Slut på lovet

I skrivande stund är det söndag kväll och dessutom sista kvällen på sportlovet. I morgon är det dags för fru och son att söka sig tillbaka till skolan och dags för mej att öka takten i arbetet igen. En av fördelarna med att vara sin egen är att jag i viss mån själv kan påverka hur mycket jag jobbar. En del arbeten skall utföras varje dag, men de som går att skjuta fram behöver man ju inte göra just när den övriga familjen är ledig. Djuren skall skötas, foder köras hem o.s.v. men veckan har också bestått av rätt mycket pulkåkning, simhallsbesök m.m.

I år hade jag dessutom turen att få ett par dagar semester under sportlovet. Jag är med i en avbytarring och vi brukar försöka fördela ledigheter någorlunda jämnt och rättvist så alla har chans att då och då få ledigt under större högtider och skollov.

Medlemskapet i ringen gör att det är samma avbytare som återkommer till gården gång efter gång, vilket gör ledigheten lättare både för mej och avbytarna. De känner sen tidigare till huvuddragen i verksamheten och jag behöver bara instruera dem i de saker som ändrat sen förra gången. Efter det är de i stort sett självgående. Vissa gånger träffas vi bara första dagen för att gå igenom riktlinjerna och sista dagen när jag undertecknar deras arbetstidsredovisning. Det sistnämnda är egentligen lite konstigt, varför skall jag bekräfta hur många timmar de jobbat? Jag har ju ingen aning egentligen, jag har ju varit ledig…. Fast det är hursomhelst bra att träffas och kolla lite hur det gått och om det finns nåt jag behöver veta.

Jag undertecknade pappren tidigare ikväll och vi kunde konstatera att allt löpt riktigt bra. Så tack för denna gång, Kim och välkommen åter. :)

Varvet runt

Häromdagen kalvade Celin vilket var en tydlig indikation om att vi gått varvet runt och dokumenterat ett helt år i Bondbloggen. Celin var nämligen först ut av vårkalvarna ifjol och det även hon som inleder säsongen i år. Faktum är att hon klår de andra med hästlängder, jag har inga andra kalvningar beräknade på fyra-fem veckor. I fjol kalvade hon 22.3, i år blev det 2.3 så hennes kalvningsintervall är lite under ett år. Hos dikor brukar man eftersträva ungefär 12 månaders kalvningsintervall så hon får klart godkänt. Hon kalvade på egen hand och tog också hand om kalven utan problem.

Fjolårskalven fick heta Swiss, med motiveringen att mamma hette Celin (som sångerskan, men lite annan stavning) och Simmentalrasen kommer från Schweiz. Den här får kanske nåt på sångtemat eller så väntar jag och ser om den utmärker sig på nåt sätt. Det är överlag enklare att minnas kornas namn om de har en liten story eller nån motivering till varför man valde just det namnet. Ju mer långsökt och komplicerad förklaringen är desto bättre brukar namnet fastna.

På bilden ligger lillkvigan och tar igen sig i ett bås efter en upptäcktsfärd runt ladugården. Till hennes försvar skall sägas att hon normalt är betydligt renligare än på bilden, men det blev några vurpor under resans gång.

Vitsvanshjortar

Nu lyckades jag äntligen få bilder av hjortarna som håller till på hygget. De börjar bli alltmer orädda då jag kommer med traktorn på krypväxel men det har varit svårt att få bilder eftersom de försvinner då man stiger ur traktorn.

Nu blev de i alla fall kvar för att nyfiket titta på mej en stund. Men sedan satte de av i full fart över åkern. Där finns redan en ordentligt upptrampad stig som de gjort upp. Jag ser dem nästan varje dag då jag kommer till skogen – men först då de börjar springa bort. De har en otroligt bra skyddsfärg – exakt samma som färgen på gamla granars stam.

Att det är vitsvanshjortar är väl ganska klart på den här bilden:

Full fart i skogen

Det har varit en dålig vinter med mycket snö och extrem köld men nu börjar snön fästa sej och vädret är varmare – litet för varmt. Det gäller att såga för brinnkära livet nu för att hinna med vinterns hygge.

