Allt rullar på

Dags för en liten lägesrapport från Heisala. 🙂 Sedan dess som jag senst skrev här, har det inte skett några större förändringar i invånarantalet, vare sig i ladugården eller hemma hos oss. En kokalv har kommit till världen och två kossor löste ut sin enkelbiljett till Pemar. Ja faktiskt, jag tänkte nästan glömma att vi blev av med 6 st tjurkalvar förra veckan, några finns ännu kvar men det lättade betydligt på ”trycket” då så många flyttade på en gång.

Idag är det dags att trimma klövarna inför den kommande våren och sommaren, Manikyr-Mats har alltså kommit på besök.

För min del kan jag konstatera att den här sista tiden nog är till för att vänja sig med/vara nöjd över att den långa väntan snart är förbi. Övergången från att tidigare ha jobbat fysiskt nästan varje dag, till att tycka att det är en stor prestation att gå en knapp kilometer har inte varit direkt enkel. Men å andra sidan ser ju nog kroppen till att man får ta skeden i vacker hand och medge att man inte orkar längre, vilket ju inte är meningen heller.

Det att vi har duktiga avbytare har givetvis underlättat saker och ting. Efter en ”lite mindre duktig” person som inte var direkt långvarig här, har vi nu två avbytare som är noggranna och motiverade att sköta sitt arbete så vi (läs jag) kan i lugn och ro överlämna ”mitt” arbete åt dem. Detta har nog varit en förutsättning för att jag har kunnat lämna jobbet så bra som jag ändå har gjort.

Vi fortsätter att gå och vänta. För tillfället verkar allt lugnt och så länge vi har isen och isvägen i det skick som den nu är kan jag i lugn och ro hållas hemma tills det är dags. 🙂

Gymfaktorn

Det är nu aktiellt att ändra skogsbrukslagen och göra det lättare att sköta skogen på olika sätt. Det har ju varit helt vansinnigt så att man kan fråntas rätten att sköta sin skog – om man inte kalhugger. Det har vi aldrig gjort och kommer inte att göra. Och nu har forskningen kommit fram till att det alls inte är nödvändigt heller.

Jag följer med diskussionen i Sverige och där har en del professorer vid SLU börjat undersöka andra möjliga skogsbruksmetoder. En (emeritus)professor har till och med börjat utbilda skogstekniker i ”kontinuerligt skogsbruk” som inte är något annat än det vi tidigare haft men som kalhyggesfantasterna dömde ut på 60-talet. Bland dem en från Lappträsk – tyvärr.

Som vanligt bland experter så smutskastas det kraftigt. Nån har hört av nån som hört att den och den är en klantskalle. Men det värsta är att man ser helt dogmatiskt på frågorna. Det SKALL vara si eller så för det har man lärt sej. Utan att fundera över varför.

Intressant är att till och med Skogsbruket (vår dominerande skogsbrukstidskrift) börjat vackla i kalhyggesfrågan. En svensk professor ansåg vid ett tillfäller nyligen att kalhyggen nog är bäst men att det är möjligt att också använda andra metoder speciellt om man är självverksam. Det är minsann på tiden att inställningen nyanseras litet.

Så där bönder emellan pratas det ofta om att ”man tar nu bara en processor” och skogen är snabbt slät. Visst, men sedan kommer det en hel del efterarbete, markberedning, plantering och plantskötsel så inte gräset kväver plantorna. Mycket arbete och/eller dyrt. Så jag försöker se till helheten och låter det växa träd kontinuerligt i vår skog. Då är tillväxten hög hela tiden. Med plantor blir tillväxten nära noll under den tid de är små.

Det som har ändrat mycket i lönsamhetskalkylerna är energivirkets prishöjning. Nyligen kom en undersökning från SLU där man konstaterade att det är lönsammast att inte gallra alls ! Då blir tillväxten i kubik maximal och eftersom man får ett högt pris för energivirke (mycket högre än i Finland) så finns det ingen orsak att sikta in sej enbart på produktion av timmerstockar.

