ena ögonbrynet åkte upp ända till hårfästet. De senaste femton åren har den finska dagligvaruhandeln importerat allt större mängder livsmedel från utlandet, trots att många av dem finns i Finland. Man har avsvurit sig allt ansvar för finländsk livsmedelsproduktion och kallt konstaterat att man köper där man får varorna billigast. Världen är full av mat, vi köper in där vi får det bästa priset. I vissa lägen har man t.o.m. taktikerat med att köpa in billiga utländska partier av vissa grönsaker just när motsvarande grönsak är skördemogen i Finland för att därigenom pressa ner priset på den inhemska marknaden.

Nu svänger pendeln åt andra hållet för smörets del och världen är istället full av folk som vill köpa smör. Helt plötsligt utvecklar handeln en stark känsla för nationell solidaritet och anser att det är direkt oetiskt att inte i första hand se till den egna befolkningens behov. Nu borde de producenter som handeln hittills fullständigt struntat i känna en djup solidaritet med och ansvar för samma handelskedjor.

Grattis, det här är resultatet av att man i årtionden hävdat att priset är det enda som har nån betydelse och att import alltid är det billigare alternativet. Om vi absolut skall ha en global marknad också för livsmedel finns det inga garantier att det alltid är den finländska konsumenten som drar det längsta strået.

Frågan är dock hur vi skall hindra att såna här situationer uppstår igen? Alla prognoser säger att efterfrågan på livsmedel kommer att öka snabbare än tillgången. Med andra ord kommer vi snart att ha samma situation då det gäller något annat livsmedel. Nästa gång är det kanske potatis, nötkött eller ägg vi har brist på därför att nån annan betalar bättre. Som producent tycker jag det känns rimligt att jag i första hand ser till den inhemska marknaden, speciellt i en situation när det råder brist på ett visst livsmedel. Solidaritet är dock något som bara fungerar om det går i båda riktningarna. Vilka garantier har mjölkbonden att handeln inte igen vänder honom ryggen den dag det åter finns smör i hyllorna? Är det kanske läge för någon form av borgfred där handeln och producenten kommer överens om spelregler för att garantera tillgången på mat? Självreglering fungerade ju tydligen inte på penningmarknaden, hur länge orkar vi att tro att den fungerar på livsmedel?

Lera och diesel

Den bättre hälften var inte direkt förtjust då jag kom in efter att ha reparerat bränslekranen på traktorn. Dessutom var jag ganska lerig – vädret har ju varit milt hela hösten. Hon ville tvätta mina byxor men vad skulle det ha varit för nytta med det ? Då jag ger mej ut igen så tar det ungefär tio minuter och så ser jag likadan ut.

För att stå ut med en bonde så får man inte vara överkänslig för olja och lera. Tvärtom bör man helst gilla sådant för det finns det överflöd av i vardagen på bondlandet. Förr var det mest lera och hästskit men tiderna ändras ju. Hon hade nog gillat de tiderna bättre för en trädgårdsmästare ser närmast salig ut då det luktar hästskit.

Visst har det kommit med elektronik och datamaskiner i jordbruket också men åtminstone här finns minsann leran kvar. Man kan sitta i traktorn och göra en massa jobb med frontlastare och plog men i många fall så måste man ändå hoppa ned i leran och använda skyffeln. Värst är det då man fastnar i leran och traktorn går sönder. Då är det lera och olja i en salig blandning. Förstås måste man gräva sej ned i en grop med huvudet före för att fixa nånting.

Sällan har jag varit så lerig och oljig som då jag körde ned traktorn i det gamla utfallet. Det var nog igensatt men ännu för mjukt för att hålla en traktor en regnig höst.  Då måste jag gräva mej ned under bakhjulen för att få trädstumpar under dem och det regnade hela tiden.  En bra historia nu flera år efteråt men jag var inte speciellt glad just då.

Lera har jag ingenting emot. Då den torkar är det bara att borsta bort den – även om stövlarna kan bli tiokilosvikter då leran är riktigt seg. Oljan är det värre med. Hydraulik är väldig användbar men reparationerna mindre trevliga.

Just nu gräver jag under flislagret med stor brådska innan det fryser. Där skall sättas dränering och block som grund och så kommer där en mängd rör och kablar. Jag hackade litet förra vintern men då var allting fruset så jag fick inte mycket gjort. Nu har vi i alla fall så varmt väder att jag hoppas hinna få grävarbetet gjort förrän det fryser. Till skogen kan man ändå inte fara utan att göra grymma spår.

I alla fall trivs jag bättre med leran och oljan än med en annan sorts smuts som har formatet A4.