Jag har de senaste dagarna fått dubbelt mera stockar sågade än tidigare och det behövs. Snart börjar de stora granarna vara avklarade. Nu kommer de stora asparna i turen och de kan vara ganska besvärliga. Ett par fick jag fällda med lämplig vind i dag men vinden skall svänga i morgon – åt fel håll.

Jag fick igen inse att man inte kan fälla mot vinden – inte ens snett mot den. En stor gran blåste rakt in i småskogen och i den röran sågade jag av måttbandet för man såg inte riktigt nånting där. Träden måste knuffas omkull med lastarn då de lutar åt fel håll. Det går ännu men om det blåser åt fel håll så måste man hitta på nånting annat att göra. Just nu skulle jag behöva sydligt vind men det skall bli nordlig.

Om det blir riktigt omöjligt så börjar jag köra ut stockarna. Det skulle inte skada att få ut dem medan vägarna är ordentligt frusna. Solen börjar redan tära litet på vägarna men så länge det är kallt på nätterna så går det an.

Jag har inte räknat hur många träd jag fällt men något hundratal stockar finns där säkert. Det är inga små stockar. En stor del är svarvstockar på 58 dm och minst 28 cm toppdiameter. Av många träd fick jag två svarvstockar och av årets bamsegran (29 meter lång och 70 cm diameter vid roten) blev det tre. Där blir det redan kubikmetrar.

På årets hygge finns det också tallar men de är inte så tjocka som granarna. Jag var rädd för att granarna skulle vara rötskadade men med en del undantag var de förvånansvärt friska. Vi har ju problem med röta här i söder. Det finns en hel del riktigt stora aspar som absolut måste bort nu för de förstör bara mera ungskog för varje år som man väntar med fällandet. Kvistarna är grova som mindre träd. Björk är det ganska dåligt om i år.

Omstart

Jahapp, då var vi varvet runt igen. Kölden och snömängden har ju som alla vet gjort alla former av agrikulturell verksamhet omöjlig i flera månader nu. Det betyder att jag snart sagt inte har rört en traktor sedan jag körde in plogen under tak, men nu börjar det droppa igen. Både från nerverna och taken.

I dag har jag kunnat titta över vad som borde göras innan vårsådden och konstaterat att det väl kunde gå två dagar på ett dygn utan att det skulle bli tråkigt. Nu är det närmast röjningsjobb, vedhantering och fällande av några stora träd som står på agendan, men så fort snön försvunnit väntar ett oräkneligt antal projekt.

Det finns två ord på latin; Deja vu!

Energived

Ett litet klipp som visar avverkning med giljotinen. Så värst mycket action är det inte i ärlighetens namn men man får en uppfattning om hur det går till. Just det avsnitt som avverkas på klippet består av lite grövre träd, i övrigt var det nog med kvastris (för att citera grävmaskinsföraren).

När detta skrivs är jobbet ännu inte riktigt klart men så här långt har allt gått bra. Grävmaskinen tog sej fram också över de blötaste delarna av fladen, låt vara att föraren i slutet på första dagen körde upp spår som fick frysa till över natten. För skotaren som kommer efter borde det inte vara några problem så länge den håller sig till samma körspår. Fast skotaren får skynda sej, vi har plusgrader nästan hela veckan så föret håller inte hur länge som helst.

Ur min synvinkel ser det finemang ut så här långt. Landskapet har öppnats upp, utsikten förbättrats och kossorna får ett märkbart enklare jobb nästa sommar. Flisbolaget får råvara, grävmaskinsföraren ett par dagar jobb, jag får en liten extrainkomst och allt detta från något som strängt taget bara är skräp. Dessutom är det bra för miljön i åtminstone två bemärkelser; träflis är en förnyelsebar energikälla och strandbetet hålls öppet.

Det är inte utan att jag börjar fundera på om jag har igenväxta strandkanter på andra håll.