Massaindustrin börjar förstås vara halvt hysterisk i Sverige eftersom det är lönsammare för en skogsägare att sälja som energivirke än som massaved – samma pris men inga kvalitetskrav och toppdiametern kan vara ned till 2 cm. Här går också energipriserna uppåt och om oljans pris går i taket så är det lönsamt med en helt igenvuxen ogallrad skog – med massor av kubik oberoende av kvalitet.

Jag förstår nog mångas oro över att det traditionella virkesutbudet skall försvagas och jag har inget emot att man använder processorer – och då kalhugger man för det blir nog ingen småskog kvar efter en processor. Men jag tänker fortsätta med mitt eget småskaliga skogsbruk där jag försiktigt fäller de gamla granarna så att småskogen blir kvar. Då har jag vunnit 15-20 år i omloppet i jämförelse med att jag skulle plantera små plantor – och sparar massor av arbete och pengar.

Men framför allt så har man glömt den viktigaste faktorn i lönsamhetskalkylerna: gymfaktorn. Om jag skulle ligga på soffan och låta maskinerna avverka så skulle jag bli tvungen att hasa mej till gymmet för att inte bli en fullständig soffpotatis. Jag vinner säkert många euro per kubik på att såga själv och pulsa i snön och därför inte behöva betala för gymmet. Och så skall vi inte alls tala om de samhälleliga vinsterna då man hålls i skick och inte får fritidsproblem. Jag håller ned hälsokostnaderna och de sociala kostnaderna. Med en massa grymma fritidsproblem så kanske man skulle ansluta sej till Hells Angels och det skulle kräva att samhället avlönar mer poliser och det är dyrt.

Så gymfaktorn är betydande och borde tas med i lönsamhetskalkylerna :-).

Lysande affärskoncept

Schweizarna är ett klyftigt folk. Landet har genom historien växt utan erövringar av grannländer och hållit sej utanför två världskrig. De bygger klockor som ingen annan och kan banksekretess på sina fem fingrar. Deras jordbrukare är inte dumma heller.

Familjen Wyler hör till de riktigt uppfinningsrika och har startat ett koncept de kallar Koleasing. Har du ingen egen ko och inte heller möjlighet att inhysa en får du helt enkelt hyra en av deras! För den facila summan av 380 € för en säsong (fyra månader) får man själv välja ut sin ko, en guidad rundtur på gården och optionsrätt på osten som görs av kons mjölk. Kon producerar mellan 50 och 120 kg ost och den som hyr lovar att köpa minst 30 kg/säsong till ett på förhand fastställt pris. Man får fritt besöka sin ko under de månader man hyr henne, men förbinder sig därtill att jobba minst fyra timmar på gården under den tid hyresavtalet löper. I slutet av perioden får man förutom sin ost ett intyg att hänga på väggen.

Jag kan inte säga annat än att jag är imponerad. Det är besöksgårdsverksamhet, direktförsäljning och nytänkande i ett och samma koncept. Att anlita betald arbetskraft är en sak, men att lyckas anlita betalade dito i fyra timmar per år är kreativt.

De är inte så dumma, de där schweizarna.

Avverkning inledd

På tisdag eftermiddag påbörjades avverkningen av skräp…- jag menar, energiskogen jag sålde häromveckan. Tyvärr var jag inte hemma när maskinen körde igång så jag kan inte visa bilder av pågående arbete, det får bli en annan dag.

Avverkningen görs med en bältgrävmaskin med ett specialredskap för ändamålet. Bältmaskiner tar sig fram lite överallt och fungerar rätt bra i kalavverkningar. Redskapet som sköter själv ”klippningen” består av gripklor med en vass giljotin längst ner. Det finns alltså ingen motorsågskedja eller liknande, giljotinen klipper av växtligheten precis som en sax. Följaktligen blir stubben som lämnar kvar rätt så söndertrasad och inte lika snygg som när man avverkar med såg, men det borde å andra sidan också innebära att den ruttnar ner desto snabbare.

Maskinen kör framåt, tar en näve sly, klipper av och lägger slyet i högar bredvid körspåret. På så sätt får skotaren som senare skall köra ut veden använda samma spår som grävmaskinen vilket borde minska risken för fastkörningar.

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt ”rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot ”konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.